Från Mac till Linux

21 Jan 2019

Två saker är ganska allmänt kända, åtminstone hos vissa som råkat springa på något jag skrivit eller sagt genom åren. Det ena är att jag är en Mac-nörd av guds nåde, en Mac-nörd som kört just i princip uteslutande Mac, både på skrivbordet och (så länge det gick) i serverracket sedan 2002. Det andra är att jag i ett bra tag nu funderat på framtiden efter Mac, macOS och i viss mån också iPhone. Apples ständiga prishöjningar gör att jag inte kommer ha möjlighet att köpa varken en ny Mac eller ny iPhone den dagen endera antingen dör eller inte kan köra den nya versionen av respektive enhets operativsystem.

Min iPhone X lever och frodas men min 2015 års 15-tums Macbook Pro börjar visa tecken på att den inte mår så bra. Lagringen verkar vara där det felas och att byta det skulle kosta drygt 2000 kronor om jag köpte SSD-enheten själv och monterade in den, betydligt mer om Apple skulle göra jobbet åt mig. Eftersom datorn är över tre år gammal så har jag sakta men säkert fått inse att så länge datorn lever så är det frid och fröjd men att investera 2000 kronor eller uppåt i en bärbar dator som redan är över tre år gammal och som fått tillbringa mycket tid både på mitt skrivbord och i min väska är inte helt hållbart. Utöver detta är också en notebook direkt olämplig att ha som skrivbordsdator om man har för avsikt att använda den som jag gör: påslagen dygnet runt. De är helt enkelt inte byggda för det.

En ny Mac skulle kosta åtminstone 10000 kronor, och talar vi om den klenaste Mac mini Apple säljer med åtta gigabyte internminne och 128 gigabyte lagring. En Mac mini som skulle räcka för mig skulle kosta 16000 kronor, och då är det inte den mest kraftfulla modell de säljer. Utöver det hade jag behövt köpa flera adaptrar eftersom Mac mini enbart har USB-C-anslutningar och mina gamla skärmar pratar endast DVI, HDMI eller DisplayPort. Drömdatorn att ha på skrivbordet, en Mac Pro, landar begagnad på 10-15000 kronor (och detta för en datormodell som är fem år gammal) och ny närmare 33000 kronor i grundutförande.

En ny bärbar Mac är uteslutet, dels på grund av prislappen och dels då Apple numera valt att stoppa in samma usla tangentbord i alla modeller.

Sen finns det rent idologiska skäl till att titta annorstädes. Jag har under många år blivit allt mer trött på Apples högtravande syn på sig själva. Det fanns en tid, i princip de första tio åren under 2000-talet, då Apples tal om varför deras produkter ser ut som de gör, faktiskt betydde något. Det var ord som omsattes i handling och i produkter. Sedan desss har Apple förvandlats till ett företag som tillverkar lyxprodukter som inte alltid håller så vansinnigt bra kvalitet men som lik förbaskat kostar galet stora pengar. Det finns fler anledningar att se sig om efter andra lösningar för sitt skrivbordsdatande – Apples inhägnade, oerhört vackra, trädgård som är det ekosystem de byggt upp sedan MobileMe blev iCloud i oktober 2011 är vid en första och säkerligen andra titt just det – en underbart vacker trädgård där allt hänger samman och bara fungerar. När man däremot försöker ta sig ur denna trädgård så inser man snart att den bevuxna rosenklädda inhägnaden egentligen är en betongmur som gör allt vad den kan för att hålla dig kvar. Om inte bildbibliotek, boksamling, molnlagring för filer och slutligen musiksamlingen är bökigt nog att bryta loss och hantera på annat sätt så är den ultimata inlåsningsapparaten iMessage, Apples egna krypterade och (i ärlighetens namn) riktigt bra chatfunktion i iOS och macOS. Faktum är att iMessage är så bra så det är den riktigt stora anledningen till att jag fram tills nu suttit med både iOS och macOS. Eftersom jag kommer fortsätta använda iOS även efter min övergång till Linux så är det också något jag verkligen kommer att sakna – att kunna “chatta” via iMessage från min skrivbordsdator.

En sak slog mig häromdagen: Apples svar på att de inte är marknadsledande har de senaste åren att överge de billigare modellerna av iPhone till förmån för allt dyrare och exklusivare modeller, där de inte behöver sälja lika många för att dra in lika mycket eller mer pengar. Vad jag funderar på är dels detta: alla de som sitter med gamla telefoner som inte vill eller kan byta upp sig på grund av Apples priser kommer åtminstone delvis att hindra utvecklingen av iOS där snabbare processorer och modernare teknik krävs. Detta i kombination med att Apple säljer allt färre nya mobiltelefoner kommer potentiellt att skada de fristående applikationsutvecklare som alla lever på att deras applikationer är tillgängliga för många enheter så de kan sälja många kopior av sina skapelser. Apple har säkerligen funderat på allt detta och kommit fram till att det inte finns tecken ännu på att något av det jag spekulerat i skulle bli verklighet, och det kommer säkerligen lanseras “nya” billigare iPhone-modeller kanske redan i år för att täcka upp hålet Apple grävt åt sig själva i sin produktportfölj för telefoner, men på sikt skulle jag, om jag vore applikationsutvecklare, vara lite orolig.

Linux har kommit väldigt långt, det har jag sagt och skrivit många gånger tidigare och under de senaste månaderna har jag lagt mer och mer tid på att använda en äldre Shuttle-dator med en Core i3-processor och åtta gigabyte interminne för att köra Fedora 29 och jag måste säga att jag trivs väldigt bra med den distributionen. Det finns, givetvis, saker även där som jag inte gillar men det jag framför allt gillar är att det finns en större ärlighet, nästan en råhet, i hur Linux är som operativsystem på skrivbordet. En Mac med macOS “Mojave” tar hela tiden oss lite mer avancerade användare längre och längre bort från det som en gång i tiden gjorde Mac en attraktiv plattform: dess Unix-kärna och möjligheten att snabbt kunna hacka loss på ett projekt utan att känna sig hindrad eller begränsad. Och det är kanske det som skavt under de senaste åren och som framkallat mina återkommande försök att “bryta mig loss” från macOS till förmån för Linux: jag känner mig begränsad, jag känner mig nästan lite kvävd och instängd.

Det brukade inte vara så med Mac OS X (som det en gång hette) – givetvis var det en kontrollerad plattform i form av användargränssnitt och sådant men man kände sig liksom inte kontrollerad på det sätt som man gör nu när snuttifieringen av macOS och hur det sakta men säkert rör sig mot iOS gör att om man är nöjd med att använda de officiellt sanktionerade applikationerna och håller käft sen så är macOS den perfekta plattformen. Så länge man köper att allt man får i sin Mac är grymt bra och perfekt och allt det där så märker man det inte, men så snart man börjar arbeta med andra plattformar och inser att det faktiskt finns fördelar i något så utskrattat som Linux i en skrivbordsdator så börjar man se saker och ting på ett annat sätt – man blir nyfiken, man börjar anpassa sig och efter tredje-fjärde försöket (jag har tappat räkningen på hur många försök jag gjort de senaste 2-3 åren) så inser man att det faktiskt kan fungera.

Den Core i3-maskin jag använde i mitt senaste försök har inte fungerat något vidare, dels på grund att prestandan inte räckt till och dels på grund av att maskinen någon gång i sitt liv lidit av värmeslag modell värre vilket visar sig i form av att USB 3-portarna inte fungerar, ena nätverksporten fungerar inte och datorn hänger sig ibland när man pressar den ordentligt. Det blev ohållbart och jag tvingades flytta min gamla Core i3-maskin åt sidan och köra Mac:en som primär dator igen. Nu kan jag äntligen återuppta mitt experiment med Linux på allvar, för nu har jag äntligen gjort slag i saken och köpt mig delar till att bygga en rejäl PC med nya komponenter som förhoppningsvis ska fungera bättre än min gamla Core i3-maskin.

Ryzen

När Mac-nörden ska bygga sig en PC blir det, inte helt oväntat, en ganska rent designad och väldigt tyst historia. Det sitter utöver den inbyggda VEGA-kretsen också ett ytterligare grafikkort i lådan med NVIDIA-kretsar. Kortet är fläktlöst, inte särskilt kraftfullt men kraftfullt nog att kunna hantera Linux skrivbordsmiljö. De tre fläktar som sitter i datorn (fyra om man räknar den i kraftaggregatet) är för processorn och de två som följde med datorlådan som är en Fractal modell Define C. Valet av denna datorlåda var helt baserat på pris och utseende och jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig i form av funktioner och design men det ska sägas direkt: för drygt 800 kronor är detta ett enormt bra köp för Fractals låda är enormt genomtänkt på så många sätt. De medföljande fläktarna är riktigt trevliga, kabelhanteringen inne i lådan är enormt smart och om du som jag enbart har SSD-diskar i datorn så kan dessa monteras i en liten egen hållare bakom moderkortet.

De skruvar man tenderar att tappa ner i lådan vid helt fel tillfälle, exempelvis skruvarna som håller fast moderkortet, är magnetiska och kan därmed bara sättas i toppen på skruvmejseln och sen kan man bara skruva fast varje skruv utan problem. På tal om skruvar så var allt skruvar pedagogiskt förpackade i plastpåsar i en separat kartong och man får närmast IKEA-vibbar när man tittar på baksidan av kartongen som beskriver i detalj hur många skruvar för moderkort, 2,5"-diskar, kraftaggregat och så vidare som finns i kartongen och hur de ser ut.

När det handlade om vilken processor jag skulle välja så fanns det flera parametrar som spelade in. Det första var priset och vilken prestanda jag skulle få för pengarna, det andra var integrerad grafik i processorn jag skulle välja och det tredje var hur valet av processor skulle påverka priset för hela mitt PC-bygge i form av kostnad för minne, moderkort och sådant. Kommer man från det madrasserade rum som är Apples datorer så har man i praktiken ingen koll över huvudtaget på vad som händer i “PC-världen”, men en sak var säker och det var att AMD:s processorer hade gjort någon form av storstilad återkomst på marknaden medan Intel mest stått och stampat i kall havregrynsgröt och istället för att utveckla nya, snabbare och tajtare processorer döper om sina gamla dito och skickar in lite fler gamla funktioner i dem.

AMD blev det med andra ord. En Ryzen 5 2400G köptes och valet av den processorn blev just på grund av det inbyggda VEGA-grafikkortet som sitter i processorn. Detta inbyggda grafikkort är som alla inbyggda grafikkort verkligen inget underverk av prestanda på något sätt men det räcker rätt bra för att driva två skärmar (en via HDMI, en via DVI) även om man tydligt märker att drivrutinerna för detta inbyggda grafikkort inte har så värst lång tid på nacken då de måste optimeras ytterligare.

Möjligheter och utmaningar

Därmed inte sagt att Linux i allmänhet och Fedora 29 i synnerhet är utan sina utmaningar. Under förra året beslutade utvecklarna bakom fönsterhanteraren Gnome att ta bort möjligheten att lägga ikoner på skrivbordet vilket tidigare var avslaget men gick att slå på om man så önskade. Givetvis tvingar det dig som användare att hålla bättre ordning på dina filer men det kräver också fler moment i vissa avseenden, exempelvis när man hanterar filer.

Applikationerna lider också av vissa mindre egenheter. Jag kan exempelvis inte dra en bild från webbläsaren Chromium till chattprogrammet Discord utan jag måste istället kopiera bilden och sedan klistra in den i Discords chattfönster – det är givetis inget större problem att göra när man väl vant sig vid det men man undrar ju varför det ser ut som det ska fungera men sen gör det således inte det.
Att bygga en PC för Linux
Jag ville använda min Apple Magic-mus med Fedora 29. Det finns stöd för musen och det fungerar faktiskt riktigt bra men musen, eller datorn, kopplar ner anslutningen mellan varandra efter en stund, sannolikt för att spara batterier i musen, och sen vill inte Fedora 29 återuppta kommunikationen med musen utan att man först går in i inställningarna för Bluetooth och ansluter musen igen… vilket kräver en annan mus. Samma sak har jag upplevt med mitt trådlösa Logitech-tangentbord, som inte använder Bluetooth utan Logitechs egna dongel för trådlös kommunikation – det fungerar jättebra men går man ifrån datorn en stund så “tappas” kommunikationen enheterna emellan och då får man bråka lite för att få igång det igen.

I Fedora 29:s applikationsinstallerare “Software” finns det massor av applikationer. I takt med att man lägger till flera källor för applikationer (något man gör via terminalen) – ett sätt att göra det via exempelvis en lista i Software hade varit trevligt. I mångt och mycket fungerar de alla väldigt bra men det finns också tillägg man kan installera i Gnome. Här har sorterandet inte alls varit lika friskt utan det finns massor av tillägg till Gnome som man gärna skulle köra men som i de flesta fall inte fungerar över huvudtaget. Nackdelen med fri och öppen mjukvara visar sig i de här lägena – om utvecklaren tappat intresset men inte raderat projektet så blir det snart inaktuellt och i takt med att Gnome utvecklas vidare så slutar tilläggen fungera.

Jag testade för första gången i mitt liv att installera något via Wine. Wine är, för de som inte vet det, en mjukvara som i princip emulerar Windows under Linux en specifik applikation och för det mesta fungerar det faktiskt riktigt, riktigt bra men när det gäller spel är det givetvis lite knepigare. Mitt favoritspel Sid Meier’s Railroads har jag spelat under många, många år nu i både Windows och macOS men spelet har aldrig släppts för Linux. Installationsprogrammet fungerade hur fint som helst men när spelet väl skulle startas fick jag ett längre felmeddelande som i praktiken meddelade att drivrutinen för det inbyggda grafikkortet i datorn inte kunde laddas, trots att den finns där och används av resten av systemet.

Jag skulle givetvis kunna installera Windows 10 och sen installera Microsofts paketering av Ubuntu eller någon annan Linuxdistribution men det kommer man inte superlångt med. En hel del små smarta program går inte att köra i Linuxläget i Windows 10, exempelvis de som vill använda routingtabellen i Windows 10, som utmärkta mtr. Mtr är endast ett exempel, det finns fler. Att använda Putty som SSH-klient är givetvis görbart men då får man inte ett lokalt shell att sitta och mysa i, vilket är halva grejen med att köra Bash på sin dator. Att använda Powershell är det nog ingen vettig människa som vill göra så mycket som jag använder Bash till vardags.

En sak jag på förhand visste att jag skulle sakna var att kunna läsa och skicka SMS från min dator. En lösning som jag sprungit på heter Pulse SMS som fungerar utmärkt i macOS, Windows, Linux och Android. Apple tillåter, givetvis, inte Pulse SMS i iOS eftersom Apple inte tillåter att tredjepartsapplikationer kommer åt SMS-informationen i en enhet. Med andra ord så är man “tvingad” till att använda en Mac om man vill ha integration mellan iMessage i iOS och en motsvarighet på datorn – ingen skugga på Apple egentligen men det har under slutet på 2018 började allt fler röster höjas för att Apple skulle göra iMessage tillgängligt på fler plattformar där Android helt klart är den plattform där iMessage skulle göra mest nytta med tanke på den oerhörda röra som ekosystemet för “korta meddelanden” som SMS är på Android och har varit i flera år. Apple vet å andra sidan att inlåsningseffekten som iMessage innebär för många kunder i framförallt USA och delar av Europa gör att man tänker sig för både en och tre gånger innan man överger iOS för något annat. För mig har det närmast haft motsatt effekt – jag känner en allt större irritation över alla de steg man tvingas ta för att “ta sig ur” Apples ekosystem med iCloud och alla kringliggande tjänster, något jag kommer återkomma till i en senare bloggpost här på Unixpro.

Vad jag saknar

Jag kommer självklart att sakna en del med macOS, i synnerhet applikationer som Byword, Garageband, Pixelmator, TweetBot, och pwSafe. Jag kommer också sakna hur perfekt integrerat macOS är med sin hårdvara i en Macbook Pro – det är i sanning det bästa operativsystemet för bärbara datorer utan tvekan – ingen annan plattform kommer ens i närheten.

Jag kommer inte sakna Safaris egensinniga uppträdande (exempel: jag kan inte besöka DN eller Expressens hemsida med Safari men det går utmärkt med Chrome på samma Mac, och Safari har inga tillägg eller annat installerat), halvfärdiga verktyg som Disk Utility och jag kommer inte sakna Apples överlag ganska slappa utvecklingstakt för macOS. De släpper en version varje år och det är sällan det finns nyheter som gör att det är värt att uppgradera men man gör det ändå för att slippa stå där och inse att en av ens applikationer inte fungerar längre då man kör en för gammal version av operativsystemet.

Jag kommer inte sakna Apple stadiga prisökningar år efter år utan att produkterna egentligen blivit så mycket bättre. Mac-utvecklingen har stagnerat, mycket tack vare Intels oförmåga att ta fram snabbare, effektivare och tajtare processorer vilket i sin tur gör att oavsett vilken Mac du än köper så bygger den åtminstone delvis på gammal teknik redan innan du hunnit hem och öppnat kartongen. Gemene man bryr sig nog inte om detta men en nörd som undertecknad har sakta men säkert återupptäckt de krav som legat och bubblat under ett tjockt lager Applekärlek i alla år: jag saknar fart, modern teknik och lite jävlar-anamma i mina datorer.

När man i princip uteslutande använt Mac OS X, senare macOS, de senaste 16 åren så sitter givetvis oerhört mycket i ryggraden och alla skillnader därutöver kan vara väldigt påfrestande. Som många andra är jag en vaneperson och jag byter exempelvis inte tangentbord eller styrdon till min dator utan att tänka efter både en och fem gånger och min hög av inköpta och sedan avfärdade tangentbord är vid det här laget ganska ordentlig vilket åtminstone roar min familj en aning.

Jag märker helt klart av skillnaden i prestanda i det grafiska gränssnittet jämfört med min 3,5 år gamla Macbook Pro, det ska man inte hymla med för fem öre. Min Ryzen-baserade PC är rapp “under skalet” men gränssnittet som presenteras mig är det helt klart inte och då jag så långt det går vill undvika att köpa ett grafikkort med en fläkt, eftersom jag utöver usla tangentbord och möss också avskyr ljudet av fläktar har jag i praktiken inget val utan får leva med detta. Det är, som så mycket annat, en vanesak och jag har vant mig mer och mer under de senaste veckorna. Kortkommandon på tangentbordet är något jag då och då kommer på mig själv med att råka skriva fel, fortfarande, men det släpper väl det med till slut.

Den stora saken jag saknar är det faktum att Linux på skrivbordet egentligen inte är så roligt att använda. Det är funktionellt helt enkelt men roligt kan man inte säga att det är. Med tanke på att mitt mål var att bygga en tillräckligt kraftfull arbetsstation åt mig själv för att kunna jobba på den så är min Linuxdator helt klart en succé – jag tillbringar mindre och mindre “dötid” vid skrivbordet vilket man lätt gör om man har en Mac därpå. Istället jobbar jag klart och sen går jag och gör något annat, och det är sannerligen inget misslyckande i mina ögon.