Historien om svensk BBS-kultur

Under hösten 2003 arbetade jag som journalist på tidningen Datormagazin. Jag ägnade då otroligt stor möda åt att skriva en artikel om de svenska BBS:ernas historia. Även om det säkerligen saknas ett och annat blev artikeln närmare 50000 tecken. Detta var, givetvis, alldeles för mycket text varvid artikeln redigerades ned till ett mer hanterligt format.

Tack vare ett missförstånd sparades inte originaltexten och jag antog att den var förlorad för all framtid, något som grämt mig under många år.

När jag började skapa en webbsida för det svenska BBS-systemet SklaffKOM pratade jag med min gode vän Jan Mickelin om artikeln. Det visade sig att jag skickade artikeln till honom för faktakoll för över elva år sedan och han hade tack och lov sparat originaltexten. Han har också hjälpt mig få fram flera av bilderna till artikeln nedan, så ett stort tack till honom för all hjälp.

Jag har då som nu också många personer att tacka för att de tog sig tid att prata med mig (eller på annat sätt ha dokumenterat dem för omvärlden) om sina minnen från den här tiden. Dessa personer heter Jan Mickelin, Lars-Erik Åström, Björn Knutsson, Christer Rindeblad, Per Melin, Michael Cronsten, Karl Lindström, Karl-Henry Martinsson, Peter Lindberg, Allan Varcoe T. Katt, Niklas Lindholm, Jacob Palme, Thomas Lundgren, Mikael Kjellström, Johan Adler, Magnus Grabski, Walter Kitzinger, Daniel Grönjord, Joaquim Homrighausen och Ulf Hedlund.

Det saknas sannolikt information om den här epoken på grund av att det helt enkelt inte gått att få fram fakta om om vissa BBS:er, dess grundare och de system som användes. Artikeln kan också tyckas vara lätt Stockholmsfixerad men även det beror på att de personer som fortfarande går att nå är de som främst var aktiva i Stockholmsområdet.

Något jag medvetet utelämnat är alla de stora (och små) pirat-BBS:er som fanns under 80- och 90-talet. Dessa kördes ofta på system som AmiExpress med Amiga som bas, alternativt den synnerligen buggiga versionen för PC, PcExpress. Dessa BBS:er gav inte bara BBS-rörelsen i stort ett dåligt rykte utan bidrog också i allra högsta grad till att ta död på Amiga som datorplattform och sånt har en nostalgiker som undertecknad lite svårt att förlåta.

Inledning

Hade datainspektionens dåvarande generaldirektör Anita Bondestam fått som hon ville hade vi nog aldrig upplevt en så levande och omfattande BBS-kultur som den Sverige upplevde på 80- och 90-talet.

I en krönika i tidningen Datormagazin skrev Anita Bondestam:

En dator med modem är att jämföra med en moped. Föräldrarnas ansvar är att se till att barnet bär hjälm när denne kör moped, inte trimmar mopeden och inte kör utan lyse eller skjutsar kompisarna.

Ett annat citat fick BBS-anhängarna att se rött:

Eller som vi brukar säga här på Datainspektionen: Köper du modem så skaffar du problem!

Att fru Bondestam framstod som rätt mossig för dåtidens läsare av Datormagazin är inte ett helt felaktigt antagande. Att Datainspektionen tillsammans med Televerket också gjort sitt bästa för att om inte kväva så åtminstone reglerera BBS:andet i Sverige med krav på ansökan om licens för uppförande av dataregister, telefonlinjer som fram till 1989-90 inte var officiellt certifierade för hastigheter över 1200 baud och givetvis skyhöga tariffer gjorde inte livet roligt för de svenska BBS-fantasterna.

Men så är de också ett sällsynt tåligt släkte, vilket vi hoppas att denna artikel skall visa, som inte ryggar för att skriva egna BBS-system när det antingen inte finns några alternativ eller där de befintliga alternativen helt enkelt inte duger.

Det var på 80- och 90-talet som BBS:erna blomstrade. I USA, där detta fenomen uppstod, fanns BBS:er med 70-80 telefonlinjer, massiva mängder lagliga filer av olika slag och även om många av dem, som exempelvis America OnLine (AOL) krävde en egen klientprogramvara fanns det andra som gick att komma åt via vanliga terminalprogram. I Sverige gick detta fenomen under en del år under namnet ”elektroniska anslagstavlor”, vilket på många sätt var en mycket passande beskrivning för vad vi försöker återge i denna artikel.

Under hela sin historia har BBS:erna i otroligt många fall fungerat som en brobyggare mellan olika människor som aldrig skulle träffats annars. Programmerare blir vänner med skådespelare, musiker blir vänner med aktiehandlare, exemplen är otaliga. I dessa antisociala men ändå otroligt sociala kretsar avhandlas giftermål, skilsmässor, sorgen efter en förlorad förälder, glädjen över ett nyfött barn, musikfestivaler, fester, sex, datorer som trilskas och givetvis en del annat som är mer eller mindre rumsrent.

– BBS:er hade en otroligt viktig roll för att knyta kontakter mellan likasinnade. Jan Mickelin och jag var egentligen gamla skolkamrater, men hade inte träffats på över tio år förrän vi fann varandra över en VIC-20, berättar Christer Rindeblad.

Jan Mickelin var också en av de personer som var med grundade Datormagazin tillsammans med bland annat Christer Rindeblad.

Grundarna av Commodore-tidningen Datormagazin träffas över en öl. (f.v) Jan Mickelin, Erik Lundevall, Christer Rindeblad, Kenneth Mattsson, Matte Lönnborg, Lars Wikström.
Foto : Jan Mickelins analogkamera med självutlösare placerad på en ölsejdel.

Som i så många andra sociala forum uppstår det då och då bråk och tvister av olika slag. Dock har det såvitt undertecknad vet aldrig lett till vare sig knytnävsslagsmål eller åtal för förtal, förutom i ett fall som avhandlas senare i texten. Man ska dock ha klart för sig att BBS.er inte är för alla.

Dagens BBS:er som fortfarande är igång är anslutna via Internet och hade under sin storhetstid 30-40 personer inloggade samtidigt.

Trycket var hårt, många ämnen avhandlas och om man inte passar sig kan man bli både uppslukad i detta sociala kosmos, som Di Leva kanske hade uttryckt det, och också ta kritik väldigt personligt och därmed känna sig utstött från gemenskapen.

Vissa BBS-användare, utan att nämna några namn, hade närmast gjort det till en konstform att göra sig ovän med så många som möjligt i så väl BBS:er som på större nätverk som exempelvis Fidonet. Andra använde BBS:erna för att utbyta tips, jaga eller erbjuda jobb och skaffa sig vänner, inte sällan för livet. Det var inte vanligt men inte heller helt ovanligt att två människor träffades via en BBS och senare blev ett par.

–Många av Commonisterna träffades regelbundet, bokade gemensamma biobesök eller träffades på favoritpubarna Bald Eagle eller The Scottish Arms för en öl eller två, minns Ulf Hedlund, grundare av BBS:en Common och upphovsman till BBS-programmet The Common Link (TCL).

Det skall väl för sakens skull påpekas att en “Commonist” och en kommunist inte är samma sak.

Att summera BBS:ernas historia är inte en helt enkel uppgift, så jag har i denna artikel valt att fokusera på den del av BBS:erna som baserades på så-kallade KOM-system, eller som de också skämtsamt kallades, KOMpatibla system.

Dessa system byggde inte på menyer som det traditionellt kunde se ut i exempelvis BBS:er baserade på mjukvaror som Telegard, Remote Access, med flera.

Det som skilde menysystemen från KOM-systemen var främst att de senare främst var inriktad på olika former av diskussioner medan menysystemen oftast var inriktade på att byta filer användarna emellan.

I begynnelsen…

I början av 70-talet hade ett flertal forskare på Datalogilabbet vid Uppsala Universitet börjat diskutera om det inte gick att utnyttja de datorer som då fanns bättre än hur det gjordes då, att hjälpa människor istället för att kontrollera dem som det då uttrycktes. Jacob Palme och Torgny Tholerus, då verksamma på FOA, blev inspirerade av detta och publicerade ett antal rapporter om ämnet.

– På den tiden var det svårt att få andra att förstå dessa ideer, skriver Jacob Palme på sin hemsida där han berättar om KOM:s historia ur sitt perspektiv.

I USA hade BBS-fenomenet pågått i olika former sedan slutet på 70-talet och redan 1976 genomförde Tomas Ohlin, då verksam på STU (idag Nutek) en översättning av det amerikanska konferenssystemet Planet-Forum till Svenska.

Därefter delades FOA, där Jacob Palme och Torgny Tholerus arbetade, i olika avdelningar som placerades i lika många olika städer runt om i Sverige. 1978 fick Tholerus i uppdrag att utveckla ett konferenssystem och samma år var en första version färdig.

Systemet fick namnet QZ-Kom och kom senare att användas på flera svenska universitet. Ett problem redan då var den Svenska datalagen som menade att det inte var förenligt med lagen att vem som helst kunde logga in och skriva vad som helst. FOA ansökte om tillstånd från Datainspektionen men fick avslag och flera av dåtidens användare minns hur systemet under en kortare period fick köras helt anonymt, något som användarna givetvis inte var särskilt glada över.

Under åren har Jacob Palme fortsatt vara aktiv inom olika utvecklingar av KOM-system. Så sent som år 2000 påbörjades projektet KOM 2000 på instutionen för Data- och Systemvetenskap på Stockholms Universitet.

Något som få glömmer från denna period är bråket mellan Eskil Block och Maj Wechselmann, där Block antydde att Wechselmann var KGB-agent, som nådde tidningarnas förstasidor under 1989 och som slutligen avgjordes i domstol till Wechselmanns fördel.

En viktig fråga som efter detta bråk diskuterades för första gången, men som varit på tapeten många gånger sedan dess är frågan om vem som egentligen är ansvarig för det som skrivs på en BBS. Var det i detta fall Eskil Block eller var det systemoperatören Jacob Palme? Efter domstolens utslag togs den så kallade BBS-lagen fram som slog fast att det var den som tillhandahöll tjänsten, alltså i det här fallet BBS:en, som var ansvarig för det som skrevs i den. Den som stod för infrastrukturen bakom BBS:en kunde däremot inte hållas ansvarig.

1980 eller 1981, uppgifterna går isär på den punkten, startade ABC-klubben en egen BBS med namnet ABC-monitorn. Programvaran hade samma namn som BBS:en och skrevs av klubbens dåvarande ordförande Gunnar Tidner. Det hela snurrade på en ABC80 och en DataDisc 88, en enhet med två 8 tums-diskettstationer som rymde en megabyte vardera. Då programvaran inte tillhörde de mest stabila så hade en liten hårdvarulåda kopplats till datorn som startade om den om ingen modemtrafik registrerats på 15 minuter. Detta skedde dock ytterst sällan då det så gott som alltid var någon inloggad, dygnet runt.

– Jag vet inte hur många gånger jag suttit och ringt och ringt för att få komma fram, trots att sessionerna var tidsbegränsade, minns Karl Lindström, som senare var med och skrev en ny programvara för de nyare ABC800-datorerna och nätverket CatNet tillsammans med Benny Löfgren och Lars-Göran Göransson.

Elektronikåterförsäljaren Elfa använde även de ABC-monitorns programvara under den tid de drev egen BBS.

Permobas stor för sin tid

Det var på QZ-KOM som Allan Varcoe och Göran Olsson 1982, samma år som användarna på QZ-Kom kunde börja skicka e-post via Internet, fann varandra. De var båda också medlemmar i ABC-klubben och hade varsin ABC80 hemma. QZ-KOM hade vid den här tidpunkten somnat in en smula.

– Göran Olsson hade en idé om att bygga ett KOM-system primärt avsett för handikappade som han ansåg var underprioriterade vad gäller kommunikationsmöjligheter, berättar Allan Varcoe.

Göran hade också kontakt med Permobil, ett företag som tillverkade rullstolar och som såg ett värde i att bygga upp en community för handikappade. BBS:en Permobas såg snart dagens ljus byggd på sponsorpengar från Permobil.

– Initialt byggde vi Permobas på två ABC80 med 300/300-modem, ihopkopplade med ett CAT-nätverk och en gigantisk hårddisk på fem eller tio megabyte, minns Allan Varcoe. Gränssnittet baserades också på den dåvarande defacto-standarden för KOM-system, QZ-KOM.

Permobas. Foto: Jan Mickelin.

När Allan Varcoe byggde mjukvaran för Permobas kunde han inte komma på något bra sätt att skicka och ta emot data via modem. Via en annan BBS stötte han då på en person i Halmstad som hade skrivit ett fantastiskt program som såg till att alla vanliga Basic-kommandon för input och output, exempelvis INPUTLINE och PRINT, utöver skärm och tangentbord, även använde modemporten.

Så fort Allan fick en kopia av programmet löstes problemen och programmet för Permobas färdigställdes snabbt.

– En rolig bieffekt var att allt som kommunicerades ut över modemet syntes på skärmen och allt som skrevs på tangentbordet skickades ut över modemet. När Göran och jag satt i vid datorerna hemma hos honom kunde vi chatta med de som var inloggade på Permobas genom att skriva på tangentbordet och läsa på skärmarna vilket var riktigt roligt berättar Allan Varcoe.

Efter en kortare dispyt om upphovsrätt med programmeraren i Linköping, vars namn tyvärr fallit i glömska, löstes genom att programmerarens namn visades vid varje inloggning, fortsatte systemet att växa lavinartat. BBS-communityn i Sverige på den här tiden var mycket aktiv, dels på grund av den nybyggaranda som präglade hela rörelsen, och dels för att antalet BBS:er var ganska begränsat.

– Det pågick en ständig jakt på telefonnummer med en dator i andra änden. En del använde olika sökprogram, utvecklade med inspiration från filmen Wargames som kom 1983, minns Christer Rindeblad, grundare av tidningen Datormagazin.

– Jag tror det beror på den atmosfär och legitimitet som Permobil skänkte, menar Allan. Men han tror även att BBS:ens framgång också berodde mycket på Göran Olssons modererande, något som Allan idag tycker Göran Olsson fick alldeles för lite respekt för.

Permobil var glada över den tillväxt BBS:en fick och sponsrade projektet med ytterligare datorer och kapacitet. Totalt sju datorer drev BBS:en som också utrustades med 1200/75-modem. De två ursprungliga datorerna prioriterades för Permobils kunder och vissa andra som behövde ett enklare sätt att nå BBS:en. Men det var inte en expansion utan problem, något som pionjärerna Göran Olsson och Allan Varcoe blev varse om.

– Televerket hade stora problem med att dra in ytterligare fem telefonlinjer i lägenheten eftersom det helt enkelt inte fanns tillräckligt med fysiska ledningar in till Görans lägenhet, eller till hela fastigheten för den delen.

Lösningen var att installera en bärvågsmux i en garderob i lägenheten, vilket sannolikt var den första och enda bärvågsmuxen som installerats i ett hem, än mindre i någons garderob, i Sverige.

Muxar hade dessutom aldrig använts för modemtrafik förut och Televerket var ofta där och skruvade på inställningarna.

Allan Varcoe minns också med stor glädje alla brev, paket och vykort från användare på BBS:en, som under hela dess livstid kördes i ett rum hemma i Göran Olssons tre-rumslägenhet på Skolvägen i Åkersberga. Han minns också rullstolsrallyn där användarna fått låna ett antal el-drivna rullstolar från Permobil och andra PB-träffar där det dracks Coca-cola, hackades på datorer och liknande aktiviteter.

Permobas användarträff. Foto: Jan Mickelin.

Ett annat mindre känt faktum är att Henrik Schyffert, senare känd från rockbandet Whale och Killinggänget, under en period var användare på Permobas under pseudonymen ’Fredrik’.

Schyffert drev senare en egen BBS med namnet ”Ring så spelar vi” där det planerades ett större MUD-liknande spel vid namn RAPIS, vilket enligt uppgift betydde ”Rape And Plunder In Space”. Det är dock oklart om det någonsin blev verklighet. En annan BBS kallad Upptagetbasen som Henrik drev med sin far Stig Schyffert fanns också med på en BBS-lista (oklart vilken) från den tiden:

UPPTAGETBASEN 0760-36034 300 Baud
—————————————
Öppet: Dygnet runt.
SYSOP: Henrik Schyffert,Stig Schyffert
Värddator: ABC-80
Målgrupp: Alla.
Anmärkning: Småtrevligt KOM-system.
Mjukvara för att kunna
spela adventure-spel är
under utveckling.

Fredagen den 13 december 1985 lades Permobas ner med buller och bång då företaget Permobil återtog all datautrustning som Permobas kördes på. Enligt uppgift insåg företaget att endast en bråkdel av användarna var handikappade vilket de ansåg var ett slöseri med pengar då BBS:ens egentliga syfte hade varit att ge handikappade en plats att mötas och umgås.

Från Permobas till Computext

I ett brev till användarna daterat 12 februari 1986 uttrycks förhoppningen att Permobas skulle återkomma under hösten samma år. Detta skriver också Datormagazin om i nummer 4 från 1986 där planerna för den nya Permobas innefattar ”15 ingående linjer och mängder av möten”. Enligt uppgift kan det ha varit Gunnar Linnman i samarbete med Permobil som låg bakom planerna men det är inte helt bekräftat.

Av detta blev dock inte så mycket genomfört, även om Permobas 2 för en tid var i drift. Istället genomfördes en kontroversiell överflyttning av användarna från Permobas till en ny BBS kallad Computext som startades av Institutet För Framtiden (IFF). Rabaldret gällde just överflyttningen av användarnas uppgifter från ett system till ett annat, något som verkar ha skett utan användarnas medgivande.

Sysop-träff i Hagaparken. På bilden syns bland andra Odd Petersson, Jan Mickelin och Erik Lundevall.

Det tycks dock som att detta skedde primärt i ett desperat försök att få igång en ny mötesplats för alla de Permobas-användare som strandsatts.

Computext, eller CT som det kom att kallas, kördes till en början på en Digital Professional 380, och tycks ha startats i slutet på 1985 efter att Mats Engström, Allan Varcoe och Göran Olsson börjat diskutera ett nytt BBS-system att flytta Permobas till under sommaren samma år. Användarna på CT1 som den kommit att kallas hade då tillgång till tre ingående linjer.

När Datormagazins dåvarande chefredaktör Christer Rindeblad i en artikel i Datormagazin är på besök hos CT har antalet telefonlinjer uppgraderats till fyra stycken och i reportaget poserar Allan Varcoe på bild bredvid en Digital VAX-dator.

– Den första versionen var skriven i Basic och kördes på en VAXstation 1 som var slö som attan, berättar Allan Varcoe. CT2 och CT3, som de kommande versionerna kallades, skrevs i Pascal och kördes på en VAX 730 eller 750.

CT2 kom aldrig i drift och Mats Petersson var också med och det mesta av den sista versionen. Per Melin var även med och fixade buggar och skrev en del kod till samtliga tre versioner. Åren 1986 och 1987 fanns också planer på att etablera Computext på minst tre platser i Sverige vilket enligt Per Melin skapade en hel del huvudbry.

IFF drev Computext fram till 1988 eller 1989 då Esselte köpte verksamheten som döptes om till Esselte Voice. Företaget utvecklade talsvarstjänster och bortsett från någon enstaka dags avbrott i driften tuffade Computext vidare. En enstaka incident återberättas av flera källor som handlar om att en av av användarna kände sig så utelämnad så denne blev arg och ringde polisen medan CT-operatörerna gömde sig i källaren.

Företaget Nijholt, som främst ägnade sig åt att utveckla olika tjänster för att sälja pornografi över telefonen, köpte Esselte Voice under hösten 1991.

Den 25:e november 1992 gick Esselte Voice i konkurs efter ett antal underliga omständigheter mellan Esselte Voice, som vid denna tidpunkt döpts om till Voice Equipment AB, och Nijholt. Konkursen var minst lika kaotisk som när Permobil stängde Permobas. Mats Engström åkte runt med ett antal hårddiskar innehållandes bland annat källkoden till talsvarssystemen i sin bil för att hålla dessa undan Nijholt. Slutligen överlämnades dock dessa till konkursförvaltaren och Computexts saga var all.

Minnena från Computext är många. Undertecknad hann bara uppleva det sista året av Computext men något som få har svårt att glömma är det underhållsprogram, kallat Rutiga Demonen, som då och då loggade in och utförde diverse uppgifter i systemet. Rutiga Demonen hade den egenheten att den fungerade som en vanlig användare, och som en vanlig användare kunde man skicka textmeddelanden till den.

Rutiga Demonen svarade då på dessa meddelanden på ett inte sällan ganska oförskämt sätt. Rutiga Demonen var inte den sista lilla egenheten som vissa KOM-system hade, men vi kommer till det senare i artikeln.

Datormagazin var på besök hos BBS:en Circus i Täby strax norr om Stockholm. Intressant nog var SySOP för Circus i själva verket Tommy Arveborg och inte Ingvar Spetz som vid det tillfället var inneboende hos Arveborg.

En ny värld för de dövblinda

Efter att Permobas gått i graven så fanns inte så många bra alternativ kvar för de handikappade som på ett enkelt sätt ville nå andra. Detta kom snart att ändras tack vare Stig Ohlson som närmast får ses som en pionjär inom området för kommunikationslösningar för de dövblinda.

I ett jubileumsnummer av medlemstidningen för FSDB, Föreningen för Sveriges DövBlinda, skriver Stig Ohlson i Maj 1999 om de första trevande stegen för att öppna världen även för de dövblinda:

Redan på 1970-talet började FSDB som en av de första handikapporganisationerna att satsa på IT. Det handlade om att få fram en texttelefon för dövblinda. De seende döva hade redan fått de första texttelefonerna men det som krävdes för de dövblinda var en punktskriftstelefon. Tekniken hade på den tiden inte kommit så långt på det området men det gjordes ett par försök.

På Tekniska högskolan utvecklande ett par ingenjörer en telefon för punktskrift. Den hade punkttangentbord och skrev ut texten på en pappersremsa. När de hade gjort tre stycken så inbjöds några FSDB-medlemmar att testa utrustningen uppe på tekniska högskolan. De första försöken fungerade initialt bra men slutade ändå i ett visst kaos då telefonerna skrev på ett språk som troligen inte fanns på denna jord.

Ett samarbete mellan Handikappinstititutet och Norska televerket ledde till utvecklingen av en fransk punktprinter, Sagem, som användes av blinda programmerare. Den var utrustad med ett tangentbord som kunde ställas in för både punktskrift och som ett vanligt skrivmaskinstangentbord.

Den kunde dessutom anslutas till telefonlinjen och sen skrev den ut samtalet på papper. Trots att den var stor och förde ett förfärligt oväsen fungerade den ändå och det var det första hoppet för de dövblinda. Sen kom en amerikansk punktskriftsdator vid namn Versa braille.

– Den hade en punktläsrad som var både lätt att läsa och lätt att använda, skriver Stig Ohlson i sin artikel. Med stöd av allmänna arvsfonden och i ett samarbete med Handikappinstitutet startades ett första utvecklingsprojekt med punktskriftstelefoner.

Fem dövblinda fick varsin Versa braille med modem så de kunde koppla upp sig till telefonlinjen. Utbildningen var inte helt enkel då det inte fanns några handböcker eller kunskap på området men till slut fungerade det och snart satte FSDB upp en liten BBS där de som hade punktskriftstelefoner kunde hämta dagliga nyheter.

– Vi hade två ABC-datorer här på kontoret, och vår sekreterare satt och skrev in nyheter från Text-TV varje vardag, minns Stig Ohlsson. Så småningom utvecklades ett program som automatiskt hämtade dessa nyheter och därmed automatiserade processen.

I mitten av 80-talet kom de första punktskriftsläsraderna som kunde användas tillsammans med en vanlig persondator och därmed blev det möjligt att använda samma program och datorer som de seende vilket öppnade upp helt nya användningsområden.

Ett sådant område var BBS:er. Efter att ytterligare försök gjorts med datorer i hemmet hade man redan testat Handikappsinstitutets HandiKOM och det blev inte riktigt bra fart på det hela förrän Permobas upptäcktes.

Efter hand uppstod önskemål på fler funktioner och därmed också funderingen på en egen BBS. Med hjälp av bidrag av arvsfonden utvecklades och startades Träffpunkt 44 som sedan starten varit en central mötesplats för medlemmarna i FSDB. Med hjälp av några andra BBS:er utvecklade sedan FSDB det som senare blev nätverket Fruktträdet där BBS:er ingår som har en speciell inriktning på funktionshindrade.

Ett tag användes BBS-programmet TCL men det är numera utbytt mot K2Kom. Ett program för att kunna läsa och skriva texter utan att modemtaxametern står och tickar vid namn K2Home användes också. Genom Fruktträdet gavs också möjlighet att skicka och ta emot elektronisk post via Internet. De sista BBS:erna i Fruktträdet stängdes ned i början på augusti år 2012.

Det seriösa alternativet

BBS-landskapet i Sverige bestod dock inte enbart av mastodontsystem som Permobas, QZ-Kom, TP44 och Computext. Hundratals små BBS:er dök upp över hela landet men det är tveksamt om någon var så bizarr som Ezenhemmer Plastpåsar och barnuppfostringsredskap, troligen den enda svenska BBS som utmynnat i ett parti som ställt upp i ett riksdagsval.

Ezenhemmer Plastpåsar och barnuppfostringsredskap hade givetvis en passande slogan: ”Det Seriösa Alternativet”.

BBS:en startades 1985 av pseudonymen T. Katt som i verkliga livet arbetade inom finansvärlden och var också en av grundarna till tidningen Datormagazin.

BBS:ens SysOp (en förkortning för SystemOperatör) lyckades till och med konststycket att få med sin katt, KM, i redaktionsrutan på de första utgåvorna av Datormagazin under 1986 och början av 1987. Liksom många andra mindre BBS:er startades Ezen, som den kom att kallas i folkmun, på en liten hemdator i ett kök eller i ett sovrumshörn.

I början var Ezen, som då gick under namnet 999, inget annat än ett grafiskt klotterplank med ett 300 bauds modem kopplat till en Commodore 64 där användare kunde ringa upp med sin Vic-20 eller Commodore 64-dator och komponera bilder och texter med blockgrafik i alla de färger som dessa datorer stödde. BBS-datorns modem var ett av de ökända Handic-modemen som dessutom modifierats med en autosvarstillsats döpt till Ågrenosvaret efter sin konstruktör.

– Ågrenosvaret hade den egenheten att det dels fungerade som markeringsätare och dessutom då och då ställde till med diverse kortslutningar hos Televerket, berättar T. Katt. Diskettstationen som många Commodore 64-baserade BBS:er använde var Commodores 1541.

– Den var inte byggd för att stå påslagen dygnet runt. Värmeutvecklingen gjorde att vissa metallkomponenter i den skevade och skapade läs- och skrivfel på disketterna eftersom kalibreringen av läs- och skrivhuvudet påverkades. De flesta som hade den typen av BBS:er hemma skruvade ofta av chassiet på 1541 för att förbättra kylningen, berättar Christer Rindeblad.

Efter att Ågrenosvaret slutligen självantänt och tagit med sig såväl modem som större delen av BBS-datorn och en gardin tog Ezen steget in i PC-miljön.

– Jag minns att det var en 4.77Mhz XP med 512 kilobyte internminne, 20 megabyte hårddisk och ett 1200bps-modem av märket Discovery som fick bli grunden för ”Det Seriösa Alternativet” under ett antal år framåt, minns T.Katt.

Mjukvaran för bygget blev BBS-programvaran Agathon som var skrivet i kompilerad QBasic 4.0 av Mats Nilsson. Tiden med Agathon blev dock kortvarig då det efter en tid ersattes av MikroKOM, skrivet av Carl Sundbom i Turbo Pascal.

– MikroKOM blev mer och mer ezenfierat med mystiska funktioner allt eftersom tiden gick och det resulterade till slut i ett önskemål från Carl Sundbom att bli struken från det copyrightmeddelande som BBS:en på begäran redovisade. Han hade trots allt sitt goda rykte att tänka på, säger T.Katt med ett visst leende på läpparna.

Ezen hade en sluten men frekvent användarskara på cirka 50 personer som alla körde under registrerade pseudonymer. Om inte det skulle räcka så fanns det ett speciellt anonym-möte där man fritt kunde skapa tillfälliga extra-pseudonymer som författare till de inlägg man producerade.

– Det fanns även kaotiska irrfunktioner som till exempel att via en osynlig kod i slutet av sitt inlägg tvinga den som läste detta att utföra allehanda BBS-kommandon, minns T.Katt och nämner även tvångskommentering, som var bland det snällaste som denna funktion användes till liksom det var populärt att smyga in ett av-anonymiseringskommando så att offret utan att märka det skrev sitt tänkta rubbade inlägg under sitt gamla vanliga användarnamn.

Under Ezens glansdagar uppstod mysteriet om Kylskåpsmannen, som ”aldrig var otrevlig utan bara mystisk och helt klart någon av de vanliga Ezen-användarna” minns en medlem av BBS:en som valt att vara anonym. Det visade sig vara hela fyra personer som låg bakom kylskåpsmannen. Vi väljer här att inte redovisa vilka det var men i tre års tid gillrades det fällor på BBS:en för att någon skulle försäga sig.

– Under en period var sessionstiden per dygn för varje användare kopplad till antalet skrivna inlägg. Om tiden höll på att ta slut och man hade många olästa men inget nytt att skriva gick det bra att spela till sig mer systemtid med BBS:ens inbyggda enarmade bandit. Eller förlora allt man hade innestående och bli utslängd på direkten, berättar T. Katt. När BBS:en slutligen stängdes ner för gott i slutet av 1991 hade den maskinella utrustningen avancerat till en 12 MHz IBM AT med 40 MB hårddisk och 2400 bps-modem. Ezen var vid den tidpunkten en av Stockholms äldsta BBS:er som fortfarande var i drift, men nya tider stundade. 14400bps-modemen hade kommit.

T. Katt lyckades inte skriva om kommunikationsrutinerna helt för snabbare modem och fick bara ett avståndstagande skadeglatt skrockade som hjälp från konstruktören av originalprogrammet. Dessutom knackade ArpaNet (senare Internet) på dörren, folk var sugna på att botanisera bland newsgrupperna där hellre än att vänta på att få komma fram på en ständigt upptagen telefonlinje till en BBS, även om det var Det Seriösa Alternativet som fanns i andra änden.

Och partiet då? I slutet av 80-talet bildade BBS:ens användare riksdagspartiet ”Ezenhemmer Plastpåsar och Barnuppfostringsredskapspartiet”. Ett nöjesparti som motvikt till alla missnöjespartier. Med sina raka budskap som ”Ner med hissen!”, ”Vi vill köra över Öresundsbron!” och ”Vi tar ställning i EG-frågan!” nådde partiet oanade höjder såsom 102 röster i riksdagsvalet 1991.

Även om mindre BBS:er som H-Kom, Chaos, 3LB, Castor och andra fyllde en del av BBS-användarnas behov för interaktion med varandra kändes ganska snart en rejäl avsaknad efter Computext. Fem BBS-användare och tillika programmerare vid namn Peter Lindberg, Torbjörn Bååth, Carl Sundbom (som tidigare skrivit BBS-programmet MikroKOM och även drev BBS:en Chaos fram tills att dess hårddisk kraschade ett halvår innan ), Peter Forsberg och Odd Petersson bestämde sig för att göra något åt saken och satte sig ner för att skapa nästa stora system.

Programmet var, liksom baracker på en skolgård, bara tänkt vara ett provisorium, ett snabbhack som fick duga tills ett ordentligt system kunde skrivas. Därför fick BBS-systemet namnet SklaffKOM och trots planen att utveckla något nytt hängde detta provisorium med i nästan tio år, och under hela tiden drev det Computexts arvtagare, en ny BBS vid namn SöderKOM.

En kopp söderblandning

Hösten 1992 var nämligen tung för Stockholmsmodemarna. Det fanns gott om BBS:er som hade ett ganska rejält uppsving i sin besöksstatistik under den här tiden då Computexts frånfälle skapade ett vakum utan dess like. I ungefär samma veva lade Carl Sundbom ner sin klassika BBS Chaos då hårddisken i BBS-datorn gav upp för gott och på något sätt föll det sig så att han tillsammans med sina vänner beslutade sig för att starta en ny BBS som fick ta vid där Computext slutade.

Under slutet på 1992 låste sig de fem herrarna in sig på ett kontor i Stockholmstrakten och började under några helger programmera det som skulle bli SklaffKOM. Utvecklingen skedde på ett antal maskiner från Sun Microsystems men själva BBS:en kom senare att köras på en PC med NetBSD som operativsystem.

När SklaffKOM släpptes så tillägnades systemet minnet av Staffan Bergström, en modemare som tyvärr gick bort alldeles för tidigt.

Till en början utrustades SöderKOM, som BBS:en kom att heta då Carl Sundbom på den här tiden bodde på Bondegatan på Södermalm i Stockholm, med tre ingående telefonlinjer varav en av dem hade samma telefonnummer som Chaos.

Carl Sundbom lyckades också med konststycket att registrera internet-domänen skom.se och därefter började SöderKOM också att erbjuda e-post och nyhetsgrupper från Internet till sina användare.

SöderKOM blev snabbt minst sagt populär och antalet telefonlinjer utökades snart till fem. Under åren har SöderKOM drabbats av ett antal större kursändringar beroende på diskkrascher och ett byte av operativsystem. Linux testades ett tag som bas för SklaffKOM men fungerade inte tillräckligt bra.

Då tanken med SklaffKOM inte var att det skulle vara en permanent lösning byggdes inget kraftfullt sätt att lagra alla de inlägg som medlemmarna på SöderKOM producerade. SklaffKOM lagrade nämligen alla texter, möten och inställningar som enskilda filer och eftersom medlemmarna på SöderKOM utan större problem producerade hundratusentals texter fick filsystemet i BBS-datorn problem och kraschade.

Under sina sista år med SklaffKOM som bas stod Söderkom inte längre hemma hos Carl Sundbom, som då hade flyttat från Sverige till USA, utan hos ett företag i Göteborg.

Efter att SöderKOM anslutits till Internet ökade aktiviteten markant då det numera inte fanns någon begränsning på hur pass många användare som kunde vara inloggade samtidigt. Alla visste också att det bara var en tidsfråga innan hela rasket skulle krascha igen och åter igen blev det dags för ett antal programmerare att kavla upp ärmarna och göra något åt saken.

Lösningen blev EasyKOM, skrivet av Carl Brännström, Harald Fragner (som även skrev BBS-systemet H-KOM och drev en BBS med samma namn i ett antal år) och Mikael Kjellström (som tillsammans med Krister Hansson-Renaud skrev det extremt snabba BBS-systemet TPCS).

EasyKOM skiljer sig markant på många sätt från hur BBS-system skrivits tidigare. Här finns en modern SQL-databas i botten och istället för att användarna fysiskt loggar in på samma maskin som texterna lagras körs klientprogram, skrivna i C#, på exempelvis Windows eller Unix och som i sin tur kommunicerar med SQL-databasen som finns på en separat databasserver.

SöderKOM har i sin nuvarande inkarnation körts med EasyKOM sedan slutet på september 2002. En av legenderna på SöderKOM var en användare vid namn Sören Granvik. Liksom med Kylskåpsmannen var det svårt att sätta fingret på vad som inte riktigt stämde men Sören Granvik var en användare som helt enkelt var alldeles för osannolik för att egentligen finnas, som skrev helt hopplösa texter, stavade som en kratta och ofta uppträdde väldigt förvirrat. Och liksom i fallet med Kylskåpsmannen har det visat sig vara åtminstone fyra personer som gav denne Sören Granvik liv.

Underhållningsvärdet var, för de som hade förmånen att betraktade detta, säkerligen högt.

Långt ifrån vanlig

I december 1982 satt Ulf Hedlund i Sollefteå och led. Hans BBS-användande till främst QZ-Kom kostade honom massor med pengar, 1,92 kronor i minuten om Ulf själv minns rätt.

Han öppnade då en egen BBS vid namn ABC-monitor Sollefteå, delvis inspirerad av ABC-klubbens BBS och ännu mer inspirererad av QZ-Kom. Senare, 1984 närmare bestämt, flyttade Ulf Hedlund och hans BBS till Västerhaninge där även Jinge Flucht fanns med sin BBS Tungelsta-monitorn som också använde Ulf Hedlunds BBS-programvara.

Tiden gick och ABC-datorernas dagar var räknade, vilket ledde till att Ulf Hedlund 1986 skrev den första versionen av BBS-programmet The Common Link, TCL, som var ett rent KOM-system som kunde köras under MS-DOS.

– Jan-Inge “Jinge” Flücht skaffade då en PC och installerade TCL, därmed var de två första TCL-baserna igång, minns Ulf Hedlund.

1987 fick TCL nätverksstöd och det blev möjligt att köra flera noder samtidigt. Tanken var dock inte i första hand att TCL skulle användas som BBS-system för små och stora BBS:er utan som internt system för e-post och diskussioner inom företag.

Givetvis var det också synnerligen användbart för BBS-bruk vilket skulle visa sig när Common, Ulf Hedlunds egen BBS, växte till sju telefonlinjer. Värst torde dock Träffpunkt 44:an ha varit med sina 21 telefonlinjer.

Totalt sålde Ulf Hedlund närmare 600 programlicenser av TCL.

Många av kunderna var skolor som exempelvis Nolaskolan i Örnsköldsvik. 1995 valde Ulf Hedlund att hoppa av Common och då var den fortfarande extremt populär. Per Sten och Benny Löfgren drev sedan Common vidare till 1998 då den anslöts till Internet, bytte BBS-system till Sklaffkom och namn till Sklommon.

Och även om SöderKOM, Common, Träffpunkt 44:an, Computext och andra stora BBS:er kördes på större datorsystem, allt från minidatorer till omfattande PC-nätverk så fanns det även de som använde andra datorer för att köra BBS på.

Ett sådant system var NiKOM som skrevs av Niklas Lindholm, idag utvecklare på Google i Kalifornien i USA.

Från Täby till Datormagazin

1990 lyckades Niklas Lindholm, efter att banktjänstemännen avslutat sin strejk. få ut pengar från sitt konto för att sedan överlämna dessa till postkontoret som i sin tur lämnade ut ett modem som unge herr Lindholm sen kunde börja använda. Efter att ha kört på diverse BBS:er i Stockholmstrakten beslöt sig Niklas Lindholm för att skriva ett eget BBS-system, ett system som givetvis skulle köras på Niklas favoritdator Amiga.

Med en piratkopia av Lattice C 5.04 och Datormagazins C-skola (skriven av Erik Lundevall som tillsammans med Björn Knutsson drev Sveriges första Amiga-BBS Camelot. Båda två skrev även flitigt i Datormagazin under flera år) satt Niklas framför datorn i stort sett varenda dag under jullovet 1990-91.

1991 var NiKom, som Niklas BBS-system fick heta, så pass klart så det var dags att beställa ytterligare en telefonlinje från Televerket. BBS:en startades officiellt den 4:e Februari 1991 och ryktet om NiKom spreds snabbt.

Efter ett tag bad fler och fler om ändringar och nya funktioner och Niklas beslutade sig därför att sätta priset 500 kronor för NiKom, samma pris som Fredrik Pruzelius Amiga-baserade BBS-system Nice Touch (NT) hade. En av de första kunderna var Tomas Kärki som med sin Kärkis BBS körde NiKom på en Amiga 500 med två diskettstationer. Efter att utvecklingen av Nice Touch avstannat fick Niklas Lindholm fler och fler kunder och ett par av dessa, Swedish Usergroup of Amiga (SUGA) och Datormagazin, var riktigt stora.

Den senare drevs för Datormagazins läsare hade som mest åtta ingående telefonlinjer och var vid den tidpunkten en av de största lagliga BBS:erna i Sverige. När BBS:en NiKom var som störst hade den två telefonlinjer kopplat via ett multiportskort till en Amiga 3000 med två hårddiskar på 730+500 megabyte och 14 megabyte internminne. Efter att Niklas genomlidit värnplikten och lagt till stöd för Fidonet i NiKom började han studera Datateknik på KTH.

Ungefär i samma veva började det gå utför med Commodore och därefter blev det inte mycket mer gjort på NiKom.

När Niklas Lindholm slutligen överlät NiKom till Tomas Kärki och Johan Östling på en pizzarestaurang i centrala Stockholm den 2:a Juli 1996 hade närmare 100 licenser av programvaran sålts. Som mest uppskattar Niklas Lindholm att 50-60 BBS:er i Sverige körde NiKom. Intressant nog har NiKom under år 2015 fått något av en återuppståndelse då ett flertal nya BBS:er startats med systemet som grund, och Niklas Lindholm själv har återupplivat gamla NiKom BBS på en emulerad Amiga och inte bara lagt upp källkoden för NiKom på Internet utan också fortsatt vidareutveckla systemet.

Den som vill läsa mer om Niklas öden och äventyr kan göra det i Datormagazin Retro #1 som går att beställa här.

Den eviga BBS:en

Det var dock inte bara i Stockholm det drevs BBS:er. På Sveriges framsida drevs det också BBS:er med allt större framgång. Runt 1986-87 tog det fart på allvar och en av de BBS:er som startades då hette Momo.

Thonas Lundgren började själv ringa till BBS:er under sommaren 1988. Efter att ha ringt till ett par BBS:er i Stockholm hittade han dåtidens största BBS i Göteborg, QOM som drevs av Kjell Söderberg. Den kördes på en Spectrum QL med tre linjer, två för modem och en lokal. Thomas Lundgren minns att den var mycket populär i Göteborgstrakten och var säkert en inspiration när han i Oktober 1988 startade BBS:en The Baze.

Programvaran hette då Syntech, vilket var ett amerikanskt menybaserat system. Datorn som BBS:en kördes på då var en Commodore 128 med en diskettstation modell 1541. Med tiden växte BBS:en med en diskettstation modell 1581 och med ett 300 bauds modem och runt 50 aktiva användare var BBS:en en av de populärare i Göteborgstrakten. Under våren 1990 bytte BBS:en namn till Momo och programvara till The Common Link, TCL, skrivet av Ulf Hedlund (som för övrigt senare registrerade domännamnet just.nu), och dator till en 386:a.

Det gamla modemet åkte ut och ersattes av ett blixtrande snabbt 2400 bauds modem, något som om inte annat krävdes för att medlemsskapet i Fidonet (nodnumret var 2:203/209) inte skulle bli allt för smärtsamt när telefonräkningen kom. Momo växte därefter stadigt. 1991 hade BBS:en fyra telefonlinjer och utvecklades ytterligare fram till 1998/99 då aktiviteten där i princip avstannat helt.

I April 2001 startades Momo igen, då baserat på det inte helt okända Sklaffkom. Skillnaden var att BBS:en enbart var ansluten via Internet. Idag tycks BBS:en ha försvunnit för gott.

BBS:erna blir förstasidesstoff

1990 fanns det enligt vissa beräkningar 30000 BBS:er i USA och närmare 6000 BBS:er i Sverige. När detta fenomen var som störst hade så gott som vartenda riksdagsparti i Sverige en egen BBS.

Regeringens egen “Information Rosenbad” lär väl få lyckas glömma – den använde ett BBS-system vid namn First Class vars klientprogramvara endast fanns för Macintosh och Windows, vilket orsakade en mindre folkstorm från de som exempelvis hade Atari eller Amiga-datorer hemma. Dagstidningar som Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet drev sina egna BBS-system med varierande framgång.

Under slutet på 80-talet frossade skymningspressen i rykten om BBS:erna som hade barnporr, huserade nynazister och spred virus och piratkopierade program.

Undertecknads ömma moder bad om audiens till pojkrummet där den gamla XT-PC:n stod och brummade med den då ständigt upptagna BBS:en New Detroit på hårddisken och ville förhöra sig om innehållet på BBS:en i fråga. Fem minuter senare kunde hon ringa sina väninnor och rapportera att hennes sons BBS inte innehöll något av det som stod i tidningarna, bara bra saker.

Ett 20-tal BBS-ägare i Stockholm organiserade sig 1987 under namnet BAS (BBS Association in Stockholm) under ledning av Kjell Böhlin som själv drev en större BBS under namnet The Globe. Sysop Team i Helsingborg och BBS Association in Göteborg var andra sammanslutningar som bildades för att försöka sprida ett positivare budskap om BBS:ernas främsta och egentliga syfte – att låta människor kommunicera med varandra.

Dock återkom hela tiden debatten om BBS:ernas innehåll, huruvida man var tvungen att ha tillstånd från Datainspektionen för att hålla register över sina användare (det krävdes enligt lag men ytterst få systemoperatörer brydde sig om det), och den kanske största frågan om vem som egentligen var ansvarig för vad som skrevs i en BBS – systemoperatören eller den som skrivit texten i fråga. I fallet Block mot Weschselman beslöt domstolen att det var författaren av texten som var ansvarig men detta var inte på något sätt självklart.

Den 25:e april 1994 publicerar Svenska Dagbladet på ledarplats en artikel med rubriken ”Lämna tekniken i fred” där skribenten föreslår att ”det skall vara möjligt att ingripa mot elektroniska anslagstavlor,” (som BBS:er ett tag kallades i Sverige) ”på samma sätt som man idag kan ingripa mot vanliga anslagstavlor, eller som man kan ingripa mot annan information som sprids vid sidan av de grundlagsreglerade medierna”. Ledaren i Svenska Dagbladet är också av åsikten att politikerna inte ska gripa in, kartlägga och reglera denna nya teknik utan anser att ”den som i första hand är upphovsman till det förgripliga är ansvarig”.

Att datalagen från 1973 inte var applicerbar stod ganska snart klart för de allra flesta.

Tom Jennings och hans hund

Under sin storhetstid var över 50000 BBS:er anslutna till Fidonet runt om i världen. När Tom Jennings 1984 döpte detta sätt för BBS:er att utbyta elektronisk post med varandra efter sin hund trodde nog ingen att det skulle bli så stort. Under många år, innan Internet slog igenom på allvar, var Fidonet det snabbaste sättet att skicka elektronisk post runt om i världen. Inte sällan var det både snabbare och säkrare än vanlig ”snigelpost”.

Fidonets utveckling i Sverige var på samma sätt explosiv, även om det inte tycks finnas någon statistik på hur pass stort det egentligen blev när det var som allra störst. Mycket av historiken runt den Svenska delen av Fidonet tycks ha följt Håkan Andersson i graven när han hastigt avled år 2002. Innan Håkan gick bort hann han bland annat vara med i en längre artikel om BBS:er i Tidningen Z:

Håkan Andersson har anledning att vara god mot sin dator. Det är en tålig maskin, som tillåter honom att samtala med andra datorer runt om i världen. Håkan sitter ofta framför skärmen och skriver inlägg i debatter, som kan läsas av var och en som har tillgång till dator, telefon och en signalomvandlare.

Och märkvärdig behöver maskinen inte vara. Den enklaste hemdator från leksaksaffären Stor och Liten duger gott som inträde till en stor, snabbt växande, men okänd värld av skribenter, teknikfrälsta, ensamma hjärtan, spelgalningar, pratglada hackers och en och annan skurk…

Håkans dator i en Stockholmsförort är en liten länk i ett nätverk som omfamnar hela jorden. För några timmar sedan i natt i mörkret hade hans vänliga dator i Haninge blivit uppringd av andra datorer och utväxlat en laddning privata brev och öppna debattmöten, så kallade datakonferenser. Håkan ger några kommandon och raskar igenom nattens skörd, innan de sjuttiotal personer som använder hans dator som central börjar ringa.

Håkan, som i många år fungerade som REC (regional echomail coordinator) var en av de personer som målmedvetet drev Fidonets utveckling framåt i Sverige och under de sista åren av hans liv drev han även Fidonets webbsajt (www.fidonet.pp.se, som numera finns här).

Efter Håkans död den andra oktober år 2002 tog Michael Cronsten över webbsajten och han hjälpte också undertecknad att posta ett upprop på Fidonet där information till denna artikel efterfrågas. Tyvärr hörde ingen av sig vilket kan förklaras med att aktiviteten på Fidonet år 2003 i stort sett hade avstannat helt. Annat var det när Internet ännu inte slagit igenom, då var det för vissa alldeles för stor aktivitet på Fidonet, vilket Ulf Hedlund fick erfara.

När Ulf Hedlund implementerade stöd för Fidonet i sitt BBS-program TCL kunde varje TCL-system agera som en egen nod i Fidonet.

– Det var fullt integrerat så att möten i ett TCL-system även existerade i andra TCL-system” berättar Ulf Hedlund och beskriver det som en tidig form av replikering av data. Detta var dock inte helt helt populärt i den svenska delen av Fidonet, där de flesta BBSer var mer inriktade på upp- och nerladdning av filer, medan TCL-noderna huvudsakligen genererade en massa diskussioner i det hundratal möten som snabbt växte fram, minns Ulf Hedlund.

Ett parallellt “TclNet” startades som ett eget nät under Fidonet, med Håkan Anderssons “TCL-Haninge” som central punkt för att lösa problemet.

Joaquim Homrighausen och Mats Wallin.

En av de svenskar som uppnådde något av ett globalt kändisskap på Fidonet var Joaquim Homrighausen, som sedan 1998 år driver företaget Webbplatsen, som tack vare sitt program Frontdoor inte bara kunde försörja sig på sin programmering utan också lärde sig otroligt mycket om teknik och dessutom ”haft jäkligt kul” som han själv uttrycker det.

Homrighausens program var närmast en revolution när det kom. Tidigare hade det funnits ett och annat program för att automatiskt skicka Fidonet-post fram och tillbaka men de var inte sällan svåra att installera och konfigurera. I Frontdoor sköttes allt via ett snyggt konfigurationsprogram som med hjälp av textgrafik ritade upp menyer, valrutor och annat, och Joaquim Homrighausen uppskattar det totala användarantalet till över 10000 sedan programmet släpptes 1986.

Intressant nog finns det fortfarande användare av Frontdoor och en entusiastisk grupp på Facebook diskuterar fortfarande programmet.

Till en början skrevs programmet av Homrighausen och Peter Stewart men de två programmerarna gick skilda vägar efter en tid och Stewart fortsatte att utveckla ett program vid namn InterMail som såldes av bland annat Scandinavian PC Systems, SPCS, i Sverige.

Frontdoor användes dock inte bara för att överföra post till och från Fidonet.

– Andra roliga saker vi har hört FrontDoor användas till är både kommersiella och icke-kommersiella projekt. Bland de kommersiella så fanns det trafikövervakning (skicka bilder från kameror till en central samlingsplats), kassatjänster för att uppdatera lagerstatus och annat autaomatiskt, överföring av speluppgifter (tips, vadslagning), kommunikation från militära kampanjer där styrkorna skulle kommunicera med sina nära och kära i hemlandet utan att använda militärutrustning, berättar Joaquim Homrighausen, som inte bara utvecklade Frontdoor utan även meddelandeformatet JAM (som bland annat implementerades i BBS-programmet RemoteAccess), filöverföringsprotokollet HYDRA, som klarade överföringar i full duplex, som Homrighausen skrev tillsammans med Arjen Lentz och EMSI/IEMSI tillsammans med Chris Irwin.

Joaquim Homrighausen minns också flera konferenser i Europa och USA där Fidonetfolket träffades för att diskutera standarder och andra spörsmål.

– På en av de första i USA jag var på så gav jag Tom Jennings en kram och sa något i stil med “Well done dude”, varvid jag genast fick någon sur kommentar från en Texasbo om att det minsann fanns för mycket bögar i FidoNet, berättar Joaquim Homrighausen med ett leende och tillägger att det där höll på att bli en riktigt intressant diskussion.

En liknande händelse inträffade också när Homrighausen satt på ett hotellrum och pratade med Wynn Wagner, som skrev BBS-programmet Opus, Bob Hartman som skrev BinkleyTerm och ett antal Texasbor.

– Också här blev jag mycket irriterad över att någon över huvudtaget lade något värde i folks sexuella värderingar, vi höll ju för bövelen på med kommunikation och teknik!

Inte alla programvaror som Definite Solutions, företaget som Homrighausen drev tillsammans med Mats Wallin, blev dock succeér. Klientprogramvaran FrontDoor APX, som skulle användas för så kallade pointer (en point är en person med ett eget nodnummer som inte driver en egen Fidonet-ansluten BBS utan hämtar och lämnar sin post hos en annan BBS) var en sådan.

– Den fanns bara i kommersiell version, vilket nog var en miss. En del SysOp:ar fick testa den och gillade den väldigt mycket. Så den borde ha varit Shareware som FrontDoor var. En Windowsversion som skrevs av Mats Wallin släpptes också.

Att Fidonet var stort vittnar bland annat BBS-användaren Tommy Dugandzic om:

– Jag minns den hisnande känslan av att “hela Sverige kan läsa detta inlägg” redan imorgon. Och redan i övermorgon kommer jag få svar från alla möjliga människor!