Lilla medelålderskrisen
Idag var det på sätt och vis något som gick sönder inom mig. När jag såg min Volvo XC70 rulla iväg med en ny ägare så vet jag inte riktigt vad jag kände, annat än att det var en förändring som måste göras av kostnadsskäl och att jag med handen på hjärtat inte behöver ha en stor, tung Volvo-kombi med dragkrok och fyrhjulsdrift. Om några månader bor jag inne i Vallentuna igen i en bostadsrätt med asfalterad parkering och jag kommer inte åka till Byggmax för att köpa hem tio betongplintar till något bygge.
Jag har kört Volvo XC70 de senaste nio åren. Först denna och sedan denna. Den första rullade 60000 mil innan jag bytte in den och samtidigt köpte den senare. För mig har XC70, hur löjligt det må låta, blivit en liten del av mig. Jag kan de här bilarna utan och innan och varje gång man reparerat eller bytt en del på dem, oavsett om det är strålkastarlinser eller bromsok, så har det alltid känts som ett stort steg framåt, vilket inom några månader ofta besvarades av bilen med att skicka mig två steg bakåt igen med ännu något som måste bytas eller repareras på den.
Jag har gladeligen gjort detta arbete på båda bilarna eftersom de trots sina tillkortakommanden (som mest kan skyllas på deras ålder och i fallet med den senare bilen på bristade underhåll av tidigare ägare) eftersom detta är bilar som aldrig lämnat mig strandade vid vägkanten, som när de hamnat i diket låtit mig köra upp dem igen utan minsta bråk och som hållit mig varm på vintern och kall på sommaren.
Kort sagt: XC70 och jag gillar varandra. Men med det sagt så har det varit kostsamma affärer som slitit på både tålamod och plånbok.
Nu är det över. Idag hämtades bilen av en köpare som visste vad han gav sig in på. Jag fick så mycket betalt som jag ville ha och han betalade så mycket som han ville betala. Alla glada och nöjda.
Vad ska jag då köra i fortsättningen? Jag hade en lista över bilar jag var intresserad av (som jag också provkörde) och i takt med att ingen av dem egentligen mötte mina förväntningar (man blir lätt kräsen som Volvoman…) så växte desperationen en aning. Det jag dock visste var att jag inte skulle ha en vit bil, inte en BMW och troligen inte ens diesel.
Så jag köpte en vit BMW 320d Touring med automatlåda. En liten medelålderskris så här några år i förväg kanske? Bra fråga – jag är inte medelålders ännu, jag är heller inte en padelspelande mellanchef men jag har aldrig ägt en BMW och tänkte att det var dags att testa en modernare, tajtare, bil. Men det är en annan historia som jag får be att få återkomma till.