Angående Bo Kaspers Orkester
En av mina mer dolda hemligheter är att jag råkar gilla Bo Kaspers Orkester. Eller snarare, det är en sorts hatkärlek, för det finns mycket att både älska och hata med denna orkester. Som musiker betraktat är de ruggigt bra, de har en känsla för sina instrument som kännetecknar en musiker som inte enbart spelar för att briljera (det finns åtskilliga sådana där ute, exempelvis trummisen Vinnie Colaiuta som bankat sönder åtskilliga plattor och koncerter med Sting under åren) utan som gör det med känsla. Tittar man på en hel platta med BKO så är det verkligen upp och ned – vissa låtar känns ihopkastade, andra är bra men det känns då som alla i bandet egentligen vill vara sångare, vill vara längst fram på scenen och vill få all uppmärksamhet.
Ta exempelvis låten “Ont” på favoriten “Vilka tror vi att vi är“, som efter det lite flamsiga albumet “Kaos” levererade i en god BKO-stil. Det finns få, om ens några, harmonier eller bitar där bas, gitarr, klaviatur eller piano bara är där. Istället ska det briljeras, varenda takt ska svänga något så in i helvete och det blir bara för mycket till slut vilket gör att texten och helheten hamnar i skymundan. Jag tycker mig höra en hammondorgel i bakgrunden som sitter som en fläskläpp men eftersom två elgitarrer gör allt vad de kan för att stjäla all uppmärksamhet så är den svår att uppfatta.
Andra låtar på samma platta, som “Bara för din skull” och “Dansa på min grav” är däremot perfekt balanserade och smärtsamt vackra. Musiken är ett komp till sången och det är just det i kombination med träffsäkra texter som det är låtarna man minns bäst. Samma sak gäller duetten mellan Bosse och Lisa Ekdahl i “Svårt att säga nej“, en rak och enkel låt som visserligen innehåller lite ackordporr men som ändå har ett klart fokus på text och sång vilket gör att det är en låt som är svår att glömma.
Efter “Vilka tror vi att vi är” kom plattan “Hund” tre år senare. Om det var BKO:s selllout till en reklamfilm med någon mobiloperatör, eller att låten i sig var så vansinnigt larvig vet jag inte, men “I samma bil” blev på något sätt mallen för hur hela plattan känns: som ett desperat försök att göra något annat när det kanske egentligen inte behövdes.
Kanske var föregångaren “Vilka tror vi att vi är” ett sista försök att klämma ut allt som gick att få ur det gamla BKO för efter det har ingenting varit sig likt längre. Lite som Kent har de övergått till trummaskiner, synthmattor och det som kändes äkta, unikt och intressant har någonstans gått förlorat i ett desperat försök att försöka vara fortsatt relevanta.