Min Sparcstation 5 (OpenBSD är inte så farligt)

Jag bestämde mig för att göra någonting med mina Sparcstation 5-maskiner. Jag har två av dem, en 170Mhz och en 110Mhz, och den senare är en maskin du kan köra nästan vad som helst på : Linux, Openstep, Solaris, OpenBSD eller NetBSD… men 170Mhz-modellen är något helt annat – det är bastarden i familjen.

Anledningen att så är fallet är för att denna modell, och endast denna modell, i Sparcstation 5-familjen är bestyckad med en Turbosparc-processor tillverkad av Fujitsu som tuffar på i 170Mhz, vilket kan jämföras med övriga modeller i Sparcstation 5-serien som är utrustad med den klassiska Hypersparc-processorn med klockfrekvenser på 70, 85 och 110Mhz. Turbosparc-processorn är om jag förstått det rätt ett halvt steg mellan Hypersparc och Ultrasparc, där den fått vissa egenskaper från Ultrasparc-processorn men där något gick lite fel, för det är en riktigt underlig processor… och därför är den också riktigt intressant.

Givetvis kan man fråga sig “varför bry sig om så här gammal hårdvara? Skaffa en snabb PC och glöm bort dessa gamla Sparcstation-maskiner!”

Och.. ja: de är gamla, de är inte så snabba, men de är fruktansvärt robusta och verkar aldrig riktigt gå sönder, och de är också snabba nog för att ta hand om en del saker jag behöver få gjorda.

Två andra stora anledningar till att jag fortsätter använda dessa gamla maskiner är att de dels inte genererar lika mycket värme som mina PC-servrar (och värme är ett stort problem på sommaren – jag tycks alltid förlora minst en hårddisk under julihettan oavsett hur många fläktar och kylning jag har installerat i mitt lilla serverrum och det är något jag är innerligt trött på) och jag har också ett stort intresse av att använda gammal hårdvara tll att göra nya saker. Vad jag menar med det sistnämnda är att man inte behöver ha den senaste och snabbaste hårdvaran för att köra mjukvaror för små och medelstora internettjänster, och detta är i synnerhet sant för mig som driver ett litet forum och några andra webbsajter med e-post och DNS-tjänster.

Under de år jag hållit på och meckat med såna här saker har jag kommit fram till att det är mjukvaran som kräver kraftfullare hårdvara, oavsett om mjukvarans uppgift faktiskt kräver det. Min nuvarande webbserver, en AMD Ahtlon på 1.1GHz med 512 megabyte internminne och med en last på 0.00 och 0.10 ägnar sig åt att serva statiska html-filer, exekvera några PHP-script och skicka och ta emot lite e-post – inte särskilt krävande uppgifter egentligen.

Databaser som MySQL och PostgreSQL kräver båda mycket internminne och snabb I/O, något som mina Sparcstation-maskiner inte kan erbjuda.

Eftersom 170Mh-modellen skiljer sig markant när det gäller processorn från de andra modellerna i produktfamiljen är det en rätt komplicerad historia att få tag i operativsystem och mjukvaror som fungerar bra på den. Ett rykte säger att just denna processor är fullpackad med buggar av olika slag, något jag inte vet om det är sant eller inte, men det enda operativsystem som fungerar helt stabilt på den fram tills nu har varit Solaris. Jag trivs inte riktigt med Solaris och därför har jag försökt hitta något annat operativsystem att köra på maskinen. Det är nämligen en hyfsat kompetent maskin detta – 224 megabyte internminne och 36 gigabyte SCSI-hårddisk gör att den faktiskt är riktigt snabb.

Jag hade helst kört Linux på den här maskinen men det fnns inga distributioner som fungerar bra på den. När jag startade nerd.nu år 1997 så använde vi den här maskinen att köra den webbsajten (och några andra) på och det fungerade bra, åtminstone ett tag. Vi använde en betaversion av en distribution kallad UltraPenguin men den var aldrig 100% stabil och behövde bootas om efter 2-3 dagar, ananrs kraschade den. UltraPenguin har dessutom inte uppdaterats sedan 1998 eller något sådant och den enda andra Linuxdistribution jag kunnat hitta för Sparc-baserade maskiner, Aurora Linux, stödjer inte den här Sparcstation 5-modellen.

Så – vad ska man då göra? Tja, jag vände mig till den “andra sidan” – jag vände mig till BSD-världen. OpenBSD närmare bestämt. Jag har alltid varit lite nervös inför de BSD-baserade operativsystemen eftersom det sätt man partitionerade sin hårddisk inte kändes helt logiskt (eller begripligt). Jag lyckades aldrig få NetBSD eller OpenBSD att fungera. Kanske är jag för korkad men i min värld så finns det två sätt att arbeta med hårdiskpartitonering – det ena är sättet som så många som möjligt förstår, och det andra sättet är det som få förstår. OpenBSD tillhör den senare kategorin, men efter att jag använt Darwin och Mac OS X på både server och desktop så kände jag mig mer redo att ta mig an OpenBSD – så länge Pico finns så överlever jag vad som helst!

Jag fick installera hela operativsystemet över FTP (det finns inga ISO-filer att ladda ned utan man får vackert köpa CD-ROM-skivor om man vill ha något att installera från) men det gick bra och min Sparcstation 5 på 170Mhz körde nu ett modernt operativsystem.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Theo de Raath – grundaren/ägaren/diktatorn i OpenBSD-projektet. Han har ett ego vars storlek motsvarar en mindre kontinent och särskilt trevlig är han inte, men med det sagt: OpenBSD 3.3 är ett VÄLDIGT stabilt och välutvecklat operativsystem som gör det möjligt för mig att köra ett modernt operativystem på min “omöjliga” Sparcstatiion 5, och det med riktigt fina prestanda. Jag testade att kompilera webbservern Apache (version 2.0.17) och konfigurationssteget tog 10-15 minuter och själva kompileringen var klar på 25-30 minuter.

110MHz-modellen av Sparcstation 5 då? Jodå – den bootar Aurora Linux, Openstep 4.2 och annat utan att bråka över huvud taget men prestandamässigt är den en rejäl bit efter “storebrorsan” med 170MHz-processorn. Vet ärligt talat inte vad jag ska göra med den här maskinen…