• 14 år sedan PowerMac G5 lanserades

    Idag är det 14 år sedan Apple lanserade vad de initialt hävdade var världens snabbaste 64-bitars arbetsstation, en utfästelse de snart tvingades ta tillbaka.

    Prestandan var det dock inget fel på. De tre modellerna som lanserades, 1,6Ghz, 1,8GHz och 2GHz var alla baserade på PowerPC 970-processorn och de efterföljande drygt tre åren uppgraderades modellerna med dubbla processorer med allt högre klockfrekvenser. Vi var få som då tänkte på hur mycket ström de här maskinerna gjorde av med, och hur mycket värme de utsöndrade, men när Apple i oktober 2005 lanserade den sista generationen, som såldes fram till augusti 2006, var toppmodellen med dubbla 2,5GHz-processorer med två kärnor vardera utrustad med ett vätskebaserat kylningssystem. Prislappen för den maskinen var då 3299 amerikanska dollar, för övrigt, och under hela modellseriens livstid låg strömförbrukningen på mellan 420 watt och strax över 600 watt, vilket kan jämföras med efterföljaren Mac Pro som drog mellan 120- och 285 watt där den senare var värstingmodellen med dubbla 6-kärnors Xeon-processorer.

    För det mesta var PowerMac G5 stabila maskiner utan större problem, men ett par modeller hade Apple det extra kämpigt med. Den första 1,6GHz-modellen hade problem med att hela datorn låste sig när man spelade en viss typ av videomaterial, exempelvis i en webbläsare. Att byta grafikkort hjälpte inte och Apple gjorde vad Apple gjorde bäst på den tiden - försökte tiga ihjäl problemet och raderade till och med alla diskussionstrådar i sitt webbforum där kunderna kunde diskutera Apples hård- och mjukvaror. Undertecknad var en av de drabbade kunderna som till slut fick sin modell utbytt mot en kraftfullare 1,8GHz-modellen som inte hade dessa problem. De vätskekylda PowerMac G5-modellerna visade sig efter ett par år ha stora problem med läckage vilket gjorde att kylmediet läckte ut på datorns moderkort och förstörde de komponenter som vätskan kom i kontakt med.

    Att PowerMac G5-maskinerna var kraftfulla rådde det ingen tvekan om. Universitetet Virginia Tech byggde ett kluster bestående av 1000 PowerMac G5-maskiner som blev ordentligt omskrivet då det med en förhållandevis blygsam prislapp lyckades ta sig riktigt högt på topplistan över dåtidens superdatorer runt om i världen:

    PowerMac G5 var rejäla datorer. Stabila, snabba och kraftfulla och blev också en revansch för Apple som halkat efter prestandamässigt med sina G4-baserade arbetsstationer. Dock var dagarna för PowerPC-processorerna redan då räknade då IBM visade noll intresse att arbeta fram en G5-processor som skulle gå att montera i en bärbar dator, vilket resulterade i att Apple fortsätte sälja PowerBook G4-datorerna längre än vad de borde.

    Bytet till Intel-arkitekturen lät Apple ta alla sina datormodeller till helt nya nivåer och när man idag tittar tillbaka på PowerMac G5 så är det fortfarande en stabil, rejäl och robust maskin som man tyvärr inte kan göra jättemycket med, åtminstone inte om man vill köra Mac OS X där den sista versionen som stöder PowerPC-arkitekturen blev Mac OS X 10.5 “Leopard”.

    The 8-bit Guy gjorde en film häromsistens där han försökte använda en PowerMac G5 som sin vardagsdator. Kul film att se:


  • Historien om svensk BBS-kultur

    Under hösten 2003 arbetade jag som journalist på tidningen Datormagazin. Jag ägnade då otroligt stor möda åt att skriva en artikel om de svenska BBS:ernas historia. Även om det säkerligen saknas ett och annat blev artikeln närmare 50000 tecken. Detta var, givetvis, alldeles för mycket text varvid artikeln redigerades ned till ett mer hanterligt format.

    Tack vare ett missförstånd sparades inte originaltexten och jag antog att den var förlorad för all framtid, något som grämt mig under många år.

    När jag började skapa en webbsida för det svenska BBS-systemet SklaffKOM pratade jag med min gode vän Jan Mickelin om artikeln. Det visade sig att jag skickade artikeln till honom för faktakoll för över elva år sedan och han hade tack och lov sparat originaltexten. Han har också hjälpt mig få fram flera av bilderna till artikeln nedan, så ett stort tack till honom för all hjälp.

    Jag har då som nu också många personer att tacka för att de tog sig tid att prata med mig (eller på annat sätt ha dokumenterat dem för omvärlden) om sina minnen från den här tiden. Dessa personer heter Jan Mickelin, Lars-Erik Åström, Björn Knutsson, Christer Rindeblad, Per Melin, Michael Cronsten, Karl Lindström, Karl-Henry Martinsson, Peter Lindberg, Allan Varcoe T. Katt, Niklas Lindholm, Jacob Palme, Thomas Lundgren, Mikael Kjellström, Johan Adler, Magnus Grabski, Walter Kitzinger, Daniel Grönjord, Joaquim Homrighausen och Ulf Hedlund.

    Det saknas sannolikt information om den här epoken på grund av att det helt enkelt inte gått att få fram fakta om om vissa BBS:er, dess grundare och de system som användes. Artikeln kan också tyckas vara lätt Stockholmsfixerad men även det beror på att de personer som fortfarande går att nå är de som främst var aktiva i Stockholmsområdet.

    Något jag medvetet utelämnat är alla de stora (och små) pirat-BBS:er som fanns under 80- och 90-talet. Dessa kördes ofta på system som AmiExpress med Amiga som bas, alternativt den synnerligen buggiga versionen för PC, PcExpress. Dessa BBS:er gav inte bara BBS-rörelsen i stort ett dåligt rykte utan bidrog också i allra högsta grad till att ta död på Amiga som datorplattform och sånt har en nostalgiker som undertecknad lite svårt att förlåta.

    Inledning

    Hade datainspektionens dåvarande generaldirektör Anita Bondestam fått som hon ville hade vi nog aldrig upplevt en så levande och omfattande BBS-kultur som den Sverige upplevde på 80- och 90-talet.

    I en krönika i tidningen Datormagazin skrev Anita Bondestam:

    En dator med modem är att jämföra med en moped. Föräldrarnas ansvar är att se till att barnet bär hjälm när denne kör moped, inte trimmar mopeden och inte kör utan lyse eller skjutsar kompisarna.

    Ett annat citat fick BBS-anhängarna att se rött:

    Eller som vi brukar säga här på Datainspektionen: Köper du modem så skaffar du problem!

    Att fru Bondestam framstod som rätt mossig för dåtidens läsare av Datormagazin är inte ett helt felaktigt antagande. Att Datainspektionen tillsammans med Televerket också gjort sitt bästa för att om inte kväva så åtminstone reglerera BBS:andet i Sverige med krav på ansökan om licens för uppförande av dataregister, telefonlinjer som fram till 1989-90 inte var officiellt certifierade för hastigheter över 1200 baud och givetvis skyhöga tariffer gjorde inte livet roligt för de svenska BBS-fantasterna.

    Men så är de också ett sällsynt tåligt släkte, vilket vi hoppas att denna artikel skall visa, som inte ryggar för att skriva egna BBS-system när det antingen inte finns några alternativ eller där de befintliga alternativen helt enkelt inte duger.

    Det var på 80- och 90-talet som BBS:erna blomstrade. I USA, där detta fenomen uppstod, fanns BBS:er med 70-80 telefonlinjer, massiva mängder lagliga filer av olika slag och även om många av dem, som exempelvis America OnLine (AOL) krävde en egen klientprogramvara fanns det andra som gick att komma åt via vanliga terminalprogram. I Sverige gick detta fenomen under en del år under namnet ”elektroniska anslagstavlor”, vilket på många sätt var en mycket passande beskrivning för vad vi försöker återge i denna artikel.

    Under hela sin historia har BBS:erna i otroligt många fall fungerat som en brobyggare mellan olika människor som aldrig skulle träffats annars. Programmerare blir vänner med skådespelare, musiker blir vänner med aktiehandlare, exemplen är otaliga. I dessa antisociala men ändå otroligt sociala kretsar avhandlas giftermål, skilsmässor, sorgen efter en förlorad förälder, glädjen över ett nyfött barn, musikfestivaler, fester, sex, datorer som trilskas och givetvis en del annat som är mer eller mindre rumsrent.

    – BBS:er hade en otroligt viktig roll för att knyta kontakter mellan likasinnade. Jan Mickelin och jag var egentligen gamla skolkamrater, men hade inte träffats på över tio år förrän vi fann varandra över en VIC-20, berättar Christer Rindeblad.

    Jan Mickelin var också en av de personer som var med grundade Datormagazin tillsammans med bland annat Christer Rindeblad.

    Grundarna av Commodore-tidningen Datormagazin träffas över en öl. (f.v) Jan Mickelin, Erik Lundevall, Christer Rindeblad, Kenneth Mattsson, Matte Lönnborg, Lars Wikström.
    Foto : Jan Mickelins analogkamera med självutlösare placerad på en ölsejdel.

    Som i så många andra sociala forum uppstår det då och då bråk och tvister av olika slag. Dock har det såvitt undertecknad vet aldrig lett till vare sig knytnävsslagsmål eller åtal för förtal, förutom i ett fall som avhandlas senare i texten. Man ska dock ha klart för sig att BBS.er inte är för alla.

    Dagens BBS:er som fortfarande är igång är anslutna via Internet och hade under sin storhetstid 30-40 personer inloggade samtidigt.

    Trycket var hårt, många ämnen avhandlas och om man inte passar sig kan man bli både uppslukad i detta sociala kosmos, som Di Leva kanske hade uttryckt det, och också ta kritik väldigt personligt och därmed känna sig utstött från gemenskapen.

    Vissa BBS-användare, utan att nämna några namn, hade närmast gjort det till en konstform att göra sig ovän med så många som möjligt i så väl BBS:er som på större nätverk som exempelvis Fidonet. Andra använde BBS:erna för att utbyta tips, jaga eller erbjuda jobb och skaffa sig vänner, inte sällan för livet. Det var inte vanligt men inte heller helt ovanligt att två människor träffades via en BBS och senare blev ett par.

    –Många av Commonisterna träffades regelbundet, bokade gemensamma biobesök eller träffades på favoritpubarna Bald Eagle eller The Scottish Arms för en öl eller två, minns Ulf Hedlund, grundare av BBS:en Common och upphovsman till BBS-programmet The Common Link (TCL).

    Det skall väl för sakens skull påpekas att en “Commonist” och en kommunist inte är samma sak.

    Att summera BBS:ernas historia är inte en helt enkel uppgift, så jag har i denna artikel valt att fokusera på den del av BBS:erna som baserades på så-kallade KOM-system, eller som de också skämtsamt kallades, KOMpatibla system.

    Dessa system byggde inte på menyer som det traditionellt kunde se ut i exempelvis BBS:er baserade på mjukvaror som Telegard, Remote Access, med flera.

    Det som skilde menysystemen från KOM-systemen var främst att de senare främst var inriktad på olika former av diskussioner medan menysystemen oftast var inriktade på att byta filer användarna emellan.

    I begynnelsen…

    I början av 70-talet hade ett flertal forskare på Datalogilabbet vid Uppsala Universitet börjat diskutera om det inte gick att utnyttja de datorer som då fanns bättre än hur det gjordes då, att hjälpa människor istället för att kontrollera dem som det då uttrycktes. Jacob Palme och Torgny Tholerus, då verksamma på FOA, blev inspirerade av detta och publicerade ett antal rapporter om ämnet.

    – På den tiden var det svårt att få andra att förstå dessa ideer, skriver Jacob Palme på sin hemsida där han berättar om KOM:s historia ur sitt perspektiv.

    I USA hade BBS-fenomenet pågått i olika former sedan slutet på 70-talet och redan 1976 genomförde Tomas Ohlin, då verksam på STU (idag Nutek) en översättning av det amerikanska konferenssystemet Planet-Forum till Svenska.

    Därefter delades FOA, där Jacob Palme och Torgny Tholerus arbetade, i olika avdelningar som placerades i lika många olika städer runt om i Sverige. 1978 fick Tholerus i uppdrag att utveckla ett konferenssystem och samma år var en första version färdig.

    Systemet fick namnet QZ-Kom och kom senare att användas på flera svenska universitet. Ett problem redan då var den Svenska datalagen som menade att det inte var förenligt med lagen att vem som helst kunde logga in och skriva vad som helst. FOA ansökte om tillstånd från Datainspektionen men fick avslag och flera av dåtidens användare minns hur systemet under en kortare period fick köras helt anonymt, något som användarna givetvis inte var särskilt glada över.

    Under åren har Jacob Palme fortsatt vara aktiv inom olika utvecklingar av KOM-system. Så sent som år 2000 påbörjades projektet KOM 2000 på instutionen för Data- och Systemvetenskap på Stockholms Universitet.

    Något som få glömmer från denna period är bråket mellan Eskil Block och Maj Wechselmann, där Block antydde att Wechselmann var KGB-agent, som nådde tidningarnas förstasidor under 1989 och som slutligen avgjordes i domstol till Wechselmanns fördel.

    En viktig fråga som efter detta bråk diskuterades för första gången, men som varit på tapeten många gånger sedan dess är frågan om vem som egentligen är ansvarig för det som skrivs på en BBS. Var det i detta fall Eskil Block eller var det systemoperatören Jacob Palme? Efter domstolens utslag togs den så kallade BBS-lagen fram som slog fast att det var den som tillhandahöll tjänsten, alltså i det här fallet BBS:en, som var ansvarig för det som skrevs i den. Den som stod för infrastrukturen bakom BBS:en kunde däremot inte hållas ansvarig.

    1980 eller 1981, uppgifterna går isär på den punkten, startade ABC-klubben en egen BBS med namnet ABC-monitorn. Programvaran hade samma namn som BBS:en och skrevs av klubbens dåvarande ordförande Gunnar Tidner. Det hela snurrade på en ABC80 och en DataDisc 88, en enhet med två 8 tums-diskettstationer som rymde en megabyte vardera. Då programvaran inte tillhörde de mest stabila så hade en liten hårdvarulåda kopplats till datorn som startade om den om ingen modemtrafik registrerats på 15 minuter. Detta skedde dock ytterst sällan då det så gott som alltid var någon inloggad, dygnet runt.

    – Jag vet inte hur många gånger jag suttit och ringt och ringt för att få komma fram, trots att sessionerna var tidsbegränsade, minns Karl Lindström, som senare var med och skrev en ny programvara för de nyare ABC800-datorerna och nätverket CatNet tillsammans med Benny Löfgren och Lars-Göran Göransson.

    Elektronikåterförsäljaren Elfa använde även de ABC-monitorns programvara under den tid de drev egen BBS.

    Permobas stor för sin tid

    Det var på QZ-KOM som Allan Varcoe och Göran Olsson 1982, samma år som användarna på QZ-Kom kunde börja skicka e-post via Internet, fann varandra. De var båda också medlemmar i ABC-klubben och hade varsin ABC80 hemma. QZ-KOM hade vid den här tidpunkten somnat in en smula.

    – Göran Olsson hade en idé om att bygga ett KOM-system primärt avsett för handikappade som han ansåg var underprioriterade vad gäller kommunikationsmöjligheter, berättar Allan Varcoe.

    Göran hade också kontakt med Permobil, ett företag som tillverkade rullstolar och som såg ett värde i att bygga upp en community för handikappade. BBS:en Permobas såg snart dagens ljus byggd på sponsorpengar från Permobil.

    – Initialt byggde vi Permobas på två ABC80 med 300/300-modem, ihopkopplade med ett CAT-nätverk och en gigantisk hårddisk på fem eller tio megabyte, minns Allan Varcoe. Gränssnittet baserades också på den dåvarande defacto-standarden för KOM-system, QZ-KOM.

    När Allan Varcoe byggde mjukvaran för Permobas kunde han inte komma på något bra sätt att skicka och ta emot data via modem. Via en annan BBS stötte han då på en person i Halmstad som hade skrivit ett fantastiskt program som såg till att alla vanliga Basic-kommandon för input och output, exempelvis INPUTLINE och PRINT, utöver skärm och tangentbord, även använde modemporten.

    Så fort Allan fick en kopia av programmet löstes problemen och programmet för Permobas färdigställdes snabbt.

    – En rolig bieffekt var att allt som kommunicerades ut över modemet syntes på skärmen och allt som skrevs på tangentbordet skickades ut över modemet. När Göran och jag satt i vid datorerna hemma hos honom kunde vi chatta med de som var inloggade på Permobas genom att skriva på tangentbordet och läsa på skärmarna vilket var riktigt roligt berättar Allan Varcoe.

    Efter en kortare dispyt om upphovsrätt med programmeraren i Linköping, vars namn tyvärr fallit i glömska, löstes genom att programmerarens namn visades vid varje inloggning, fortsatte systemet att växa lavinartat. BBS-communityn i Sverige på den här tiden var mycket aktiv, dels på grund av den nybyggaranda som präglade hela rörelsen, och dels för att antalet BBS:er var ganska begränsat.

    – Det pågick en ständig jakt på telefonnummer med en dator i andra änden. En del använde olika sökprogram, utvecklade med inspiration från filmen Wargames som kom 1983, minns Christer Rindeblad, grundare av tidningen Datormagazin.

    – Jag tror det beror på den atmosfär och legimitet som Permobil skänkte, menar Allan. Men han tror även att BBS:ens framgång också berodde mycket på Göran Olssons modererande, något som Allan idag tycker Göran Olsson fick alldeles för lite respekt för.

    Permobil var glada över den tillväxt BBS:en fick och sponsrade projektet med ytterligare datorer och kapacitet. Totalt sju datorer drev BBS:en som också utrustades med 1200/75-modem. De två ursprungliga datorerna prioriterades för Permobils kunder och vissa andra som behövde ett enklare sätt att nå BBS:en. Men det var inte en expansion utan problem, något som pionjärerna Göran Olsson och Allan Varcoe blev varse om.

    – Televerket hade stora problem med att dra in ytterligare fem telefonlinjer i lägenheten eftersom det helt enkelt inte fanns tillräckligt med fysiska ledningar in till Görans lägenhet, eller till hela fastigheten för den delen.

    Lösningen var att installera en bärvågsmux i en garderob i lägenheten, vilket sannolikt var den första och enda bärvågsmuxen som installerats i ett hem, än mindre i någons garderob, i Sverige.

    Muxar hade dessutom aldrig använts för modemtrafik förut och Televerket var ofta där och skruvade på inställningarna.

    Allan Varcoe minns också med stor glädje alla brev, paket och vykort från användare på BBS:en, som under hela dess livstid kördes i ett rum hemma i Göran Olssons tre-rumslägenhet på Skolvägen i Åkersberga. Han minns också rullstolsrallyn där användarna fått låna ett antal el-drivna rullstolar från Permobil och andra PB-träffar där det dracks Coca-cola, hackades på datorer och liknande aktiviteter.

    Ett annat mindre känt faktum är att Henrik Schyffert, senare känd från rockbandet Whale och Killinggänget, under en period var användare på Permobas under pseudonymen ’Fredrik’.

    Schyffert drev senare en egen BBS med namnet ”Ring så spelar vi” där det planerades ett större MUD-liknande spel vid namn RAPIS, vilket enligt uppgift betydde ”Rape And Plunder In Space”. Det är dock oklart om det någonsin blev verklighet. En annan BBS kallad Upptagetbasen som Henrik drev med sin far Stig Schyffert fanns också med på en BBS-lista (oklart vilken) från den tiden:

    UPPTAGETBASEN 0760-36034 300 Baud --------------------------------------- Öppet: Dygnet runt. SYSOP: Henrik Schyffert,Stig Schyffert Värddator: ABC-80 Målgrupp: Alla. Anmärkning: Småtrevligt KOM-system. Mjukvara för att kunna spela adventure-spel är under utveckling.

    Fredagen den 13 december 1985 lades Permobas ner med buller och bång då företaget Permobil återtog all datautrustning som Permobas kördes på. Enligt uppgift insåg företaget att endast en bråkdel av användarna var handikappade vilket de ansåg var ett slöseri med pengar då BBS:ens egentliga syfte hade varit att ge handikappade en plats att mötas och umgås.

    Från Permobas till Computext

    I ett brev till användarna daterat 12 februari 1986 uttrycks förhoppningen att Permobas skulle återkomma under hösten samma år. Detta skriver också Datormagazin om i nummer 4 från 1986 där planerna för den nya Permobas innefattar ”15 ingående linjer och mängder av möten”. Enligt uppgift kan det ha varit Gunnar Linnman i samarbete med Permobil som låg bakom planerna men det är inte helt bekräftat.

    Av detta blev dock inte så mycket genomfört, även om Permobas 2 för en tid var i drift. Istället genomfördes en kontroversiell överflyttning av användarna från Permobas till en ny BBS kallad Computext som startades av Institutet För Framtiden (IFF). Rabaldret gällde just överflyttningen av användarnas uppgifter från ett system till ett annat, något som verkar ha skett utan användarnas medgivande.

    Det tycks dock som att detta skedde primärt i ett desperat försök att få igång en ny mötesplats för alla de Permobas-användare som strandsatts.

    Computext, eller CT som det kom att kallas, kördes till en början på en Digital Professional 380, och tycks ha startats i slutet på 1985 efter att Mats Engström, Allan Varcoe och Göran Olsson börjat diskutera ett nytt BBS-system att flytta Permobas till under sommaren samma år. Användarna på CT1 som den kommit att kallas hade då tillgång till tre ingående linjer.

    När Datormagazins dåvarande chefredaktör Christer Rindeblad i en artikel i Datormagazin är på besök hos CT har antalet telefonlinjer uppgraderats till fyra stycken och i reportaget poserar Allan Varcoe på bild bredvid en Digital VAX-dator.

    – Den första versionen var skriven i Basic och kördes på en VAXstation 1 som var slö som attan, berättar Allan Varcoe. CT2 och CT3, som de kommande versionerna kallades, skrevs i Pascal och kördes på en VAX 730 eller 750.

    CT2 kom aldrig i drift och Mats Petersson var också med och det mesta av den sista versionen. Per Melin var även med och fixade buggar och skrev en del kod till samtliga tre versioner. Åren 1986 och 1987 fanns också planer på att etablera Computext på minst tre platser i Sverige vilket enligt Per Melin skapade en hel del huvudbry.

    IFF drev Computext fram till 1988 eller 1989 då Esselte köpte verksamheten som döptes om till Esselte Voice. Företaget utvecklade talsvarstjänster och bortsett från någon enstaka dags avbrott i driften tuffade Computext vidare. En enstaka incident återberättas av flera källor som handlar om att en av av användarna kände sig så utelämnad så denne blev arg och ringde polisen medan CT-operatörerna gömde sig i källaren.

    Företaget Nijholt, som främst ägnade sig åt att utveckla olika tjänster för att sälja pornografi över telefonen, köpte Esselte Voice under hösten 1991.

    Den 25:e november 1992 gick Esselte Voice i konkurs efter ett antal underliga omständigheter mellan Esselte Voice, som vid denna tidpunkt döpts om till Voice Equiptment AB, och Nijholt. Konkursen var minst lika kaotisk som när Permobil stängde Permobas. Mats Engström åkte runt med ett antal hårddiskar innehållandes bland annat källkoden till talsvarssystemen i sin bil för att hålla dessa undan Nijholt. Slutligen överlämnades dock dessa till konkursförvaltaren och Computexts saga var all.

    Minnena från Computext är många. Undertecknad hann bara uppleva det sista året av Computext men något som få har svårt att glömma är det underhållsprogram, kallat Rutiga Demonen, som då och då loggade in och utförde diverse uppgifter i systemet. Rutiga Demonen hade den egenheten att den fungerade som en vanlig användare, och som en vanlig användare kunde man skicka textmeddelanden till den.

    Rutiga Demonen svarade då på dessa meddelanden på ett inte sällan ganska oförskämt sätt. Rutiga Demonen var inte den sista lilla egenheten som vissa KOM-system hade, men vi kommer till det senare i artikeln.


    Datormagazin var på besök hos BBS:en Circus i Täby strax norr om Stockholm. Intressant nog var SySOP för Circus i själva verket Tommy Arveborg och inte Ingvar Spetz som vid det tillfället var inneboende hos Arveborg.

    En ny värld för de dövblinda

    Efter att Permobas gått i graven så fanns inte så många bra alternativ kvar för de handikappade som på ett enkelt sätt ville nå andra. Detta kom snart att ändras tack vare Stig Ohlson som närmast får ses som en pionjär inom området för kommunikationslösningar för de dövblinda.

    I ett jubileumsnummer av medlemstidningen för FSDB, Föreningen för Sveriges DövBlinda, skriver Stig Ohlson i Maj 1999 om de första trevande stegen för att öppna världen även för de dövblinda:

    Redan på 1970-talet började FSDB som en av de första handikapporganisationerna att satsa på IT. Det handlade om att få fram en texttelefon för dövblinda. De seende döva hade redan fått de första texttelefonerna men det som krävdes för de dövblinda var en punktskriftstelefon. Tekniken hade på den tiden inte kommit så långt på det området men det gjordes ett par försök. På Tekniska högskolan utvecklande ett par ingenjörer en telefon för punktskrift. Den hade punkttangentbord och skrev ut texten på en pappersremsa. När de hade gjort tre stycken så inbjöds några FSDB-medlemmar att testa utrustningen uppe på tekniska högskolan. De första försöken fungerade initialt bra men slutade ändå i ett visst kaos då telefonerna skrev på ett språk som troligen inte fanns på denna jord.

    Ett samarbete mellan Handikappinstititutet och Norska televerket ledde till utvecklingen av en fransk punktprinter, Sagem, som användes av blinda programmerare. Den var utrustad med ett tangentbord som kunde ställas in för både punktskrift och som ett vanligt skrivmaskinstangentbord.

    Den kunde dessutom anslutas till telefonlinjen och sen skrev den ut samtalet på papper. Trots att den var stor och förde ett förfärligt oväsen fungerade den ändå och det var det första hoppet för de dövblinda. Sen kom en amerikansk punktskriftsdator vid namn Versa braille.

    – Den hade en punktläsrad som var både lätt att läsa och lätt att använda, skriver Stig Ohlson i sin artikel. Med stöd av allmänna arvsfonden och i ett samarbete med Handikappinstitutet startades ett första utvecklingsprojekt med punktskriftstelefoner.

    Fem dövblinda fick varsin Versa braille med modem så de kunde koppla upp sig till telefonlinjen. Utbildningen var inte helt enkel då det inte fanns några handböcker eller kunskap på området men till slut fungerade det och snart satte FSDB upp en liten BBS där de som hade punktskriftstelefoner kunde hämta dagliga nyheter.

    – Vi hade två ABC-datorer här på kontoret, och vår sekreterare satt och skrev in nyheter från Text-TV varje vardag, minns Stig Ohlsson. Så småningom utvecklades ett program som automatiskt hämtade dessa nyheter och därmed automatiserade processen.

    I mitten av 80-talet kom de första punktskriftsläsraderna som kunde användas tillsammans med en vanlig persondator och därmed blev det möjligt att använda samma program och datorer som de seende vilket öppnade upp helt nya användningsområden.

    Ett sådant område var BBS:er. Efter att ytterligare försök gjorts med datorer i hemmet hade man redan testat Handikappsinstitutets HandiKOM och det blev inte riktigt bra fart på det hela förrän Permobas upptäcktes.

    Efter hand uppstod önskemål på fler funktioner och därmed också funderingen på en egen BBS. Med hjälp av bidrag av arvsfonden utvecklades och startades Träffpunkt 44 som sedan starten varit en central mötesplats för medlemmarna i FSDB. Med hjälp av några andra BBS:er utvecklade sedan FSDB det som senare blev nätverket Fruktträdet där BBS:er ingår som har en speciell inriktning på funktionshindrade.

    Ett tag användes BBS-programmet TCL men det är numera utbytt mot K2Kom. Ett program för att kunna läsa och skriva texter utan att modemtaxametern står och tickar vid namn K2Home användes också. Genom Fruktträdet gavs också möjlighet att skicka och ta emot elektronisk post via Internet. De sista BBS:erna i Fruktträdet stängdes ned i början på augusti år 2012.

    Det seriösa alternativet

    BBS-landskapet i Sverige bestod dock inte enbart av mastodontsystem som Permobas, QZ-Kom, TP44 och Computext. Hundratals små BBS:er dök upp över hela landet men det är tveksamt om någon var så bizarr som Ezenhemmer Plastpåsar och barnuppfostringsredskap, troligen den enda svenska BBS som utmynnat i ett parti som ställt upp i ett riksdagsval.

    Ezenhemmer Plastpåsar och barnuppfostringsredskap hade givetvis en passande slogan: ”Det Seriösa Alternativet”.

    BBS:en startades 1985 av pseudonymen T. Katt som i verkliga livet arbetade inom finansvärlden och var också en av grundarna till tidningen Datormagazin.

    BBS:ens SysOp (en förkortning för SystemOperatör) lyckades till och med konststycket att få med sin katt, KM, i redaktionsrutan på de första utgåvorna av Datormagazin under 1986 och början av 1987. Liksom många andra mindre BBS:er startades Ezen, som den kom att kallas i folkmun, på en liten hemdator i ett kök eller i ett sovrumshörn.

    I början var Ezen, som då gick under namnet 999, inget annat än ett grafiskt klotterplank med ett 300 bauds modem kopplat till en Commodore 64 där användare kunde ringa upp med sin Vic-20 eller Commodore 64-dator och komponera bilder och texter med blockgrafik i alla de färger som dessa datorer stödde. BBS-datorns modem var ett av de ökända Handic-modemen som dessutom modifierats med en autosvarstillsats döpt till Ågrenosvaret efter sin konstruktör.

    – Ågrenosvaret hade den egenheten att det dels fungerade som markeringsätare och dessutom då och då ställde till med diverse kortslutningar hos Televerket, berättar T. Katt. Diskettstationen som många Commodore 64-baserade BBS:er använde var Commodores 1541.

    – Den var inte byggd för att stå påslagen dygnet runt. Värmeutvecklingen gjorde att vissa metallkomponenter i den skevade och skapade läs- och skrivfel på disketterna eftersom kalibreringen av läs- och skrivhuvudet påverkades. De flesta som hade den typen av BBS:er hemma skruvade ofta av chassiet på 1541 för att förbättra kylningen, berättar Christer Rindeblad.

    Efter att Ågrenosvaret slutligen självantänt och tagit med sig såväl modem som större delen av BBS-datorn och en gardin tog Ezen steget in i PC-miljön.

    – Jag minns att det var en 4.77Mhz XP med 512 kilobyte internminne, 20 megabyte hårddisk och ett 1200bps-modem av märket Discovery som fick bli grunden för ”Det Seriösa Alternativet” under ett antal år framåt, minns T.Katt.

    Mjukvaran för bygget blev BBS-programvaran Agathon som var skrivet i kompilerad QBasic 4.0 av Mats Nilsson. Tiden med Agathon blev dock kortvarig då det efter en tid ersattes av MikroKOM, skrivet av Carl Sundbom i Turbo Pascal.

    – MikroKOM blev mer och mer ezenfierat med mystiska funktioner allt eftersom tiden gick och det resulterade till slut i ett önskemål från Carl Sundbom att bli struken från det copyrightmeddelande som BBS:en på begäran redovisade. Han hade trots allt sitt goda rykte att tänka på, säger T.Katt med ett visst leende på läpparna.

    Ezen hade en sluten men frekvent användarskara på cirka 50 personer som alla körde under registrerade pseudonymer. Om inte det skulle räcka så fanns det ett speciellt anonym-möte där man fritt kunde skapa tillfälliga extra-pseudonymer som författare till de inlägg man producerade.

    – Det fanns även kaotiska irrfunktioner som till exempel att via en osynlig kod i slutet av sitt inlägg tvinga den som läste detta att utföra allehanda BBS-kommandon, minns T.Katt och nämner även tvångskommentering, som var bland det snällaste som denna funktion användes till liksom det var populärt att smyga in ett av-anonymiseringskommando så att offret utan att märka det skrev sitt tänkta rubbade inlägg under sitt gamla vanliga användarnamn.

    Under Ezens glansdagar uppstod mysteriet om Kylskåpsmannen, som ”aldrig var otrevlig utan bara mystisk och helt klart någon av de vanliga Ezen-användarna” minns en medlem av BBS:en som valt att vara anonym. Det visade sig vara hela fyra personer som låg bakom kylskåpsmannen. Vi väljer här att inte redovisa vilka det var men i tre års tid gillrades det fällor på BBS:en för att någon skulle försäga sig.

    – Under en period var sessionstiden per dygn för varje användare kopplad till antalet skrivna inlägg. Om tiden höll på att ta slut och man hade många olästa men inget nytt att skriva gick det bra att spela till sig mer systemtid med BBS:ens inbyggda enarmade bandit. Eller förlora allt man hade innestående och bli utslängd på direkten, berättar T. Katt. När BBS:en slutligen stängdes ner för gott i slutet av 1991 hade den maskinella utrustningen avancerat till en 12 MHz IBM AT med 40 MB hårddisk och 2400 bps-modem. Ezen var vid den tidpunkten en av Stockholms äldsta BBS:er som fortfarande var i drift, men nya tider stundade. 14400bps-modemen hade kommit.

    T. Katt lyckades inte skriva om kommunikationsrutinerna helt för snabbare modem och fick bara ett avståndstagande skadeglatt skrockade som hjälp från konstruktören av originalprogrammet. Dessutom knackade ArpaNet (senare Internet) på dörren, folk var sugna på att botanisera bland newsgrupperna där hellre än att vänta på att få komma fram på en ständigt upptagen telefonlinje till en BBS, även om det var Det Seriösa Alternativet som fanns i andra änden.

    Och partiet då? I slutet av 80-talet bildade BBS:ens användare riksdagspartiet ”Ezenhemmer Plastpåsar och Barnuppfostringsredskapspartiet”. Ett nöjesparti som motvikt till alla missnöjespartier. Med sina raka budskap som ”Ner med hissen!”, ”Vi vill köra över Öresundsbron!” och ”Vi tar ställning i EG-frågan!” nådde partiet oanade höjder såsom 102 röster i riksdagsvalet 1991.

    Även om mindre BBS:er som H-Kom, Chaos, 3LB, Castor och andra fyllde en del av BBS-användarnas behov för interaktion med varandra kändes ganska snart en rejäl avsaknad efter Computext. Fem BBS-användare och tillika programmerare vid namn Peter Lindberg, Torbjörn Bååth, Carl Sundbom (som tidigare skrivit BBS-programmet MikroKOM och även drev BBS:en Chaos fram tills att dess hårddisk kraschade ett halvår innan ), Peter Forsberg och Odd Petersson bestämde sig för att göra något åt saken och satte sig ner för att skapa nästa stora system.

    Programmet var, liksom baracker på en skolgård, bara tänkt vara ett provisorium, ett snabbhack som fick duga tills ett ordentligt system kunde skrivas. Därför fick BBS-systemet namnet SklaffKOM och trots planen att utveckla något nytt hängde detta provisorium med i nästan tio år, och under hela tiden drev det Computexts arvtagare, en ny BBS vid namn SöderKOM.

    En kopp söderblandning

    Hösten 1992 var nämligen tung för Stockholmsmodemarna. Det fanns gott om BBS:er som hade ett ganska rejält uppsving i sin besöksstatistik under den här tiden då Computexts frånfälle skapade ett vakum utan dess like. I ungefär samma veva lade Carl Sundbom ner sin klassika BBS Chaos då hårddisken i BBS-datorn gav upp för gott och på något sätt föll det sig så att han tillsammans med sina vänner beslutade sig för att starta en ny BBS som fick ta vid där Computext slutade.

    Under slutet på 1992 låste sig de fem herrarna in sig på ett kontor i Stockholmstrakten och började under några helger programmera det som skulle bli SklaffKOM. Utvecklingen skedde på ett antal maskiner från Sun Microsystems men själva BBS:en kom senare att köras på en PC med NetBSD som operativsystem.

    När SklaffKOM släpptes så tillägnades systemet minnet av Staffan Bergström, en modemare som tyvärr gick bort alldeles för tidigt.

    Till en början utrustades SöderKOM, som BBS:en kom att heta då Carl Sundbom på den här tiden bodde på Bondegatan på Södermalm i Stockholm, med tre ingående telefonlinjer varav en av dem hade samma telefonnummer som Chaos.

    Carl Sundbom lyckades också med konststycket att registrera internet-domänen skom.se och därefter började SöderKOM också att erbjuda e-post och nyhetsgrupper från Internet till sina användare.

    SöderKOM blev snabbt minst sagt populär och antalet telefonlinjer utökades snart till fem. Under åren har SöderKOM drabbats av ett antal större kursändringar beroende på diskkrascher och ett byte av operativsystem. Linux testades ett tag som bas för SklaffKOM men fungerade inte tillräckligt bra.

    Då tanken med SklaffKOM inte var att det skulle vara en permanent lösning byggdes inget kraftfullt sätt att lagra alla de inlägg som medlemmarna på SöderKOM producerade. SklaffKOM lagrade nämligen alla texter, möten och inställningar som enskilda filer och eftersom medlemmarna på SöderKOM utan större problem producerade hundratusentals texter fick filsystemet i BBS-datorn problem och kraschade.

    Under sina sista år med SklaffKOM som bas stod Söderkom inte längre hemma hos Carl Sundbom, som då hade flyttat från Sverige till USA, utan hos ett företag i Göteborg.

    Efter att SöderKOM anslutits till Internet ökade aktiviteten markant då det numera inte fanns någon begränsning på hur pass många användare som kunde vara inloggade samtidigt. Alla visste också att det bara var en tidsfråga innan hela rasket skulle krascha igen och åter igen blev det dags för ett antal programmerare att kavla upp ärmarna och göra något åt saken.

    Lösningen blev EasyKOM, skrivet av Carl Brännström, Harald Fragner (som även skrev BBS-systemet H-KOM och drev en BBS med samma namn i ett antal år) och Mikael Kjellström (som tillsammans med Krister Hansson-Renaud skrev det extremt snabba BBS-systemet TPCS).

    EasyKOM skiljer sig markant på många sätt från hur BBS-system skrivits tidigare. Här finns en modern SQL-databas i botten och istället för att användarna fysiskt loggar in på samma maskin som texterna lagras körs klientprogram, skrivna i C#, på exempelvis Windows eller Unix och som i sin tur kommunicerar med SQL-databasen som finns på en separat databasserver.

    SöderKOM har i sin nuvarande inkarnation körts med EasyKOM sedan slutet på september 2002. En av legenderna på SöderKOM var en användare vid namn Sören Granvik. Liksom med Kylskåpsmannen var det svårt att sätta fingret på vad som inte riktigt stämde men Sören Granvik var en användare som helt enkelt var alldeles för osannolik för att egentligen finnas, som skrev helt hopplösa texter, stavade som en kratta och ofta uppträdde väldigt förvirrat. Och liksom i fallet med Kylskåpsmannen har det visat sig vara åtminstone fyra personer som gav denne Sören Granvik liv.

    Underhållningsvärdet var, för de som hade förmånen att betraktade detta, säkerligen högt.

    Långt ifrån vanlig

    I december 1982 satt Ulf Hedlund i Sollefteå och led. Hans BBS-användande till främst QZ-Kom kostade honom massor med pengar, 1,92 kronor i minuten om Ulf själv minns rätt.

    Han öppnade då en egen BBS vid namn ABC-monitor Sollefteå, delvis inspirerad av ABC-klubbens BBS och ännu mer inspirererad av QZ-Kom. Senare, 1984 närmare bestämt, flyttade Ulf Hedlund och hans BBS till Västerhaninge där även Jinge Flucht fanns med sin BBS Tungelsta-monitorn som också använde Ulf Hedlunds BBS-programvara.

    Tiden gick och ABC-datorernas dagar var räknade, vilket ledde till att Ulf Hedlund 1986 skrev den första versionen av BBS-programmet The Common Link, TCL, som var ett rent KOM-system som kunde köras under MS-DOS.

    – Jan-Inge “Jinge” Flücht skaffade då en PC och installerade TCL, därmed var de två första TCL-baserna igång, minns Ulf Hedlund.

    1987 fick TCL nätverksstöd och det blev möjligt att köra flera noder samtidigt. Tanken var dock inte i första hand att TCL skulle användas som BBS-system för små och stora BBS:er utan som internt system för e-post och diskussioner inom företag.

    Givetvis var det också synnerligen användbart för BBS-bruk vilket skulle visa sig när Common, Ulf Hedlunds egen BBS, växte till sju telefonlinjer. Värst torde dock Träffpunkt 44:an ha varit med sina 21 telefonlinjer.

    Totalt sålde Ulf Hedlund närmare 600 programlicenser av TCL.

    Många av kunderna var skolor som exempelvis Nolaskolan i Örnsköldsvik. 1995 valde Ulf Hedlund att hoppa av Common och då var den fortfarande extremt populär. Per Sten och Benny Löfgren drev sedan Common vidare till 1998 då den anslöts till Internet, bytte BBS-system till Sklaffkom och namn till Sklommon.

    Och även om SöderKOM, Common, Träffpunkt 44:an, Computext och andra stora BBS:er kördes på större datorsystem, allt från minidatorer till omfattande PC-nätverk så fanns det även de som använde andra datorer för att köra BBS på.

    Ett sådant system var NiKOM som skrevs av Niklas Lindholm, idag utvecklare på Google i Kalifornien i USA.

    Från Täby till Datormagazin

    1990 lyckades Niklas Lindholm, efter att banktjänstemännen avslutat sin strejk. få ut pengar från sitt konto för att sedan överlämna dessa till postkontoret som i sin tur lämnade ut ett modem som unge herr Lindholm sen kunde börja använda. Efter att ha kört på diverse BBS:er i Stockholmstrakten beslöt sig Niklas Lindholm för att skriva ett eget BBS-system, ett system som givetvis skulle köras på Niklas favoritdator Amiga.

    Med en piratkopia av Lattice C 5.04 och Datormagazins C-skola (skriven av Erik Lundevall som tillsammans med Björn Knutsson drev Sveriges första Amiga-BBS Camelot. Båda två skrev även flitigt i Datormagazin under flera år) satt Niklas framför datorn i stort sett varenda dag under jullovet 1990-91.

    1991 var NiKom, som Niklas BBS-system fick heta, så pass klart så det var dags att beställa ytterligare en telefonlinje från Televerket. BBS:en startades officiellt den 4:e Februari 1991 och ryktet om NiKom spreds snabbt.

    Efter ett tag bad fler och fler om ändringar och nya funktioner och Niklas beslutade sig därför att sätta priset 500 kronor för NiKom, samma pris som Fredrik Pruzelius Amiga-baserade BBS-system Nice Touch (NT) hade. En av de första kunderna var Tomas Kärki som med sin Kärkis BBS körde NiKom på en Amiga 500 med två diskettstationer. Efter att utvecklingen av Nice Touch avstannat fick Niklas Lindholm fler och fler kunder och ett par av dessa, Swedish Usergroup of Amiga (SUGA) och Datormagazin, var riktigt stora.

    Den senare drevs för Datormagazins läsare hade som mest åtta ingående telefonlinjer och var vid den tidpunkten en av de största lagliga BBS:erna i Sverige. När BBS:en NiKom var som störst hade den två telefonlinjer kopplat via ett multiportskort till en Amiga 3000 med två hårddiskar på 730+500 megabyte och 14 megabyte internminne. Efter att Niklas genomlidit värnplikten och lagt till stöd för Fidonet i NiKom började han studera Datateknik på KTH.

    Ungefär i samma veva började det gå utför med Commodore och därefter blev det inte mycket mer gjort på NiKom.

    När Niklas Lindholm slutligen överlät NiKom till Tomas Kärki och Johan Östling på en pizzarestaurang i centrala Stockholm den 2:a Juli 1996 hade närmare 100 licenser av programvaran sålts. Som mest uppskattar Niklas Lindholm att 50-60 BBS:er i Sverige körde NiKom. Intressant nog har NiKom under år 2015 fått något av en återuppståndelse då ett flertal nya BBS:er startats med systemet som grund, och Niklas Lindholm själv har återupplivat gamla NiKom BBS på en emulerad Amiga och inte bara lagt upp källkoden för NiKom på Internet utan också fortsatt vidareutveckla systemet.

    Den som vill läsa mer om Niklas öden och äventyr kan göra det i Datormagazin Retro #1 som går att beställa här.

    Den eviga BBS:en

    Det var dock inte bara i Stockholm det drevs BBS:er. På Sveriges framsida drevs det också BBS:er med allt större framgång. Runt 1986-76 tog det fart på allvar och en av de BBS:er som startades då hette Momo.

    Thonas Lundgren började själv ringa till BBS:er under sommaren 1988. Efter att ha ringt till ett par BBS:er i Stockholm hittade han dåtidens största BBS i Göteborg, QOM som drevs av Kjell Söderberg. Den kördes på en Spectrum QL med tre linjer, två för modem och en lokal. Thomas Lundgren minns att den var mycket populär i Göteborgstrakten och var säkert en inspiration när han i Oktober 1988 startade BBS:en The Baze.

    Programvaran hette då Syntech, vilket var ett amerikanskt menybaserat system. Datorn som BBS:en kördes på då var en Commodore 128 med en diskettstation modell 1541. Med tiden växte BBS:en med en diskettstation modell 1581 och med ett 300 bauds modem och runt 50 aktiva användare var BBS:en en av de populärare i Göteborgstrakten. Under våren 1990 bytte BBS:en namn till Momo och programvara till The Common Link, TCL, skrivet av Ulf Hedlund (som för övrigt senare registrerade domännamnet just.nu), och dator till en 386:a.

    Det gamla modemet åkte ut och ersattes av ett blixtrande snabbt 2400 bauds modem, något som om inte annat krävdes för att medlemsskapet i Fidonet (nodnumret var 2:203/209) inte skulle bli allt för smärtsamt när telefonräkningen kom. Momo växte därefter stadigt. 1991 hade BBS:en fyra telefonlinjer och utvecklades ytterligare fram till 1998/99 då aktiviteten där i princip avstannat helt.

    I April 2001 startades Momo igen, då baserat på det inte helt okända Sklaffkom. Skillnaden var att BBS:en enbart var ansluten via Internet. Idag tycks BBS:en ha försvunnit för gott.

    BBS:erna blir förstasidesstoff

    1990 fanns det enligt vissa beräkningar 30000 BBS:er i USA och närmare 6000 BBS:er i Sverige. När detta fenomen var som störst hade så gott som vartenda riksdagsparti i Sverige en egen BBS.

    Regeringens egen “Information Rosenbad” lär väl få lyckas glömma – den använde ett BBS-system vid namn First Class vars klientprogramvara endast fanns för Macintosh och Windows, vilket orsakade en mindre folkstorm från de som exempelvis hade Atari eller Amiga-datorer hemma. Dagstidningar som Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet drev sina egna BBS-system med varierande framgång.

    Under slutet på 80-talet frossade skymningspressen i rykten om BBS:erna som hade barnporr, huserade nynazister och spred virus och piratkopierade program.

    Undertecknads ömma moder bad om audiens till pojkrummet där den gamla XT-PC:n stod och brummade med den då ständigt upptagna BBS:en New Detroit på hårddisken och ville förhöra sig om innehållet på BBS:en i fråga. Fem minuter senare kunde hon ringa sina väninnor och rapportera att hennes sons BBS inte innehöll något av det som stod i tidningarna, bara bra saker.

    Ett 20-tal BBS-ägare i Stockholm organiserade sig 1987 under namnet BAS (BBS Association in Stockholm) under ledning av Kjell Böhlin som själv drev en större BBS under namnet The Globe. Sysop Team i Helsingborg och BBS Association in Göteborg var andra sammanslutningar som bildades för att försöka sprida ett positivare budskap om BBS:ernas främsta och egentliga syfte – att låta människor kommunicera med varandra.

    Dock återkom hela tiden debatten om BBS:ernas innehåll, huruvida man var tvungen att ha tillstånd från Datainspektionen för att hålla register över sina användare (det krävdes enligt lag men ytterst få systemoperatörer brydde sig om det), och den kanske största frågan om vem som egentligen var ansvarig för vad som skrevs i en BBS – systemoperatören eller den som skrivit texten i fråga. I fallet Block mot Weschselman beslöt domstolen att det var författaren av texten som var ansvarig men detta var inte på något sätt självklart.

    Den 25:e april 1994 publicerar Svenska Dagbladet på ledarplats en artikel med rubriken ”Lämna tekniken i fred” där skribenten föreslår att ”det skall vara möjligt att ingripa mot elektroniska anslagstavlor,” (som BBS:er ett tag kallades i Sverige) ”på samma sätt som man idag kan ingripa mot vanliga anslagstavlor, eller som man kan ingripa mot annan information som sprids vid sidan av de grundlagsreglerade medierna”. Ledaren i Svenska Dagbladet är också av åsikten att politikerna inte ska gripa in, kartlägga och reglera denna nya teknik utan anser att ”den som i första hand är upphovsman till det förgripliga är ansvarig”.

    Att datalagen från 1973 inte var applicerbar stod ganska snart klart för de allra flesta.

    Tom Jennings och hans hund

    Under sin storhetstid var över 50000 BBS:er anslutna till Fidonet runt om i världen. När Tom Jennings 1984 döpte detta sätt för BBS:er att utbyta elektronisk post med varandra efter sin hund trodde nog ingen att det skulle bli så stort. Under många år, innan Internet slog igenom på allvar, var Fidonet det snabbaste sättet att skicka elektronisk post runt om i världen. Inte sällan var det både snabbare och säkrare än vanlig ”snigelpost”.

    Fidonets utveckling i Sverige var på samma sätt explosiv, även om det inte tycks finnas någon statistik på hur pass stort det egentligen blev när det var som allra störst. Mycket av historiken runt den Svenska delen av Fidonet tycks ha följt Håkan Andersson i graven när han hastigt avled år 2002. Innan Håkan gick bort hann han bland annat vara med i en längre artikel om BBS:er i Tidningen Z:

    Håkan Andersson har anledning att vara god mot sin dator. Det är en tålig maskin, som tillåter honom att samtala med andra datorer runt om i världen. Håkan sitter ofta framför skärmen och skriver inlägg i debatter, som kan läsas av var och en som har tillgång till dator, telefon och en signalomvandlare. Och märkvärdig behöver maskinen inte vara. Den enklaste hemdator från leksaksaffären Stor och Liten duger gott som inträde till en stor, snabbt växande, men okänd värld av skribenter, teknikfrälsta, ensamma hjärtan, spelgalningar, pratglada hackers och en och annan skurk... Håkans dator i en Stockholmsförort är en liten länk i ett nätverk som omfamnar hela jorden. För några timmar sedan i natt i mörkret hade hans vänliga dator i Haninge blivit uppringd av andra datorer och utväxlat en laddning privata brev och öppna debattmöten, så kallade datakonferenser. Håkan ger några kommandon och raskar igenom nattens skörd, innan de sjuttiotal personer som använder hans dator som central börjar ringa.

    Håkan, som i många år fungerade som REC (regional echomail coordinator) var en av de personer som målmedvetet drev Fidonets utveckling framåt i Sverige och under de sista åren av hans liv drev han även Fidonets webbsajt (www.fidonet.pp.se, som numera finns här).

    Efter Håkans död den andra oktober år 2002 tog Michael Cronsten över webbsajten och han hjälpte också undertecknad att posta ett upprop på Fidonet där information till denna artikel efterfrågas. Tyvärr hörde ingen av sig vilket kan förklaras med att aktiviteten på Fidonet år 2003 i stort sett hade avstannat helt. Annat var det när Internet ännu inte slagit igenom, då var det för vissa alldeles för stor aktivitet på Fidonet, vilket Ulf Hedlund fick erfara.

    När Ulf Hedlund implementerade stöd för Fidonet i sitt BBS-program TCL kunde varje TCL-system agera som en egen nod i Fidonet.

    – Det var fullt integrerat så att möten i ett TCL-system även existerade i andra TCL-system” berättar Ulf Hedlund och beskriver det som en tidig form av replikering av data. Detta var dock inte helt helt populärt i den svenska delen av Fidonet, där de flesta BBSer var mer inriktade på upp- och nerladdning av filer, medan TCL-noderna huvudsakligen genererade en massa diskussioner i det hundratal möten som snabbt växte fram, minns Ulf Hedlund.

    Ett parallellt “TclNet” startades som ett eget nät under Fidonet, med Håkan Anderssons “TCL-Haninge” som central punkt för att lösa problemet.

    En av de svenskar som uppnådde något av ett globalt kändisskap på Fidonet var Joaquim Homrighausen, som sedan 1998 år driver företaget Webbplatsen, som tack vare sitt program Frontdoor inte bara kunde försörja sig på sin programmering utan också lärde sig otroligt mycket om teknik och dessutom ”haft jäkligt kul” som han själv uttrycker det.

    Homrighausens program var närmast en revolution när det kom. Tidigare hade det funnits ett och annat program för att automatiskt skicka Fidonet-post fram och tillbaka men de var inte sällan svåra att installera och konfigurera. I Frontdoor sköttes allt via ett snyggt konfigurationsprogram som med hjälp av textgrafik ritade upp menyer, valrutor och annat, och Joaquim Homrighausen uppskattar det totala användarantalet till över 10000 sedan programmet släpptes 1986.

    Intressant nog finns det användare av Frontdoor och en entusiastisk grupp på Facebook diskuterar fortfarande programmet.

    Till en början skrevs programmet av Homrighausen och Peter Stewart men de två programmerarna gick skilda vägar efter en tid och han fortsatte att utveckla ett program vid namn InterMail som såldes av bland annat Scandinavian PC Systems, SPCS, i Sverige.

    Frontdoor användes dock inte bara för att överföra post till och från Fidonet.

    – Andra roliga saker vi har hört FrontDoor användas till är både kommersiella och icke-kommersiella projekt. Bland de kommersiella så fanns det trafikövervakning (skicka bilder från kameror till en central samlingsplats), kassatjänster för att uppdatera lagerstatus och annat autaomatiskt, överföring av speluppgifter (tips, vadslagning), kommunikation från militära kampanjer där styrkorna skulle kommunicera med sina nära och kära i hemlandet utan att använda militärutrustning, berättar Joaquim Homrighausen, som inte bara utvecklade Frontdoor utan även meddelandeformatet JAM (som bland annat implementerades i BBS-programmet RemoteAccess), filöverföringsprotokollet HYDRA, som klarade överföringar i full duplex, som Homrighausen skrev tillsammans med Arjen Lentz och EMSI/IEMSI tillsammans med Chris Irwin.

    Joaquim Homrighausen minns också flera konferenser i Europa och USA där Fidonetfolket träffades för att diskutera standarder och andra spörsmål.

    – På en av de första i USA jag var på så gav jag Tom Jennings en kram och sa något i stil med “Well done dude”, varvid jag genast fick någon sur kommentar från en Texasbo om att det minsann fanns för mycket bögar i FidoNet, berättar Joaquim Homrighausen med ett leende och tillägger att det där höll på att bli en riktigt intressant diskussion.

    En liknande händelse inträffade också när Homrighausen satt på ett hotellrum och pratade med Wynn Wagner, som skrev BBS-programmet Opus, Bob Hartman som skrev BinkleyTerm och ett antal Texasbor.

    – Också här blev jag mycket irriterad över att någon över huvudtaget lade något värde i folks sexuella värderingar, vi höll ju för bövelen på med kommunikation och teknik!

    Inte alla programvaror som Definite Solutions, företaget som Homrighausen drev tillsammans med Mats Wallin, blev dock succeér. Klientprogramvaran FrontDoor APX, som skulle användas för så kallade pointer (en point är en person med ett eget nodnummer som inte driver en egen Fidonet-ansluten BBS utan hämtar och lämnar sin post hos en annan BBS) var en sådan.

    – Den fanns bara i kommersiell version, vilket nog var en miss. En del SysOp:ar fick testa den och gillade den väldigt mycket. Så den borde ha varit Shareware som FrontDoor var. En Windowsversion som skrevs av Mats Wallin släpptes också.

    Att Fidonet var stort vittnar bland annat BBS-användaren Tommy Dugandzic om:

    – Jag minns den hisnande känslan av att “hela Sverige kan läsa detta inlägg” redan imorgon. Och redan i övermorgon kommer jag få svar från alla möjliga människor!

  • 80-talet - när Sverige kopplade upp sig

    Om du är född på 70- eller tidigt 80-tal är oddsen rätt goda att du minns text-tv, denna tredje TV-kanal utöver TV1 och TV2 som för många blev den första kontakten med något som ens liknade en datorskärm. Om du sedan hade det tveksamma nöjet att utsättas för den datorundervisning som skedde i grundskolorna under 80-talet (med den ökända skoldatorn Compis) så minns du säkert också Videotex.

    Det talas ofta om det svenska IT-undret, hur vi i Sverige är långt framme när det gäller informationsteknologi och hur våra hem ligger i den absoluta toppen när det gäller bandbredd och anslutningsgrad. Men 80-talets IT-under är det få som talar om. Det gjordes enormt många svenska utvecklingar då inom kommunikation (mobiltelefonin, AXE-växeln, med mera) men när man börjar gräva lite i hur det gick till på 80- och tidigt 90-tal så kan man snabbt konstatera att avregleringarna inom telekommunikation, som minskade Televerket/Telias och därmed statens grepp över hur saker skulle göras, är en tungt vägande orsak till att vi här i Sverige ligger så långt framme som vi ändå gör. För hade Televerket fått som de ville hade vi knappt haft ADSL i hemmen idag.

    Första och andra gången gillt

    Vår historia börjar egentligen redan 1978. Elektroniktillverkaren Luxor släppte ABC-80, en Z80-baserad maskin på 3Mhz med 16KB minne och med den egna basic-varianten ABC Basic som operativsystem. Tillsammans med Diab togs den lilla datorn fram för skolorna. I en intervju med IDG berättade Lars Karlsson om hur det räknades med en försäljning på max 5000 exemplar. Han gissade fel på 50000 exemplar. ABC-80 blev en stor succé och hade under sin storhetstid närmare 70-procent av den svenska marknaden men de efterföljande modellerna led av att de inte var PC-kompatibla och hela ABC-projektet dog sotdöden 1986, efter att Luxor Datorer sålts till finska Salora som senare blev en del av Nokia.

    Telefonaktiebolaget LM Ericssons PC-satsning gick till en början bra här på hemmaplan men i USA hade satsningen ställt sig på näsan rejält – Ericssons hyfsat höga prislappar på maskinerna kunde inte konkurrera prismässigt med IBM, Compaq och de andra jättarna. När bolaget återhämtat sig efter den tilltvålningen så hade andra konkurrenter här på hemmaplan fått upp ångan och sålde egna PC-maskiner till betydligt lägre priser. Även här blev det Nokia som köpte upp verksamheten, som nu gick under namnet Ericsson Information Systems, från Ericsson. 1988 var också den sagan slut då Nokia lade ner hela klabbet. Kan man ju lite skämtsamt ställa sig frågan om den svenska industrin försökte kväva Nokia till döds genom att sälja på dem misslyckade datorprojekt.

    Sveriges ovänligaste dator: Compis

    Hade någon tagit sig tid att prata med folket från Luxor, eller för den delen lyft luren och frågat Ericsson om de inte kunde leverera lite MS-DOS-kompatibla PC-maskiner till skolorna, så hade vi sluppit det som komma skulle.

    Den svenska industrin hade nämligen fått smak på det här med datorer, och när den nya svenska skoldatorn Compis i mitten på 80-talet skulle tas fram så klev företaget Svenska Datorer AB fram och tog sig an uppgiften att ta fram en ny, modern svensk skoldator efter ABC-80 som alla nu menade var föråldrad. Vilket den ju var. Problemet var bara att dess ersättare var omodern innan den ens landade ute i skolorna.

    Som det brukar vara så gick Svenska Datorer AB i konkurs snabbare än du kan säga pomperipossa och det av Televerket ägda bolaget TeleNova och Esselte Studium fick ta över projektet. När datorn äntligen var var klar 1985 så hade skolorna inget val än att ta emot maskinerna som staten redan hade beställt.

    Jag är knappast ensam om att ha tillbringat de sista åren på högstadiet framför en dator med det löjeväckande namnet Compis som inte existerade utanför skolans värld där vi fick sitta och programmera COMAL, eller om vi hade tur, Pascal, på operativsystemet CP/m (som redan då var stendött) som i sin tur kördes på en 80186-baserad processor (som i princip ingen utöver Compis använde). Med tanke på att det 1985 var ganska klart att det var MS-DOS och åtminstone 80286-processorn som gällde var det inte svårt att se att Compis var budgetmaskinen som gud glömde. På undertecknads högstadieskola hade alla eleverna monokroma skärmar, medan lärardatorerna i en skrubb bakom klassrummet satt med färgskärmar. Den fem megabyte stora hårddisken var så stötkänslig så man fick kvarsittning om man hoppade eller stampade i golvet bredvid den, och det är ingen överdrift att påstå att detta knappast var den introduktion till datorer som ett par generationer borde haft.

    Sverige kopplar upp sig

    Eftersom Sverige fortfarande dominerades av statliga bolag var vi i händerna på Televerket som tillsammans med Staten bestämde vad som var av eller på. Under 80- och 90-talet utkämpades det regelrätta krig mellan Televerket och tusentals BBS-entusiaster som fick betala dyrt så fort de knappade in ATDT i sitt terminalprogram. De som bodde i Stockholmsområdet och var modemare minns säkert ramaskriet runt Televerkets zonsystem som infördes där en person i exempelvis Södertälje fick betala dyra zontaxor för att han eller hon ringde till en BBS i exempelvis Täby norr om stan.

    Televerket gjorde vad de kunde för att hålla privatpersonerna borta från telenätet med sina modem och hemdatorer och bara en sån sak att modem snabbare än 1200 baud inte var officiellt godkända av Televerket/Telia lagom till att ISDN var färdigutvecklat och började rullas ut i slutet på 80-talet. Att Televerket dessutom hade monopol på att leverera modem med hastigheter på upp till 1200 baud fram till 1983 framstår idag som närmast vansinnigt, men så var det på den tiden.

    Utvecklingen av telenäten och snabbare modemförbindelser stoppades dessutom upp av Telia som krävde att kostnaden för att uppgradera en föråldrad telestation för att kunna hantera ISDN skulle bekostas av kunden själv. Inte helt olikt hur det ser ut idag på landsbygden där den första kunden som vill ha ADSL i telestationen får bekosta utbyggnaden själv. I mitten på 90-talet började dock Telia pusha ut ISDN till folket som ett snabbare sätt att koppla upp sig mot omvärlden och under några år blev det en helt acceptabel anslutning mot Internet via ett fåtal internetleverantörer som erbjöd tjänsten vid sidan av Telia.

    Televerkets onlinetjänster

    Då Internet ännu inte fanns på tapeten lanserades ett antal tjänster av olika aktörer. Videotex var en sådan tjänst, som lanserades 1979 av Televerket och från början hette Datavison, och senare Teledata. Tanken var att du via ett modem och en terminal eller annan enhet ansluten till din TV skulle använda Videotex skulle för att ta del av olika tjänster som börskurser, telefonkatalog och en rad tjänster från olika företag. Videotex överlevde mirakulöst nog fram till 1993.

    Men skam den som ger sig – 1991 började Televerket, IBM och Esselte skissa på en ny lösning, inspirerade av den franska hemterminalen Minitel. Teleguide blev namnet på satsningen som innebar att man fick skaffa sig en terminal med inbyggt, omodernt, och långsamt modem som man anslöt till telefonlinjen. Problemet var bara att datorer blev allt vanligare i hemmen och priserna på vanliga modem hade sjunkit till nivåer som gjorde att allt fler skaffa dem. Inom blott två år hade Telverket, som nu bolagiserats och bytt namn till Telia, insett att detta inte ledde någonvart och lade ner Teleguide. Kvar stod kunderna med en terminal som de lyckligtvis kunde använda som gigantiska telefoner istället.

    Året efter att Teleguide gått i graven började svenka folket skaffa sig uppringda internetabonnemang via en rad olika företag som inte hette Telia och det tog bolaget några år att vakna och 1995 började bolaget på allvar bygga ut sin kapacitet för internetanslutningar och och bredband via ADSL testades också för första gången i den kungliga huvudstaden.

    1991 drog företaget Kinnevik igång SwipNet, den första kommersiella internetleverantören som erbjöd IP-anslutningar. Televerket hade först tänkt strunta i IP-anslutningar till förmån för OSI, som Statskontoret (med stöd från just Televerket) hade bestämt var den allenarådande standarden för kommunikation mellan datorsystem i Sverige, och då i synnerhet de statliga dito. Efter att de såg hur omvärlden började använda sig allt mer av IP för datorkommunikation så startade Televerket TipNet, en tjänst som inte levde länge då Televerket till slut gav upp och gick över helt till IP-protokollet istället.

    En tungt bidragande orsak till att Televerket började fundera på IP på allvar lär ha varit Sunet:s beslut från 1987 då de bestämde sig för att använda IP-protokollet fullt ut.

    Det finns otroligt mycket mer att gräva ur när det handlar om den svenska IT-historien för den som är intresserad. Mycket av historien handlar ofta om hur myndigheter och statliga bolag, främst dåvarande Televerket/Telia, velat dra utvecklingen åt ett håll, medan privata intressen, organisationer och enskilda personer tittat utanför landets gränser och snabbt förstått vartåt utvecklingen var på väg.

    Utan de sistnämnda hade vi kanske legat långt efter resten av världen än idag. Bara en sån sak som att Telia så sent som 2001 försökte ta betalt per överförd datamängd över ADSL, något de snart slutade med på grund av den hårda konkurrensen från privata aktörer, säger en hel del om hur det före-detta statliga verket fortfarande hade en del att lära av omvärlden.

  • Angående Bo Kaspers Orkester

    En av mina mer dolda hemligheter är att jag råkar gilla Bo Kaspers Orkester. Eller snarare, det är en sorts hatkärlek, för det finns mycket att både älska och hata med denna orkester. Som musiker betraktat är de ruggigt bra, de har en känsla för sina instrument som kännetecknar en musiker som inte enbart spelar för att briljera (det finns åtskilliga sådana där ute, exempelvis trummisen Vinnie Colaiuta som bankat sönder åtskilliga plattor och koncerter med Sting under åren) utan som gör det med känsla. Tittar man på en hel platta med BKO så är det verkligen upp och ned – vissa låtar känns ihopkastade, andra är bra men det känns då som alla i bandet egentligen vill vara sångare, vill vara längst fram på scenen och vill få all uppmärksamhet.

    Ta exempelvis låten “Ont” på favoriten “Vilka tror vi att vi är“, som efter det lite flamsiga albumet “Kaos” levererade i en god BKO-stil. Det finns få, om ens några, harmonier eller bitar där bas, gitarr, klaviatur eller piano bara är där. Istället ska det briljeras, varenda takt ska svänga något så in i helvete och det blir bara för mycket till slut vilket gör att texten och helheten hamnar i skymundan. Jag tycker mig höra en hammondorgel i bakgrunden som sitter som en fläskläpp men eftersom två elgitarrer gör allt vad de kan för att stjäla all uppmärksamhet så är den svår att uppfatta.

    Andra låtar på samma platta, som “Bara för din skull” och “Dansa på min grav” är däremot perfekt balanserade och smärtsamt vackra. Musiken är ett komp till sången och det är just det i kombination med träffsäkra texter som det är låtarna man minns bäst. Samma sak gäller duetten mellan Bosse och Lisa Ekdahl i “Svårt att säga nej“, en rak och enkel låt som visserligen innehåller lite ackordporr men som ändå har ett klart fokus på text och sång vilket gör att det är en låt som är svår att glömma.

    Efter “Vilka tror vi att vi är” kom plattan “Hund” tre år senare. Om det var BKO:s selllout till en reklamfilm med någon mobiloperatör, eller att låten i sig var så vansinnigt larvig vet jag inte, men “I samma bil” blev på något sätt mallen för hur hela plattan känns: som ett desperat försök att göra något annat när det kanske egentligen inte behövdes.

    Kanske var föregångaren “Vilka tror vi att vi är” ett sista försök att klämma ut allt som gick att få ur det gamla BKO för efter det har ingenting varit sig likt längre. Lite som Kent har de övergått till trummaskiner, synthmattor och det som kändes äkta, unikt och intressant har någonstans gått förlorat i ett desperat försök att försöka vara fortsatt relevanta.

  • Historien om NeXT - Vad som komma skulle

    Kunde skaparen av Macintosh upprepa sin succé? Det var frågan på allas läppar när Steve Jobs, utsparkad från företaget han grundade, åter igen klev upp på scenen och lanserade “den sista dator du någonsin behöver köpa”, som han uttryckte det. Eller skulle det bli den sista dator han någonsin satte sin stämpel på?

    Året är 1984. Steve Jobs presenterar Macintosh, datorn som efter fem års utvecklingsarbete skulle förändra världen. Jobs är på topp, Apple tycks inte kunna misslyckas efter den gigantiska succén med Apple II. Omfattningen av Lisas, Macintosh:s “storasyster”, misslyckande är ännu inte känt för omvärlden och den 24:e Januari stod Steve Jobs på scenen och läste de berömda raderna ur Bob Dylans “The times they are a changing”.

    Bakom kulisserna hade Jobs inte bara kört vettet ur teamet bakom Macintosh, utan också lyckats göra sig ovän med i princip hela styrelsen och många av Apples anställda som han i jakten på nästa succé trampat på, klivit över eller bara knuffat åt sidan. Ingenting fick stoppa honom, han ville inte bli känd som ett “one hit wonder” som inte kunde upprepa framgångarna med Apple II – en dator som han egentligen inte bidrog särskilt mycket till.

    Och tur var väl det, med tanke på hur den första Macintoshdatorn var utrustad. Eller snarare, inte utrustad. Macintosh led av för lite minne, för lite kraft, för få programvaror, och alldeles för få tillbehör. Av det ursprungliga teamet bakom Macintosh var det få som nu kunde frambringa samma energi som de hade under utvecklingsarbetet av den lilla kultdatorn. Och när de inte kunde leverera tillbehör, programvaror och annat som behövdes för att få ytterligare fart på försäljningen av Macintosh fick någon bära hundhuvudet.

    Sak samma om det var en av företagets grundare och dito enskilt största aktieägare. Det tog hela 74 dagar för Apple att sälja 50.000 Macintosh. En tiondel av vad Jobs och Apple hade förutspått.

    Jobs, som nu började landa efter att ha varit hög som ett hus på de inbillade framgångarna med Macintosh (ingen vågade först tala om för honom hur dåligt maskinen egentligen sålde), började ana att hans position på Apple inte var så stark som den kunnat vara och försökte återta kontrollen av företaget. Hans första misstag var att informera alla högre chefer på Apple om sina planer lagom till att VD John Sculley satt sig på planet till Kina för en affärsresa. Jobs plan innebar nämligen inte bara att han skulle få makten över datorerna, han skulle också placeras som styrelseordförande för Apple. Jean-Louis Gassé, Steve Jobs ersättare som chef för Lisa/Macintosh-gruppen, kände givetvis ingen större lojalitet gentemot Jobs utan kontaktade omedelbart Apples advokat, Al Eisenstat. Denne kontaktade i sin tur Sculley som rosenrasande kastade sig på planet tillbaka till Cupertino.

    Gassé visste det inte då men Jobs skulle få ge tillbaka i stor stil ett tiotal år senare.

    Sculley konfronterade Jobs och skällde ut honom i tre timmar inför ledningsgruppen och styrelsen och bad sedan styrelsen rösta om vem som skulle leda företaget i framtiden. Styrelsen gav Sculley sitt fulla stöd.

    Men Jobs var inte färdig där; nästa morgon körde han hem till Sculley och tog med honom på en långpromenad där han häpnadsväckande nog lyckades övertyga Sculley om att hans planer endast var för Apples bästa och att de inte hade något med Jobs personliga ambitioner inom Apple att göra.

    Men Jobs visade sin sanna karaktär senare samma dag då han samlade en rad chefer och andra lojala anställda i sitt hem – det numera rivna Jackling House – och diskuterade strategier för att få honom tillbaka som chef för produktgruppen SuperMicro, som de sammanslagna teamen bakom Macintosh och Lisa nu hette.

    I slutet av mötet dök Mike Markkula upp. Markkula, en av Apples tidiga investerare och under en period också företagets VD, var dock mindre imponerad av Jobs planer och kastade sig även han på telefonen för att varna Sculley för vad som var på gång.

    Sculleys tålamod med Jobs var nu helt utplånat och med styrelsens stöd fråntogs Jobs all makt på Apple. Styrelsen meddelade Jobs att han fick stanna på Apple, men han hade inga formella arbetsuppgifter och inget inflytande. Marknadschefen Mike Murray blev orolig för Jobs och försökte få tag i honom. När Murray inte lyckades få tag i Jobs åkte han hem till Jobs och fann honom gråtandes på en madrass. Jobs var helt förkrossad och verkade inte förstå vad han ställt till med.

    Jobs skickade sig själv på en PR-turné till Europa för att försöka öka försäljningen av Macintosh och senare åkte han också till Ryssland för att marknadsföra Apple II och i Maj 1985 var Jobs åter tillbaka på Apple efter sitt resande och upptäckte att hans kontor och sekreterare flyttats till en i övrigt tom byggnad på legendariska Bandley Drive, där Apples tidiga högkvarter fanns, utanför Apples campus.

    Jobs var förvisad från Apple, företaget han grundat. Efter att han kontaktat var och en i styrelsen och gett dem sitt hemnummer och gjort sig så tillgänglig han bara kunde, satte sig Steve Jobs ner och väntade på att någon skulle kontakta honom. Men det kom inga samtal och det kom inga besök. Hans intrigerande, hans hänsynslösa utskällningar och förolämpningar hade förpassat den egocentriske och temperamentsfulle Jobs till den plats där han inte kunde störa, eller förstöra, någon eller något. Jobs gav sitt nya kontor smeknamnet “Sibirien” och slutade efter en kort tid helt enkelt komma till jobbet. Senare har Jobs beskrivit det som då hände på Apple som det bästa som kunde hända honom, även om han inte såg på det riktigt på det sättet när det väl hände.

    Den 12:e September 1985 var Jobs inte helt säker på vad han skulle göra härnäst i sitt liv. Men vad det än var han skulle göra, så var det inte på Apple han skulle göra det. På ett styrelsemöte samma dag meddelade Jobs till en chockad styrelse att han lämnade Apple för att starta ett nytt datorföretag. Företagsledningen och flera tunga investerare var livrädda för att Apples aktiekurs skulle sjunka som en sten om nyheten läckte ut att Jobs lämnade Apple för en startup.

    Mannen som Apples styrelse lagt ansvaret för Lisas misslyckande och Macintosh svaga försäljning på, hade i ett ögonblick förvandlats till ett hot gentemot företaget han grundat och den ende som inte såg ett allvarligt problem, vare sig affärsmässigt eller PR-mässigt i att Jobs lämnade Apple, var John Sculley som fortfarande var indirekt bakbunden av den makt som Jobs i och med sitt ägande hade över Apple.

    Styrelsen försökte gjuta olja på vågorna och föreslog att Apple skulle investera i det nya företag som Jobs planerade att starta, och kanske till och med marknadsföra produkterna under Apples varumärke? Jobs svarade att han skulle fundera på saken, och lämnade sedan Apples campus. Han satte inte sin fot där igen på över tio år.

    NeXT

    Man kan sannerligen ha åsikter om Applestyrelsens hycklande, att å ena sidan inte vilja ha Jobs aktiv i företaget, men å andra sidan gärna skörda frukterna av hans arbete utanför Apple om det skulle visa sig värdefullt.

    Jobs, å sin sida, hade inte legat på latsidan under de sista månaderna på Apple och dagen efter mötet med styrelsen, fredagen den 13:e September 1985 (ett datum som omöjligen kan ha varit en slump i det här sammanhanget), slutade fem nyckelpersoner på Apple och blev tillsammans med Jobs grundare i NeXT, som det ännu odöpta företaget senare skulle heta.

    Jobs skickade en lista över anställda han skulle ta med sig från Apple till John Sculley tillsammans med sin egen avskedsansökan, som han givetvis redan läckt till pressen. Grundarna av det nya företaget sammanstrålade senare hemma hos Jobs över middag. Intressant nog var flera av dem fortfarande anställda på Apple, och det var fortfarande inte klart exakt vad NeXT skulle syssla med, utöver att det skulle vara ett företag verksamt inom datorindustrin.

    Sju miljoner dollar kom ur Jobs egen ficka för att starta företaget och efter diskussioner började planen för vad NeXT skulle syssla med klarna allt mer. Jobs och hans kollegor började med att rekrytera programmerare som fick i uppdrag att skapa en ny utvecklingsmiljö som skulle köras ovanpå ett annat operativsystem. Den nya utvecklingsmiljön skulle vara helt objektorienterad och Jobs hade också klara önskemål om att inkludera andra finesser som tidigare endast fanns på dyra arbetsstationer, exempelvis ett modernt och initutivt användargränssnitt och multitasking, vilket Macintosh fortfarande inte hade. Efter en middag där Jobs hade lovat nobelpristagaren Paul Berg en kraftfull dator med en överkomlig prislapp började planen så smått materialisera sig: NeXT skulle bygga datorer för utbildningssektorn, kraftfulla arbetsstationer som skulle ha en tillräckligt låg prislapp så skolor, universitet och högskolor skulle ha råd att köpa dem i drivor.

    Att skapa ett nytt operativsystem var dock inte högst upp på Jobs agenda, men efter att ha utvärderat SunOS (senare Solaris) och andra Unixvarianter bestämde sig Jobs och hans kollegor att det enda rätta var att utveckla ett eget. Jobs hade också lärt sig läxan från Macintosh och såg till att flera av de program som de nu rekryterade utvecklarna från Apple hade skrivit, porterades från MacOs till det nya operativsystemet, som fick namnet NeXTSTEP. Utvecklarnas avtal med Apple innebar att deras program ägdes av dem själva och inte av Apple vilket gjorde att exempelvis MacWrite blev WriteNow på NeXTSTEP.

    Efter att Jobs rekryterat Avie Tevanian, en av de ledande utvecklarna av Mach-kärnan, inleddes arbetet att bygga NeXTSTEP runt Mach, en mikrokärna som förlitar sig på externa program för att hantera funktioner i operativsystemet. Detta är i rak kontrast till hur Linux senare utvecklades där betydligt fler funktioner byggts in i kärnan. Kopplingen till BSD Unix fanns också sedan länge då Carnegie Mellon-universitetet, där Mach-kärnan initialt utvecklats, hade porterat större delen av BSD Unix för att fungera med Mach. Redan där sattes alltså en av de fundamentala grunderna i det Mac OS X som vi använder idag.

    Bygger man ett operativsystem så måste man också ha något att köra det på. Och inte nog med att hårdvaran skulle tas fram så snabbt som möjligt, den skulle också vara vansinnigt kraftfull. NeXT växte nu allt mer i takt med att även hårdvaruutvecklare rekryterades. Efter att ha tittat på ARM, MIPS och SPARC-processorerna blev NeXT sugna på att använda Motorolas kommande RISC-processor, 88000, men då den ännu inte var tillgänglig på marknaden valde Jobs och hans folk att använda sig av en redan bekant processorarkitektur, 680x0-serien. Samma processorfamilj som Apple använde i sina Macintosh-datorer.

    Givetvis började Apple undra vad som pågick borta hos NeXT. Med så många före-detta Apple-utvecklare nu under NeXT:s paraply och med en dator som, åtminstone för en utomstående, började likna en Macintosh allt mer gjorde Apple vad de under 80- och 90-talet gjorde allt för ofta: de stämde ännu en av sina konkurrenter. Apple menade att NeXT hade stulit Apples teknik och idéer. Apple kunde dock inte visa exakt vad NeXT hade stulit och då Apple hade det tungt som det var med en vikande försäljning blev det juridiska käbblet företagen emellan ett PR-mässigt fiasko för Apple.

    Tvisten gjordes upp utanför domstol och i avtalet kom de överens om att NeXT inte fick konkurrera med Macintosh, vilket begränsade marknaden för NeXT:s datorer till marknader där Macintosh inte användes.

    Under 1986 och 1987 fortsatte arbetet med NeXTSTEP. För att kunna skapa ett objektorienterat operativsystem krävdes en objektorienterad utvecklingsmiljö. C++ var av någon anledning inte vad de letade efter utan istället valde NeXT att använda Objective-C, återigen ett val som än idag påverkar utvecklare inte bara för Mac OS X utan också för iOS.

    Jobs planer för NeXTSTEP stod inte de han en gång i tiden hade för Macintosh långt efter. Han krävde att det som visades på skärmen också skulle vara exakt det som landade på pappret när användaren skrev ut ett dokument. Macintosh-metoden med Quickdraw och PostScript kunde de inte använda så NeXT bestämde sig för att, med Adobes stöd, portera PostScript till NeXTSTEP och därmed skapa Display PostScript.

    Jobs verkade till en början inte ha lärt sig mycket av hur man ledde och motiverade sin personal, men han hade lärt sig att lyssna och reste runt och pratade med universitet om vilken typ av dator de behövde för att kunna bedriva ännu bättre undervisning. Han reste till Japan och studerade robotteknik och tillverkning. Jobs själv sade vid flera tillfällen att han försökte vara en bättre och mer medveten chef än han varit på Apple. Personal som senare slutat på NeXT berättade att Jobs ljugit för dem och kört över dem gång efter annan, men de ville i media inte gå ut med sina namn då de ändå ville arbeta med Jobs igen. Varför? “Han gör världens bästa datorer”.

    Susan Kare, som stod bakom det grafiska gränssnittet i MacOS, anlitades för att utforma färgschemat och grafiska element i NeXTSTEP.

    I slutet på 1987 började NeXTSTEP närma sig någon form av produktionsstatus. Det grafiska gränssnittet var fortfarande långt ifrån färdigt men redan här fanns tecken på det som komma skulle. NeXTSTEP:s dockningsrad, återigen något vi också ser i dagens Mac OS X, blev den centrala platsen för hur en användare kom åt sina filer, startade program och så vidare. Display PostScript gjorde det också möjligt att ikoner och grafik visades med för den här tiden extremt hög skärpa och detaljrikedom, något som varken MacOS eller Windows var ens i närheten av. Jobs var även den här gången besatt av det visuella. Han hyrde in den legendariske formgivaren Paul Rand för att till en kostnad av 100.000 dollar designa logotypen för företaget, precis som IBM gjort några år tidigare fast till en tiondel av priset.

    Logotypen är vid sidan av NeXTcube också de två starkast bestående visuella intryck företaget lämnade efter sig. Rand till och med döpte om företaget från Next till NeXT där ’e’ stod för ”education”.

    Ett av de första misstagen som NeXT gjorde var att använda sig av magnetoptiska flyttbara hårddiskar istället för vanliga hårddiskar, som då bedömdes som för dyra. NeXT behövde hålla kostnaderna nere och en hårddisk som rymde hundratals megabyte (NeXTSTEP tog ensamt upp drygt 200 megabyte, vilket var enormt mycket på den tiden) så föll valet istället på MO-skivor. NeXT var det första företaget som använde sig av den här typen av lagringsteknik i en serieproducerad dator och tog därmed också en enorm risk, som senare visade sig bli ganska kostsam för företaget.

    Den nu legendariska kubformade NeXTcube designades av Frog, samma designbyrå som utformade den första Macintosh-datorn åt Apple och i Oktober 1988 visades den för första gången i New York. NeXTSTEP version 0.9 blev versionen som medföljde NeXTcube som nu började skickas ut i begränsade upplagor till några av de tänkta kunderna som exempelvis universitet och förlag.

    NeXTcube började levereras i större upplagor först 1990 med en Motorola 68040-processor och med 16-64 megabyte internminne. NeXT levererade senare också instickskortet NeXTdimension, i princip ett gigantiskt grafikkort, baserade på Intels i860-processor vilken erbjöd 32-bitars PostScript med färggrafik och för den tiden avancerade videofunktioner. Ett annat instickskort som aldrig riktigt nådde marknaden (mellan fem och 20 stycken hann tillverkas) var Nitro, ett acceleratorkort som ersatte standardprocessorn, en 25- eller 33 megahertz Motorola 68040 med en 40 megahertz-version av samma processor.

    Ett typiskt spår av Jobs var också NeXTcubes möjlighet att spela in och upp ljud i “cd-kvalitet”. Vid det här laget hade NeXT i princip gjort slut på de sju miljoner dollar som Jobs initialt investerade i bolaget och han och ekonomichefen Susan Barnes började nu träffa investerare på löpande band. Att få fram mer pengar till ett bolag som innan det ens hade fått ut produkt på marknaden, inte hade några kunder och redan gjort av med sju miljoner dollar visade sig dock svårt. Jobs kunde själv stoppa in mer pengar men det skulle se dåligt ut inför andra investerare.

    Men om det var en läxa Jobs lärt sig från Apple så var det att inte släppa mer kontroll över företaget än nödvändigt. Ross Perot, Carnegie Mellon-universitetet och senare företag som Canon (som senare investerade 100 miljoner dollar i bolaget och samtidigt dödade Canon Cat, Macintosh-grundaren Jef Raskins skapelse efter att han i vredesmod lämnat Apple), och Sun Microsystems investerade alla till slut i NeXT, men Jobs såg alltid till att hans andel i bolaget aldrig blev mindre än 51 procent. I slutet på 80-talet licensierade IBM NeXTSTEP som en potentiell ersättare till OS/2 för 65 miljoner dollar.

    Ross Perot, miljardären från Texas, blev dess andre störste aktieägare efter att ha sett ett program på TV, The Innovators, om unga entreprenörer där Steve Jobs var en av de personer som profilerades. En unik egenskap hos Perot, som imponerade på de närmare 100 anställda på NeXT, var han efter ett besök kom ihåg namnet på samtliga. En viss skillnad från Jobs som inte kunde bry sig mindre om andra än de smartaste och bästa på NeXT.

    De första testerna i tidningar av NeXTcube fokuserade inte på mjukvaran och operativsystemet utan istället på hårdvaran, som led enormt av den långsamma MO-skivan, vars prestanda ungefär kan jämföras med att köra Mac OS X från en CD-ROM-skiva. 400 megabyte lagringsyta hade MO-skivan, vilket var mycket med den tidens mått mätt, och senare levererade också NeXT SCSI-hårddiskar på 1.4 alternativt 2.8 Gigabyte i senare versioner av NeXTcube.

    De första testerna drog slutsatsen att det var mjukvarans fel att NeXTcube var så långsam och hyllade datorns design, den medföljande 17-tumsskärmen – med den enorma upplösningen 1120x832 pixlar och fyra gråskalor – och den medföljande laserskrivaren med upplösning på 400dpi som till ett betydligt lägre pris än konkurrenternas laserskrivare slog knock out. Hemligheten med skrivarens låga pris låg helt enkelt i att NeXTSTEP redan hade en motor för att hantera PostScript och därmed gjorde datorn det tunga jobbet när något skulle skrivas ut. Det kan jämföras med Apples första laserskrivare, LaserWriter, som lanserades tre år tidigare och som i princip var en Macintosh med en skrivare byggd omkring sig. Adobes PostScript var också inbyggt i skrivaren vilket drog upp behovet av processorkraft och därmed priset.

    Apples LaserWriter, som då kostade närmare 7000 dollar, klarade för övrigt endast 300dpi och åtta sidor per minut. Men även om prislappen för skrivaren var helt enorm så var den utan tvekan den största katalysatorn tillsammans med Macintosh och PageMaker, DTP-programmet från Aldus för utvecklingen av datorstödd design och layout av tidningar.

    Nåja, tillbaka till ämnet. NeXTcube hade egenskaper som ethernetanslutning (både kategori-2 och kategori-5) och en ruskigt snabb seriell koppling mellan dator och Next skrivare. NeXTcube hade också en digital signalprocessor (DSP) vilket gjorde att den kunde hantera den snabba kommunikationen med exempelvis skrivaren.

    Allt såg således bra ut för Jobs. En ny dator, ett nytt operativsystem som tagits emot av en jublande publik. Pressen stod i kö för att hylla maskinen, medan konkurrenterna inte var lika förtjusta. Bill Gates lär på frågan om Microsoft inte skulle utveckla mjukvaror för NeXTSTEP ha svarat att han hellre hade urinerat på maskinen än att utveckla för den.

    Jobs sprang på dåvarande VD:n på IBM, John Akers, och berättade om NeXTSTEP och Akers beordrade sin personal att undersöka NeXT och NeXTSTEP noga.

    Men bortsett från det, vad kunde ha gått fel?

    Repris

    Massor, visade det sig. Efter alla ansträngningar Steve Jobs och hans personal lagt ner på att bygga en riktigt kraftfull dator för tidnings- och bokförlagen, för universitet och högskolor och för en marknad som då dominerades av Sun Microsystems och andra som tillverkade arbetsstationer för mer avancerade användare, så fanns det fortfarande problem. Det fanns i princip inga mjukvaror för NeXTSTEP, och även om det senare skulle dyka upp en hel del av den varan så var det ofta interna lösningar för företag som exempelvis aktiehandlare, oljebolag och polisen, som behövde en dator och ett operativsystem som kunde hantera stora mängder visuell data och presentera denna på ett snabbt och smakfullt sätt.

    Datorn som Jobs menade pekade ut vad framtiden skulle innehålla (något han fick rätt i) dök upp på marknaden med en prislapp som var så hög så att den kanske största tilltänkta kunden, universitet och högskolor, inte hade råd med den. Den initiala prislappen för de förhandskunder som utsågs för att testa maskinen låg på drygt 6000 dollar, en imponerande prislapp i sig då den magnetoptiska enheten från Canon i NeXTcube kostade 6500 dollar styck om man ville köpa en på gatan, vilket vittnar om Jobs enorma styrka när det gäller förhandlingar med leverantörer. Men den höga prislappen bar tydliga spår från två andra projekt som Jobs styrt, nämligen Lisa och Macintosh, som båda var så löjligt dyra så få hade råd att köpa dem. Än värre blev det när NeXTCube till slut nådde marknaden; prislappen låg då på hela 10.000 dollar styck.

    Jobs hade inte bara sin investering som vid lanseringen av NeXTcube hade vuxit till tolv miljoner dollar att tänka på, han hade också sitt rykte att bygga upp igen. Många som var kritiska till Jobs menade att framgången med Apple hade varit ren och skär tur och att Jobs egentligen inte var mer än en arrogant men samtidigt charmig person med stora talanger inom presentation och paketering. Han ville bevisa att det inte var sant, men när till och med The Wall Street Journals annonsavdelning svarade “varför bry sig?” när NeXT ville boka en annonsplats för lanseringen av NeXTcube så fanns redan där varningssignaler att något kanske inte stod helt rätt till.

    Pengarna flödade knappast in till NeXT från kunderna. Investerarna däremot, fick öppna börsen gång efter annan. Jobs lät exempelvis bygga om hela byggnaden där NeXT hade sitt kontor – givetvis en av de dyraste byggnaderna i Silicon Valley – och investerade i dyra trägolv, exklusiva svindyra möbler, enorma kaktusplantor, exklusiva kylskåp där juice fanns att hämta för personalen. De robotar som satte samman NeXT:s datorer i företagets egna fabrik (ännu en kostsam läxa som Jobs inte gjorde om när han återvänt till Apple) målades i exakta nyanser av svart och grått, en procedur som återupprepades fyra gånger innan Jobs var nöjd. Eftersom fabriken, som var byggd för att tillverka 10.000 datorer i månaden endast byggde ett hundratal under samma period visade det sig att det skulle vara billigare att anställa människor som byggde datorerna för hand istället för med robotkraft. Omvärlden visste ännu inte hur stora problem NeXT hade med försäljningen eftersom bolaget inte var börsnoterat och därmed inte behövde redovisa sina siffror.

    Privatlivet för Jobs verkade bestå av jobba, äta och sova. Han hade köpt det redan nu ganska nedgångna Jackling House i Kalifornien där han åt och sov. Emellanåt träffade han sin flickvän, Tina Redse, sedan två år men i övrigt gjorde han då ingenting annat än att arbeta. Han upptäckte att han hade en biologisk syster, Mona Simpson, som hade gjort succé med sin första bok Anywhere but Here och de byggde snabbt en nära relation till varandra. Hennes uppföljare, ”A Regular Guy”, visade sig senare handla om Jobs och de två syskonens relation försämrades.

    Jobs relation med John Sculley var frostig och även om Sculley ringde upp och gratulerade Jobs när de första NeXT-datorerna lämnade fabriken så var samtalet enligt Jobs “artigt”. Jobs uppvisade onekligen en större mogenhet, eller så hade han blivit bättre på att låtsas vara just mogen. Oavsett vad så förstod han säkerligen att om han skulle leda ett företag som skulle göra affärer med universitet, högskolor och företag så krävdes det att han antog en mognare och mer seriös profil. Att Jobs tog NeXT på allvar råder det så här i efterhand ingen tvekan om. Bilder på honom i kostym och slips vittnar om en Jobs som försökte framställa sig som mer av en affärsman, men som vi idag vet är kostym och slips det sista Steve Jobs kan associeras med.

    Om man ska dra en parallell till Macintosh så kan man tydligt se att Macintosh överlevde de första åren tack vare Apples fortsatt goda intäkter från Apple II. Hade NeXT haft sin egna Apple II så hade NeXTcube och senare NeXTStation kanske överlevt, men nu hade NeXT ingenting att falla tillbaka på. En del av den tänkta marknaden, avancerade arbetsstationer, hade det tufft intäktsmässigt. Företag som IBM, Apollo, Sun och HP slogs med NeXT om de 2,5 miljarder dollar som marknaden beräknades bestå av i skiftet mellan 1980- och 1990-talet. Och intäkterna minskade i takt med att persondatorn, alltså PC och Macintosh, tog över allt mer. Konkurrenterna hade dessutom gott om tid på sig att ta fram alternativ som kunde möta NeXTcube på marknaden. De hade dessutom två andra vapen som NeXT saknade: befintliga kunder och möjlighet att ge rejäla rabatter för att behålla dem.

    En annan parallell som man kan dra till Macintosh (och även Lisa) är den initiala avsaknaden av en färgskärm, något som blev en liten belastning för NeXT och som tvingade Jobs att snabbt lova att det var på gång. Detta materialiserade sig senare som NeXTDimension, ett kraftfullt videokort med stöd för 32-bitars färggrafik.

    Några mjukvaruleverantörer hakade ändå på NeXTSTEP. Lotus släppte sitt då marknadsledande kalkylprogram Lotus 1-2-3 till NeXTSTEP och Adobe började arbeta med flera program för operativsystemet. Och det höga priset till trots fanns det universitet som satsade på NeXTcube och NeXTSTEP.

    Att vända blad

    1991 fick Jobs och hans mannar delvis erkänna sig besegrade och övergav den magnetoptiska skivan till förmån för en vanlig hårddisk. De introducerade också en ny modell av arbetsstation, en NeXTStation. Den innehöll en rad förbättringar, där den största också var en av de enklare: en diskettstation så folk enkelt kunde utbyta information bland annat. Detta var ju något nätverksporten var tänkt att hjälpa till med, men NeXT hade helt klart överskattat hur många som faktiskt skulle använda den – ännu ett exempel på hur Jobs varit för tidigt ute. NeXTStation sålde betydligt bättre, delvis tack vare möjligheten till färggrafik, delvis på grund av en lägre prislapp (4995 dollar för den monokroma versionen, 7995 dollar för färgversionen). Vid det här laget hade NeXT i princip gjort slut på 247 miljoner dollar, pengar som investerare stoppat in i bolaget.

    Utöver det ingick Sun Microsystems ett avtal med NeXT om att portera NeXTSTEP:s grafiska miljö till Solaris. Sun Microsystems såg detta som ett sätt att möta Microsofts kommande operativsystem “Cario” rakt på och NeXT:s projekt med Sun Microsystems resulterade senare i produkten OPENSTEP. Sun Microsystems å sin sida tappade snabbt intresset för OPENSTEP när de insåg att Cario aldrig blev vad Microsoft lovade och övergick istället till att arbeta med Java. Galet nog blev OPENSTEP för Windows NeXT:s riktigt stora försäljningsframgång.

    Men om NeXT hade det trögt så blommade privatlivet för Jobs. När Jobs för första gången fick syn på sin blivande fru höll han tal på Stanforduniversitet.

    Jobs, som sällan kommer av sig, tappade helt tråden när han fick syn på en kvinna som satt på första raden och log från öra till öra. Efter att han lyckats ta sig igenom sitt tal stod han på parkeringsplatsen vid sin bil och såg Powell på andra sidan parkeringen och efter att ha frågat sig själv om han hellre skulle tillbringa kvällen i ett affärsmöte eller med den blonda kvinnan han sett i publiken sprang han över parkeringsplatsen och frågade Powell om hon ville äta middag med honom. Vad Jobs då inte visste var att Powell, som tidigare arbetat på det nu ökända företaget Goldman Sachs, enligt uppgift sagt till sin rumskompis på Stanford att hon ville gifta sig med en miljonär från Silicon Valley. Jobs och Powell blev senare sambos och efter det följde barn och giftermål.

    Trots att framgångarna nu sakta började komma för NeXT så hade investerarna tröttnat. Ross Perot hade sålt sin andel och Jobs upprepade på sätt och vis sitt uppförande från sin sista tid på Apple och hade i princip upphört att komma till jobbet och verkade mest hänga på Pixar istället. Spekulationerna i media gick vilda över hur många dagar, eller veckor, NeXT hade kvar innan pengarna skulle ta slut. Framgångarna med Pixar och deras första långfilm, Toy Story, och det blommande förhållandet med Laurene Powell var betydligt roligare sysselsättningar för Jobs än att sitta på NeXT och räkna ner till att företaget gick i konkurs. Han övervägde vid ett tillfälle att lämna över kontrollen av företaget till Canon, som investerat ytterligare 30 miljoner dollar utöver de 100 miljoner de redan stoppat in i bolaget.

    I början på 90-talet hade flera av grundarna på NeXT tröttnat och antingen slutat eller fått sparken. Bud Tribble och Susan Barnes, båda från Apple och som varit med sedan starten på NeXT sade båda upp sig och fick uppleva Jobs från sin sämre sida där han såg till att båda skars av från företaget i samma ögonblick som de lämnat in sitt skriftliga uppsägningsbesked.

    Ytterligare tre höga chefer lämnade bolaget inom loppet av några veckor och Jobs lär på ett möte ha sagt att ”alla på bolaget kan sluta, förutom jag”. Moralen var låg och inte blev det bättre av att Theo Webgrans, ansvarig för NeXT:s försäljning i Europa, ägnat sig åt tvivelaktiga aktiviteter för att få försäljningssiffrorna att se högre ut än vad de egentligen var. Enkelt beskrivet hade han sålt fler maskiner till återförsäljarna än de i sin tur egentligen kunde sälja till slutkunderna, vilket gjorde att NeXT kunde rapportera höga försäljningssiffror, men återförsäljarna satt där med maskiner de inte kunde bli av med.

    Jobs sparkade inom kort Webgrans och större delen av den europeiska försäljningsorganisationen och det europeiska huvudkontoret, som låg på den franska rivieran och som bekostats med pengarna som kom från de påstådda försäljningsframgångarrna i Europa, stängdes omedelbart. Nytt folk rekryterades för att representera NeXT i Europa och de blev omedelbart sittandes med miljontals dollar i inventarier som ingen visste var de fanns. Jobs undvek att driva någon juridisk process mot de tidigare cheferna av rädsla för dålig PR.

    Jobs insåg att han måste göra något för att rädda bolaget och meddelade att NeXT skulle börsnoteras någon gång under 1992 eller 1993. Moralen gick upp i taket då de anställda hoppades på att kunna göra sig en hacka av sina optioner. NeXT meddelade också att de skulle släppa NeXTSTEP 486, en version för Intels 486-processor. NeXTSTEP 3.0 släpptes också med stöd för att hantera filer från DOS och Windows 3.0.

    Fortfarande kostade hårdvarutillverkningen mer än den smakade så Jobs manade på sina mannar att börja portera NexTSTEP till andra plattformar. MIPSD, PA-RISC, SPARC och x86 var de plattformar som NeXTSTEP började porteras till och effektivt blev detta också spiken i kistan för NeXT:s hårdvarutillverkning som lades ned 1993. De anställda gick från att vara 530 personer till 200, företaget flyttade till mer blygsamma lokaler och de svindyra inventarierna såldes på auktion. NeXT började nu sakta med säkert att göra vinst och Jobs hade medvind igen, inte bara där utan även på Pixar, som efter succén med Toy Story skulle börsnoteras och därmed göra Jobs till en miljardär. Jobs första dotter, som döpte datorfiaskot Lisa, började på Harvard och här kan man misstänka att Steve Jobs hade mognat och kanske lugnat ner sig lite.

    Åtminstone på det privata planet. Affärsmässigt var han slugare än någonsin.

    NeXT -> Apple

    Ett annat företag som det inte gick så lysande för var Apple, som blödde ekonomiskt och som trots det ena utvecklingsprojektet efter det andra fortfarande inte hade en ersättare till MacOS, som redan 1996 var föråldrat. Copland var kodnamnet för det senaste försöket och ett av Apples största problem var att se till att alla de befintliga MacOS-programmen skulle fungera med det nya operativsystemet. De fick det aldrig att fungera och Apple var nu än mer piskat att ta fram ett nytt operativsystem som kunde konkurrera med Windows NT. In på scenen klev nu Steve Jobs som själv tog kontakt med Gil Ameli som då var styrelsemedlem på Apple under Michael Spindler, den senaste VD:n på Apple efter John Sculley som fick sparken efter att ha ägnat så mycket energi åt att organisera upp Apple i allt mindre interna enheter och sedan skapat en så komplicerad produktflora så ingen på Apple längre hade en komplett översikt över vad företaget egentligen tillverkade.

    Jobs hade tydligt aldrig gett upp tanken på att återvända till Apple och började bearbeta Amelio på ett möte för aktieägare i Apple att tillsammans genomföra en kupp mot Michael Spindler, Sculleys efterträdare. “Det finns endast en person som kan motivera personalen och endast en person som kan få ordning på Apple”, sade Jobs till Amelio. Han talade om sig själv. Amelio blev en aning chockad och funderade inte mer på det, ett misstag han senare fick betala dyrt för i mer än ett avseende.

    Gil Amelio var snart VD på Apple (en position han fick ha i exakt 101 dagar) och gav sin teknikchef Ellen Hancock order om att ta fram en lista över företag med operativsystem som Apple kunde köpa.

    Efter att ha spenderat hundratals miljoner dollar på misslyckade försök var Apple helt enkelt tvungna att köpa ett annat operativsystem, och företaget som gjort det, och sedan anpassa det till sina egna behov.

    Ingen trodde att Apple skulle köpa NeXT; alla odds pekade istället på att det var Jean-Louis Gassée (Jobs efterträdare som hårdvaruchef på Apple) och hans Be som skulle rädda Apple med sitt fenomenala operativsystem BeOS. Gassée hade låtit utveckla BeOS på PowerPC-plattformen och Be hade också sett till att BeOS gick att installera på Apples PowerBook-datorer, något som Apple till och med uppmuntrade till innan Jobs tog över. Gassée trodde sig ha affären i hamn och började pressa upp priset allt mer. Apple å sin sida började istället diskutera med Steve Jobs och hans NeXT.

    Gassée krävde 200 miljoner dollar för Be och BeOS, och att han själv skulle bli chef över den nya divisionen på Apple som skulle hantera operativsystemet. Apple bjöd 50 miljoner.

    Jobs, som tycktes ha en fingertoppskänsla som inte står någon annan långt efter, ringde Amelio och gav honom rådet att för Apples skull hålla sig borta från Gassée och BeOS. En månad senare pratade en NeXT-säljare vid namn Garret Rice med en av Ellen Hancocks experter och gav dem rådet att titta på NeXTSTEP som NeXT nu var i färd med att portera till PowerPC-plattformen. Hancock fick snabbt denna information presenterad för sig och den andra december 1996 satte sig Steve Jobs i ett möte med Ellen Hancock och Gil Amelio för att diskutera Apples framtid. Jobs demonstrerade NeXTSTEP och förklarade hur objektorienterad programmering skulle andas nytt liv i alla tredjepartsutvecklare för Macintosh och samtidigt dra till sig de så värdefulla företagskunderna till Apple, en marknad de aldrig riktigt haft en bra närvaro på.

    Sju dagar senare träffades utvecklare från NeXT och Apple och började diskutera hur en övergång från MacOS till NeXTSTEP skulle kunna se ut och hur man skulle kunna bibehålla en bakåtkompatibilitet med MacOS för applikationsflorans skull.

    Den 20:e December 1996 fick Jobs en tidig julklapp: Apple meddelade att de köpte NeXT för 427 miljoner dollar och att nästa version av MacOS skulle baseras på NeXTSTEP. Det höga priset avspeglade inte bara mognaden i NeXTSTEP utan också det faktum att NeXT nu hade flera utvecklingspartners och också avtal med flera av de stora namnen i branschen (IBM, Sun Microsystems, Canon, med flera). En annan detalj var att Jobs nu återvände till Apples campus för första gången på elva år som rådgivare där han skulle hjälpa till med övergången till NeXTSTEP. Hur det gick med den saken vet vi ju alla vid det här laget.

    Efter att Jobs fått Amelio utsparkad satte han sig i sitt kontor och började arbeta. På en PC-laptop. Med OPENSTEP. En tydligare markering mot det gamla Apple kunde Jobs inte ha gjort, och det fungerade också som en tydlig signal till resten av företaget vad som komma skulle.



CC BY-NC-SA 4.0