Mitt intresse för gamla datorer är ungefär lika stort som min hustrus suckande över hur mycket plats allting tar. En maskin jag köpte för ett antal år sedan men inte riktigt gjort något åt är min Amiga 1200, kanske den sista riktigt bra maskinen som Commodore hann tillverka i större mängder innan bolaget gick i konkurs 1994. Amiga 1200 är också den enda modell som fortsatte säljas av Escom, bolaget som köpte upp delar av Commodores konkursbo, och som faktiskt sålde riktigt bra även under 1995. Escom gick i konkurs 1996, tyngda av att ha vuxit alldeles för snabbt på den engelska och tyska marknaden med åtskilliga butiker.

…

Det finns tv-serier, och sen finns det tv-serier. I den tidigare kategorin hittar vi sitcoms och andra former av rapp underhållning man egentligen inte behöver lägga allt för mycket energi på att hänga med. I den senare kategorin hittar vi tv-serier som bryter ny mark, revolutionerar mediet och som har bra manus, bra regissörer, bra skådespelare, ordentliga budgetar och en gemensam respekt för materialet.

Alla inblandade i ger allt och skänker en trovärdighet till projektet som gör att inte en minut i ett avsnitt har några svaga punkter. Exempel på detta är från senare (och tidigare) år är Boardwalk Empire, Mad Men, första säsongen av Twin Peaks, True Detective, Bron, första säsongen av Walking Dead, Sherlock, House of Cards, och så vidare. TV-serier som håller måttet hela vägen, vars handling inte flippar ut när manusförfattarna börjar få slut på ideér. TV-serier där skådespelarna verkligen köper det material de ska vara med och skapa på film, där handlingen inte har oerhörda logiska luckor, och så vidare.

…

Min bil är gammal. Det är vad 50-talister brukar referera till som en “sossecontainer”, och jag har fått utstå ett och annat skämt om min bil. Men jag gillar min bil, trots att den är just gammal, inte särskilt snygg egentligen och dessutom närmare 50000 körda mil under dess elva år på vägarna.

Jag pratar om min Volvo XC70. Känd bland annat från artiklar som denna har bilen blivit något av en förlängning av min personlighet – lite kantstött, lite mullig, lite sävlig och inte särskilt rapp i vändningarna men alltid med en ambition att leverera.

…

En gång i tiden drev jag en podcast, och jag var med som gäst i en del andra lite då och då. Det var roligt och det var intressant men efter ett år bestämde jag mig för att lägga min egna podcast i malpåse av den enkla anledning att jag inte hade något att säga. Den tid jag hade till att fundera på saker att skriva om åts nu upp av att fundera på saker att prata om och de två gick helt enkelt inte samman. Bloggandet var mitt huvudfokus och så fick det förbli och när det beslutet väl var fattat var resten inte särskilt komplicerat – för att bloggen skulle överleva fick min podcast helt enkelt somna in.

…

Det är en väldigt märkvärdig film, i synnerhet med tanke på att det är en så kallad “ungdomsfilm”. Släppt för 30 år sedan, 1985, är The Breakfast Club något så intressant som en riktigt sevärd “collegefilm” som de kallades då. Fullpackad
med smarta repliker, en på pappret omöjlig handling men som i praktiken fungerar
helt lysande och med riktigt bra skådespelare (som då gick under öknamnet “The Bratpack”) har denna 97 minuter långa film lyckats få 7,9 av 10 poäng i betyg på IMDB.

…