• Unix dör aldrig

    I september 1992 var det dags igen. Något skulle döda Unix, och denna gång var det Windows NT som var det stora hotet. Det kan vara värt att notera att Windows NT 3.1, som var den första publika versionen, inte släpptes förrän i slutet på juli 1993, alltså drygt tio månader efter att Byte ställde frågan om Windows NT skulle dräpa Unix en gång för alla. Det säger en del om det faktum att Byte antingen hade haft betaversioner att tillgå för att kunna dra några slutsatser om Windows NT, eller så gick de helt på vad Microsoft lovade att Windows NT skulle klara av.

    Så här 27 år senare vet vi svaret. Unix (eller arvet efter Unix) lever vidare i största välmåga genom allt från AIX, Solaris och MacOS till FreeBSD och Linux. Om det var två plattformar som fick stryka på foten tack vare Windows NT så var det OS/2, som Microsoft utvecklade tillsammans med OS/2 fram till och med version 2.1, och Netware från Novell.

    Ett annat kul faktum med bilden ovan: notera hänvisningarna till innehållet inne i det numret. Byte var en legendariskt tjock tidning, mycket tack vare en groteskt hög packningsgrad (förhållandet mellan antalet annonsidor och antalet sidor med redaktionellt innehåll) där i princip varannan sida var en annons. Så det var inget konstigt att man kunde hänvisa till sidan 249 för att läsa om nya notebook-datorer när tidningen kunde vara 300-400 sidor tjock.

  • Problemet med Dark Mode

    Efter att ha varit i princip bortglömt under drygt 25 år så blev det mörka skärmläget, dark mode, oerhört poppis igen. Men det är inte alltid bra för ögonen att stirra på en skärm där merparten av innehållet är mörkt.

    För mig började det under karantänen som jag befunnit mig i de senaste fyra veckorna. En dag så märkte jag att efter 5-6 timmars jobb så började jag få svårt att fokusera blicken. Så jag började fundera på om det var synen som med stigande ålder började förändras (vilket inte alls är ovanligt och i mitt fall helt sant, men jag har å andra sidan bytt glasögon för ett par månader sedan) eller om det var något annat som påverkade detta. Det visade sig vara något annat: jag körde mina datorer (både Mac, Linux och Windows) i det mörka läget, eller som det oftast kallas: dark mode.

    Skärmar med mörk bakgrund har en historia som sträcker sig längre än man tror. Redan på 70-talet satt folk framför terminaler som bestod av 14-tums CRT-skärmar som visade gul eller grön text på, just det, svart bakgrund.

    Apple II-användarna satt även de med skärmar, som i princip var vanliga tv-apparater, och jobbade i timme efter timme. Under 80-talet satt VIC-20, Commodore 64 och senare också i viss mån Amiga-folket framför samma usla tv-apparater eller skärmar som var baserade på vanliga tv-apparater och effekten som detta hade på ögonen för alla de människor som utsattes för detta kan man bara spekulera i, men sannolikt var effekten inte positiv.

    Vad är då problemet med det mörka skärmläget? Människan är van vid att se saker tydligare under dagtid, i fullt dagsljus, och vi har också utvecklats till att enklare se mörka objekt på vita bakgrunder. Att läsa ljus text på mörk bakgrund under en längre tid är helt enkelt inte kompatibelt med våra ögon och hur de är konstruerade. Detta är särskilt tydligt för de som lider av astigmatism, eller brytningsfel. Det amerikanska optikerförbundet menar att drygt 50 procent av den amerikanska befolkningen lider av någon form av astigmatism, och dessa har överlag svårare att läsa ljus text på mörk bakgrund. Den raka motsatsen, mörk text på ljus bakgrund, är betydligt enklare för ögat att fokusera på, och detta beror i sin tur på att pupillen vidgas när den tar in mer ljus, vilket den alltså gör när du har en vitbakgrund och svart text. Eftersom pupillen vidgats så behöver ögat inte anstränga sig lika hårt för att fokusera på texten du läser.

    Vad värre är så vänjer sig dina ögon vid mörkret vilket kan göra att man känner obehag inför att titta på en skärm med en ljus bakgrund. Ska man summera detta så förklarar det åtminstone varför jag, som har astigmatism, har fått allt svårare att fokusera blicken på skärmen under många timmar i sträck. Därför har jag slagit av det mörka skärmläget på mina datorer. På telefonen har jag det fortfarande påslaget men telefonen använder jag inte lika ofta så jag hoppas det inte ska påverka synen allt för mycket.

  • Björeman // Melin, avsnitt 200

    Avsnitt 200 av min och Fredriks podcast spelades in en helg hemma hos mig där jag och Fredrik åt, drack och gjorde ett ovanligt långt avsnitt tillsammans med en av mina bästa vänner, Christian, som satt hemma i Jönköping och vårdade sin förkylning med lite Tequila.

  • När fåtalets val blir en drog


    De senaste månaderna har jag ju bloggat om hur jag fortsatt lämna molntjänster och populära sociala plattformar bakom mig. Istället har jag startat en egen instans för Mastodon, en egen federerad chattplattform i form av Matrix och filsynkning och sådant som jag hade använt Dropbox för tidigare hanterar jag jag nu via en egen server baserad på Nextcloud. Min e-post och spamfiltreringen av detta hanterar jag på egna servrar hemma och mina mediavanor domineras allt mer av min egna Plex-server.
    Det jag har insett är att det här med att driva, hantera och ansvara för mina egna data på egna servrar och system har blivit någon av en drog. En väldigt tidsödande drog, bör väl tilläggas, med tanke på tiden man får lägga på underhåll och att då och då reparera något som lagt sig på rygg. Vad ska jag titta på härnäst, kan man ju undra? Jag har ögonen på en Instapaper-liknande tjänst vid namn Wallabag, kanske någon form av system för att driva en egen Flickr-liknande tjänst eller varför inte någon sorts federerat, alternativ till Youtube?
    Jag tror att en del av “drogen” i det hela är att känna att man har kontroll över sina egna data, något jag varit inne på tidigare, men också en känsla av frihet. Jag svarar inte inför någon, jag kan driva egna alternativa tjänster för mig själv eller som andra kan registrera sig på och varken jag eller de riskerar att deras e-postadress, meddelanden och bilder säljs vidare till någon annan part. Jag kan delta i ett eller flera forum där spelreglerna är enkla och tydliga, utan flera sidor långa användaravtal man måste godkänna för att få vara med.
    Känslan av frihet är svårslagen. Det blir som en sorts drog - vad är nästa funktion jag kan sätta upp hemma?
    Visst, att köra servrarna hemma kostar i både tid och pengar men kombinerar man det med kompetensutvecklingen man får genom att bygga och underhålla allt själv plus att man slipper betala några tior i månaden till Apple ~120 kronor till Netflix, nån hundring eller två till Google/Microsoft/Dropbox, och så vidare… många bäckar små, som man säger.
    Du kan köpa dig loss från alla dessa problem, men då har du heller inte tagit personligt ansvar för dina data och då har du egentligen inte rätt att komma och klaga när en molntjänst går ner, blir hackad eller tappar dina data. Eller alla tre samtidigt. Det är sannolikt ingen som lyssnar ändå.

  • Rädda filer från kraschad VMFS-volym

    Plötsligt händer det som inte får hända: min primära lagringsenhet la sig på rygg och “dog”. Bidragande kan ha varit att jag tömde en av LUN:en på disk, raderade den gamla volymen tog ut de gamla diskarna och stoppade i dubbelt så stora diskar (2TB styck), vilket SAN:et enligt dokumentationen ska klara. Jag byggde en ny volym och började packa tillbaka data som skulle ligga på den. Det borde den väl klara?

    Det gjorde det inte.

    Den nya volymen la sig på rygg mitt under kopieringen av data från en tillfällig lagringsenhet till SAN:et. Givetvis ballade VMware också ur och efter omstart så såg det ut så här:

    De två andra volymerna, båda med mindre diskar, gick utmärkt att montera i VMware och tömma på data men den stora volymen gick inte att komma åt. Jag testade en bunt olika kommandon och kom snart fram till att eftersom volymen inte hade fått ett UUID så kunde jag inte forcera en montering via kommandoradsläget i ESXi.

    [root@vh02:/vmfs/volumes] esxcfg-scsidevs -l
    eui.22030001556fa704 Device Type: Direct-Access
    Size: 11444091 MB
    Display Name: Promise Fibre Channel Disk (eui.22030001556fa704)
    Multipath Plugin: NMP
    Console Device: /vmfs/devices/disks/eui.22030001556fa704
    Devfs Path: /vmfs/devices/disks/eui.22030001556fa704
    Vendor: Promise Model: VTrak E610f Revis: 0336
    SCSI Level: 5 Is Pseudo: false Status: degraded
    Is RDM Capable: true Is Removable: false
    Is Local: false Is SSD: false
    Other Names:

    vml.01000000003439353334353230303030303030303030303030303030303841413643384544363733424546565472616b20
    VAAI Status: unknown

    Kort sagt, ESXi vägrade röra diskvolymen. Nu var goda råd dyra eftersom jag till varje pris var tvungen att få bort all data från volymen innan den la sig på rygg igen.

    Jag installerade upp CentOS 7 på en server, anslöt den via fibre channel till SAN:et och jodå, volymen listades som en disk:

    Disk /dev/sdb: 12000.0 GB, 11999999950848 bytes, 23437499904 sectors
    Units = sectors of 1 * 512 = 512 bytes
    Sector size (logical/physical): 512 bytes / 512 bytes
    I/O size (minimum/optimal): 512 bytes / 512 bytes
    Disk label type: gpt
    Disk identifier: EC06325E-4EF9-48D2-A139-A3A1898A77CC

    Start End Size Type Name
    1 2048 23437498367 10.9T unknown
    WARNING: fdisk GPT support is currently new, and therefore in an experimental phase. Use at your own discretion.

    Eftersom volymen är formatterad med VMFS så kan inte Linux montera disken hur som helst, men via ett projekt som heter VMFS-Fuse så gick det faktiskt. Det finns två varianter av detta projekt - orginalet som är en äldre version och som inte klarar VMFS6 och en nyare som gör det.

    Installera de dependencies som behövs för att VMFS-Fuse ska starta och sen är det bara att montera upp disken och hämta ut dina data på följande sätt där /dev/sdxx är FC-disken och /fc01 är mountpoint:

    vmfs-fuse /dev/sdc1 /fc01/

    Inte det roligaste projektet att behöva göra när man är helt sänkt av en influensa men det var ändå förhållandevis enkelt att lösa.



CC BY-NC-SA 4.0