• Android fast ändå inte

    Min relation till mobiltelefoner som baseras på operativsystemet Android har varit ganska ensidig genom åren: jag har tyckt oerhört illa om dem. De har, i bästa fall, varit mer eller mindre kopior av Apples mobiltelefoner, både i mjukvara och hårdvara, något som fortsätter till denna dag med höjdare som Ouktel U18 som är en rak kopia av iPhone X, bortsett från att den kör Android då. Men notera: den är “Best for future!”, enligt tillverkaren.

    Samsung har inte slitit överdrivet mycket med att göra sina telefoner bättre än Apples, de har i de alla flesta fall lyckats skapa blekare och sämre kopior som visserligen kan låsas upp med både fingeravtryck och ansiktsigenkänning men ingen av funktionerna anses egentligen vara 100 procent säkra och därför ska man, om man är rädd om sin information, inte överlåta säkerheten i sin telefon till dessa funktioner. På tal om det där med säkerhet och sin egna information är Android i praktiken en stor tratt som leder till antingen stora företag, som Samsung, eller till den kinesiska statsapparaten dit all information du matar in i din telefon, allt från kontakter till lösenord, skickas över till deras servrar och sen kan man bara börja fundera på vad som händer därefter.

    Samsung, LG och andra mer eller mindre shady tillverkare har därmed fått kalla handen av mig genom åren som gått. Det har dock funnits ljuspunkter - OnePlus är ett märke som närmar sig Android på ett litet annorlunda sätt. Med fräsch design av hårdvara och ett rent och städat grafiskt gränssnitt så kändes deras telefoner som något som jag faktiskt kunde överväga att byta till, tills det avslöjades att deras telefoner hade grava bakvägar som företaget kunde använda för att trycka in programvaror genom, rakt in i telefonen, utan att användaren visste om det eller kunde göra något åt det.

    Kvar återstod egentligen endast ett företag - HTC. Deras One-telefoner har jag alltid gillat och jag övervägde länge att köpa en HTC One M9 med Windows Phone som operativsystem men produkten fanns aldrig riktigt att få tag i här i Sverige och Microsofts mobilsatsning har ju som bekant placerats i en öppen kista om det mot all förmodan skulle få ny vind under vingarna. Än så länge tycks dock stiltje råda…

    Hur som helst - jag noterade att priserna på HTC One M8 hade rasat betänkligt på eBay och via flera kinesiska butiker i både Kina och Hong-Kong så erbjöds nu fabriksrenoverade telefoner av denna modell för 700-800 kronor inklusive fri frakt. Jag slog till, dels för att jag var, och är, nyfiken på om Android kunde vara bra, dels för att jag var nyfiken på det alternativa operativsystemet LinageOS, och dels för att jag som jag tidigare beskrivit sökte efter en lite enklare, renare, mobilupplevelse utan en massa distraherande element som inte bara sociala medier kan innebära utan också ett plottrigt gränssnitt som Apple sannerligen kan sägas ha gjort sig skyldiga till med de senaste versionerna av iOS.

    Allt ser bra ut

    Jag trodde jag skulle få vänta i månader på att min telefon skulle anlända från folkrepubliken men det tog inte ens två veckor så låg den i brevlådan. Jag öppnade förpackningen och till min stora förvåning så låg telefonen i en vit låda, utan någon HTC-märkning utöver en varudeklaration som klistrats dit. Jag öppnade lådan och däri låg en telefon som såg helt ny ut, med hörlurar, laddkabel, laddare och annat i vad som såg ut att vara orginalförpackningar. Fullt godkänt så långt.

    Jag laddade upp batteriet och satte sedan igång att installera lite applikationer, konfigurera mitt e-postkonto och så vidare. Allt flöt på superbra. Sen installerade jag en applikation från VMware som skickade upp följande ganska otrevliga varning i ansiktet på mig:

    Man kan fundera på flera saker när man ser detta: vem tillhörde fabriken som renoverade telefonen? Vad har de egentligen installerat för operativsystem på telefonen när den skickades ut till mig och andra? Att det är Android rådde det ingen tvekan om, men vad snurrade under skalet som jag inte visste om? Var den verkligen “rootad”, som Android-världens motsvarighet till iOS-världens “jailbreaking” brukar kallas? När jag såg det där meddelandet så insåg jag att jag måste radera hela telefonen, grundligt, och att jag också måste byta lösenord på en rad tjänster som jag redan konfigurerat upp. Det var dags för det senare sedan länge, men blotta tanken på att mitt lösenord till mitt Google-konto, Facebook, Twitter, Spotify, Slack och en rad andra tjänster kunde vara i händerna på någon annan fick mig att accelerera bytet av lösenord på alla tjänsterna till nya dito som numera är minst 16 tecken långa och slumpmässigt genererade.

    För den som undrar: tanken var aldrig att ha kvar alla dessa sociala medier på telefonen, men jag var genuint nyfiken på hur dessa applikationer såg ut i sin motsvarighet på Android. Helt okej, har det visat sig.

    Efter att ha raderat hela telefonen, lyckats sätta den i ett utvecklarläge, installera ett program i min Mac som sedan låter mig, via ett återställningsprogram i telefonen, skjuta in zip-filer med programkod i rakt in i telefonen. Kod som sedan packas upp av återställningsprogrammet och installeras.

    Efter någon timmes pillande hade jag inte bara LineageOS på telefonen utan också valda Google-applikationer för att kunna synka bilder till min Mac eller för att kunna ladda ner applikationer som exempevis Dropbox, Slack eller Pocket Casts. LineageOS står sig dock väl på egen hand utan Google - den inbyggda e-postapplikationen stödjer Exchange Server, vilket vi tackar för, och därmed får man också in sin information för kalendrar och adressböcker utöver e-posten. Inte illa för ett operativsystem vars källkod finns att hämta på Github om man så önskar.

    Hur är då telefonen? Jag tycker att HTC One M8 är den sista snygga modellen i HTC One-serien. Den har sannerligen några år på nacken men jag tycker inte den upplevs som särskilt seg, varken med Android eller LineageOS installerad. Telefonen har 32GB lagringsyta på insidan, plus 4GB till som jag stoppade in via ett micro-SD-kort. Man kan ju göra sånt där med Android-telefoner. Kvalitetskänslan tycker jag är överlag hög i den här telefonen. Alla knappar känns bra, telefonen känns responsiv och ska man vara helt ärlig så är baksidan på HTC One M8 snyggare än de flesta framsidor av andra Android-telefoner från främst Samsung.

    LineageOS känns fräscht, okomplicerat och förtjänstfullt fritt från den plottriga användarupplevelse som både Android och iOS erbjuder numera. Är man ute efter en ganska kraftfull telefon med en hyfsad kamera, bra WIFI-täckning och bättre ljudkvalitet i samtal jämfört med en iPhone 7 så tycker jag att en HTC One M8 är ett bra köp, om man är beredd att mecka en massa för att få telefonen man vill ha. Jag har varit fundamentalt ointresserad av allt sånt här under många år nu men det har blivit roligt att mecka och hacka igen så varför inte göra det i en mobiltelefon?

    Kameratest

    Att ställa en fyra år gammal telefon mot en ett år gammal telefon är orättvist, i synnerhet när det gäller kameror. Att ställa en HTC One M8 mot en iPhone 7 är inte bara orättvist utan rent av hänsynslöst. Jämförelser är dock roligt, och i synnerhet när det gäller fotografering i dåligt ljus.

    Bilden nedan togs runt midnatt i mitten på mars 2018 och visar tydligt hur hårt Apple arbetat med sina kameror. Värt att notera är att HTC One M8 redan när den lanserades fick kritik för att kameran inte var något vidare, och det är också fullt möjligt att kameraapplikationen i LineageOS, som kördes med alla inställningar som de kommer med standardinstallationen, inte är särskilt optimerad för att ta fram det bästa i kameran, så det är värt att ha i åtanke när du tittar på första bilden nedan:

    Att bilderna inte är lika stora beror helt enkelt på att bilden från iPhone 7 har nästan dubbelt så hög upplösning jämfört med den i HTC One M8, 4032 x 3034 pixlar jämfört med 2688 x 1520 pixlar. Båda bilderna är tagna med HDR-läget aktiverat.

    Lite närbilder på en utelampa under snö skvallrar om samma förhållande telefonerna emellan när det gäller bildkvalitet. Först ut bilden från min iPhone 7:

    Sedan samma motiv tagen med HTC One M8:

    Det märks på många sätt att HTC One M8 är en gammal telefon, fotografering är ett av dem. På andra sätt märks det inte alls - telefonen känns faktiskt rapp och smidig att använda trots den 5 tum stora skärmen och jag tror jag kommer gilla att ha HTC One M8 i fickan även i framtiden.

    Saker kan alltid bli bättre

    Nivån på de applikationer jag installerat är förvånansvärt hög jämfört med några år sedan då Android i sanning var en andra klassens medborgare i applikationsvärlden. Den på iOS klassiska Twitterklienten Echofone lever och frodas på Android och för 49 kronor så kan man köpa Pro-varianten och slippa annonserna som annars finns i gratisvarianten. Min applikation för lösenordshantering på Mac och iOS, pwSafe, heter PasswdSafe på Android och baseras på den öppna källkoden för samma applikation för Linux, Windows, med flera, och de är alla kompatibla då de använder samma format för hantering av lösenorden: .psafe3.

    Ett irritationsmoment här är att jag synkroniserar min databas med lösenord via Dropbox och även om jag i Dropbox-klienten väljer att ha lösenordsfilen offline, alltså lokalt lagrad på telefonen, så kan jag inte hitta var den finns. Från filväljaren i PasswdSafe finns vad jag lyckats se inget sätt att gå till mappen där Dropbox lagrar sina filer “offline”. Därför får jag öppna min lösenordsdatabas genom Dropbox-applikationen vilket givetvis fungerar men det borde finnas ett bättre sätt att göra det på.

    Ett annat irritationsmoment är hur man hanterar notifieringar i LinageOS. Jag har exempelvis slagit av allt vad vibrationer heter när jag skriver på tangentbordet eller för notifieringar. Trodde jag, det vill säga. När man slår in lösenkoden så vibrerar ingenting längre, vilket är skönt, men sen går jag in i en applikation och det börjar vibrera igen. Jag listade snart ut att inställningarna inte är systemomfattande utan snarare är per applikation, vilket kanske är det smartare eller dummare sättet att göra det på beroende på hur man ser på saken. Förvirrande är också hur man justerar notifieringar för varje applikation. Telefonen ska inte pipa eller vibrera när det kommer en notifiering utan endast visas på skärmen och i LinageOS så gör man helt sonika så att man trycker på en notifiering för att få upp inställningarna för hur notifieringar ska visas och om de ska låta eller inte.

    Ett klick på “more settings” visar tydligare vad som sker när en notifiering kommer in, men att ha ett sorts klassningssystem för applikationers notifieringar är väl att överdriva det hela en aning. Ge mig hellre några enkla kontroller för om en notifiering ska vibrera, låta eller ens visas på låsskärmen.

    Eftersom jag medvetet valt att köpa en fyra år gammal Android-telefon så ska jag inte klaga på det faktum att jag saknar Touch ID från min iPhone 7 något oerhört enormt mycket. Det gör mig egentligen ingenting att slå in låskoden, det gick ju utmärkt innan iPhone 5 lanserades också, men man vänjer sig snabbt vid att slippa göra det i en modern iPhone och även om det finns modernare Android-telefoner med ungefär motsvarande funktion som Touch ID, fast mindre säkert, så är de fula, stora, klumpiga och kommer från företag jag inte har någon som helst lust att ge mina pengar till.

    Summeringsdags då: är det en god ide att köpa en fyra år gammal, fabriksrenoverad Android-telefon för 700-800 kronor från Kina, låsa upp den och installera ett tredjeparts-operativsystem och sedan använda den i dagligt bruk? Om man vet vad man gör, och har tid och tålamod så säger jag bara: varför inte?

  • Så använder jag Jekyll för min blogg

    Efter att ha (typ) lämnat Macpro bakom mig (jag postar där ibland) så har jag ju funderat på att blogga mer här och på Retrodatorer, min blogg som handlar om gamla datorer, BBS:er och andra trevliga saker. En publiceringsplattform jag gillat i några år nu men som jag inte kunde använda på Macpro heter Jekyll.

    Jag kommer strax till varför den helt enkelt inte gick att använda med Macpro.

    Jekyll är skrivet i Ruby, låter sig installeras utan större problem i macOS, Linux och andra civilicerade plattformar, och bygger i sin tur din sajt med ett tema som består av lite kod, lite CSS och lite bilder om du vill det. Antalet teman för Jekyll är ganska många i dagsläget och de flesta är gratis. En stor fördel med Jekyll är att det inte använder en databas utan genererar statiska HTML-filer varje gång du ska uppdatera din sajt. Eftersom det inte finns något behov av att gå in och rota i en databas varje gång, något som exempelvis bidrar till att en sajt byggd på Wordpress inte alltid är världens rappaste och i sin tur bidrar till att en av de mer populärare typerna av plugins för Wordpress är någon form av Cache som låter dig servera statiska filer framför dynamiskt genererade dito… dock inte utan vissa problem.

    Nåväl - åter till Jekyll. Eftersom allt i Jekyll är statiska filer så undviker man också det lilla problemet med att din sajt blir hackad av en SQL Inject eller ett script eller liknande. En sajt byggd på Jekyll fortfarande inte ett primärt mål för en attack eftersom man bokstavligen talat måste penetrera de skydd som står framför en server som servrerar en sajt med Jekyll snarare än att ta bakvägen och hacka sig in via exempelvis Wordpress. En annan populär plugin för Wordpress heter Wordfence och den rekommenderas väldigt, väldigt varmt, men det är en annan historia det med.

    En annan stor fördel med Jekyll framför Wordpress och liknande publiceringsplattformar är utöver säkerhetsaspekten också en webbsajt byggd med Jekyll kräver extremt små resurser även när du har många besökare.

    Eftersom en webbsajt byggd på Jekyll måste re-genereras, eller byggas, helt från början varje gång du har uppdaterat den så innebär det att alla dina artiklar, skrivna i Markdown, plus bilder plus CSS-kod och annat, utgör källorna till hur varje sida kommer att se ut. Många bloggar har knappar för nästa och föregående sida längst ned på sina webbsidor, och det är en sådan sak som måste göras om varje gång eftersom dessa hela tiden förändras när sajten uppdateras och växer. Med en webbsajt med kanske 10, 20 eller 50 artiklar går detta relativt snabbt - denna blogg byggs på 2-3 sekunder - en webbsajt som Macpro med närmare 7000 artiklar tog drygt 45 minuter att bygga om. Varje gång. Detta var alltså på min Macbook Pro med en hypersnabb flashbaserad lagring, gott om minne och så vidare. På en virtuell Linuxserver kunde det ta två timmar. Jag lekte ett tag med att generera om hela sajten på en RAM-disk men jag orkade inte hålla på utan återvände till Wordpress för Macpro. Denna blogg kommer sannolikt inte innehålla 7000 artiklar så jag känner mig ganska trygg i att bygga den på just Jekyll.

    Den skarpögde noterar att jag skriver att jag skriver och bygger sajten på min Macbook Pro. Det innebär givetvis inte att min Macbook Pro också är webbservern (även om det hade varit helt möjligt med tanke på den absurt låga last som en webbsajt med enbart statiskt material innebär) - sajten byggs på min Macbook Pro och sedan, i byggt skick, skickas den upp till min webbserver via Rsync över SSH. Skriptet ser ut som följer:

    cd /Users/joacim/joacimmelin
    jekyll build
    rsync -avz /Users/joacim/joacimmelin/_site/ root@jekyll.melin.org:/web/html/joacimmelin/_site/
    

    Genom att min Macbook Pro loggar in automatiskt via min SSH-nyckel så behöver jag aldrig slå in ett lösenord för att göra detta och hela processen, inklusive uppladdning av sajten till webbservern, tar 2-3 sekunder. Är jag på resande fot kan jag ansluta mig via VPN och göra samma sak.

    Det kan ta lite tid att få en Jekyll-sajt att se ut och uppföra sig som man vill. Ett tips är att installera Jekyll på en testmaskin och sen installera ett tema - de flesta teman innehåller exempelmaterial och de allra flesta Jekyll-sajter följer samma katalogstruktur. Att importera en sajt från Wordpress till Jekyll är tyvärr inte det enklaste, i synnerhet inte om du har många bloggposter och andra specialfunktioner i din sajt som kanske inte finns i Jekyll eller kanske kräver handpåläggning. Det finns inget webbgränssnitt i Jekyll för administration och liknande utan allt sker i terminalen vilket jag gillar men som också kan vara en tröskel för en del.

  • Ett socialt liv utan sociala medier

    Hur många sociala medier är du medlem i? Hur många olika applikationer använder du för att kommunicera med omvärlden? Facebook, Twitter, Snapchat, LinkedIn, Instagram, WhatsApp, Discord, Slack, Skype, Keybase och Facebook Messenger? Jag tog en titt i min iPhone 7 flertalet av de ovanstående fanns där.

    Jag använder inte alla regelbundet. Några av dem är där för att det är vägen jag kommunicerar med enstaka personer, eller ibland en enda person, för att det är den plattform de valt för att kommunicera med sin omvärld. Med andra ord: jag har låtit andra styra hur jag kommunicerar med dem, och inget av de sätten innefattar faktiska samtal via telefon eller öga mot öga.

    Så jag tänkte göra ett par experiment. Först och främst tog jag bort alla dessa applikationer från min telefon. Allihopa. Det enda sättet att få tag i mig via textmeddelande är antingen via iMessage, e-post eller genom ett SMS till mitt telefonnummer. Enkelt och bra.

    Det andra är att jag endast ska använda dessa plattformar från en dator. Det eliminierar det slentrianmässiga användandet av exempelvis Facebook i situationer där jag sitter med andra personer och de tar upp sina telefoner mitt i ett samtal öga mot öga och givetvis tänker jag att jag kan göra samma sak eftersm deras koncentration uppenbarligen är annorstädes.

    Sociala medier tar energi. Kanske är det för att man interagerar med så många olika människor samtidigt istället för en eller ett par i taget. För egen del är jag oerhört trött, less och utmattad när det gäller sociala medier. LinkedIn kanske lyser tydligast i form av att det är en plattform där alla ska berätta hur fantastiska de är och sedan ska alla deras “vänner” bekräfta hur fantastiska deras “vän” är och hur inspirerande det är att läsa vad deras “vän” just skrivit. Facebook - plattformen där folk klagar, gnäller, bråkar och varvar detta med att posta bilder på sin försvunna katt eller i förekommande fall från den senaste solsemestern som de belånat huset upp till nock för att ha råd med. Det senare tenderar dock inte att nämnas. Twitter? Jag är övertygad om att om tredje världskriget kommer hända under min livstid så är det på Twitter krigsförklaringarna kommer överlämnas.

    I höstas började jag rensa ut vilka jag är “vän” med på Twitter och Facebook. Jag raderade mitt konto på Instagram och en rad andra plattformar och jag började redan då dra ner på tiden som jag tillbringar på dessa plattformar. Det var skönt. Sen, med tiden, har en och annan “vän” hamnat i mitt flöde igen, kanske för att jag satt och hade tråkigt eller bara när jag borde ha gjort nåt annat. Nu rensar jag ut igen, och den här gången är det ordentligt.

    Jag är övertygad om att min hjärna kommer skrika åt mig att jag måste installera de här apparna igen. Bli en del av gemenskapen, eller så kanske en och annan “vän” kommer göra det. Jag tänker klara detta, och jag vet att jag kommer att kliva ur detta stärkt, mindre mentalt utmattad och, händelsevis, med bättre batteritid i min telefon - en telefon som idag heter iPhone 7 men som mycket väl kan komma att heta HTC i framtiden…

  • Vad heter jag egentligen?

    En gång i tiden, för länge sedan, så var även jag en liten palt som lärde mig läsa och skriva. Det första jag lärde mig skriva var mitt förnamn, och det sättet jag lärde mig det var genom en lyckoslant jag fick när jag döptes. På lyckoslanten stod mitt förnamn, “Joacim”.

    När jag sedan började skolan och tittade i klasslistorna så såg jag att de stavat fel. Där stod det ju “Joakim”, med “k”. Mycket underligt, tänkte jag, men jag tog ingen större notis om det. Åren gick och jag hade helt enkelt inte funderat så mycket över hur jag stavade mitt förnamn. Tills det var dags att skaffa legitimation, och senare körkort, och allt det där andra som kommer varesig man vill det eller inte när man inträder i vuxenlivet. Jag blev då påmind om det där med hur mitt förnamn stavades och jag bestämde mig för att reda ut hur sanningen egentligen låg till.

    I folkbokföringen är jag stavad med “k”, alltså “Joakim”. Men jag tänkte att jag tar och ringer min ömma moder och frågar henne hur jag stavar mitt förnamn. -“Joacim”, svarade hon. med “c”.

    Nu skulle jag givetvis inte drista mig till att hänga ut min ömma moder på något sätt, men förvirringen var i detta läge ganska omfattande och det visade sig att personen jag fick lyckoslanten av när jag döptes drygt 20 år tidigare helt enkelt hade fått för sig att mitt namn skulle stavas med “c” och ingen reagerade på det då och bevisligen hade ingen reagerat på det efteråt heller.

    Det har fungerat ändå under årens lopp, fram tills att Postnord införde nya regler för paketuthämtning där namnet på mottagaren icke får vara felstavat med en enda liten bokstav jämfört med namnet i legitimationen. Således får jag be folk att skicka till “Joakim Melin” och sen stå där och pinsamt förklara att “ingen” visste hur jag stavade mitt förnamn under 20 års tid.

    Vad ska man göra då? Ändra överallt i domännamn, mailadresser och så vidare så namnet stavas “rätt”, eller kontakta Länsstyrelsen och begära en namnändring från “Joakim” till “Joacim” som om det inte vore fint nog att stava sitt förnamn med “k”? Nej, jag låter nog detta bero. Men nu har jag åtminstone en bloggpost att hänvisa till när folk förvånat undrar över stavningen på mitt förnamn.

  • Att gå på hockey

    Det finns de som går på hockey varje vecka. Sen finns det de som går på hockey ibland och de som aldrig skulle sätta sin fot i en hockeyarena. Sen finns det såna som mig som ofta har avsikten eller ambitionen att gå på hockey men som sällan, väldigt sällan, får ur tummen och faktiskt pallrar mig till Scaniarinken i Södertälje för att se en match. I ärlighetens namn brukar ju SSK se till att förlora de matcher man faktiskt tar sig till men när jag i början på januari åkte ner till Södertälje och det vi SSK:are brukar referera till som “Templet”, det vill säga Scaniarinken, för att se hemmalaget ta sig an dåvarande serieledarna Timrå så kändes det som att det kunde bli kul, trots att oddsen inte var på hemmalagets sida (i synnerhet med tanke på att SSK åkte på torsk i föregående hemmamatch mot det stora hatobjektet AIK).

    Även om ishockey är en övervägande “manlig” sport i det att både utövare och publik företrädesvis är män så finns det kvinnor på plats på läktaren vilket är glädjande. Spåren efter dåtiden är dock närvarnade på många ställen och det sitter både en och annan snusprilla inne på herrtoaletten. Den machokultur som fanns på hockeymatcherna förr, där publiken vrålade allt från grova könsord till rena dödshot åt domare, hemmalagets motståndare och deras hejarklack, syntes eller hördes det inte mycket av på matchen jag var på vilket var trevligt, i synnerhet med tanke på att det var en hel del barn på plats för att se matchen med sina föräldrar.

    På en hockeymatch är alla experter. Det är rätt kul att gå runt och lyssna på publikens analyser i periodpauserna, om hur “grabbarna måste komma igång” och “äh du vet han har haft det lite motigt ett tag nu” och så vidare. Matchen i sig var till en början en seg historia men hemmalaget tog snart ledningen och behöll den resten av matchen, som innehöll mål för hemmalaget i numerärt underläge och mål för samma hemmalag i öppet mål då bortalaget tagit ut målvakten för att få spela 6 mot 5 spelare på isen.

    Mot alla odds vann alltså hemmalaget matchen och publiken, knappa 2500 personer, var givetvis nöjda. Jag hade inte varit på en hockeymatch på tre år och inte varit i Scaniarinken sedan 2012 då jag hade nöjet att se Peter Forsberg spela drygt en period för sitt MODO under NHL-lockouten. Nyss nämnde herr Forsberg gjorde ett vackert mål och tillbringade mesta delen av första perioden på bänken. Peter Forsberg skulle ganska snart lägga av med hockeyn så jag var och är glad över att jag hann med att se hans Modo spela brallorna av SSK den kvällen för snart sex år sedan. Jag är lika glad över att jag fick se matchen i januari med min bror och min styvfar och jag hoppas vi går på hockey snart igen.



CC BY-NC-SA 4.0