Att inse verkligheten

För en tid sedan köpte jag en Thinkpad Carbon X1 (femte eller sjätte generationen beroende på vem man frågar…) på Tradera för en struntsumma. Efter lite reparationer av tangentbordet och annat så fann jag att datorn var snygg, ren och fungerade utmärkt. Jag installerade Fedora 40 på den (som en chans till revanch för plattformen efter min sågning av Fedora 38). Det fungerade bra. Det fungerade till och med väldigt, väldigt bra. Datorn är rapp, responsiv och ett sant nöje att jobba med helt enkelt.

Sedan började jag fundera ett varv till. Vad är egentligen min primära datorplattform hemma för mitt egna användande, som till 85% består av att skriva, spela in poddar, posta poddavsnitt och hacka lite på mina servrar när andan faller på. Kanske nåt spel smyger sig in också emellanåt men det är i princip vad jag använder min skrivbordsdator till.

I praktiken pratar vi alltså om att jag inte rör datorn på en vecka, ibland ännu längre. Min iPhone 14 rör jag däremot väldigt mycket - man kan därför säga att det är min primära datorplattform.

I allt detta börjar jag snegla på min Mac mini M2 som jag köpte förra året. En fin, snabb och bra dator på alla sätt och vis, det är det inget snack om. Men den har fortfarande garanti och med tanke på att den bara står och i princip samlar damm på mitt skrivbord började jag fundera: kan jag klara mig utan den?

Jag har testat detta en tid och skött i princip allt “skrivbordsdatande” förutom att spela in poddar på min Thinkpad. En Thinkpad som kostade mig drygt 1400 kronor och kanske en 50-lapp i delar till den, jämfört med en Mac mini som kostade över 10000 kronor. Det var då jag insåg verkligheten: jag behöver inte ha kvar min Mac. Den är trevlig, kanske ersätts den av en Macbook igen en vacker dag, vem vet.

Nu är bytet gjort. Min Mac mini ligger ute på annons på Tradera och mitt skrivbord pryds nu av nyss nämnda Thinkpad, ett tangentbord i form av ett Logitech K750 och en Logitech MX Master 3-mus. Mina lösenord hanteras fortfarande av Enpass som synkar dem via min Nextcloud-server, jag har Outlook för min e-post som bor i Exchange Online hos Microsoft och jag använder Firefox istället för Safari som primär webbläsare. I stället för Byword skriver jag mina texter i Atom.

Saker saknas förstås. Apple Music kan jag köra via webbläsaren, men jag kan inte skicka musiken till mina Homepods men högtalare på skrivbordet eller hörlurar fungerar så klart bra. Mitt rätt massiva bildbibliotek bor även det hos Apple och det kan jag inte komma åt från Linux, men däremot kan jag låta synka upp det från min iPhone till min Nextcloud-server och sedan synkronisera ned dem från Nextcloud-servern till min laptop.

Ska man bli “politisk” för ett ögonblick så har jag inte riktigt känt mig hemma i macOS på flera år. Apple gör vad Apple vill och de ständigt kosmetiska förändringarna de senaste tio åren har knappast betytt så mycket för mig personligen när det samtidigt innebär att operativsystemet fördummas mer och mer under skalet.

Om det är något jag lärt mig så är det att man aldrig ska säga aldrig…