Jag och min Volvo ☍

Min bil är gammal. Det är vad 50-talister brukar referera till som en “sossecontainer”, och jag har fått utstå ett och annat skämt om min bil. Men jag gillar min bil, trots att den är just gammal, inte särskilt snygg egentligen och dessutom närmare 50000 körda mil under dess elva år på vägarna.

Jag pratar om min Volvo XC70. Känd bland annat från artiklar som denna har bilen blivit något av en förlängning av min personlighet – lite kantstött, lite mullig, lite sävlig och inte särskilt rapp i vändningarna men alltid med en ambition att leverera.

Under de mer än tre år jag haft bilen har jag fått reparera en del saker, långt ifrån mycket, men ändå saker som behövs fixas när bilen rullat långt. Generatorrem, bromsar, turboslang, regelbundna oljebyten i motor och växellåda, nya vinterdäck, kamrem, vattenpump och nu senast en läckande andra vattenpump för dieselvärmaren (som ändå är trasig så de kopplade bort den istället för att byta ut den) samt diverse delar i framvagnen som gör att det låter “klonk” emellanåt.

Det finns saker jag inte riktigt kan eller vill fixa med själv (mycket beroende på att jag saknar en bra plats att mecka på) men en kärvande fönsterhiss, trasig nummerplåtsbelysning, byte av torkarmotor och torkararm bak och lite annat småplock har jag reparerat själv. Tänkte ge mig på att byta högtalare i bilen också men såg att de är fastnitade i dörrarna så jag måste skaffa mig en popnitpistol först.

Vad är då tjusningen med en gammal bil? Den är förhållandevis billig att äga. Trots att skatten ligger på drygt 7800 kronor per år drar den under halvlitern per mil (diesel), är billig att försäkra och förhållandevis billig att lämna in på verkstad. Det är en tyst, komfortabel bil som också är oerhört säker (jag blev påkörd bakifrån av en två ton tung Range Rover i januari och det enda som gick sönder på Volvon var lite plast som försäkringsbolaget betalade byte för medan Range Rovern fick bärgas därifrån) och bor man som vi gör ute på landet är kan vintrarna vara komplicerade varför XC70:ns fyrhjulsdrift är helt suverän.

Kort sagt – det är en bil för mig. Trygg, pålitlig och fungerar för det allra mesta.

Detta kan givetvis vara en aning provocerande. Vänner och bekanta ser antingen med ett visst mått av respekt på bilen eller så fnissar de och tycker den borde ha skrotats för länge sedan. De som tror bilen är nyare blir nästan häpna när de hör vad som står på mätaren.

Det finns utöver de anledningar jag angav tidigare två stora dito som gör att jag behåller bilen och tänker fortsätta göra det ett tag till. Den första anledningen är en taxichaufför i 55-60-årsåldern som hämtade mig en tidig morgon för några år sedan. Han såg bilen på gårdsplanen och frågade vilken årsmodell det var. Därefter sade han följande:

Sälj aldrig den där bilen. Den är suverän.

Ta hand om den så kommer den fungera tills du är i min ålder.

Taxichaufförer kan snacka skit om mycket men om det är något de har viss koll på så är det bilar.

Den andra anledningen kommer från en skadereglererare på en Volvoverkstad jag besökte för ett tag sedan angående krockskadan jag beskrev ovan. Han såg vilken årsmodell det var, och tittade på mätarställningen och sade:

Imponerande.

Tar man hand om de här bilarna går de hur länge som helst och de är extremt krocksäkra.

Två, i mina ögon, auktoriteter har uttalat sig.

Jag ska erkänna att jag kastat längtansfulla blickar på allt från en Saab 9-3 Aero i lämplig årsmodell (2000-2002) till en Land Rover Discovery 3 (med diesel-sexan), två bilmodeller och märken som båda har särskilda platser i mitt bilhjärta.

Min gode vän Fredrik summerade det dock bäst om varför han som jag uteslutande köper äldre bilar och hellre tar hand om dem än att bara kasta bort och köpa det nyaste och senaste:

Dessutom finns det ju en viss tjusning med att hålla bilar i liv vid de mitalen tycker jag, man får liksom knäppa alla som inte vågar köpa en bil som gått mer än 7000 mil på näsan.

Att köpa en äldre bil är definitivt inget problem, så länge man vet vad man köper och ser till att göra sin hemläxa innan man köper. Kända och vanliga fel och problem är saker man måste ha koll på, men lägger man ner den tiden och ser till att ha en bra och prisvärd meckare i närheten kan man helt klart leva med en äldre bil.

Den ger dig inget andrahandsvärde att tala om men den rensar inte bankkontot heller när du ska punga ut handpenningen.

Problemet med podcasts ☍

En gång i tiden drev jag en podcast, och jag var med som gäst i en del andra lite då och då. Det var roligt och det var intressant men efter ett år bestämde jag mig för att lägga min egna podcast i malpåse av den enkla anledning att jag inte hade något att säga. Den tid jag hade till att fundera på saker att skriva om åts nu upp av att fundera på saker att prata om och de två gick helt enkelt inte samman. Bloggandet var mitt huvudfokus och så fick det förbli och när det beslutet väl var fattat var resten inte särskilt komplicerat – för att bloggen skulle överleva fick min podcast helt enkelt somna in.

Spola framåt två år så har vi en situation där podcast-segmentet fullständigt exploderat.

Podcasts har blivit oerhört populära, i synnerhet inom tekniksegmentet där tidigare profilerade bloggare numera sitter och babblar timme efter timme i podcast efter podcast varje vecka. Men om man vill kalla podcast:en för den nya bloggen så finns det ett problem i den jämförelsen: alla de som figurerar i olika podcasts drev inte tre, fyra eller fem bloggar samtidigt. De skrev inte särskilt ofta på andras bloggar och på något sätt var det skrivna ordet en nästintill helgad zon för en bloggare. Bloggen var och är bloggaren varumärke, helt enkelt.

John Gruber på Daring Fireball har som bekant en podcast kallad The Talk Show. En podcast som är genial på det sättet att även om Gruber ibland har förberett 2-3 ämnen att prata om så tenderar diskussionerna att driva iväg åt oväntade håll vilket också gör diskussionerna så intressanta. En annan sak med John Grubers podcast:ande som gör The Talk Show så intressant är att det är den enda podcast han är med i. Han är gäst ibland i ett fåtal andra podcast:s men i övrigt så håller han sig till sin egna podcast, precis som på samma sätt som han håller sig till sin egna blogg.

Andra exempel kan vi hämta från en annan favoritpodcast, Accidental Tech Podcast, där herrar Siracusa, Liss och Arment varje vecka pratar om teknik 60-90 minuter (eftersnacket inte alltid inkluderat i den tidsperioden). Förutom när John Siracusa har publicerat sin årligen återkommande recension av Mac OS X, eller när Marco Arment lanserat en ny mjukvara eller tjänst, så håller sig de tre herrarna till sin podcast och sina respektive bloggar. Åtminstone var det så tills Casey Liss bestämde sig för att starta en podcast tillsammans med podcastfantomen Myke Hurley i hans nya nätverk Relay.FM.

Det är på något sätt här jag kommer till pudelns kärna med denna krönika – mitt problem med podcasts.

Jag ska beskriva det så här: tänk om många av dina bloggar du gillar, eller radioprogram eller TV-program eller den musik du gärna lyssnar på, gjordes av ett fåtal personer som byttes av i dessa olika kanaler.

Ni vet – ungefär som Reneé Nyberg i TV3 eller Martin Timell i TV4.

Efter ett tag blir man ganska less på att höra samma röster om och om igen i olika sammanhang. Två olika podcast:er som har en eller två personer som programledare i båda blir snart svårt att skilja på – det är samma röster och oavsett om de pratar om pennor eller en ny iMac så känns det efter ett tag som att den orala diarrén börjar sina. Man förknippar gärna en röst eller ett ansikte i media med en fråga, ett program, ett ämne.

Att se tidigare Plus-programledaren Sverker Olofsson leda ett underhållningsprogram i SVT är svårt, ungefär som att det hade varit lika svårt att se en supercreddig journalist som Janne Josefsson vara med i Let’s Dance.

Alla har ofta åsikter om mycket men åsikter måste komma naturligt och inte tvingas fram för att tillfredsställa ett schema som inte sällan spikats på grund av försäljning av annonsplatser i en podcast. Det kan kännas forcerat, det kan kännas krystat och framför allt får man ibland känslan av att personer som Myke Hurley (sju olika podcasts i sitt egna nätverk Relay.FM), Jason Snell, Dan Benjamin (som har elva podcasts i sitt egna nätverk 5by5) och allt vad de heter gillar att höra sina egna röster mer än att de tänker på vad lyssnaren egentligen tycker.

Myke Hurley upptäckte jag när han spelade in CMD+Space varje vecka (senare döptes den om till Inquisitive när han lämnade 5by5 och startade eget) och jag tyckte verkligen han var intressant att lyssna på eftersom CMD+Space var Mike Hurley på samma sätt som The Talk Show var John Gruber. En podcast med just Jason Snell där han har 5-6 gäster samtidigt i samma program blir inte bara svårt att lyssna på utan också extremt tröttsamt och sönderredigerat.

Lyssnaren är inte i fokus – personerna bakom varje podcast är det. Det är det stora problem jag har med dagens podcasts.

Det känns inte avlägset att podcast-trenden håller på och pratas sönder av dem som driver den. Det är synd, för i sina bästa stunder kan en podcast vara betydligt roligare underhållning än att lyssna på vanlig radio, men när man kan dra ett likhetstecken mellan meningslöst babblade i P3 och en podcast du just laddat ned så ser jag det inte som ett tecken på framgång för någotdera medium utan snarare tvärtom.

Kanske en av historiens bästa filmer ☍

Det är en väldigt märkvärdig film, i synnerhet med tanke på att det är en så kallad “ungdomsfilm”. Släppt för 30 år sedan, 1985, är The Breakfast Club något så intressant som en riktigt sevärd “collegefilm” som de kallades då. Fullpackad
med smarta repliker, en på pappret omöjlig handling men som i praktiken fungerar
helt lysande och med riktigt bra skådespelare (som då gick under öknamnet “The Bratpack”) har denna 97 minuter långa film lyckats få 7,9 av 10 poäng i betyg på IMDB.

The Breakfast är på många sätt en motsägelse. Å ena sidan är det en film som säljs hårt på de fem huvudrollsinnehavarna och det faktum att de var superkändisar genom tidigare filmer av regissören John Hughes.

Den säljande undertiteln för filmen var minst sagt pompös:

They only met once, but it changed their lives forever

Vad är då grejen med The Breakfast Club?

Många som sett den tycker den är oerhört tråkig. Det händer ju ingenting, är ett vanligt återkommande betyg, och det är precis det som är det geniala med handlingen: fem ungdomar samlas en tidig lördagsmorgon för en dags kvarsittning i skolan. De är där av olika anledningar, och de är ett tvärsnitt av det amerikanska samhället under Reaganåren i USA – en värsting, en sportfåne, en rikemansdotter, en nörd och en tjej som bara är “annorlunda” och inte passar in någonstans.

Intressant nog har de en sak till gemensamt utöver att de går i samma skola och ska sitta på kvarsittning tillsammans – de kommer alla från hem där de vuxna i deras liv inte förstår dem. Det är inte en del av handlingen som bär filmen framåt men det antyds lite senare i filmen vid några tillfällen och hänger man med redan i filmens inledning får man reda på allt man behöver veta om ungdomarnas situationer hemma.

Sportfånens pappa tycker inte sonens mobbningsattack mot en svagare klasskamrat var något att skämmas för utöver det faktum att sonen åkte dit. Nördens mamma skäller ut sonen för att han reagerat negativt på ett dåligt betyg och brutit ihop över det. Den annorlunda flickans familj visar inget intresse av att säga hejdå till henne utan dumpar henne vid skolan och åker snabbt därifrån och rikemansdottern klagar över att hon ska tvingas tillbringa en hel lördag i kvarsittning och antyder att pappan borde kunna göra något åt det. Pappan å sin sida lovar dottern att åka och shoppa med henne som kompensation för det faktum att hon straffas för något hon inte borde ha gjort i första hand.

Värstingen kommer gående, ensam, över skolgården. Ingen förälder bryr sig om honom, och vet sannolikt inte ens att han sitter i kvarsittning.

Det finns massor med andra saker som gör filmen värd att se och som också stärker mitt intryck av att de fem ungdomarna faktiskt var riktigt bra skådespelare. I en scen sitter ungdomarna (skådespelarna var i själva verket mellan 17 och 26 år gamla när den spelades in) och ska berätta varför de fått kvarsittning, men scenen, som är en av de tyngsta i hela filmen, fanns inte i manus utan skådespelarna improviserade sina repliker.

Filmens scener är inspelad i samma ordning som de visas i den färdiga filmen, en film som för övrigt var 2,5 timme lång och också hade varit det om regissören John Hughes fått som han ville. Hughes sade senare att han hade den enda kompletta kopian av The Breakfast Club, som klipptes ned till 1,5 timme. Negativen för de bortklippta scenerna förstördes.

Jag hade gärna sett hela den filmen, men samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att The Breakfast Club i den form som filmen fick när den släpptes var ett mästerverk, kanske den bästa film John Hughes någonsin skrev och regisserade.

En äkta amerikansk journalist går ur tiden ☍

Fram tills för ett år sedan hade jag inte lagt någon nämnvärd energi på att hålla koll på vem David Carr var.

En dag låg jag på soffan och var sjuk och gjorde vad jag brukar göra de få gånger varje år som jag är sjuk – jag såg jag en dokumentärfilm på Netflix. Denna gång var det en film vid namn Page One: Inside The New York Times som handlade om hur “gammelmedia” i form av just anrika The New York Times försöker anpassa sig till den nya världen med allt vad det innebär i form av förändringar, nedskärningar och så vidare.

Det var en fascinerande dokumentär i många avseenden, men kanske främst för att en underlig person vid namn David Carr var med i den. Carr hade uppenbarligen ett och annat ärr på kroppen och i själen och det visar sig snart att han är nykter alkoholist och före detta missbrukare som varit på rehab och ändå lyckats uppfostra sina barn och gifta sig.

Utöver allt detta hade Carr ett arbetssätt som inte liknade många andra journalister på The New York Times. Han svor, han skällde ut, han sa åt folk att sluta snacka skit om “gammelmedia” och gav sig inte förrän han brutit igenom muren av PR-snack som många företag och kändisar omger sig av. Han var, i brist på andra uttryck, äkta vara.

Han kunde skriva också. Här en kommentar om USA:s tyngsta nyhetsankare Brian Williams som avslöjats med att överdriva sina upplevelser i krigets Irak och nu blivit avstängd sex månader utan lön:

Still, it was not enough for him to be the No. 1 anchor of the No. 1 news program in America. Perhaps he sensed that he was king of an entropic kingdom imprisoned by incontinence and cholesterol ads. As the ever more manic news cycle whirred around his evening newscast, it would be hard not to feel a little beside the point.

David Carr skrev som en europeisk mediekritiker skulle skriva. Han var aldrig rädd för att öppna truten och säga vad han tyckte, och han fick vad jag vet inte ofta mothugg från andra av den enkla anledningen att han var påläst, kunnig och såg till att han hade på fötterna innan han sa vad han tyckte och tänkte.

I sanning en förebild för alla som aspirerar att leva på att säga vad de tycker, eller hur, Hanne Kjöller?

David Carr segnade ihop på The New York Times redaktionsgolv och förklarades senare död på sjukhuset. Han blev 58 år gammal.

Tack för allt, Robin Williams ☍

Robin Williams är död. Detta geni, denna otroligt sympatiska person, ägnade sina sista år åt att genomlida vad som verkar ha varit en enormt djup depression. Och samtidigt vek han inte från sitt sanna kall – att få folk att skratta, att beröra och framkalla eftertanke.

Han gjorde många bra roller. Hans standup-komedi var på många sätt episk (och sällan rumsren), och en intervju med Robin Williams var aldrig tråkig att se. Ibland var det roligare att se hur intervjuaren kämpade med att få några som helst raka svar på en fråga.

Den bästa roll Robin Williams gjorde var inte psykologen Sean Maguire i Good Will Hunting eller läraren John Keating i Dead Poets Society eller titelrollen som Garp i The World According to Garp. Eller för den delen, radioprataren Adrian Cronauer i Good Morning Vietnam. Och det är fyra fatastiska roller i en fantastisk karriär.

Den bästa roll Robin Williams gjorde var i mitt tycke när han spelade kändisen Jack Holden i filmen Shrink. I filmen spelar han kändisen med alkoholproblem och som tror sig lida av sexmissbruk och som besöker en kändispsykolog, spelad av Kevin Spacey som gör en otroligt stark prestation i den rollen.

Williams roll är inte stor men på något sätt kändes det som att det var den roll som väldigt nära Robin Williams själv och vem han egentligen var som person. Han led själv av både alkoholmissbruk och kokainmissbruk under många år och lade åter igen in sig på rehabilitering så sent som i början på sommaren i år men det var slutligen hans depression som hann ikapp honom och som drev honom till att ta sitt eget liv.

Robin Williams blev 63 år gammal.