Linux är redo för skrivbordet ☍
And with the release of Fedora 36, it’s now time to label the distribution for what it has become — an outstanding operating system, regardless if you’ve used Linux or not.
That’s right, I’m here to tell you that Fedora Linux is ready for prime-time and can be used by anyone, no matter if you’ve touched Linux or not.
Jag har testat Fedora 36 ett tag och kan bara hålla med. Det är en imponerande Linuxdistribution som är redo för att användas ute på “skrivborden”.
Andrew Fletcher har lämnat oss ☍
Det kom plötsligt, och det kom oväntat. Precis som när Florian Schneider lämnade oss för (nästan på dagen) två år sedan möttes beskedet att Andrew ‘Fletch’ Fletcher har avlidit vid en ålder av 60 år med chock och bestörtning. Orsaken till Fletchers död uppges vara “naturliga orsaker”.
Fletcher var en av grundarna till Depeche Mode. Tillsammans med Vince Clarke startade han bandet Composion of Sound till vilket snart Martin Gore rekryterades. Kort där efter blev också Dave Gahan inplockad i bandet som sångare och frontman och bandet hade då bytt namn till Depeche Mode.
Resten av historien gällande Depeche Mode är vid det här laget välkänd – Clarke hoppade av efter ett år och ersattes 1982-83 av Alan Wilder som stannade kvar till 1995. Sedan dess har bandet varit trenne pojkar från förorten Basildon som i medvind och motvind lyckats fortsätta släppa musik som efter albumet Ultra från 1997 blivit allt mer plattare och ointressant för varje album som lanserats. Det sista livstecknet från bandet kom 2017 i form av Spirit som akompanjerades av en efterföljande världsturné. Efter detta har Gahan och Gore ägnat sig åt diverse sidoprojekt, men från Fletcher har det varit tyst.
Kanske har sidoprojekten varit ett sätt för de två övriga herrarna att sysselsätta sig i väntan på… något? Kanske var Fletcher sjuk, kanske kämpade han med ännu en depression som återkommande våldsgästade hans inre, eller så hade de bara inte lust att göra ett album till ihop. Efter över 40 år tillsammans är det inte helt svårt att förstå.
Sedan nyheten om Fletchers bortgång blev känd har han, som sig bör, hyllats och sörjts i både traditionella nyhetsmedier och sociala dito. Han har tackats för den fanastiska musik som Depeche Mode producerat genom åren och han har hyllats för att vara den fantastiska keybordspelaren i bandet. Någon förvirrad själ trodde till och med att han stod bakom “bandets unika och fantastiska sound”, men det visade sig snart att personen i fråga förväxlat Fletcher med Alan Wilder.
Man ska inte underdriva Fletchers betydelse för Depeche Mode. Han var bandets manager och i praktiken den person som den introverte Martin Gore kommunicerade genom när det var något jobbigt som låtskrivaren ville ta upp med resten av bandet. Han medlade i interna konflikter, som den mellan Gore och Gahan när den senare ville börja skriva låtar till Depeche Modes framtida plattor efter 2001 års Exciter, vilket Gore inte var så pigg på. Gahan hotade med att lämna bandet för gott om han inte fick sin vilja fram och genom Fletchers skickliga förhandlande kunde bandet fortsätta släppa sina plattor.
Heder där heder sig bör, dock. Fletcher hade i princip ingenting med att skriva, komponera, spela in, mixa eller producera Depeche Modes musik. Han var för det mesta frånvarande i studion under bandets storhetstid (1987-1995) och när Wilder hoppade av bandet och Gahan var på väg att knarka ihjäl sig fick han sitta i studion dagligen med resterna av Depeche Mode för att se till att något blev gjort. Detta" något" resulterade för övrigt i det fantastiska albumet Ultra från 1997.
Fletcher hade under flera år en mikrofon placerade vid sin synth under bandets livespelningar men ljudet från mikrofonen var antingen lågt eller helt avstängt, och de få tangenter han behövde trycka på under en koncert kunde enkelt ha hanterats av en sequencer. Den enda anledningen till att han skulle ha något att spela var för att han skulle ha något att göra på scen, och när Fletcher hoppade av bandets episka turné 1993-94 på grund av en djup depression så fick bandets assistent Daryl Bamonte hoppa in i Fletchers ställe. Alan Wilder fick jobbet att lära upp Bamonte, som knappt hade spelat keyboard i sitt liv:
While everyone else was sunning themselves on the beach and enjoying a well-earned rest, Daryl and I spent a week cooped up in a hotel room in Hawaii where I taught him the entire set. He subsequently played it perfectly for the rest of the tour – pretty good eh, considering he’d hardly ever played a keyboard before in his life.
Fletcher drog inte jämnt med Wilder och den tidigare var en bidragande orsak till att den senare tröttnade och lämnade bandet den första juli 1995. Med Wilder försvann också gruppens unika sound och musikaliska drivkraft och när Fletcher i en intervju sa att han “inte tänkte göra fler plattor med Wilder” så framstod det en aning löjeväckande med tanke på att Fletcher inte hade någonting att göra med musiken. Kanske trodde han att han hade det, eller så ville han inte framstå som att han inte hade det.
Andrew Fletcher var nämligen den del av Depeche Mode som inte handlade om musiken. Han hanterade gruppdynamiken och affärerna och utan Fletcher hade det inte funnits ett Depeche Mode. Så enkelt är det, och för det ska han ha heder och minnas för sin karriär.
Andrew Fletcher efterlämnar hustru och två barn, och till skillnad från övriga kvarvarande (och före-detta medlemmar i form av Wilder) gifte han sig med sin ungdomskärlek och var fortsatt gift med samma kvinna till sin död, vilket i sig är en prestation värd att nämna.
“… and the home of the brave…” ☍
BMÅ, Avsnitt 305: Hesa Christian ☍
I avsnitt 305 av vår lilla podd pratar vi för omväxlings skull inte särskilt mycket om Apple. Istället pratar vi om bra filmer, att vara trevlig mot Alexa och Elon Musks förestående köp av Twitter.
Wes Andersons misslyckande ☍
Wes Anderson är en regissör jag verkligen respekterar. Många av hans filmer har en närmast hypnotisk kvalitet i det att de skapar en drömvärld som är lika absurd som den är vacker och välskapad. Filmer som Fantastic Mr. Fox, The Royal Tenenbaums, The Grand Budapest Hotel och senast The French Dispatch tillhör några av mina absoluta favoritfilmer där Anderson driver med och samtidigt omfamnar kulturreferenser i kombination med musik, ett lysande manus och fantastiska skådespelarprestationer.
Men det finns en film jag aldrig riktigt förlikat mig med, en film som jag efter att nyligen sett den igen frågat mig varför den ens gjordes, och det är The Life Aquatic with Steve Zissou. Handligen är egentligen relativt enkel – den kände oceonografen Steve Zissous karriär är på glid efter att ha varit hyllad och ständigt i rampljuset under många år. Hans filmer om äventyr under vattnet drar mindre och mindre publik och till slut har Zissou problem med att dra in finanisering för att göra en sista film.
Efter att en man som mycket väl kan vara hans son stoppar in sitt arv efter sin mor som finansiering ger sig Zissous besättning av på en sista resa för att hitta den haj som tog livet av en av Zissous besättningsmedlemmar, Esteban, tillika en av Zissous närmaste vänner. I den mån han har några.
Fotot är fantastiskt, musiken vacker och skådespelarna, som till viss mån utgör Wes Andersons standarduppsättning i form av Bill Murray, Owen Wilson, Jeff Goldblum, Willem Dafoe, och Anjelica Huston gör alla ett bra jobb med sina roller. Anderson är lekfull med fotot, som exempelvis när det gäller interören i Zissous fartyg, Belafonte, som ser ut som en genomskärning av en modell av ett fartyg gjord i balsaträ, eller när handlingen utspelar sig under vatten. Kort sagt – den här filmen har i mångt och mycket alla ingredienser som en film av Wes Anderson brukar, och borde, ha. Ändå är den ett misslyckande.
Problemet med The Life Aquatic with Steve Zissou är ämnet i sig. Det är uppenbart att Steve Zissou, hans liv, yrke och besättning i mångt och mycket är baserat på Jacques Cousteau, en fransk marinofficer, regissör och oceanograf som var en pionjär inom dykning och undervattensfotografering. På sitt fartyg Calypso gjorde Cousteau ett otal resor där de filmade undervattensvärldar vilket resulterade i ett antal filmer som Cousteau vann tre Oscar och en guldpalm för. Hans arbete fick stor betydelse för populariseringen av mariobiologin och detta är kort sagt en man vars gärningar inte går att förbise, eller kanske inte ens går att skämta om.
En röd mössa
Wes Anderson tror jag inte försöker skämta om Jacques Cousteau, utan att han snarare försöker skämta om myten runt den senare. Det är väl gott nog men filmen har många problem, allt från handlingen i sig till att Anderson tycks närmast förlöjliga Jacques Cousteau när det exempelvis gäller den röda mössa som Cousteau ständigt tycktes bära när han var ute till sjöss.
Många tycks tro att den röda mössan är något Cousteau hittade på, men så är inte fallet även om han i allra högsta grad bidrog till att populärisera mössan i fråga från 70-talet och framåt. I själva verket bars den här typen av mössa av så väl dykare i den brittiska flottan som privata dykare från slutet på 1800-talet och framåt.
Foto: Fabien Cousteau.
Mössan kallades “cap comforter” av den brittiska flottan och bars av dykarna när de inte var under vattnet, kanske av bekvämlighet eller bara för att hålla sig lite varma. Genom åren har den röda mössan blivit ett signum för dykare, vilket bilden ovan visar, en bild som händelsevis är tagen av Fabien Cousteau, Jacques Cousteaus barnbarn.
Vad är sant?
Problemen med The Life Aquatic with Steve Zissou sträcker sig dock längre än att Wes Anderson gör sig lustig över en röd mössa, men mössan i fråga är en starkt bidragande orsak till problemen. Genom att konstruera handlingen runt en besättning på ett fartyg med en befälhavare i form av Zissou, som bär en röd mössa, så är det alldeles för uppenbart att Anderson baserat mycket av filmens grundpremisser på Jacques Cousteau.
Det hade väl varit okej men eftersom Anderson tar sig oerhörda mängder artistisk frihet med hur porträttet av Zissou spelas av Bill Murray så är det lätt att tro att Jacques Cousteau var ungefär som Steve Zissou: en hyfsat nonchalant kvinnokarl som trivdes minst lika bra i rampljuset som han gjorde i en dykardräkt under vattnet. Kanske var Jacques Cousteau precis just så, han var ju trots alls fransman och äventyrare varför det inte är svårt att tänka sig att han skulle uppfylla flera stereotyper som kan tillskrivas franska män.
I själva verket var Jacques Cousteau gift två gånger, äktenskap nummer ett varade i 53 år och äktenskap nummer två varade tills hans död 1997 vid 87 års ålder. Han fick fyra barn, otaliga barnbarn, producerade över 120 dokumentärfilmer, skrev mer än 50 böcker och grundade en stiftelse med miljöfokus med mer än 300000 medlemmar. Visst, efter skilsmässan från sin första hustru gifte han sig med sin älskarinna (på tal om franska stereotyper) som idag leder stiftelsen som kontrollerar arvet efter Cousteau.
Cousteaus första hustru, Simone, sägs för övrigt ha tillbringat mer tid på Cousteaus fartyg Calypso än monsieur Cousteau själv, och ska också ha varit “the brains of the operation”, precis om Steve Zissous hustru i filmen.
Efter att ha sett The Life Aquatic with Steve Zissou så är det knappast det intryck man får av Jacques Cousteaus liv och gärning. Andersons film handlar ju som sagt inte om Cousteau, men genom att han bygger filmens innehåll så pass mycket på den franske legendens liv och gärning är det svårt att inte känna att Andersons hyfsat flyhänta hantering av Steve Zissous förlaga har resulterat i en film som är närmast smärtsam att se.
Filmen saknar också det tydliga och charmiga narrativ som många av andra Andersons filmer bygger på. Det känns aldrig som The Life Aquatic with Steve Zissou har en stadig bas att stå på – det är konflikter, dialogväxlingar och olika vändningar i handlingen som förklaras dåligt eller inte alls i vissa fall. Anderson brukar inte förlita sig på att något är underförstått i sina filmer – istället förklaras saker ofta tydligt och konkret vilket gör att humorn blir torr och oerhört charmig, men i The Life Aquatic with Steve Zissou finns det flera partier där man inte riktigt förstår vad som händer, eller varför.
Det hjälper inte heller att The Life Aquatic with Steve Zissou, i mitt tycke, är en ganska tråkig och bitvis rörig film. Den är kapitelbaserad i sin struktur och är på många sätt byggd enligt den mall som i princip alla Wes Andersons filmer bygger på, men den får fortfarande ses som en av hans svagare i en annars fantastisk karriär.
Att Wes Anderson dedikerat filmen till Jacques Cousteau är givetvis en fin gest, men det är också en smula talande att så fort Cousteau eller hans familj nämns i kommentarsspåret är ljudet ersatt av ett pipande – kanske blev inte Cousteaus familj särskilt glada över filmen?
Man ska nämligen ha klart för sig att Jacques Cousteau inte är vilken kändis som helst – han är närmast betraktad som ett nationalhelgon i Frankrike. Åtskilliga medaljer och hederstitlar har delats ut till honom genom åren, gator i hemstaden bär hans namn och ett annat franskt, fortfarande levande, nationalhelgon i form av Jean-Michel Jarre släppte 1990 (drygt tre år efter Jacques Cousteaus död) albumet En attendant Cousteau, eller “Waiting for Cousteau”, som en hyllning till Jacques Cousteau. Bland annat.
Kanske skulle Wes Anderson valt ett annat ämne för en film än detta. Många av hans lågmälda men ändå fantastiskt underhållande och gripande filmer tillhör som sagt mina favoriter, och jag hoppas hans karriär fortsätter i många år till.
