Joakim Melin
Så fungerar min BBS ⚓
Detta är en bloggpost som få, om ens några, kan ha något som helst intresse av att läsa. Det handlar om min BBS och hur den är uppkopplad till Internet, till Usenet och till Fidonet. Bland annat.
Jag skriver detta mest för mig själv så jag kommer ihåg hur allt detta hänger ihop nästa gång något rasar, men vill du hänga med på årets kanske djupaste navelskådning inom teknik som uppfanns för ~30 år sedan, och som fortfarande går att använda, så är du välkommen.
Jag startade min första BBS i början på 90-talet. Jag sålde min Amiga 500 och köpte en 286:a på tolv eller 16 megahertz (beroende på om turboknappen var intryckt eller inte), fyra megabyte internminne och en ATA-hårddisk på 44 megabyte (ATA var en tidig version av IDE).
Faksimil ur Datormagazin nummer 11, 1991
Tanken var att spara pengar och köpa en Amiga igen men Commodore hann gå i konkurs så det blev inget med den saken. Min BBS gick igenom en rad olika BBS-system eftersom jag, givetvis, inte kunde bestämma mig men till slut så landade jag med systemet Mikrokom, skrivet av Carl Sundbom som också drev BBS:en Chaos.
Drömmen var givetvis att kunna köra en riktigt stor BBS, som Söderkom som drevs med Sklaffkom och hade tre telefonlinjer. Jag testade faktiskt att köra min BBS på just Sklaffkom i mitten på 90-talet men det var väldigt “sklaffigt” och fungerade inget vidare med Linux så jag gav upp BBS-drömmen…. fram till 2015 då jag faktiskt hade köpt en Amiga 1200 ett tiotal år tidigare och bestämt mig för att köra en BBS igen. Inte byggd på Sklaffkom, vilket kanske hade varit enklare, utan på ett system vid namn NiKom.
Mina döttrar inspekterar min Amiga 1200 cirka 2004. Undertecknad övervakar.
Att ha en modemlina till sin BBS var passé vid den tidpunkten, och det var kanske också att ha en BBS men jag tänkte att det kunde vara kul att testa så ett par inköp senare så hade jag nätverkskort, hårddisk och annat roligt till min Amiga 1200.
I slutet på 80-talet och början på 90-talet hette min BBS “New Detroit”, efter staden de skulle ersätta gamla Detroit med i filmen Robocop. Men när jag döpte min BBS då så hade jag ju missuppfattat ett och annat - det var ju “Delta City” staden skulle heta och jag tänkte att jag skulle ta tillfället i akt och rätta till det så min BBS fick denna gång heta Delta City.
Fidonet
Det mesta avlöpte ganska bra tills jag bestämde mig för att koppla upp den till Fidonet. Jo, Fidonet existerar faktiskt fortfarande, och även om jag inte var medveten om i hur dåligt skick nätverket var, och är, så gav jag mig den på att ansluta min BBS. Detta visade sig dock vara en aning mer komplicerat än när jag höll på med det 25 år tidigare, och då tänker jag inte ens gå in på hur bökigt det var att ens ett nodnummer i Fidonet registrerat.
Kommunikationen mellan noderna i nätverket gick över Internet, och även om NiKom i sig hade ett riktigt bra stöd för just Fidonet och andra nätverk baserat på samma teknik som Fidonet så behövdes fler programvaror, som en “mailer” och en “tosser”.
I fallet “mailer” så fanns det bara ett alternativ: Binkd. Namnet kan låta bekant för de som var med på BBS-tiden under 80- och 90-talet: det fanns nämligen en mailer kallad Binkleyterm som delar av Binkd baseras på. Binkd är byggt för att köras över Internet och har över 25 år på nacken men det fungerar faktiskt fortfarande utmärkt. det vill säga om du kör det på en PC med Windows eller Linux. Det finns också ett antal porteringar av Binkd till Amigan men de fungerade riktigt dåligt och tenderade att krascha hela datorn lite då och då.
Sagt och gjort - jag satte upp en virtuell Linux-maskin som fick köra Binkd, som fortfarande finns i Ubuntus apt-repo. Problemet löst? Nja - det behövs en “tosser” också. En tosser är programvaran som tar de paket med meddelanden som kommit in, packar upp dem och placerar dem på rätt ställe så BBS-mjukvaran sedan kan importera dem.
Men, BBS:en körs ju på en Amiga, kanske ni tänker? Jajjemen - så jag installerade en NFS-mjukvara på min Amiga 1200 och vips så kunde den montera upp en katalog utdelad via NFS för att komma åt meddelandefilerna, som hanterades av en alldeles lysande programvara kallad Crashmail (skriven av svensken Johan Billing, för övrigt). Mer om det strax.
Big endian och little endian
Samtidigt uppstod problem med att låta Crashmail på min Amiga importera och exportera meddelandefiler till den via NFS utdelade katalogen (vilket berodde på att nätverksstacken på Amigan och NFS-implementationen gjorde i byxan när det handlade om större mängder filer) så jag snokade reda på en Linuxversion av Crashmail kallad Crashmail II (som fortfarande finns i bland annat Ubuntu:s apt-repo) och lät den skyffla alla meddelandefiler till rätt plats.
Efter en rejäl inlärningskurva så kunde man tro att problemet var löst? Nja, inte riktigt. Problemet låg i det som brukar kallas “big endian” och “little endian”, (väldigt) enkelt uttryckt i vilken ordning datorer skriver innehåll till minnet, och inte har någonting (mig veterligen) med den amerikanska urbefolkningen att göra. I NiKoms fall handlade det om att 16-bitarsvärden i meddelandefiler baserade på Fidonet-tekniken (.msg-formatet) skrevs i big endian, vilket fungerade bra med Amiga-baserade tossers som Crashmail, medan det i x86-världen användes little endian.
I version 2.1.2 av NiKom fixade Niklas Lindholm problemet med de två endianerna och vips så kunde jag använda Binkd och Crashmail II på Linux och NiKom på min Amiga 1200.
Fler nätverk
Snart upptäckte jag att det fanns fler meddelandenätverk än Fidonet. Amiganet, SFnet, Retronet och FSXNet är några av dem, och till råga på allt så upptäckte jag också att jag ju via ett av dessa nätverk också få in hundratals newsgrupper från gamla Usenet. Då uppstod raskt nästa problem: att få Binkd och Crashmail II att acceptera dessa.
Crashmail II var förberett för att hantera flera olika nätverk. NiKom var det till viss gräns - det kunde hantera flera olika nätverk för vanliga meddelandefiler men för netmail, Fidonets motsvarighet till e-post, så var det en annan pilsner. Niklas Lindholm är dock inte den som är den utan löste problemet i version 2.5.0 av NiKom där man helt sonika kunde konfigurera BBS-programvaran så den kunde skriva utgående netmail till olika filkataloger beroende på vilket nätverk den skulle till. Man definierade först vilka nätverk BBS:en tillhör:
DOMAIN 1 FidoNet 2:221:242.0 1: 2: 3: 4: 5: 6:
DOMAIN 2 AmigaNet 39:160/242.0 39:
DOMAIN 3 FSXNet 21:2/130.0 21:
Därefter definierar man katalogerna för netmail beroende på nätverk:
MATRIXDIR=fido:netmailfido 1: 2: 3: 4: 5: 6:
MATRIXDIR=fido:netmailamy 39:
MATRIXDIR=fido:netmailfsx 21:
Genialt utformat faktiskt.
I Crashmail II så skapade man motsvarande kataloger i konfigurationsfilen:
NETMAIL "NETMAIL" 2:221/242.0 MSG /fido/mail/netmailfido LATIN-1 DEFAULT
NETMAIL "NETMAIL_AMY" 39:160/242.0 MSG /fido/mail/netmailamy LATIN-1 DEFAULT
NETMAIL "NETMAIL_FSX" 21:2/130.0 MSG /fido/mail/netmailfsx LATIN-1 DEFAULT
Givetvis måste man också definiera nodnummer för de olika nätverken samt var utgående meddelanden ska routas. Detta beskrivs rätt bra i dokumentationen men för den som vill se exempel så ser det ut som följer. Först nodnumren:
NODE 2:221/1.0 "" "" PACKNETMAIL AUTOADD CRASH
NODE 2:221/242.0 "" "" AUTOADD
NODE 39:150/200.0 "" "" PACKNETMAIL AUTOADD CRASH
NODE 39:160/242.0 "" "" AUTOADD
NODE 21:2/100.0 "" "" PACKNETMAIL AUTOADD CRASH
NODE 21:2/130.0 "" "" AUTOADD
Exempelvis så är 2:221/1.0 min “hubb” för Fidonet, och jag måste även definiera mitt egna nodnummer, 2:221/242.0 för att Crashmail II ska ta emot paket till mitt egna system också.
Resten löser man med routingtabellen:
ROUTE 2:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 1:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 3:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 4:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 5:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 6:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 39:*/*.* 39:150/200.0 39:160/242.0
ROUTE 21:*/*.* 21:2/100.0 21:2/130.0
Här måste man tala om för Crashmail II att den också ska routa inkommande meddelanden till mitt egna system utöver var utgående meddelanden ska skickas.
Hur som haver - i Crashmail II så definierar man var all utgående post ska läggas med en enda rad:
OUTBOUND /fido/outbound/
Klart!
Det fungerar ju för bövelen fortfarande inte
Ser ju enkelt ut va? Det är det inte. För det fungerar inte.
Crashmail II kan importera meddelanden utan problem, men när samma programvara ska exportera ut meddelanden så skapar den två filer: en paketfil och en fil som talar om för Binkd vilka paketfiler som ska skickas. Den senare filen initierar Binkd som i sin tur då kopplar upp sig och skickar över meddelandefilerna till mottagande system över Internet. Paketet med meddelandefilerna hamnar där det ska, men filen som initierar överföringen, som egentligen ska hamna i /fido/outboundhamnar istället i exempelvis /fido/Fsxnet.015. Där tittar givetvis inte Binkd eftersom man sagt åt Binkd att alla utgående filer för alla nätverk man är medlem i ska ligga i /fido/outbound. Det är ju trots allt det mest logiska. Det är dock få saker som faktiskt är logiska i den här världen - låt mig förklara.
Det finns ett antal olika format, eller sätt, att definiera en adress i exempelvis Fidonet (det är samma sak som med standarder: det fina är att det finns så många av dem…): 3D, 4D och 5D. Crashmail II stödjer 4D, medan Binkd antar att man använder sig av 5D. I dokumentationen för Binkd finns följande att läsa:
If your tosser would create bundles for omeganet in the omeganet
directory then you should write as indicated above. But since it does not
work with 5D and it creates the bundles in fidonet.00b then you should
write this way:
domain fidonet c:\\ftn\\outbound\\fidonet 2
domain omeganet c:\\ftn\\outbound\\fidonet 2
address 2:5070/222@fidonet 11:58/6@omeganet
It is obligatory to configure all your addresses with domains. The
outbound directory and the path should be the same everywhere (4D tosser
considers all addresses to belong to one domain).
Glasklart? Dokumentationen är, åtminstone delvis, skriven av ryssar som sedan översatt den till ganska knacklig engelska men den här delen är ju ganska tydlig kan man tycka. Istället för att skriva så här som jag initialt gjorde i binkd.cfg:
domain fidonet /fido/outbound 2
domain fido alias-for fidonet
domain fidonet.org alias-for fidonet
domain amiganet /fido/outbound 39
domain fsxnet /fido/outbound 21
… så ska man skriva så här istället:
domain fidonet /fido/outbound 2
domain fido alias-for fidonet
domain fidonet.org alias-for fidonet
domain amiganet /fido/Amiganet 2
domain fsxnet /fido/Fsxnet 2
Det stora mysteriet är hur Binkd fattar att den ska titta i /fido/Fsxnet.015 när jag angett /fido/Fsxnet i konfigurationsfilen för Binkd, för det tog mig ett antal timmar att fatta att det är Crashmail som skapar /fido/Fsxnet.015-katalogen och placerar filen som initiererar överföringen däri och eftersom man inte kan ange just /fido/Fsxnet.015 i konfigurationsfilen för Binkd så blev förvirringen ännu större.
Sedan ett år eller så tillbaka så har Amiga-hårdvaran övergivits för en emulerad dito under Windows 10 och WinUAE. Det har fördelen att jag kan montera katalogen med alla meddelandefiler över Samba till min Unraid-maskin, och samma katalog är sedan utdelad via NFS till Linuxmaskinen som kör Crashmail II och Binkd.
Via ett litet fulhackat script av undertecknad körs uppdateringen av de Fido-baserade nätverken varannan minut. Var 15:e minut sker import och export av meddelanden medelst Crashmail II som startas av Crontab på Linuxservern:
*/15 * * * * /usr/bin/crashmail toss settings /etc/binkd/crashmail.prefs >/dev/null 2>&1
*/15 * * * * /usr/bin/crashmail scan settings /etc/binkd/crashmail.prefs >/dev/null 2>&1
Hur som helst - det var det hela. Nu kan jag, och även du om du vill, delta i Usenet-grupper via min BBS och njuta av ändlösa gräl, oerhört genomarbetade signaturer och allt annat som eventuellt gör livet lite mer värt att leva.
Ytterligare äventyr med Unraid ⚓
Min installation av Unraid har tuffat på i snart en månad utan större missöden. Det finns givetvis saker som kunde varit bättre, som exempelvis det faktum att om man vill ta bort en hårddisk ur systemet utan att ersätta den med en annan (rekommenderas inte om du saknar en paritetsdisk) så måste man blåsa hela konfigurationen och börja om från början igen med att mappa upp vilka diskar som gör vad. Lite bökigt men det går att leva med.
En sak som däremot har retat mig enormt är den oerhört usla skrivprestandan över SMB-protokollet från min Mac. Ja, det är sannolikt Apple och macOS som är skurken i detta lilla drama och inte Unraid, men jag satte mig ned och började pilla med det och efter en del testande (och sökande på interwebzen) så har jag en konfiguration som erbjuder betydligt bättre prestanda än tidigare.
Det första du ska göra är att stoppa din array. Därefter går du in i Settings -> SMB och i fältet för SMB EXTRASklistrar du in följande:
aio read size = 1
aio write size = 1
strict locking = No
use sendfile = No
server multi channel support = Yes
readdir_attr:aapl_rsize = no
readdir_attr:aapl_finder_info = no
readdir_attr:aapl_max_access = no
fruit:posix_rename = yes
fruit:metadata = stream
Gränssnittet kan lura dig i att tro att du endast kan lägga in en rad där men det går att pejsta in flera.
Därefter skapar du en fil på din Mac (jag kör macOS v14.1.2 “Sonoma” när detta skrivs) vid namn /etc/nsmb.conf (görs med exempelvis sudo nano /etc/nsmb.conf) och häller in följande:
# /etc/nsmb.conf - macOS 11.3+
#-----------------------------------------------------------------------------
# Additional information:
# -----------------------
# https://support.apple.com/de-de/HT211927
# https://support.apple.com/en-us/HT208209
# https://apple.stackexchange.com/questions/309016/smb-share-deadlocks-since-high-sierra
# https://photographylife.com/afp-vs-nfs-vs-smb-performance
# https://support.apple.com/de-de/HT212277
# https://www.synoforum.com/threads/mac-clients-smb-cache-issues.7009/page-3
# UnRaid SMB extra configurations:
# https://wiki.samba.org/index.php/Configure_Samba_to_Work_Better_with_Mac_OS_X
# https://www.samba.org/samba/docs/current/man-html/vfs_fruit.8.html
#
# To speed up SMB file browsing, you can prevent macOS from reading .DS_Store files on
# SMB shares. This makes the Finder use only basic information to immediately display
# each folder's contents in alphanumeric order.
# defaults write com.apple.desktopservices DSDontWriteNetworkStores -bool TRUE
# log out of your macOS account and log back in to apply
#------------------------------------------------------------------------------
# Use NTFS streams if supported (Macs use two streams per file - ADS or "multi-fork")
streams=yes
# Set hard or soft mount of shares
# Hard mount: a request is issued repeatedly until the request is satisfied
# Soft mount: tried until completed, the retry limit is met or the timeout limit is met
# Soft mount by default
soft=yes
# Disable packet signing to improve performance as no security issue on secure (non-infiltrated) network.
# Note this is off by default from macOS 10.13.4 onwards although this is ambiguous (Apple HT205926)
signing_required=no
# Disable directory caching (ensures Finder folder contents display is up to date)
dir_cache_off=yes
# Disable local SMB caching
# Can be set and then unset to clear SMB cache
dir_cache_max_cnt=0
# Ensure desired SMB level and prevent SMB 1 (Apple HT211927)
# Lock negotiation to SMB2/3 only
# 7 == 0111 SMB 1/2/3 should be enabled
# 6 == 0110 SMB 2/3 should be enabled
# 4 == 0100 SMB 3 should be enabled
protocol_vers_map=6
# No SMB1 = no NetBIOS (WINS) and it should be disabled
port445=no_netbios
# Turn off change notifications (Finder maintains folder list integrity)
# notify_off=yes
# SMB Multichannel behaviour (Apple HT212277)
# Disable multichannel support because only one wired network connection
mc_on=yes
# Prefer wired networks over Wi-Fi networks that may advertise faster speeds than appropriate
mc_prefer_wired=yes
Du behöver logga ut från ditt konto på din Mac och logga in igen för att inställningarna ska aktiveras.
Det var väl det hela. Det har hjälpt för mig och hoppas det gör det för dig också!
Vidare äventyr med Unraid ⚓
Efter min lyckade och samtidigt misslyckade första installation av Unraid så rev jag hela systemet, stoppade i ytterligare tre SSD-diskar och satte sedan igång med att bygga min array på rätt sätt. Det rätta sättet var enligt vad jag kunde läsa mig till detta: ZFS eller btrfs för array:en där datat lagras, ZFS för den eller de diskar man vill använda som cache och paritetsdisken ska vara en SSD-disk som är minst lika stor som den största disken i din array. Så jag tänkte att ZFS är väl en bra väg att gå och satte därmed igång med att bygga det hela.
Unraid är hyfsat ologiskt när det gäller att bygga en array, i synnerhet när det gäller just vilket filsystem man ska välja. Man kan välja att lägga till diskarna till en array och startar man sedan denna array så väljer Unraid själv vilket filsystem som körs, vilket i praktiken innebär XFS som vad jag förstår närmast är standard i Unraid.
Man måste därför klicka in sig på varje disk och sätta ZFS som filsystem. Inte helt logiskt som sagt men när man väl vet det så är det ingen ko på isen direkt.
Unraids implementation av ZFS är inte mer logisk. I Freenas man kan sätta cache och logg-diskar för en volym men i Unraid så kan man välja en cachedisk och sedan en paritetsdisk. Vad man ska med en paritetsdisk till när man samtidigt har valt raid-z 1 eller 2 som uppsättning för ZFS, vilket alltså innebär att man kan tappa en eller två diskar i sin volym utan att förlora data, är för mig obegripligt.
Men låt gå då - jag satte upp det hela enligt den modellen: ZFS med raid-z 1 och en paritetsdisk och sedan formatterades diskarna och pang så var det klart. Två saker noterade jag omedelbart: ZFS åt upp i princip allt av de 20 gigabyte internminne som sitter i NAS-datorn (kanske inte helt oväntat men Freenas har ett bra sätt att balansera det där - Unraid verkar inte besitta samma egenskaper), och min NAS-dator gick oerhört långsamt. Kanske hade det gått snabbare med en cachedisk men på något sätt är jag en aning skeptisk till det, utan att kunna ta på varför.
Jag satte därefter igång med att tanka över de över två terabyte data som ska lagras på den och noterade snart att den hade problem med vissa filnamn, prestanda och… vips så kraschade Unraid.
Så jag började läsa på ännu mer. Efter ett par timmars studerande och funderande så kom jag fram till följande konfiguration: sex stycken 1TB SSD-diskar i min array, en 1TB SSD-disk för paritet och 500 gigabyte SSD-disk för cache. Jag satte cachedisken till ZFS och arraydiskarna till XFS.
Efter att jag byggt upp denna konfiguration så formligen flyger lagringen fram. Dock kan man bli lite smått ledsen på tiden det tar att bygga en ny paritetsdisk men det är knappast Unraids fel.
Inga krascher har inträffat och de Docker-baserade applikationer jag installerat fungerar också utmärkt. Här skiljer sig Unraid väldigt mycket mot exempelvis Truenas. Kanske är det en indikation på att Unraid främst vänder sig till hobbyister och hemanvändare medan Truenas siktar lite högre upp i “näringskedjan” för i Unraid så finns det i princip allt i form av “plugins” som körs som kontainrar under Docker. Man kan också köra virtuella maskiner under Unraid (jag har inte testat det ännu men gissar att det baseras på Qemu eller liknande då virtio-drivrutiner ska användas för Windows-baserade virtuella maskiner).
Jag får acceptera att jag inte har TRIM-stöd för mina SSD:er när jag använder XFS, men med tanke på hur billigt det är med SSD-diskar på en terabyte nu för tiden kan jag nog leva med det.
När detta skrivs är det drygt två dygn kvar på Unraids “Cyber Weekend Sale” där de erbjuder 10 procents rabatt på alla licenser. Unraid är till skillnad mot Truenas inte gratis utan kostar pengar men det är en engångskostnad och man kan provköra Unraid utan att betala i åtminstone en månad utan problem så är du nyfiken rekommenderar jag att du tar en titt.
Äventyr med Unraid ⚓
Efter att ha använt Truenas i närmare ett år så kom jag till ett par slutsatser. Det första är att jag blivit galet trött på att lyssna på fyra stycken 4TB-diskar snurra och knattra. Det andra är att äldre hårddiskar, som de nyss nämnda 4TB-diskarna, inte är en bra ide att köra med Truenas och ZFS då det verkar ta livet av dem i en hyfsat hög hastighet. Låt vara att detta var gamla Seagate “Enterprise”-diskar på 4TB vardera som redan hade ett antal år på nacken, men under det dryga året jag kört denna lösning så har jag fått kasta fyra diskar som packat ihop.
Detta kombinerat med att jag var nyfiken på en annan lösning gjorde att jag grävde djupt i plånboken, köpte mig ytterligare ett antal SSD-diskar och smackade ihop en “ny” maskin med åtta 1TB SSD-diskar, 20GB RAM och en AMD Ryzen 5 2400G-processor som numera kör Unraid.
Resan var dock inte helt smärtfri för att komma dit.
När jag började bygga min Unraid-maskin hade jag nämligen bara fyra SSD-diskar. Eftersom jag gjorde som jag brukar göra så läste jag givetvis ingen dokumentation utan laddade ned verktyget för att skapa en USB-sticka för Unraid och sen satte jag igång.
Unraid skiljer sig nämligen från Truenas på många sätt, och ett av dessa är att Unraid inte går att installera på en hårddisk. Det är byggt för att boota från en USB-sticka. Det är ju inget problem om man väljer en bra USB-sticka som inte redan har raderats 511 gånger (jag kommer till det senare). Tanken med USB-stickan är inte så dum som den kan låta - eftersom man betalar för Unraid så kan man också lätt flytta systemet med USB-stickan till en annan maskin om man vill använda systemet där istället.
Jag satte igång att skapa en array baserad på filsystemet XFS. Det verkade som standardinstallationen så jag valde det och vips så hade jag en array på 4TB (4 x 1TB SSD). Detta var mitt första misstag.
Mitt andra misstag var jag inte läste på om behovet av en paritetsdisk. Eftersom XFS inte är ett RAID-system, eller på något sätt erbjuder någon form av redudans utan just en paritetsdisk, så är det sistnämnda inte ett önskemål, det är ett krav.
Mitt tredje misstag var att välja just XFS. Unraid gör en stor affär av att man kan putta i vilka hårddiskar man vill i sitt system och vips så har man en NAS. Det är förvisso sant, men om man väljer XFS kan man i efterhand inte expandera sin array. Unraid skriver själva på sin blogg att det bara är att expandera, men det är i mitt tycke en aning luddigt:
“Unraid’s native XFS or BTRFS file systems deliver good read speeds for most media server users.
The array is readily expandable (an essential consideration for you media data hoarders out there as your collections grow!)”
Detta faktum upptäckte jag efter att jag köpt ytterligare tre SSD-diskar på 1TB vardera, tre för data och en för paritet.
Mitt fjärde misstag var samma som mitt tredje: att välja XFS. Unraid är nämligen egentligen byggt för att använda sig av vanliga hårddiskar. Man kan, om man kör XFS, använda SSD:er för cache, men det är inte rekommenderat att man bygger en vanlig array baserad på XFS om man använder enbart SSD:er. Detta beror på att Unraid inte stödjer TRIM när man använder XFS (använder man btrfs eller zfs så är detta inte ett problem). Har man en cachedisk inlagd i sin XFS-array så kan man köra trim på den, men inte övriga diskar i array:en.
Vad är då lösningen? Jag fick tömma hela min array på data, radera den och sedan skapa en ny array baserad på btrfs eller zfs.
Mitt femte misstag var att jag valde ett äldre USB-minne att boota från. Det är nämligen så att även om Unraid inte skriver loggar och annat till USB-minnet så lagrar den en hel del väldigt viktig information om systemet, i synnerhet information om dina diskar, din licens, din array, konfiguration, och så vidare. I mitt fall så visade sig problemet med USB-minnet inte förrän jag startade om systemet och det inte gick att starta från det längre.
Jag försökte läsa ut information från USB-minnet men partitionstabellen var rökt och de filer som jag faktiskte behövde var korrupta. Så jag fick börja om med ett nytt, i alla bemärkelser, USB-minne och koppla ur mina tre nya diskar. Efter det var det inte svårare än att lägga till de fyra diskar jag redan hade och vips så var min array tillbaka. Till och mina Docker-containrar bara fungerade utan vidare. Hade jag däremot haft en paritetsdisk och inte vetat vilken disk det var så hade jag haft betydligt större problem.
Lösningen på detta är att ta regelbunden backup på konfigurationen - det finns en funktion för detta i det för övrigt riktigt trevliga webbgränssnittet. Varför USB-minnet avled? Vem vet - det kanske inte var byggt för att vara inkopplat dygnet runt.
Detta är en första bloggpost av mina intryck av Unraid. I del två reder jag ut hur en fungerande konfiguration, med sina fördelar och nackdelar, ser ut.
Datormagazin Retro #7: boka ditt nummer idag! ⚓
Nog för att en Mac eller iPad är rolig. Eller kanske till och med en PC. Men ibland är det senaste inte riktigt vad själen behöver. Ibland behöver man få frossa i forntiden, i det som var (för allt var ju bättre förr, som alla vet). Det är för såna som dig som vi gör tidningen Datormagazin Retro och nu är det dags för vårt sjunde nummer!
Som vanligt kommer tidningen vara fullpackad med intressant och rolig läsning, och här är några artikelideér vi surrat om under planeringen:
- Historien om Dune 2
- Vi besöker Embracer Games Archive
- Programmera mera på C128
- Världens mest sällsynta Amiga
- Giana Sisters vs. Super Mario Bros
- Demodags
- Backchat med Brad S
- Expertens bästa tips
- … och mycket mer
Glid över till Datormagazin Retros kampanjsajt omedelbums och spana in de fina paketen som erbjuds. Ju snabbare vi har 1000 förbeställningar, desto snabbare kommer tidningen levereras.
© 2000 - 2025 Joakim Melin.
