Björeman // Melin, avsnitt 241: En kille som vill rädda en tjej ☍
Avsnitt 241 av min och Fredriks podd är speciell av flera anledningar: vår gemensamme vän Christian är med och vi fick också chansen att diskutera Microsofts kommande ändringar av Outlook, President Trumps senaste äventyr och amerikansk politik i största allmänhet. Vi hann också med en kortare diskussion om filmen Tenet.
Fiber är nyttigt ☍
Ända sedan Fibre Channel dök upp i slutet på 90-talet så har konsensus varit att det är en snabb teknik som kostar sjuka mängder pengar. Båda dessa ståndpunkter gäller även idag om man är ute efter den absolut senaste tekniken, men är man beredd att ligga några år efter och ändå få konkurrenskraftig prestanda för en spottstyver är Fibre Channel ett val som i undertecknads ögon inte är att förakta.
Vad är Fibre Channel, kanske du undrar? Enkelt uttryckt är det ett transportmedium för datatrafik till och från lagring. Fibre Channel är inte en ersättare till vanlig tcp/ip och ethernet, det är inte en ersättare till NFS, Samba eller AFP, utan det är något mycket, mycket mer.
Utvecklingen av Fibre Channel startade redan i slutet på 80-talet då den standard som senare spikades 1994 kom att i praktiken bygga på att du kan skicka SCSI-kommandon över en fiber-baserad länk. Fibre Channel sågs som ett svar på de tillkortakommanden som SCSI och HIPPI, det senare en punkt-till-punkt-länk för lagringsanslutning i stordatorvärlden stod för. SCSI var även det vanligt i stordatorer och även här fanns begränsningar i form av den fysiska anslutningens maximalt anslutna diskar, medan protokollet som sådant ansågs fungera bra nog för att användas för att styra den till fiberlänken fysiskt anslutna lagringen.
Fiber Channel kan byggas som nätverk där man har en eller flera switchar som knytpunkter, och på detta sätt liknar Fiber Channel också vanliga datornätverk. Under den senare delen på 90-talet byggdes det stora, dyra, lagringsenheter som byggde på SCSI-hårddiskar och anslöts med hjälp av fiberanslutningar till just stordatorer och andra liknande installationer. Tack vare att fiberkabeln inte byggde på koppar, som i sin tur erbjöd utmaningar i allt från maximal längd på den faktiska kabeln till det faktum att koppar har en inbyggd tröghet som i sin tur påverkar prestanda negativt, kunde man nu klämma ut hela 1Gbit/s över en fiberkabel som kunde vara flera hundra meter lång.
Några år senare, år 2001, kom nästa uppgradering av standarden och nu hade hastigheten fördubblats till 2Gbit/s. Tre år senare var vi uppe i 4Gbit/s, året efter det hade hastigheten dubblerats ännu en gång till 8Gbit/s och år 2008 var Fibre Channel uppe i 10Gbit/s. Under senare år har prestandan gått från 16Gbit/s (år 2011) till 128Gbit/s (år 2016), och givetvis ska man ha klart för sig att ska man pressa 128Gbit/s över en fiberkabel så kräver det ordentlig, och givetvis svindyr, infrastruktur.
Fibre Channel har som jag tidigare nämnt ofta haft en given kundkrets i form av stordatorer och liknande, men för gemene man var det bland annat Apples intåg i lagringsbranschen som blev det definitiva genombrottet för andra kundgrupper. 2003 släppte nämligen bolaget en lagringsenhet de kallade Xserve RAID - en produkt som rymde 14 vanliga IDE-hårddiskar, dubbla kontrollerkort, dubbla Fibre Channel-anslutningar och dubbla kraftaggregat och givetvis var allt detta byggt i ett lagringschassi så hyperdesignat så det fick andra tillverkares produkter att se ut som Trabanter jämte Apples vinröda sportbilar. Huruvida detta faktiskt spelar någon roll i en serverhall råder det väl skilda meningar om.
Vad som gjorde att Xserve RAID blev ett sådant genombrott var givetvis prislappen. En enhet kostade började på 55000 svenska kronor i 2003-års valuta och kunde landa på runt 120000 svenska kronor om man fläskade på sin konfiguration ordentligt. Detta var, och är fortfarande, obscent mycket pengar men betänk då att Apples prislapp var något av en revolution på marknaden, och när Apple inte bara vände sig till sin egna kundkrets utan också certifierade Xserve RAID för operativsystem från Microsoft, Linux, Solaris och givetvis det egna Mac OS X började försäljningen dra iväg ordentligt. Under en period mellan 2004-2006 var Apple en av de största leverantörerna på Fibre Channel-baserad lagring i världen, vilket kan låta helt otroligt nu med tanke på Apples fundamentala ointresse för allt som rör just servrar och lagring, men det är en annan historia.
Xserve RAID erbjöd en prestanda på 2Gbit/s över Fibre Channel och i övrigt var det en relativt simpel produkt utan en massa smarta finesser vilket gjorde att den också sålde bra till olika medieföretag som behövde kopiösa mängder snabb lagring för exempelvis videoredigering men de ville inte nödvändigtvis ha denna snabba lagring under skrivbordet. Det faktum att Apple också gjorde det förhållandevis enkelt att koppla in arbetsstationen Mac Pro till dessa lagringsenheter via Fibre Channel gjorde att Apples kunder snabbt blev en av de större användarna av Fibre Channel. Än idag sitter det exempelvis rackvis med Fibre Channel-lagring, varav en del fortfarande är Apples Xserve RAID, i en datorhall tillhörande den största svenska kvällstidningen. Då det som jag nämnde tidigare går att ansluta många datorer till en Fibre Channel-baserad lagring via en switch avsedd för ändamålet är det inte underligt att denna teknik lever vidare.
Därför ska du överväga Fibre Channel
Ok, har du läst så här långt så undrar du säkert: varför ska du inte köra iSCSI över tio gigabit ethernet?
Fibre Channel erbjuder extremt korta svarstider för din lagring tack vare att länken bygger på fiber, det är en av de viktigaste egenskaperna att lägga på minnet. iSCSI är en snabb och kraftfull teknik, det är inget snack om saken, och man kan uppnå helt okej prestanda även över en hyfsat kraftfull gigabit ethernet-switch, i synnerhet om man kombinerar flera samtidiga anslutningar mellan exempelvis en server, switch och lagring, men det finns nackdelar med detta.
Först och främst: inte vilken ethernet-switch som helst kommer orka med att skyffla iSCSI-trafik, och ska du använda dig av någon form av trunking, alltså där flera fysiska ethernetkablar skyfflas ihop och blir ett enda logiskt nätverksgränssnitt och därmed i teorin också erbjuder en högre prestanda än en enda kabelanslutning, så innebär det massor av nätverkskablar, både i dina servrar och i din lagringsenhet. En ethernetswitch som klarar tio gigabit per sekund och port är då att föredra men de kostar fortfarande 6000 kronor och uppåt för de enklaste modellerna och sitter man med ett hemmalabb eller något liknande så ska man givetvis lägga på minnet att man också behöver köpa nätverkskort som klarar tio gigabit per sekund och de är inte gratis heller.
Till det kan man lägga det klassiska problemet med kopparkablar som är tjocka och inte kan dras över längre sträckor.
Dags att shoppa
Fibre Channel i tio gigabit per sekund är dyra grejer. Men om du däremot kan leva med att köra i fyra gigabit per sekund så kommer du sannolikt bli ganska chockad över vad jag har att berätta för dig nu.
Ett Fibre Channel-kort från exempelvis Qlogic, som är den tillverkare jag rekommenderar då deras produkter stöds i en rad olika operativsystem, kostar om du köper det via eBay under en femtiolapp styck. Undertecknad köpte fem stycken förra året och i de flesta fall var portot från Tyskland eller Estland dyrare än själva produkten. Ja, det är begagnade grejer vi pratar om men de här prylarna är inte direkt slitna utan levereras så gott som alltid i sin orginalförpackning. En trevlig egenskap med Fibre Channel är att man inte behöver en switch om man exempelvis enbart koppla ihop två datorer. Men ska man koppla in fler så kan det vara en god ide att köpa sig en Fibre Channel-switch. Sedan några år tillbaka äger jag en äldre Fibre Channel-switch som klarar max två gigabit per sekund. Mina Fibre Channel-kort klarar fyra, och det gör också mitt SAN (mer om det strax) så jag bestämde mig för att uppgradera. Ett par sökningar senare på eBay så har jag köpt en Fibre Channel-switch från HP för 268 kronor, plus 119 kronor i frakt från England. I samtliga fall kan du notera att jag inte köpt saker från USA utan enbart inom EU vilket innebär att allt är tullfritt. Jag behövde köpa några SFP-moduler också, som konverterar fiberkabelns anslutning till själva anslutningen i switchen. Prislapp? 15 kronor styck från en fransk säljare, även detta via eBay.
Nu låter ju allt detta lite för bra för att vara sant, och jag kan meddela att det är det också. Nästan. Som du märkt har jag utelämnat en “liten” sak: själva lagringen. Oftast brukar dessa kallas Storage Area Network, eller SAN, och de som äger ett SAN brukar oftast påpeka att det inte är en NAS…
I mitt fall har jag tidigare ägt flera Apple Xserve RAID, men dessa är svåra att få tag i, kan inte uppgraderas till snabbare Fibre Channel-anslutningar än två gigabit per sekund och ska man importera dem från USA (där man vanligen hittar dessa produkter) får man belåna bostaden eller ta ett blankolån för att betala frakt och tullavgiften. Jag hade turen att få tag i ett Fibre Channel-SAN från Promise vid namn VTrak E610F, för övrigt den produkt som Apple själva sålde i sin webbutik som ersättare till Xserve RAID, till ett obscent lågt pris. Låt gå att jag fick byta ut samtliga 16 hårddiskar i den och att det inte är en enhet man kan ha i en garderob eller under sängen (om du besitter en källare hemma eller har ett väl ventilerat och hyfsat ljudisiolerat utrymme på kontoret kan det vara läge att ta något av dessa i besittning ganska omgående) men jag har numera drygt 18 terabyte lagringsyta anslutet över Fibre Channel till mina VMware-servrar och till en Xserve som står som mediaserver.
Låt gå för det faktum att du inte vill, eller kan, ha ett rackskåp att bygga upp en mindre serverfarm i - kanske vill du bara ha snabb lagring till en eller flera datorer hemma och är beredd att kavla upp ärmarna och bygga det hela själv. Det finns alternativ för dig också - man kan relativt enkelt bygga sig ett Fibre Channel-SAN med hjälp av rätt hårdvara och en mjukvara i form av FreeNAS eller liknande. Ska man exempelvis endast ansluta två servrar eller datorer till sin lagringsserver kan man köpa sig ett Fibre Channel-kort med två portar och sedan två kort med en port vardera och ansluta server/klientdatorerna direkt till lagringsenhetens två portar.
Det är faktiskt precis så enkelt.
Ett par tips så här till slut:
Brocade är duktiga på mycket men undvik deras Fibre Channel-produkter. Korten har ett mer begränsat stöd i operativsystem bortom Linux och Windows och ska man bygga på FreeNAS så krävs det att man väljer ett kort från QLogic.
Om du köper en Fibre Channel-switch, kontrollera noga vilka licenser som är förinstallerade. En switch kan exempelvis ha tolv eller 16 portar men inte sällan innehåller de endast en grundlicens som låter dig använda åtta portar och där flera intressanta funktioner är avslagna.
Köper du ett Fibre Channel-SAN, räkna kallt med att byta ut alla hårddiskar (om det ens är några installerade). Kontrollera noga vilken typ av diskar som stöds och att SAN:et inte är en del av ett större system från exempelvis NetApp.
Om du köper ett SAN, kontrollera att du får med diskslädar, rackskenor och annat. Räkna med att alla såna tillbehör kan vara svåra att få tag i. Om SAN:et har dubbla kontrollerkort, vilket de flesta har, se till att båda kontrollerkorten medföljer och att de fungerar ordentligt.
Ska du köpa fiberkablage? Nya kablar är billigast i Kina, ironiskt nog. Se vår länklista för mer information.
Länklista
AliExpress: här köper du bra fiberkablage väldigt, väldigt billigt. Alltid fraktfritt och oftast tullfritt, underligt nog.
Bygg ett Fibre Channel-SAN med FreeNAS
Bygg ett Fibre Channel-SAN med OpenFiler
Installera Mastodon i FreeBSD 12.2 ☍
Som tidigare meddelats har jag börjat migrera bort mina CentOS 7 servrar till FreeBSD 12.2 istället. I vissa fall har det varit enkelt, och i andra fall har det varit ett rent helskotta. I skrivande stund har jag precis klarat av en migrering: min Mastodon-server, och jag har 2-3 kvar som är riktigt jobbiga också, men vi korsar den bron när vi kommer till den som det brukar heta. Om du vill läsa lite mer om mina tankar om Mastodon kan du göra det här.
Att installera Mastodon
Börja med att installera Mastodon på en server med FreeBSD. Om du gör den till en server som tillåter registreringar så kan du tänka på att gott om minne, processorkraft och diskyta kommer bespara dig problem i framtiden. Min Mastodon-server har ett 20-tal användare, mer eller mindre, aktiva, och min databas låg på närmare en gigabyte i storlek och katalogen med bilder och annat som användarna postat eller fått i sina flöden uppgick till 70-80 gigabyte. Servern jag kör det på har två processorkärnor och åtta gigabyte internminne, vilket säkert går att banta lite men jag gillar marginaler och servern tuffar på bra som den är:
Innan du sätter igång och installerar Mastodon är det bra att läsa på lite. Det finns gott om dokumentation att läsa, och det enda som saknas egentligen är det där lilla problemet: det finns ingen installationsguide för oss som kör FreeBSD. Tidigare fanns Mastodon paketerat via FreeBSD:s inbyggda pakethanterare men det har försvunnit av någon anledning.
När du installerat din server, gett den ett fullständigt värdnamn i /etc/rc.conf (inklusive domän och tld) så kan du börja installera lite paket:
$ pkg install bash sudo
Därefter är det dags att installera ännu fler paket. Här är det frestande att installera senare versioner än de jag listar här nedan men problemet är att Mastodon exempelvis inte stödjer den senaste versionen av Ruby så följ denna guide så ska det gå bra:
$ pkg install git imagemagick-nox11 ffmpeg libxml2 libxslt gcc protobuf pkgconf autoconf automake gmake bison python readline ncurses openssl libyaml icu libffi gdbm libidn redis postgresql96-server postgresql96-contrib postgresql96-client ruby-2.6 ruby-26-gems rubygem-bundler node yarn npm nginx
Därefter skapar du användaren för Mastodon:
<br /> $ pw useradd -n mastodon -u 144 -c "Mastodon User" -m -d /usr/local/www/mastodon -s /usr/local/bin/bash<br />
Sedan är det dags att “installera” Mastodon:
<br /> $ su - mastodon<br /> $ git clone <a href="https://github.com/tootsuite/mastodon.git">https://github.com/tootsuite/mastodon.git</a> live<br /> $ cd ~/live<br /> $ git checkout $(git tag -l | grep -v 'rc[0-9]*$' | sort -V | tail -n 1)<br /> $ bundle install -j$(getconf NPROCESSORS_ONLN) --deployment --without<br /> development test<br /> $ yarn install --pure-lockfile<br /> $ exit<br />
Konfigurera PostgreSQL
Att lattja med databasen som körs med Mastodon är ett kapitel för sig. Det finns många varianter på hur man gör detta men jag listar hur jag gjort här och det har fungerat.
Först initierar du databasen:
<br /> $ /usr/local/etc/rc.d/postgresql initdb<br />
Därefter startar du PostgreSQL:
<br /> service postgresql onestart<br />
Därefter skapar du användare och databas för Mastodon:
<br /> $ sudo su - postgres<br /> $ psql<br /> CREATE USER mastodon CREATEDB;<br /> CREATE DATABASE mastodon_production;<br /> GRANT ALL PRIVILEGES ON DATABASE mastodon_production TO mastodon;<br /> \q<br />
Konfigurera Nginx
Nginx fungerar som en proxy mellan Mastodon och resten av omvärlden. Det är mot Nginx du skickar trafiken från ditt LAN och WAN där Nginx tar emot trafiken på port 80 eller 443 och skickar den “bakåt” till Mastodon på port 3000 och 4000.
Jag har lagt upp mina konfigurationsfiler här som du kan ladda ned och titta på. Notera att konfigurationsfilen för Mastodon ska placeras under katalogen conf.d i rootkatalogen för Nginx som är /usr/local/etc/nginx/.
Det är också en god idé att du tittar på att installera Let’s Encrypt och skaffar dig ett certifikat till din Mastodon-server. I och med att certifikatet hanteras av Nginx är detta enkelt och inget denna guide går igenom.
Starta sedan Nginx med kommandot service nginx onestart
Skapa serviceobjekt för Mastodon
Mastodon består av tre olika komponenter som ska startas av operativsystemet genom att placera tre filer i /usr/local/etc/rc.d. Mina tre exempel på dessa filer kan du ladda ner här. Värt att notera är att dessa filer placerar process-id-filerna (pid) i /var/run – du kan ändra detta själv i filerna efter tycke och smak, men notera att du sedan måste göra motsvarande ändringar i andra filer i Mastodon oavsett om du använder samma inställningar som jag eller egna, nämligen dessa två:
~/live/config/pumba.rb – på rad 4 lägger du in följande rad:
pidfile '/var/run/mastodon_web.pid'
~/live/config/sidekiq.yml – längst ner i filen lägger du in följande rad:
:pidfile: /var/run/mastodon_workers.pid
Du kan behöva justera rättigheterna för /var/run om PID-filerna inte skrivs där.
Gör de tre processfilerna körbara med följande kommando:
chmod +x /usr/local/etc/rc.d/mastodon_*
Justera Redis för lokala anslutningar
I Redis konfigurationsfil finns det tydliga tecken på att Redis ska acceptera anslutningar från localhost (127.0.0.1) på port 6379 i och med denna rad:
bind 127.0.0.1
Av någon anledning räcker inte detta utan jag fick modifiera raden så här:
bind 127.0.0.1 192.168.1.10 där 192.168.1.10 är IP-adressen på Mastodon-servern. Denna IP-adress ersätter du givetvis med den faktiska adressen på din egna server.
Förbered Mastodon
Det är dags att förbereda Mastodon för sin första körning.
Skapa katalogen för loggar:
$ mkdir /var/log/mastodon<br /> $ chown mastodon /var/log/mastodon
Gå över till Mastodon-användaren med följande kommando:
sudo su - mastodon
Ge sedan följande kommando:
$ cd ~/live
$ RAILS_ENV=production bundle exec rake mastodon:setup
$ RAILS_ENV=production bundle exec rails assets:precompile
När detta är klart kan du sedan redigera ~/live/.env.production. Notera särskilt att du måste konfigurera någon form av e-postfunktion så användare kan registrera sig hos dig, få e-post med information om nya följare, och så vidare.
Starta alla tjänster automagiskt
Det är trevligt när ens tjänster startar automagiskt vid omboot och liknande. Lägg in följande rader i /etc/rc.conf:
<br /> redis_enable="YES"<br /> postgresql_enable="YES"<br /> nginx_enable="YES"<br /> mastodon_stream_enable="YES"<br /> mastodon_web_enable="YES"<br /> mastodon_workers_enable="YES"<br />
Boota till sist om din server och se att allt kommer upp ordentligt. Kolla i loggarna för Nginx och Mastodon efter felmeddelanden från uppstarten. Ser allt rimligt bra ut kan du testa att surfa till din nya Mastodon-server, registrera ditt konto och se till att du blir administratör för servern innan du släpper på användare utifrån.
Lycka till!
Sven Erik Karlsson (1944-2020) ☍
För 20 år sedan presenterade min mamma en ny man i sitt liv efter ett antal år som singel. Han hette Sven Erik men alla kallade honom kort och gott för Svenne. Det stod snart klart att Svenne inte var som de flesta män tenderade att vara i den åldern – istället var han en varm person som brydde sig om alla han träffade och alltid var positiv och trevlig. Den värme han snabbt visade mig, min dåvarande fru och vår nyfödda dotter avtog inte under åren då vi fick ännu en dotter. Senare gifte jag om mig och fick två söner till som han snabbt tog till sig. Han och min mamma tog med mina två första barn på semestrar, något de fortfarande har ljusa och varma minnen av.
Mina två syskon fick två barn vardera ungefär samtidigt som mina söner kom till världen och även där var Svenne närvarande och brydde sig genuint om sina bonusbarnbarn som om de vore hans egna. Utöver de åtta bonusbarnbarn han fick genom min mamma hade han också tre egna barn som i sin tur gav honom fem barnbarn och ett barnbarnsbarn. För mina barn och mina syskons barn var Svenne i praktiken deras farfar och morfar, även om deras riktiga dito fortfarande är i livet är han inte den närvarande typen trots att han har ett gott hjärta innerst inne.
För några år sedan drabbades Svenne av hudcancer. Han överlevde den fajten men cancern återkom och spred sig snabbt genom kroppen till den punkt då läkarna tvingades ge upp kampen – inga behandlingar hjälpte och efter en lång tids kamp mot sjukdomen tvingades Svenne till slut kapitulera. Han somnade in natten till idag, den 18 december, på Södertälje sjukhus – samma sjukhus jag och mina två syskon föddes på.
Cancer är ingen rättvis sjukdom. Det finns de som lever ett osunt leverne med alkohol och tobak genom hela livet som inte drabbas av det, och de som lever ett sunt friskt liv och blir sjuka av det ändå. Svenne tillhörde den senare kategorin – han gillade att röra på sig, var en aktiv jägare och trivdes inte att sitta på rumpan och lata sig annat än när han fick åka till Scaniarinken i Södertälje och se sitt älskade Södertälje SK spela hockey.
Svenne blev 76 år gammal. Han sörjs av sin hustru och livskamrat sedan 20 år tillbaka, tre barn från ett tidigare äktenskap, fem barnbarn, ett barnbarnsbarn, åtta bonusbarnbarn och otaliga vänner och arbetskamrater han mött och lärt känna genom åren. Minnet av honom är ljust och starkt och kommer att finnas med alla oss som fick förmånen att lära känna honom för resten av våra liv.
Bättre nätverksprestanda i FreeBSD under VMware ☍
Jag har börjat göra mig av med alla virtuella servrar som kör CentOS7 efter att Red Hat beslutat sig för att döda CentOS i den form det existerar idag. Jag hadesedan tidigare bestämt mig för att lämna CentOS och Linux i allmänhet som plattform för mina virtuella maskiner och istället köra det mesta på FreeBSD, och även om CentOS 7 kommer stödjas med uppdateringar fram till 2024 så har jag satt igång och migrerat över funktion efter funktion och även om jag har ett antal servrar kvar att migrera till FreeBSD så går det stadigt framåt. Alltid något, som det brukar heta.
Large Recieve Offload
FreeBSD 12.2, som jag kör som version i mina virtuella FreeBSD-servrar, har fungerat riktigt stabilt under VMware ESXi 6.5, men jag funderade ändå på om det gick att vässa prestanda lite på maskinerna. Jag hade en svag känsla av att jag kunde få ut mer prestanda när det gällde nätverkstrafiken, och jodå, det kunde jag.
Genom att först installera Open VM Tools på varje server, därefter växla över till VMXNet3 som nätverkskort för varje maskin och slutligen slå på en funktion kallad LRO, eller Large Receive Offload, så kunde jag få upp hastigheten ordentligt. Med VMXNet3 får varje virtuell maskin 10Gbit/s som nätverkshastighet inne i VMware’s egna nätverksstack, men utan lro fann jag att jag inte kunde få ut särskilt bra prestanda med FreeBSD 12.2.
Här resultaten från ett test med Iperf3 mellan en FreeBSD 12.2-server som har lro påslaget och en annan som inte har det:
[ 5] local 10.0.1.83 port 45935 connected to 10.0.1.201 port 5201
[ ID] Interval Transfer Bitrate Retr Cwnd
[ 5] 0.00-1.00 sec 109 MBytes 915 Mbits/sec 0 1.34 MBytes
[ 5] 1.00-2.00 sec 112 MBytes 942 Mbits/sec 0 1.42 MBytes
[ 5] 2.00-3.00 sec 112 MBytes 941 Mbits/sec 0 1.45 MBytes
[ 5] 3.00-4.00 sec 112 MBytes 941 Mbits/sec 0 1.49 MBytes
[ 5] 4.00-5.00 sec 112 MBytes 942 Mbits/sec 0 1.49 MBytes
[ 5] 5.00-6.00 sec 112 MBytes 941 Mbits/sec 0 1.51 MBytes
[ 5] 6.00-7.00 sec 112 MBytes 942 Mbits/sec 0 1.51 MBytes
[ 5] 7.00-8.00 sec 112 MBytes 941 Mbits/sec 0 1.51 MBytes
[ 5] 8.00-9.00 sec 112 MBytes 941 Mbits/sec 0 1.51 MBytes
[ 5] 9.00-10.00 sec 112 MBytes 941 Mbits/sec 0 1.51 MBytes[ ID] Interval Transfer Bitrate Retr
[ 5] 0.00-10.00 sec 1.09 GBytes 939 Mbits/sec 0 sender
[ 5] 0.00-10.01 sec 1.09 GBytes 937 Mbits/sec receiver
Här resultatet mellan samma servrar när båda har lro påslaget:
[ 5] local 10.0.1.83 port 14664 connected to 10.0.1.202 port 5201
[ ID] Interval Transfer Bitrate Retr Cwnd
[ 5] 0.00-1.00 sec 1.76 GBytes 15.1 Gbits/sec 0 1.58 MBytes
[ 5] 1.00-2.00 sec 2.38 GBytes 20.5 Gbits/sec 0 1.77 MBytes
[ 5] 2.00-3.00 sec 2.47 GBytes 21.2 Gbits/sec 0 1.77 MBytes
[ 5] 3.00-4.00 sec 2.44 GBytes 20.9 Gbits/sec 0 1.77 MBytes
[ 5] 4.00-5.00 sec 2.50 GBytes 21.5 Gbits/sec 0 1.77 MBytes
[ 5] 5.00-6.00 sec 2.47 GBytes 21.3 Gbits/sec 0 1.77 MBytes
[ 5] 6.00-7.00 sec 2.38 GBytes 20.5 Gbits/sec 0 1.77 MBytes
[ 5] 7.00-8.00 sec 2.45 GBytes 21.0 Gbits/sec 0 1.77 MBytes
[ 5] 8.00-9.00 sec 2.48 GBytes 21.3 Gbits/sec 0 1.77 MBytes
[ 5] 9.00-10.00 sec 2.47 GBytes 21.2 Gbits/sec 0 1.77 MBytes[ ID] Interval Transfer Bitrate Retr
[ 5] 0.00-10.00 sec 23.8 GBytes 20.5 Gbits/sec 0 sender
[ 5] 0.00-10.04 sec 23.8 GBytes 20.4 Gbits/sec receiver
Så här gör du
Att installera Open VM Tools i FreeBSD och därefter slå på lro är enkelt.
Börja med att leta rätt på Open VM Tools:
pkg search open-vm-tools-nox11<br /> open-vm-tools-nox11-11.1.5,2 Open VMware tools for FreeBSD VMware guests
Installera det:
pkg install open-vm-tools-nox11-11.1.5,2
När installationen är klar redigerar du /etc/rc.conf och lägger till följande rader:
<br /> ifconfig_vmx0="inet 10.0.1.83 netmask 255.255.255.0 lro"<br /> defaultrouter="10.0.1.1"<br /> sshd_enable="YES"<br /> vmware_guest_vmblock_enable="YES"<br /> vmware_guest_vmhgfs_enable="NO"<br /> vmware_guest_vmmemctl_enable="YES"<br /> vmware_guest_vmxnet_enable="YES"<br /> vmware_guestd_enable="YES"<br />
Givetvis byter du ut värden för IP-adress, nätmask och router mot dina egna värden. Stäng därefter av servern, ta bort det gamla E1000-nätverkskortet och lägg till ett nytt som du sätter till VMXNet3. Har du inte rört till det alldeles kommer din maskin starta upp igen som vanligt och nu har du betydligt bättre nätverksprestanda mot FreeBSD 12.2.
