En månad med min gamla Mac Pro

Frågorna om min mentala hälsa lär ha stått som spön i backen när jag för drygt en månad sen meddelade att jag blivit med Mac Pro. Närmare bestämt, en Mac Pro 6,1, eller “soptunnan” som den tenderar att kallas, främst för sin form men kanske också för sitt rykte.

Denna modell såldes mellan 2013 och 2019 av Apple och var i princip ett sorgebarn från dag ett. Dubbla grafikkort från ATI (något Apple trodde skulle bli viktigt i framtiden, men så blev aldrig fallet) som tenderade att i princip brinna upp om man valde de två kraftfullare modellerna, en enda fläkt som suger in sval luft i botten av chassit och sedan kyler allt på insidan och blåser ut den varma luften högst upp.

Inte helt olikt en Power Mac G4 Cube, kan man väl säga.

Mac Pro-användarna var i stor utsträckning inte imponerade av Apples ansträngningar. Den gamla Mac Pro-modellen var extremt expanderbar i och med sitt gigantiska chassi, dess ersättare inte alls utan förlitade sig istället på en rad portar på datorns baksida (se bild senare i denna text).

Datorn uppgraderades i princip aldrig under sin livslängd, och blev ett stående skämt i Mac-kretsar genom åren.

Inget av detta spelade någon roll för mig - jag ville ha en i samma ögonblick jag såg en för första gången.

Man brukar ju säga att man aldrig ska “träffa sina hjältar” eftersom risken är stor att man blir besviken. Oavsett om det är en divig rockstjärna, en sportbil som man drömde om som tonåring, eller en cylinderformad Mac så finns alltid risken att drömmen lovar något som verkligheten inte kan leverera.

Nu är det en månad sedan jag fick hem min Mac Pro, med sina 32 gigabyte internminne, dubbla D300-grafikkort och 256 gigabyte SSD-lagring. Via OpenCore Legacy Patcher installerade jag det absolut inte kompatibla macOS Sonomoa på min elva år gamla dator. Hur är det att faktiskt använda datorn till vardags då?

Jag skrev detta i min tidigare text:

Är datorn lika responsiv och blixtrande snabb som en Mac mini M2? Givetvis inte, men den är inte slö heller. Fönster och ikoner och annat låter sig flyttas runt på skärmen utan att det rycker eller på annat sätt känns segt. Öppna applikationer går inte heller särskilt segt - Pixelmator Classic öppnar sig på runt två sekunder, för att ta ett exempel.

Det tog ett par veckor och sen började jag märka av att muspekaren inte rör sig så flytande och smidigt som jag hade kunnat önska. Jag testade att slå av “Allow wallpaper tinting in Windows” och “Reduce transparency” och det hade faktiskt viss effekt. Givetvis hade jag inga illusioner om att använda denna Mac skulle vara som att sitta framför min Mac mini med M2-processorn, men jag är ändå överraskad över hur jag inte tänker på att min dator är så pass gammal som den är.

Saker som inte fungerar då? Jag nämnde att volymkontrollen inte syns i menyraden trots att den borde göra det. En annan sak som inte fungerar är inkommande video vid Facetime-samtal. Den eller de jag har samtalet med kan se mig, men jag kan inte se dem. Photos har hållit på i en månad och försökt indexera alla bilder och hitta ansikten och så vidare och applikationen är inte i närheten av att vara klar ännu. Det ordnar sig säkert till slut.

En sak som är väldigt trivsam är däremot antalet portar på baksidan av datorn. Det är inga problem att koppla in mina lite äldre tillbehör till min Mac Pro. Det var i och för sig inget problem med Mac minin heller men det är ändå trevligt.

Frågorna som skall besvaras är väl dessa: är jag klok i huvudet som köpt denna dator och går den faktiskt att leva med? Status på mitt huvud och vad som finns i det överlämnar jag till andra att bedöma, men min gamla Mac fungerar faktiskt alldeles utmärkt att använda till det jag använder den till.

Jisses vad vacker den är.