Kenneth Rickemyr (1950 - 2024)
2006 träffade jag kvinnan som jag under de kommande 14 åren skulle kalla min fru och senare mamma till våra två söner. Med kvinnan följde också två svärföräldrar i form av Lena och Kenneth. Bortsett från att de hade vissa synpunkter på min då ganska extravaganta körstil (i kombination med en alldeles för snabb bil) så stod det snart klart för mig att det här inte var några “normala” svärföräldrar. De hjälpte oss med allt, ställde upp och röjde på tomten till det alldeles för stora huset vi köpte, var barnvakter åt våra två söner, reste upp med kort varsel så snart det var något som var galet som jag, eller vi, inte kunde ordna på egen hand.
Hjälpen kom utan förbehåll, utan en förväntan på gentjänster i någon form. De tyckte om att hjälpa till och när de senare båda blev pensionärer så hade de kunnat lägga sin tid på sig själva, men istället gjorde de tvärt-om - de fanns alltid där, och det var alltid ett sant nöje att ha dem på besök.
Lena och Kenneth var inte bara exemplariska och varma morföräldrar till våra två söner, de var också bonusmorföräldrar åt mina två döttrar. Det var heller inte något de gjorde för syns skull utan i deras hem fanns inramade bilder på mina döttrar bredvid de andra barnbarnen. Kärleken och omtanken var äkta.
När jag och deras dotter gick skilda vägar 2021 så var det aldrig tal om att min relation till Lena och Kenneth var historia. Jag var alltid välkommen i deras hem och vi hördes på telefon hyfsat regelbundet om ditt och datt.
Kenneth hade alltid en historia att berätta, oftast från sitt brokiga och hårda yrkesliv. Huruvida det han berättade var helt sant eller inte spelade mindre roll för hans berättarstil var så underbart engagerande så man kunde inte motstå att lyssna. Låt gå att man fick höra i princip samma historia med viss regelbundenhet, och viss variation, genom åren - det spelade ingen roll. Jag njöt av varje ögonblick.
Förra året började Kenneth känna sig trött. Han hade ingen aptit och tappade snabbt i vikt och efter en undersökning visade det sig att cancern tagit ett rejält grepp om hans kropp. Trots att Kenneth bjöd upp till en rejäl fajt så var kampen en han inte kunde vinna. Jag träffade honom ett par veckor innan han somnade in och han var vid gott mod, skämtade och berättade en och annan historia. Vi sade farväl till varandra där och då, och även om vi inte sa det rakt ut så var det på något sätt underförstått.
Kenneth somnade in med Lena vid sin sida den 9:e mars i år. Han sörjs av sin hustru, två döttrar, en bonusson, sex barnbarn och två bonus-barnbarn och alla vi andra som hade förmånen, nöjet, och äran att få känna honom.
Kenneth Rickemyr var en rak, reko, snäll, generös och hederlig karl och hans stil är en som vi alla kan ta efter utan minsta betänksamhet. Jag saknar honom.
