• Smart lösning för trådlösa Bose-lurar

    Hörlurar är svåra saker. Man kan stoppa in dem i öronen, hänga dem på öronen eller låta dem omsluta öronen. Jag föredrar det sistnämnda - desto större och fluffigare lurar, desto bättre. Jag har testat en hel del olika hörlurar genom åren. Inom området för trådlösa hörlurar som stödjer bluetooth har jag testat och ganska snart avfärdat ett par från Marshall och ett par Philips-lurar där kontrollerna för lurarna inte var fysiska knappar utan en stor touchyta. De lät okej och batteritiden i lurarna var överraskande bra men efter några timmar fick jag liksom ont i öronsnäckorna. De var helt enkelt inte bekväma nog för mig. Efter att ha prövat en god väns lurar insåg jag snart att det endast fanns ett alternativ: Bose QuietComfort 35 II. Eftersom jag är en stor anhängare av devisen “du får vad du betalar för” så har jag utan större problem accepterat att QuietComfort II är värda sin ganska väl tilltagna prislapp på närmare 3000 kronor. Därmed inte sagt att jag vill betala 3000 kronor för ett par hörlurar, men om jag hade det så är det en given affär för mig. Nej, istället köpte jag något annat… typ…

    Bose har nämligen en trådbunden modell av QuietComfort II kallad QuietComfort 25, eller QC25. Prislappen för dessa hörlurar, som precis som sin trådbundna motsvarighet har brusreducering inbyggda, drygt hälften mot att köpa QuietComfort II. QC25 har, precis som sin trådlösa motsvarighet, en närmast oslagbar komfort och riktigt bra ljudkvalitet och det är hörlurar som jag kan sitta med en hel arbetsdag utan några problem. Det är också hörlurarna jag har på mig när jag spelar in ett nytt avsnitt av vår podcast varje vecka och jag skulle helt enkelt inte kunna leva utan dem.

    QC25 har dock ett problem, och det är att de inte är trådlösa. Detta blir snart ett ganska stort problem när man som undertecknad skaffar en telefon utan hörlursuttag. Lyckligtvis finns det en lösning på problemet i form av en adapter som går att plugga in i QC25:s hörlursuttag som ger dig trådlös kommunikation i form av inkommande och utgående - adaptern har en inbyggd mikrofon som låter dig använda QC25-lurarna som ett headset för din mobiltelefon.

    Denna adapter, jag tänker kalla den det för den har liksom inget officiellt produktnamn, är inte på något sätt tillverkad av- eller på annat sätt “godkänd” av Bose. Det står inte Bose någonstans på kartongen för produkten och man skulle givetvis kunna fundera på om kvaliteten på denna adapter är något att ha egentligen. Jag kan dock rapportera att än så länge fungerar den utmärkt. Adaptern ansluter till min OnePlus Nord utan minsta problem och ljudkvaliteten när jag spelar musik är riktigt, riktigt bra. Batteriet i adaptern är uppladdningsbart med hjälp av en medföljande USB-kabel och man skulle givetvis tro att en adapter för drygt 400 kronor inte skulle sitta perfekt på ett par dyra hörlurar men faktum är att man knappt tänker på att den sitter där.

    Adaptern har fyra knappar - av/på-knapp, volym upp, volym ned och start/paus. En liten lysdiod indikerar om lurarna är på eller inte, och blinkar blått och rött när man vill para ihop adaptern med en dator eller telefon.

    Är jag nöjd? Ja, det är jag. Adaptern kostade 400 kronor, Postnord ville sedan ha ytterligare 100 kronor i straffavgift för att jag inte handlade denna produkt i Sverige (vilket så vitt jag vet är omöjligt eftersom den inte säljs här) men summa summarum har jag ett par trådlösa, superbekväma hörlurar till ett bra pris. Adaptern påverkar inte heller hörlurarnas vikt nämnvärt och jag märker inte ens när den är monterad på hörlurarna. Ett överraskande bra köp helt enkelt.

  • Så byter du strålkastarlinser på en Volvo

    Många, för att inte säga alla, Volvomodeller från 2005-2006 och några år framåt drabbas av samma problem: strålkastarlinserna blir “dimmiga”. Detta beror på att den klarlack som sitter ovanpå plasten som utgör själva strålkastarlinsen nöts bort och UV-strålning och slitage i form av damm, grus och liknande, gör att strålkastarlinserna blir repiga och “dimmiga”.

    Förr eller senare kommer man få nedslag för detta på besiktningen då repor och “dimmighet” gör att ljuset från strålkastarna inte hamnar där det ska utan istället riskerar att blända mötande trafik. “Ojämn ljusbild” brukar det kallas i besiktningsprotokollet. När detta händer har man fyra alternativ: slipa och polera upp strålkastarlinserna, köpa nya lampinsatser, köpa begagnat från skrotsajterna på nätet eller byta själva strålkastarlinsen. Att slipa och polera linserna går oftast bra om man inte råkat ut för att “dimmigheten” sitter på insidan av strålkastarlinsen. Sitter repor och “dimmighet” enbart på utsidan av strålkastarlinsen kan man antingen köpa färdiga paket med sandpapper, poleringsmedel och annat från exempelvis Biltema. I dessa paket ingår det en form av “inkapsling” vilket i praktiken är klarlack som man stryker ut med en trasa eller liknande. En sån här renovering brukar hålla ett par år och sen får man göra om samma procedur igen.

    Att köpa nya lampinsatser är görbart om man har halogenlampor - de kostar inte så mycket att köpa nya. Har man däremot Xenonlampor i bilen så blir detta snabbt ganska löjligt - jag har sett priser på mellan drygt 6500 kronor och 12000 kronor styck, om de ens går att få tag i nya. Köpa från skrotsajterna kan man göra om man har tur och lite is i magen - insatser för halogenlampor är ofta enkla att få tag i medan xenonvarianten är extremt sällsynt och i de fall där de dyker upp är de ofta “renoveringsobjekt” eller “för omlackering”, vilket på ren svenska betyder att man vackert åker på att byta strålkastarlinser på lampinsatserna ändå.

    Efter att jag testat och polera mina strålkastarlinser flera gånger insåg jag att “dimmigheten” satt på insidan och då var det bara en sak att göra, nämligen alternativ fyra: byta strålkastarlins. Jag beställde nya från Vparts, ett underbart företag uppe i Sundsvall som säljer alla möjliga smarta tillbehör och annat för Volvobilar. Utöver att de är trevliga och kunniga så skickar de också med läsk och godis i sina paket, och det kan ju aldrig vara en nackdel. Hela paketet med strålkastarlinser och det lim som Vparts rekommenderade kostade strax över 2000 kronor, potentiellt en besparing på upp till drygt 18000 kronor om man är beredd att göra jobbet själv.

    Det första man måste göra är att montera loss fronten på bilen. Det kan vara lite pilligt men om man vet var alla fästen och skruvar sitter så tar det 10-15 minuter att få loss dem. Var försiktig när du drar loss den eftersom det går en slang till spolmunstyckena för ljusinsatserna som måste monteras loss. Därefter är det bara att montera loss ljusinsatserna och försiktigt koppla loss alla kablar som går till dem.

    Som synes så var mina ljusinsatser väldigt dimmiga, eller “helt slut” på ren svenska. Nu är det bara att ta fram rondellen, eller “vinkelslipen” som det också kallas. En Dremel fungerar också bra men försök inte göra detta med en bågfil eller liknande, du kommer snart ångra dig. Viktigt är också att INTE röra några reflektorer på insidan av strålkastarlinsen, och vara extremt försiktig när man kapar loss den gamla linsen och inte gå för djupt ner med kapskivan. Viktigt är också ta bort listen som är monterad runt lampinsatserna innan du börjar kapa.

    När man kapat runt hela strålkastarlinserna så har man en kant kvar, och det är nu pilljobbet börjar. Nu får man ta fram värmepistolen och försiktigt värma bit för bit av kanten som är kvar och sedan dra loss denna med en avbitartång eller annat lämpligt. Detta är ett extremt skitigt jobb och det blir gott om små plastbitar du får städa upp efteråt.

    När detta är klart är det bara att kolla spåren efter limrester. Därefter tar du en kompressor eller annan form av producent av högtrycksluft och blåser ur hela lamphuset ordentligt så inga rester av plasten du kapat av finns kvar.

    Sedan är det dags att lägga på limmet. Ös på ordentligt, det är inget som syns när ljusinsatserna sitter på bilen. Till sist så sätter du någon form av packband eller liknande runt ljusinsatserna och låter dem ligga för att limmet ska härda. Jag lät dem ligga i nästan ett dygn.

    Sedan är det bara att montera tillbaka dem igen och flina lite extra när du åker till besiktningen nästa gång. Du har sparat gott om pengar och samtidigt lärt dig lite mer om din bil.

    Jo, detta måste jag bara visa. Vparts har ju som jag nämnde tidigare humor och under ena strålkastarlinsen fanns denna text ingraverad…

    .. och under den andra denna text…

    Sånt där blir man ganska glad av att se när man står där och är ganska så nervös över om man gör detta rätt eller inte.

    Lycka till!

  • Historien om Tradewars 2002

    Josh Renaud intervjuar Gary Martin, skaparen av Tradewars 2002:

    TW2002 was when I decided to make the Trade Wars game that I wanted to play, not just a clone of what previous ones had been. I wanted more levels of detail, I wanted more available strategies and counter-strategies for players to use. It’s where I started creating all of those new ideas that had been percolating in my brain during the TW2001 project. It was also where I added the registration system to try and keep the more honest sysops honest. Hackers were still going to find ways around it, but I wanted at least a little recognition for the amount of time and effort that went into it.

    Tradewars 2002 var det bästa spelet man kunde installera i sin BBS. Ännu idag funderar jag på att starta en DOS-baserad BBS enbart för att få spela Tradewars 2002 igen.

  • Rack 'n Roll

    Jag lyssnade på Jason Snells utmärkta Podcast-serie 20 Macs for 2020 och i avsnitt nummer tre pratar han om Xserve. Avsnittet beskriver ganska kortfattat hur servern lanserades och eftersom jag var på plats i Cupertino när Steve Jobs lanserade Xserve G4 i maj 2002 tänkte jag att det var dags att berätta om mitt besök där och vad jag minns så här 18 år senare. Jag har tidigare berättat denna historia på min gamla sajt Macpro men sajten är trasig och går inte längre att nå varför jag helt enkelt tar och berättar historien en gång till.

    Maj 2002

    I början av maj år 2002 jobbade jag på Datormagazin som testredaktör, och i sedvanlig ordning var jag inbjuden till att delta i Novells årliga evenemang Brainshare som detta år skulle gå av stapeln i Barcelona. Novell utvecklades under några år i början av 2000-talet till att bli ett ganska intressant företag, bland annat genom köpet av Ximian då Novell fick med sig grundarna Nat Friedman och Miguel de Icaza, vilka båda senare skulle lansera Mono, en öppen version av C# genom deras nya bolag Xamarin.

    Resan var bokad och klar och bara några dagar innan det hela skulle gå av stapeln får jag ett samtal från Apples PR-representant i Sverige. Att Apple ringde oss på Datormagazin, eller någon medlem i media över huvudtaget, var inte helt vanligt och samtalet gick ungefär så här:

    Apple: “Vi har ett evenemang i Cupertino i mitten av maj. Vill du åka med?”
    Jag: “Vad handlar evenemanget om?”
    Apple: “Det kan vi inte säga.”
    Jag: “Hur länge är resan?”
    Apple: “Tre dagar.”

    Jag gick till min dåvarande chef på Datormagazin, Lasse Zernell, och diskuterade hur vi skulle göra. Vi kom i princip fram till att Brainshare går av stapeln varje år medan ett Apple-evenemang inte händer så ofta, åtminstone inte evenemang som vi blir bjudna till. Jag ringde dåvarande marknadschefen på Novell, Richard Lindstedt, och meddelade att vi inte kunde följa med (han var extremt storsint och året efteråt åkte jag med igen) och sedan ringde jag tillbaka till Apple och tackade ja till inbjudan.

    Ett flyg från Stockholm till London senare satt jag i första klass på British Airways med destination San Francisco. Detta gjorde ett visst intryck på mig då jag åkt till USA och New York några månader tidigare med Dell som bokade in mig i turistklass vilket gjorde att jag var helt förstörd när jag kom fram på grund av sömnbrist.

    Efter att jag landat i San Francisco stod en bil och väntade på mig och körde mig till ett hotell i Cupertino som, om jag minns rätt, låg vid De Anza Boulevard på andra sidan motorvägen. Hotellet, som numera verkar husera en däckverkstad, låg kanske fem-tio minuters promenad från Apples dåvarande huvudkontor på One Infinite Loop i Cupertino. Vi hämtades av några europeiska PR-chefer med dåvarande huvudbossen för Apple PR i Europa, Alan Hely, som en av våra guider och sedan promenerade vi helt enkelt bort till Apples kontor.

    Vid ankomsten tilldelades vi besöksbrickor och sedan leddes vi in i Apples “Town Hall”, deras hörsal som låg i det dåvarande huvudkontoret, genom huvudentrén som hade stora reklamaffisher för Apples dåvarande heta produkter hängades från taket. Då vi fick hänga på hotellet en hel dag innan vi skulle samlas för Apples presentation lärde jag känna Jesus Diaz, då en journalist baserad i Spanien och senare bland annat på Gizmodo, så vi satte oss ganska nära varandra och väntade på att presentationen skulle börja.

    En betydligt yngre Jocke till höger i bild. Hur kunde jag se något genom så små glasögon?

    Steve Jobs äntrade scenen och på sedvanligt manér pratade han om läget i stort. Jag tror han pratade om PowerBook:s, iLife och iTunes eller nåt i den stilen. Sedan började han bygga upp presentationen av vad han ville presentera och resten är som det brukar heta historia.

    Under frågestunden fick Jobs några bitska frågor om Apples trovärdighet som serverleverantör och såg till att rätta till sina glasögon med långfingret vilket många tolkade som att han ville ge frågeställaren fingret. Underhållande var det hur som helst.

    Efteråt blev vi visade ut i ett rum bredvid hörsalen och fick se servrarna på närmare håll. Steve Jobs var inte sitt vanliga självsäkra jag - han gav ett ganska nervöst och ödmjukt intryck och kom fram och frågade mig vad jag tyckte om Apples nya servrar.

    Jesus Diaz var en äkta Apple-fanboy som stod för dagens utläggning där han prisade Apple mer än att ställa frågor. Till höger bakom honom syns europeiske PR-chefen Alan Hely som i sedvanlig ordning höll ett vakande öga på oss. Några år senare skrev Jesus Diaz en artikel om Apples interna säkerhetstjänst och kallade dem för “Gestapo”.

    Efter pressvisningen fick vi varsin affish föreställande den nya Xserve G4 (jag har kvar den fortfarande, hängandes i mitt hemmakontor) med en bild på servern och texten “Rack ‘n roll”. Därefter fick vi äta lunch i Caffe Macs, Apples interna personalrestaurant och senare kördes vi till Palo Alto och fick besöka en Apple Store. På kvällen åt vi middag med produktcheferna och dagen efter var det dags att flyga hem igen på samma flådiga sätt som på vägen dit.

    När jag kommit hem igen tog det inte många dagar förrän Apples PR-människa i Sverige ringde mig och frågade om jag skrivit artikeln ännu. Det hade jag men jag förklarade att den hade inte gått i tryck ännu. PR-människan sa då något hon kanske inte skulle sagt, men hon var uppenbart desperat:

    -“Steve har begärt att alla artiklar som skrevs från evenemanget ska översättas och skickas till honom personligen. Kan jag få artikeln om den är färdigredigerad?”

    Det var den. I normala fall hade jag sagt nej men jag tyckte närmast synd om PR-personen för hon lät oerhört stressad över hela situationen. Hon fick PDF:en med sidorna jag skrev om evenemanget och sedan hörde jag inget mer från Apple förrän de några månader senare var betydligt mer samarbetsvilliga när det gällde att låna ut testexemplar av datorer och sådant till oss, något de innan dess varit helt omöjliga på.

    Jesus och jag blev goda vänner och han besökte ett snötäckt och svinkallt Stockholm i februari 2004 för att fira min 30-årsdag. Jesus anlände i handsydda läderskor och en tunn ytterrock och undrade var i hela friden han landat egentligen. Efter partyt hemma hos mig tog han en taxi in till stan med min lillebror och gick på Casino Cosmopol, men det är en annan historia…

    Du kan se hela lanseringen här:

  • Blir du glad av sociala medier?

    Michel Salim har en intressant fråga: Blir du glad av sociala medier?

    I deleted my Instagram accounts today. The process is needlessly obscure - the flow on the app and the web interface only exposes an option to temporarily disable your account - which is an alarming anti-pattern; it is indeed one of the walled gardens I alluded to in an earlier post.

    What was the impetus for this, you might ask? There are multiple factors I took into consideration, but the final straw was watching Jeff Orlowski’s thought-provoking documentary, The Social Dilemma. It’s on Netflix right now, and is a highly recommended watch. Even as someone who has, for a while, been highly skeptical of algorithmic newsfeeds in particular, and the attention economy in general, this still sends chills down my spine. A lot of tech insiders have second thoughts about the products they built, worry about its impact on the world, and try to insulate their children from it.

    Frågan som texten utgår från är intressant, och det som gör den extra intressant är att Michel Salim utvecklare på Facebook, och han har inte mycket gott att säga om sin arbetsgivare.

    Har du inte sett The Social Dilemma ännu så bör du se den per omgående.



CC BY-NC-SA 4.0