Pappa, make, systemoperatör, frilansskribent, bloggare, poddare, chipsconnoisseur, Commodore-fanatiker, Volvoägare, Trocaderofantast, latmask.

Start

Hejdå, Twitter

Häromdagen satt jag i bilen på väg hem och lyssnade på en av mina favoritpoddar, Road work. Den här podden, tillsammans med andra poddar där John Roderick är en av deltagarna, hade tagit en paus efter att Roderick under slutet på 2020 hamnat i blåsväder efter ett skämt han postat på Twitter misstolkats av flera personer.

Efter att han hamnat i blåsväder raderade han sitt Twitterkonto och meddelade via sin webbsajt att han skulle ta en paus från poddande och annat ett tag för att samla tankarna. Gott så.

Efter att nya poddavsnitt med Roderick började dyka i min poddspelare noterade jag att en saknades: Road work. Samtidigt hade jag hört i det senaste avsnittet av Roderick on the line att Roderick blivit "dumpad" av en av sina poddar, utan att nämna vilken.

Jag började gräva lite i vilken podd det var och såg att Dan Benjamin, den andra deltagaren i Road work, hade postat på Twitter att han var förvirrad, frustrerad och besviken över "en hel del saker". Jag drog då, felaktigt, slutsatsen att Benjamin, som äger poddnätverket 5by5, hade dumpat Roderick från podden Road work.

En annan lyssnare i samma twittertråd frågade hur man bäst kunde stödja Roderick och jag svarade något i stil med "eftersom det verkar som att Dan Benjamin har dumpat John Roderick så har Roderick en Patron-insamling man kan stödja istället".

Det visade sig att det var en annan podd Roderick var med i, Friendly Fire, som hade dumpat honom men de hade flera avsnitt kvar att släppa även efter att de dumpat honom och därför hade nya avsnitt dykt upp. En person i twittertråden påpekade detta för mig och jag bad Dan Benjamin om ursäkt för mitt misstag.

När jag lyssnade på det senaste avsnittet av Road work i bilen så beskrev en lätt frustrerad Dan Benjamin hur han upplevde att han ofta blir missförstådd, och som exempel läste han inte bara upp min tweet i ämnet utan också mitt namn.

Där och då var jag inte långt från att köra av vägen. Inte för att jag kände att det var coolt att bli omnämnd, utan snarare var det jobbigt att bli omnämnd över huvudtaget, och i synnerhet under sådana omständigheter.

Innan detta hände hade jag funderat mer och mer på vad Twitter gör med mitt liv. Det är, åtminstone för mig, ibland lätt att dras med i negativitet på Twitter. Det är lätt att göra ett utfall mot exempelvis en politiker som sagt eller gjort något dumt, att retweeta en twitterinlägg tar en bråkdel av en sekund och följderna av det är givetvis svåra, för att inte säga omöjliga, att överskåda. Kanske deltar man i ett drev mot en person, ett företag eller ett politiskt parti utan att förstå det själv.

När hela händelsen med Road work som jag beskrev ovan hände så mådde jag dåligt. Jag kände mig dum, det jag hade gjort var pinsamt men det kändes heller inte ok att bli uthängd i en podd med ~50000 lyssnare varje vecka. Jag hade börjat få arga meddelanden i min inbox på Twitter om detta, vilket jag senare förstod hängde ihop med att avsnittet hade släppts någon dag innan jag lyssnade på det, och jag försökte svara på inläggen så resonligt och ärligt som möjligt och försökte "äga problemet" men det spelade väldigt lite roll - jag var i deras ögon en idiot.

Man kan givetvis argumentera att Dan Benjamin hade kunnat twittra om att Road work tagit en paus men nu var på väg tillbaka, vilket han såvitt jag vet inte gjorde. Man hade kunnat tycka att bristen på information i kombination med att Roderick i det senaste avsnittet av Roderick on the line beskrev hur han blivit dumpad av en podd, utan att nämna vilken, hade kunnat bidra till att folk drog slutsatser eftersom fanns en stor en brist på information. Det gick inte att kontakta Roderick själv via Twitter eftersom han raderade sitt konto. Man hade också kunnat argumentera att jag borde låtit bli att twittra som jag gjorde eftersom jag faktiskt inte hade några fakta i ärendet utan bara hade dragit en slutsats som på pappret, åtminstone för mig, inte framstod som helt osannolik.

Men jag hade fel, och det fick jag reda på med råge.

Kombinationen av mina funderingar på Twitter som helhet och händelsen med Dan Benjamin och Road work gjorde att jag kände att Twitter inte gav mig någonting längre. Postade jag en tweet om hur elpriset var högt och att Miljöpartiet kanske borde fundera över sin energipolitik så kom det snabbt hatfulla kommentarer om invandring och allt möjligt som andra var arga för att Miljöpartiet har en liberal inställning till.

Det är som att många, men inte alla, som använder sociala medier överlag allt mer för att leta efter saker att bli arga på. Kanske är det en vrede som finns inom många ute i världen men som inte visar sig förrän de får ett forum som Twitter eller Facebook att ventilera dessa åsikter via.

Jag tillhör inte den kategorin människor, och jag vill inte vara en del av den kategorin heller. För drygt två år sen rensade jag ut vilka jag följde på Twitter och Facebook, och inte långt därefter raderade jag mitt konto på Facebook.

Nu, drygt två år senare, är det mitt Twitterkonto, som jag haft sedan 2007, som fått stryka på foten. Så här några dagar senare kan jag ärligt säga att jag inte saknar Twitter, tvärtom känner jag mig mer harmonisk och kan andas lite lättare. Vi behöver alla fler positiva inslag i våra liv, i synnerhet med tanke på den pandemi som plågat i princip hela världen i över ett år nu, men också överlag.

För att citera John Roderick: "sociala medier är inte det samhälle du lever i". Jag håller helt med om det. Vi tycks ha glömt bort vad det innebär att ha samtal med varandra, att träffa nya vänner och att umgås öga mot öga. Givetvis har pandemin har inte gjort det enklare men sociala medier gör det definitivt inte särskilt mycket bättre heller.

För de som vill följa mig i något Twitterliknande forum finns jag fortfarande på Mastodon, där samtalen är betydligt mer sansade (om man rör sig i rätt kretsar). Du är välkommen dit du också om du tröttnat på Twitter.