Joakim Melin
E-postklienter för Linux anno 2024 ⚓
Någon gång i forntiden, troligen när jag övergav Mac:en och gick till Linux första gången, skrev jag en bloggtext om de olika e-postklienter som då fanns för Linux och hur de, i varierande grad, var bra eller mindre bra. Jag vet inte var den texten tog vägen så jag bestämde mig för att skriva en till.
För nu, några år senare, är jag tillbaka på Linuxplattan, och givetvis behöver jag en anständig e-postklient.
För att få ett par (mer eller mindre) uppenbara faktum ur vägen:
Först och främst: jag avskyr e-post. Jag hade helst inte haft en e-postklient, eller en e-postadress eller några e-postkonton över huvudtaget. Detta kommer från en person som gladeligen (nåja…) körde en egen e-postserver i nästan 25 år. Allt har sin tid, och e-posten har definitivt haft sin.
Det andra är att e-postklient ska ha ett grafiskt gränssnitt. Därför är inte Pine, Emacs eller andra tortyrverktyg med i denna genomgång, som i övrigt inte är komplett på något sätt utan innehåller vad jag kunnat eller orkat testa på min laptop med Linuxdistributionen Fedora 40.
Det finns ett antal förbehåll värda att nämna. När detta skrivs använder jag sedan över ett år Exchange Online för att hantera min och min familjs e-post. Detta är på väg att få ett slut då jag nu beställt en ny VPS hos OVH och kommer återgå till att hantera min e-post själv igen. Kostnaden för VPS:en motsvarar drygt månadskostnaden för två konton hos Microsoft och även om det är skönt att slippa hantera e-posten så finns det gott om saker jag inte gillar med Exchange Online. Det primära förbehållet är således att e-postklienten jag väljer måste fungera med Exchange Online, och 2FA-autentiseringen som Microsoft i princip tvingar på sina kunder nu för tiden. Inte för att det är något tokigt med det, men det skapar ett och annat problem om man vill använda någon annan klient än Microsofts egna Outlook.
När det gäller Fedora och Gnome så innebär det exempelvis att man fortfarande inte kan ange kontot i Gnomes inställningar för Online-tjänster, eftersom denna helt enkelt inte vet hur den ska hantera 2FA-begäran från Microsofts sida. Samma 2FA-krav gör också att det inte bara är att ansluta via IMAP instället eftersom IMAP-klienterna inte heller fattar vad de ska göra.
Innan kommentarerna kommer: ja, jag har aktiverat ett applikationslösenord i Exchange Online som ska kringgå 2FA, men det tycks endast fungera för SMTP och inte IMAP.
Om du har en mer normal e-postuppsättning med IMAP och SMTP så kommer många av kommentarerna i den här bloggposten inte att gälla dig.
Mailspring
Om inte Mailspring hade haft sådana enorma problem med att… jag vet inte, fungera kanske, så hade det blivit klienten jag valt att använda fullt ut. Inget snack om saken. Det är en snygg, lättanvänd klient som fungerar med mina mailkonton i Exchange Online, Gmail, och så vidare. Gränssnittet är enkelt att komma överrens med och även i gratisversionen har man tillräckligt med funktioner för att trivas med denna e-postklient. Ja, den synkroniserar e-posten från respektive server till sitt egna “moln” men eftersom min e-post för närvarande helt ligger hos andra leverantörer i “molnet” så kan jag leva med det.
Mailspring är dock inte utan sina problem, givetvis…
Problemet är att Mailspring kraschar rätt ofta. När Mailspring bestämmer sig för att göra just det så har den också sönder alla integrationer med mina e-postleverantörer. Vilket innebär att jag måste sätta mig och logga in, autentisera via 2FA och allt det andra hos alla e-postleverantörer i princip varje dag.
Det är givetvis ohållbart. Av den anledningen är Mailspring inget alternativ för mig, tyvärr.
“Outlook”
Att kalla Outlook för Linux för en e-postklient är egentligen lite magstarkt då det egentligen är en Electron-applikation som bäddar in webbgränssnittet hos Exchange Online. Att kalla denna applikation för “Outlook” kan även det vara lite på gränsen, om sanningen ska fram. Den version som finns tillgänglig via Flathub är inte ens släppt av Microsoft själva, det är en helt inofficiell version av Outlook men den har den stora fördelen att den fungerar - den fungerar faktiskt till och med riktigt bra. Applikationen kraschar aldrig, den skickar och tar emot e-post och det fungerar helt enkelt bara som det skall.
Eftersom det är en wrappad version av ett webbgrässnitt så finns det givetvis en och annan begränsning, främst i form av att Outlook för Linux bara fungerar med ett konto, på en tjänst eller server, och det är allt. Är man okej med att ha flera e-postklienter i sin dator för att kunna komma åt fler e-postkonton hos andra leverantörer så är “Outlook” faktiskt helt okej. Det är som sagt en Electron-applikation så den käkar över 400 megabyte hårddiskyta innan du ens startat applikationen i fråga. Närmare 180 megabyte internminne går också åt, för övrigt…
Att kalla “Mail” för en komplett e-postapplikation är väl att ta i så man skäms en smula. Att den kallas “Mail” är kanske också retsamt för de som med inte så lite nostalgiska och varma känslor minns Mac OS X för tio år sedan och i den det operativsystemet inbyggda e-postapplikationen som bar namnet Mail.
Den heter Mail fortfarande, även om operativsystemet bytt namn till macOS, men den en gång så enkla applikationen har byggts på med funktioner man inte vill ha eller inte behöver. En flodvåg av onödiga inställningar är knappast något man behöver oroa sig för när det gäller Mail i Fedora 40. Ty denna mailklient är precis allt du ser i bilden ovan, varken mer eller mindre. Den härstammar från Elementary OS, en sorts macOS-klon som tyvärr faller sönder en aning när man börjar gräva lite djupare i det annars väldigt vackra gränssnittet. I Mail så kan du inte lägga till konton, du kan inte ändra inställningar för i princip någonting utan de konton man lägger in gör man via vyn i Gnome där man konfigurerar online-tjänster. Jag uppskattar att Mail använder sig av denna funktion, fler e-postklienter i Fedora borde göra det, men få känner sig uppenbarligen kallade att göra just det. Det är också baksidan med Mail - den är så grundläggande så man kan bokstavligen endast ta emot, läsa och skicka e-post. Minimalisten i mig njuter givetvis av detta - vad mer behöver man? Regler för att sortera inkommande e-post hade varit trevligt, kanske någon form av spamhantering, men annars inte mycket mer om sanningen ska fram.
Betterbird
Thunderbird är de flesta nog bekant med. En klassisk e-postklient som levererat år efter år trots hot om nedläggning. Thunderbird lever kvar än idag men det gör också en fork kallad Betterbird. Eftersom en fork inte sällan blir bättre än orginalet (se XBMC och Plex, eller varför inte pfSense och OPNSense) så bestämde jag mig för att titta närmare på Betterbird. Det är fullt möjligt, för att inte säga sannolikt, att vad jag hittat i Betterbird också existerar i Thunderbird så håll på knivarna i kommentarerna - jag har helt enkelt inte orkat installera båda för att jämföra.
Som jag nämnde tidigare så är det ju en aning knepigt att få ett konto hos Exchange Online med 2FA-autentisering att fungera med andra e-postklienter än Microsofts egna Outlook och Mailspring. Men Betterbird har en inbyggd funktion som jag aldrig trodde skulle fungera (den har sannerligen aldrig fungerat förut när jag testat den med Thunderbird): mata in dina inloggningsuppgifter och den kan sedan konfiguera upp Betterbird att fungera över IMAP och SMTP/S mot Exchange Online. Serveradresser och portar är sannerligen inga hemligheter, inte heller hur säkerhet ska förhandlas vid inloggning mot servrarna hos Microsoft, men det Betterbird stödjer är något som de andra inte stödjer.
Just det - Betterbird klarar av att prata med Microsoft, ladda gränssnittet som krävs för att jag ska godkänna inloggningen och sedan fungerar det bara.
Betterbird är en trevlig e-postklient. Den fungerar, den kraschar inte, och min e-post ser bra ut på min 4K-skärm. Det enda som stör mig är att jag vill ha läsfältet för innehållet i ett brev till höger om inkorgen, inte nedanför.
Summering
Om jag skulle välja någon av de ovanstående e-postklienterna, vilken blir det då? Valet faller faktiskt på Betterbird. Det känns som en trygg e-postklient helt enkelt. Mailspring hade fungerat bra om det inte vore för det enkla faktum att applikationen kraschar i tid och otid. “Outlook”, som egentligen inte är en applikation över huvudtaget, fungerar ju bra men den stödjer inga andra e-postleverantörer jämte Microsoft vilket kan man tycka är rätt rimligt egentligen med tanke på att det inte är riktiga Outlook vi pratar om.
Jag har även tittat på Geary och ett par andra klienter men de tillför i mitt tycke ingenting till den här diskussionen. Är du i samma sits som jag (ett tag till) så ska du välja Betterbird.
Tillägg
Givetvis hade jag glömt bort Evolution, en e-postklient som lovade väldigt gott när den lanserades för många år sedan och sedan kanske fallit lite i glömska. Evolution gör något som Betterbird inte klarar av: den kan ansluta sig till Exchange Online via EWS-protokollet (Exchange Web Services) och eftersom Microsofts “tolkning” av IMAP är så oerhört korkad så man inte ens ser mappar under inkorgen utan endast inkorgen i sig kan jag gladeligen peka på Evolution för den som vill ha en stabil och bra e-postklient. Den fungerar faktiskt så bra så jag använder den för att migrera ut min e-post från Exchange Online till min egna e-postserver…
Björeman // Melin // Åhs, avsnitt 404: Den obegripliga naiviteten ⚓
Direkt från sin kliniskt vita inspelningsstudio kliver Karl Emil Nikka in och gästar podden och lyckas driva oss till fullständigt vansinne i en diskussion om Chat Control 2.0. Ytterst lyssningsvärt.
Att inse verkligheten ⚓
För en tid sedan köpte jag en Thinkpad Carbon X1 (femte eller sjätte generationen beroende på vem man frågar…) på Tradera för en struntsumma. Efter lite reparationer av tangentbordet och annat så fann jag att datorn var snygg, ren och fungerade utmärkt. Jag installerade Fedora 40 på den (som en chans till revanch för plattformen efter min sågning av Fedora 38). Det fungerade bra. Det fungerade till och med väldigt, väldigt bra. Datorn är rapp, responsiv och ett sant nöje att jobba med helt enkelt.
Sedan började jag fundera ett varv till. Vad är egentligen min primära datorplattform hemma för mitt egna användande, som till 85% består av att skriva, spela in poddar, posta poddavsnitt och hacka lite på mina servrar när andan faller på. Kanske nåt spel smyger sig in också emellanåt men det är i princip vad jag använder min skrivbordsdator till.
I praktiken pratar vi alltså om att jag inte rör datorn på en vecka, ibland ännu längre. Min iPhone 14 rör jag däremot väldigt mycket - man kan därför säga att det är min primära datorplattform.
I allt detta börjar jag snegla på min Mac mini M2 som jag köpte förra året. En fin, snabb och bra dator på alla sätt och vis, det är det inget snack om. Men den har fortfarande garanti och med tanke på att den bara står och i princip samlar damm på mitt skrivbord började jag fundera: kan jag klara mig utan den?
Jag har testat detta en tid och skött i princip allt “skrivbordsdatande” förutom att spela in poddar på min Thinkpad. En Thinkpad som kostade mig drygt 1400 kronor och kanske en 50-lapp i delar till den, jämfört med en Mac mini som kostade över 10000 kronor. Det var då jag insåg verkligheten: jag behöver inte ha kvar min Mac. Den är trevlig, kanske ersätts den av en Macbook igen en vacker dag, vem vet.
Nu är bytet gjort. Min Mac mini ligger ute på annons på Tradera och mitt skrivbord pryds nu av nyss nämnda Thinkpad, ett tangentbord i form av ett Logitech K750 och en Logitech MX Master 3-mus. Mina lösenord hanteras fortfarande av Enpass som synkar dem via min Nextcloud-server, jag har Outlook för min e-post som bor i Exchange Online hos Microsoft och jag använder Firefox istället för Safari som primär webbläsare. I stället för Byword skriver jag mina texter i Atom.
Saker saknas förstås. Apple Music kan jag köra via webbläsaren, men jag kan inte skicka musiken till mina Homepods men högtalare på skrivbordet eller hörlurar fungerar så klart bra. Mitt rätt massiva bildbibliotek bor även det hos Apple och det kan jag inte komma åt från Linux, men däremot kan jag låta synka upp det från min iPhone till min Nextcloud-server och sedan synkronisera ned dem från Nextcloud-servern till min laptop.
Ska man bli “politisk” för ett ögonblick så har jag inte riktigt känt mig hemma i macOS på flera år. Apple gör vad Apple vill och de ständigt kosmetiska förändringarna de senaste tio åren har knappast betytt så mycket för mig personligen när det samtidigt innebär att operativsystemet fördummas mer och mer under skalet.
Om det är något jag lärt mig så är det att man aldrig ska säga aldrig…
Diverse noteringar, del 2 ⚓
Ännu en uppdatering om olika saker som inte rikigt räcker till för en längre bloggpost.
Den här bloggen och alla andra tjänster har flyttat hem igen, och servern hos Hetzner är uppsagd. Inte för att Hetzner-servern var dålig på något sätt men jag insåg att de maskiner jag kunde köpa (se nedan) har blivit så billiga så jag i princip kan räkna hem det på 6-8 månader, inklusive elkostnad och bredbandskostnad gentemot kostnaden för serverhyran hos Hetzner.
Jag har ett Proxmox-kluster om tre maskiner (HP ProDesk Mini och Elitedesk Mini) och när jag får ork kanske jag sätter upp dem i ett Ceph-kluster också… eller skaffar en tyst NAS för att skyffla filer mellan dem. Mer om klustret senare om jag orkar skriva om det men det är inte så vansinnigt spännande egentligen. Mer minne borde petas i också, två av noderna har endast 16GB RAM och en tredje är fullsmetad med 32GB RAM.
Saab:en har hittat ett nytt hem hos min kollega och vän Jonathan. Jag hoppas den mår lika bra där som den gjorde hos mig.
Efter en del fnulande och hjälp från mina poddkollegor så har jag nu fått og:image-taggen att fungera i Hugo. Finare delningar av mina alster i framtiden, således.
Jag köpte en laptop i våras via Tradera, en Thinkpad X1 Carbon (sjätte generationen) och efter att ha fixat till tangentbordet (tack Jonathan för hjälpen!) och lite annat (prislappen var ynka 1300 kronor med 16GB RAM och 512GB SSD) så har jag funderat på att låta den vara min primära och enda dator. Den är så sjukt snabb och trevlig på alla sätt och vis och Fedora 40 har visat sig fungera ypperligt på den (till skillnad från Fedora 38…). Kanske är det så att jag till och med säljer min Mac mini M2. Vi får se.
Den här bloggen nu byter färgschema beroende på om du kör din dator, telefon eller surfplatta i mörkt läge (så-kallat Dark Mode) eller ljust läge. Mycket nöje.
Kenneth Rickemyr (1950 - 2024) ⚓
2006 träffade jag kvinnan som jag under de kommande 14 åren skulle kalla min fru och senare mamma till våra två söner. Med kvinnan följde också två svärföräldrar i form av Lena och Kenneth. Bortsett från att de hade vissa synpunkter på min då ganska extravaganta körstil (i kombination med en alldeles för snabb bil) så stod det snart klart för mig att det här inte var några “normala” svärföräldrar. De hjälpte oss med allt, ställde upp och röjde på tomten till det alldeles för stora huset vi köpte, var barnvakter åt våra två söner, reste upp med kort varsel så snart det var något som var galet som jag, eller vi, inte kunde ordna på egen hand.
Hjälpen kom utan förbehåll, utan en förväntan på gentjänster i någon form. De tyckte om att hjälpa till och när de senare båda blev pensionärer så hade de kunnat lägga sin tid på sig själva, men istället gjorde de tvärt-om - de fanns alltid där, och det var alltid ett sant nöje att ha dem på besök.
Lena och Kenneth var inte bara exemplariska och varma morföräldrar till våra två söner, de var också bonusmorföräldrar åt mina två döttrar. Det var heller inte något de gjorde för syns skull utan i deras hem fanns inramade bilder på mina döttrar bredvid de andra barnbarnen. Kärleken och omtanken var äkta.
När jag och deras dotter gick skilda vägar 2021 så var det aldrig tal om att min relation till Lena och Kenneth var historia. Jag var alltid välkommen i deras hem och vi hördes på telefon hyfsat regelbundet om ditt och datt.
Kenneth hade alltid en historia att berätta, oftast från sitt brokiga och hårda yrkesliv. Huruvida det han berättade var helt sant eller inte spelade mindre roll för hans berättarstil var så underbart engagerande så man kunde inte motstå att lyssna. Låt gå att man fick höra i princip samma historia med viss regelbundenhet, och viss variation, genom åren - det spelade ingen roll. Jag njöt av varje ögonblick.
Förra året började Kenneth känna sig trött. Han hade ingen aptit och tappade snabbt i vikt och efter en undersökning visade det sig att cancern tagit ett rejält grepp om hans kropp. Trots att Kenneth bjöd upp till en rejäl fajt så var kampen en han inte kunde vinna. Jag träffade honom ett par veckor innan han somnade in och han var vid gott mod, skämtade och berättade en och annan historia. Vi sade farväl till varandra där och då, och även om vi inte sa det rakt ut så var det på något sätt underförstått.
Kenneth somnade in med Lena vid sin sida den 9:e mars i år. Han sörjs av sin hustru, två döttrar, en bonusson, sex barnbarn och två bonus-barnbarn och alla vi andra som hade förmånen, nöjet, och äran att få känna honom.
Kenneth Rickemyr var en rak, reko, snäll, generös och hederlig karl och hans stil är en som vi alla kan ta efter utan minsta betänksamhet. Jag saknar honom.
© 2000 - 2025 Joakim Melin.
