Historien om Mac-klonerna ☍

Det fanns en tid då du kunde köpa en dator och köra MacOS på den. Datorn tillverkades inte av Apple, och detta var helt lagligt. Mac-klonernas korta men intressanta livsöde må ha fallit i glömska men historien är väl värd att berätta.

Vi spolar bandet till mitten på 80-talet. Steve Jobs var borta från Apple och John Sculley, då vd på Apple och mannen som varit med att sparka ut grundaren från bolaget, såg sannolikt med viss fasa på hur PC-kompatibla maskiner käkade upp de marknadsandelar som Apple drömt att Macintosh skulle ta.

Nyckeln till PC-datorernas framgång var inte bara att de ansågs vara mer företagsvänliga, utan också att de byggde på en helt öppen arkitektur vilket innebar att fler än IBM kunde tillverka egna modeller och skicka Microsofts operativsystem MS-DOS.

Goda råd var uppenbarligen dyra då John Sculley sakta men säkert öppnade upp för att tillåta andra datortillverkare än Apple att bygga datorer som kunde köra MacOS. Till en början var det inte vackert då det krävdes en särskild ROM-krets för att kunna starta MacOS på en dator. Apple började sälja rabatterade Mac-datorer till ett företag vid namn Dynatec, som i sin tur monterade ut den så värdefulla ROM-kretsen ur Apples dator, monterade in den i sin egen och därefter sålde datorn under namnet DynaMac till sina kunder.

1990 började ett brasilianskt företag vid namn Unitron att bygga kopior av 512K-modellen av Macintosh. Då militärdiktaturen i landet på 80-talet förbjöd import av datorer från utländska tillverkare var detta ett utmärkt tillfälle för Unitron att kopiera Apples dator och göra lite goda affärer. Företaget hävdade att de lyckats skapa en kompatibel version av Apples ROM-krets medan Apple å sin sida menade att Unitron helt enkelt hade kopierat koden. Det hela förvärrades av att Apple inte hade registrerat några patent för sina produkter i Brasilien men efter påtryckningar av den amerikanska regeringen stoppades tillverkningen.

1995 hade Apple en global marknadsandel på runt sju procent. Två år tidigare hade företaget slutligen begravt Apple II-seriens datorer för gott och John Sculley hade fått sparken till förmån för Michael Spindler. Året innan hade bolaget också gått med i PowerPC-alliansen och 1995 var det dags på allvar för Mac-klonerna att göra entré. Uppenbarligen inspirerade av framgångarna för PC-plattformen, om än sisådär tio år för sent, så startades ett officiellt licensprogram för de datortillverkare som ville ta fram egna datormodeller som kunde köra MacOS.

Syftet med manövern var givetvis att öka marknadsandelarna för MacOS som plattform. Klontillverkarna fick betala en fast licensavgift och sedan ytterligare 50 dollar per tillverkad klondator till Apple. Detta var under en kort tid goda nyheter för Apple vars kassa var minst sagt ansträngd medan kunderna nu för första gången kunde välja en Mac från inte enbart Apple utan också från exempelvis Power Computing, Motorola, Radius, UMAX, Tatung och DayStar Digital.

Ett år senare tycktes Apples ledning ha gjort sin hemläxa lite noggrannare då de plötsligt insåg att de inte tjänade lika mycket pengar som förr. Anledningen var inte helt överraskande att företagets vinstmarginaler var högre på hårdvara än på mjukvara och de intäkter som klontillverkarna levererade inte alls motsvarande den sjunkande försäljningen av Apples betydligt dyrare modeller.

Steve Jobs återvänder

I slutet på december 1996 återvände Steve Jobs till Apple. När nyårsafton kommit och gått satte Jobs igång med att montera ned klonprogrammet för gott. De företag som fram tills dess fått tillverka Mac-kompatibla datorer på licens från Apple blev sittande med MacOS System 7 då licensen från Apple inte tillät dem att köra MacOS 8 på klonmodellerna. Detta innebar i praktiken också slutet för klonprogrammet, även om UMAX lyckades förhandla till sig en licens från Apple att köra MacOS 8 på sina klonmodeller fram till juli 1998. Apple köpte senare Power Computing för 100 miljoner dollar i Apple-aktier.

Under senare år har företag som Psystar försökt komma undan med att tillverka vad som i praktiken är Hackintosh-datorer med Mac OS X förinstallerat. Apples advokater, utrustade till tänderna med både vassa knivar och oändliga mängder tålamod, såg snart till att sätta p för de idéerna.

Det har dock inte saknats ideér om att återuppta klontillverkningen. 1999 diskuterade Steve Jobs med dåvarande vd på Compaq, Ben Rosen, om möjligheten för Compaq-datorer att köra MacOS men diskussionerna ledde inte till att företagen kunde komma överens.

Intressant nog har Dell:s grundare och vd Michael Dell efter Apples byte till Intel-plattformen uttryckt intresse för att leverera Dell-maskiner med Mac OS X förinstallerat.

Av någon underlig anledning har detta aldrig blivit verklighet…

80-talet – när Sverige kopplade upp sig ☍

Om du är född på 70- eller tidigt 80-tal är oddsen rätt goda att du minns text-tv, denna tredje TV-kanal utöver TV1 och TV2 som för många blev den första kontakten med något som ens liknade en datorskärm. Om du sedan hade det tveksamma nöjet att utsättas för den datorundervisning som skedde i grundskolorna under 80-talet (med den ökända skoldatorn Compis) så minns du säkert också Videotex.

Det talas ofta om det svenska IT-undret, hur vi i Sverige är långt framme när det gäller informationsteknologi och hur våra hem ligger i den absoluta toppen när det gäller bandbredd och anslutningsgrad. Men 80-talets IT-under är det få som talar om. Det gjordes enormt många svenska utvecklingar då inom kommunikation (mobiltelefonin, AXE-växeln, med mera) men när man börjar gräva lite i hur det gick till på 80- och tidigt 90-tal så kan man snabbt konstatera att avregleringarna inom telekommunikation, som minskade Televerket/Telias och därmed statens grepp över hur saker skulle göras, är en tungt vägande orsak till att vi här i Sverige ligger så långt framme som vi ändå gör. För hade Televerket fått som de ville hade vi knappt haft ADSL i hemmen idag.

Första och andra gången gillt

Vår historia börjar egentligen redan 1978. Elektroniktillverkaren Luxor släppte ABC-80, en Z80-baserad maskin på 3Mhz med 16KB minne och med den egna basic-varianten ABC Basic som operativsystem. Tillsammans med Diab togs den lilla datorn fram för skolorna. I en intervju med IDG berättade Lars Karlsson om hur det räknades med en försäljning på max 5000 exemplar. Han gissade fel på 50000 exemplar. ABC-80 blev en stor succé och hade under sin storhetstid närmare 70-procent av den svenska marknaden men de efterföljande modellerna led av att de inte var PC-kompatibla och hela ABC-projektet dog sotdöden 1986, efter att Luxor Datorer sålts till finska Salora som senare blev en del av Nokia.

Telefonaktiebolaget LM Ericssons PC-satsning gick till en början bra här på hemmaplan men i USA hade satsningen ställt sig på näsan rejält – Ericssons hyfsat höga prislappar på maskinerna kunde inte konkurrera prismässigt med IBM, Compaq och de andra jättarna. När bolaget återhämtat sig efter den tilltvålningen så hade andra konkurrenter här på hemmaplan fått upp ångan och sålde egna PC-maskiner till betydligt lägre priser. Även här blev det Nokia som köpte upp verksamheten, som nu gick under namnet Ericsson Information Systems, från Ericsson. 1988 var också den sagan slut då Nokia lade ner hela klabbet. Kan man ju lite skämtsamt ställa sig frågan om den svenska industrin försökte kväva Nokia till döds genom att sälja på dem misslyckade datorprojekt.

Sveriges ovänligaste dator: Compis

Hade någon tagit sig tid att prata med folket från Luxor, eller för den delen lyft luren och frågat Ericsson om de inte kunde leverera lite MS-DOS-kompatibla PC-maskiner till skolorna, så hade vi sluppit det som komma skulle.

Den svenska industrin hade nämligen fått smak på det här med datorer, och när den nya svenska skoldatorn Compis i mitten på 80-talet skulle tas fram så klev företaget Svenska Datorer AB fram och tog sig an uppgiften att ta fram en ny, modern svensk skoldator efter ABC-80 som alla nu menade var föråldrad. Vilket den ju var. Problemet var bara att dess ersättare var omodern innan den ens landade ute i skolorna.

Som det brukar vara så gick Svenska Datorer AB i konkurs snabbare än du kan säga pomperipossa och det av Televerket ägda bolaget TeleNova och Esselte Studium fick ta över projektet. När datorn äntligen var var klar 1985 så hade skolorna inget val än att ta emot maskinerna som staten redan hade beställt.

Jag är knappast ensam om att ha tillbringat de sista åren på högstadiet framför en dator med det löjeväckande namnet Compis som inte existerade utanför skolans värld där vi fick sitta och programmera COMAL, eller om vi hade tur, Pascal, på operativsystemet CP/m (som redan då var stendött) som i sin tur kördes på en 80186-baserad processor (som i princip ingen utöver Compis använde). Med tanke på att det 1985 var ganska klart att det var MS-DOS och åtminstone 80286-processorn som gällde var det inte svårt att se att Compis var budgetmaskinen som gud glömde. På undertecknads högstadieskola hade alla eleverna monokroma skärmar, medan lärardatorerna i en skrubb bakom klassrummet satt med färgskärmar. Den fem megabyte stora hårddisken var så stötkänslig så man fick kvarsittning om man hoppade eller stampade i golvet bredvid den, och det är ingen överdrift att påstå att detta knappast var den introduktion till datorer som ett par generationer borde haft.

Sverige kopplar upp sig

Eftersom Sverige fortfarande dominerades av statliga bolag var vi i händerna på Televerket som tillsammans med Staten bestämde vad som var av eller på. Under 80- och 90-talet utkämpades det regelrätta krig mellan Televerket och tusentals BBS-entusiaster som fick betala dyrt så fort de knappade in ATDT i sitt terminalprogram. De som bodde i Stockholmsområdet och var modemare minns säkert ramaskriet runt Televerkets zonsystem som infördes där en person i exempelvis Södertälje fick betala dyra zontaxor för att han eller hon ringde till en BBS i exempelvis Täby norr om stan.

Televerket gjorde vad de kunde för att hålla privatpersonerna borta från telenätet med sina modem och hemdatorer och bara en sån sak att modem snabbare än 1200 baud inte var officiellt godkända av Televerket/Telia lagom till att ISDN var färdigutvecklat och började rullas ut i slutet på 80-talet. Att Televerket dessutom hade monopol på att leverera modem med hastigheter på upp till 1200 baud fram till 1983 framstår idag som närmast vansinnigt, men så var det på den tiden.

Utvecklingen av telenäten och snabbare modemförbindelser stoppades dessutom upp av Telia som krävde att kostnaden för att uppgradera en föråldrad telestation för att kunna hantera ISDN skulle bekostas av kunden själv. Inte helt olikt hur det ser ut idag på landsbygden där den första kunden som vill ha ADSL i telestationen får bekosta utbyggnaden själv. I mitten på 90-talet började dock Telia pusha ut ISDN till folket som ett snabbare sätt att koppla upp sig mot omvärlden och under några år blev det en helt acceptabel anslutning mot Internet via ett fåtal internetleverantörer som erbjöd tjänsten vid sidan av Telia.

Televerkets onlinetjänster

Då Internet ännu inte fanns på tapeten lanserades ett antal tjänster av olika aktörer. Videotex var en sådan tjänst, som lanserades 1979 av Televerket och från början hette Datavison, och senare Teledata. Tanken var att du via ett modem och en terminal eller annan enhet ansluten till din TV skulle använda Videotex skulle för att ta del av olika tjänster som börskurser, telefonkatalog och en rad tjänster från olika företag. Videotex överlevde mirakulöst nog fram till 1993.

Men skam den som ger sig – 1991 började Televerket, IBM och Esselte skissa på en ny lösning, inspirerade av den franska hemterminalen Minitel. Teleguide blev namnet på satsningen som innebar att man fick skaffa sig en terminal med inbyggt, omodernt, och långsamt modem som man anslöt till telefonlinjen. Problemet var bara att datorer blev allt vanligare i hemmen och priserna på vanliga modem hade sjunkit till nivåer som gjorde att allt fler skaffa dem. Inom blott två år hade Telverket, som nu bolagiserats och bytt namn till Telia, insett att detta inte ledde någonvart och lade ner Teleguide. Kvar stod kunderna med en terminal som de lyckligtvis kunde använda som gigantiska telefoner istället.

Året efter att Teleguide gått i graven började svenka folket skaffa sig uppringda internetabonnemang via en rad olika företag som inte hette Telia och det tog bolaget några år att vakna och 1995 började bolaget på allvar bygga ut sin kapacitet för internetanslutningar och och bredband via ADSL testades också för första gången i den kungliga huvudstaden.

1991 drog företaget Kinnevik igång SwipNet, den första kommersiella internetleverantören som erbjöd IP-anslutningar. Televerket hade först tänkt strunta i IP-anslutningar till förmån för OSI, som Statskontoret (med stöd från just Televerket) hade bestämt var den allenarådande standarden för kommunikation mellan datorsystem i Sverige, och då i synnerhet de statliga dito. Efter att de såg hur omvärlden började använda sig allt mer av IP för datorkommunikation så startade Televerket TipNet, en tjänst som inte levde länge då Televerket till slut gav upp och gick över helt till IP-protokollet istället.

En tungt bidragande orsak till att Televerket började fundera på IP på allvar lär ha varit Sunet:s beslut från 1987 då de bestämde sig för att använda IP-protokollet fullt ut.

Det finns otroligt mycket mer att gräva ur när det handlar om den svenska IT-historien för den som är intresserad. Mycket av historien handlar ofta om hur myndigheter och statliga bolag, främst dåvarande Televerket/Telia, velat dra utvecklingen åt ett håll, medan privata intressen, organisationer och enskilda personer tittat utanför landets gränser och snabbt förstått vartåt utvecklingen var på väg.

Utan de sistnämnda hade vi kanske legat långt efter resten av världen än idag. Bara en sån sak som att Telia så sent som 2001 försökte ta betalt per överförd datamängd över ADSL, något de snart slutade med på grund av den hårda konkurrensen från privata aktörer, säger en hel del om hur det före-detta statliga verket fortfarande hade en del att lära av omvärlden.

Konsten att köpa en begagnad Mac Pro ☍

Efter att Apple tvingades sluta sälja Mac Pro i Europa i våras sinade lagren av Apples arbetsstation snabbt ute hos återförsäljarna. Idag finns det knappt några nya maskiner att få tag, vilket har gett nytt bränsle åt begagnatmarknaden. Det innebär i sig inte att man behöver pantsätta huset för att få tag i en begagnad maskin, åtminstone inte om man kan nöja sig med en något äldre modell.

Min dator, en Macbook Air med en Core i7-processor och fyra gigabyte internminne var sannerligen snabb, men snabbheten hade ett pris i form av att fläktarna gick igång hela tiden. Och fläktarna i en Air har en bullerkaraktär som inte direkt är diskret. Det blir snabbt störande, åtminstone om man har samma inställning till fläktar som undertecknad.

Så jag satte igång att jaga efter en Mac Pro. Den senaste uppdateringen av Mac Pro skedde i mitten på 2012 och då fick maskinen modellnamnet MacPro5,1. Precis som att köpa en begagnad bil så kan man spara rejäla pengar på att gå ned några årsmodeller för att hitta den perfekta balansen mellan pris och prestanda. Så jag siktade in mig på att köpa minst en MacPro3,1 eller en MacPro4,1. Den tidigare lanserades i januari 2008 och är på alla sätt och vis en gammal modell, men den har ett ess i rockärmen och det är att den stödjer OS X 10.8 utan diverse fulhack. Jag hade dock turen att springa på en MacPro4,1, lanserad i mars 2009. Inte en purfärsk maskin det heller men för strax under 6000 kronor var den helt klart värd att köpa. Är man ute efter en billig server och kan nöja sig med OS X Server 10.6 eller 10.7 så är en första generationens Mac Pro fortfarande ett bra köp, även om det kan vara värt att nämna att minneskretsar till denna modell inte alltid är så billiga, och att reservdelar kan vara svåra att få tag i om olyckan är framme.

Hur du hittar en Mac Pro

De vanliga platserna, Blocket och Tradera, är bra utgångspunkter. Återförsäljare som Mtorget har också Mac Pro-maskiner i lager då och då. Mitt första försök att köpa en begagnad Mac Pro skulle ha varit en Mac Pro av modell 3,1. Försäljaren verkade dock inte haft koll på vad som såldes för maskinen visade sig vara en macpro1,1, alltså första generationens modell, som inte stödjer OS X senare än 10.7. Maskinen hade dessutom fått ordentligt med stryk av Posten (se bild nedan), men den fungerade fortfarande varför jag lyckades starta den och konstatera att det var en första generationens Mac Pro och inte en tredje som utlovat.

Affären ströks och maskinen återlämnades direkt och säljaren fick ansvaret för att reda ut skadan med Posten.

Bra saker att tänka på

Två saker jag lärde mig av denna misslyckade affär är att begära ut en skärmdump från OS X där modell och serienummer visas. Det andra är att se till att maskinen skickas i sitt orginalemballage och inte i vanlig kartong. Mac Pro är en tung maskin med vassa kanter och har man inte ordentligt med stötdämpning i kartongen riskerar datorn att se ut som på bilden ovan. Apples egna kartong för Mac Pro är en rejäl pjäs med gott om skyddande stötdämpande material och förstärkta hörn i form av frigolit, så ska du köpa en begagnad Mac Pro kan det vara värt att kontrollera att orginalkartongen ingår i köpet om datorn ska fraktas med någon form av budföretag. Finns inte kartongen och du inte kan hämta maskinen själv bör du avstå affären.

Vad ingår i köpet? Tangentbord och mus är saker som jag personligen inte värderar särskilt högt. Det är förhållandevis billigt att köpa nytt från Apple eller exempelvis Logitech. Om det inte sitter SSD-lagring i maskinen är storlek på hårddisk inte heller intressant egentligen. Om hårddisken suttit i sedan maskinen var ny är risken stor att du ändå får byta den så småningom, och har du otur tappar du din information på kuppen. Mängden internminne är däremot av högsta vikt, i synnerhet om maskinen är av en generation äldre än macpro4,1. En Mac Pro som är äldre än så med två gigabyte internminne ska vara bra billig för att det ska vara intressant eftersom kostnaden annars riskerar att springa iväg ordentligt om du vill utöka maskinens minneskapacitet efter köp.

Om du tänker använda din Mac Pro som arbetsstation kan det vara värt att kolla in vilket grafikkort som sitter i maskinen. Sitter det inget kort alls bör du göra noggranna undersökningar för att se om det finns nya grafikkort på marknaden som fungerar i datorn. I skrivande stund är det billigaste grafikkortet från Apple ett ATI Radeon HD 5770 för 2 495 kronor. Det är inte på något sätt ett värstingkort, men det ska fungera även med första generationens Mac Pro, även om det rapporterats om att användare haft problem med att använda samtliga portar på kortet med versioner av OS X som är äldre än 10.6.8.

Slutligen är det värt att kontrollera datorns allmäntillstånd. Är den fräsch, ren och städad eller finns det stänk av Coca Cola på baksidan och fullt med damm på insidan? Allt som visar hur den nuvarande ägaren tagit hand om datorn säger en hel del om vad det är du köper. Är datorn ren och snygg och fläktarna inte låter som stenkrossar och den matchar de behov du har är det ingen dum idé att slå till om priset är det rätta.

Bordslampa eller dator? ☍

Efter succén med Imac G3 var Apple tvungna att ta fram en uppföljare. Imac G3 som i allra högsta grad bidrog till att Apples börskurs steg 400 procent på två år, hade mjölkats bortom sitt bäst-före datum med nya färger och mindre uppgraderingar i prestanda och anslutningsmöjligheter. Att den nya maskinen skulle baseras på G4-processorn rådde det ingen tvekan om, men hur skulle den se ut?

Redan lagom till den sista generationens Imac G3 hade Apple dumpat den kraftigt kritiserade puck-musen. Tidiga prototyper för Imac G4 beskrevs som en tunnare och mindre Imac G3, troligen så som Imac G5 senare kom att se ut, vilket Jobs enligt Jonathan Ive avskydde.

När Steve Jobs och Jonathan Ive var ute på en promenad i familjen Jobs trädgård lade Jobs fram sina önskemål till Ive där han ville att varje del av den nya Imac skulle få synas och framträda på ett prominent sätt. –Varför ha en platt tunn skärm om man ändå sätter en massa grejer bakom den, frågade Jobs sin designguru Ive och beskrev att han ville att den skulle “se ut som en solros”.

Imac G4 är på många sätt en arvtagare till Power Mac G4 Cube i det avseendet att den är det perfekta exemplet på Steve Jobs kompromisslösa jakt på perfektion. Undersidan på Imac G4 är exempelvis inte gjord av plast utan istället av en aluminiumplatta med Apples logga fräst i materialet. Armen mellan dator och skärm är så tung och rejäl så att den lika gärna kunde tjänstgjort som drivaxel på en lastbil.

Gediget bygge

Precis som många andra Macintosh-datorer från denna gyllene era i Apples historia var Imac G4 också hyfsat hopplös att ta isär om man ville göra något mer avancerat än att uppgradera internminnet eller installera ett Airport-kort. Något som Imac G4 inte ärvde från Power Mac G4 Cube var det hysteriskt höga priset – Imac G4 skulle sälja ordentligt. Apple såg därför till att hålla kostnaderna nere så långt det bara gick, även om introduktionspriset i USA, strax under 1 300 dollar, var och är fortfarande mycket pengar.

Man ska komma ihåg att tiden för att lansera en helt ny datormodell inte var den bästa. USA gick igenom en recession och under den senare delen av 2002 upplevde landet ytterligare en börskrasch. Av någon anledning har bistert ekonomiskt klimat inte påverkat Apple nämnvärt sedan Jobs återkomst, mycket beroende på Jobs vilja att satsa sig ur kriser snarare än att dra ned på utgifterna och övervintra till det ekonomiska klimatet blivit bättre.

Detta blev också fallet med Imac G4 som sålde otroligt bra efter att maskinen lanserades, och framgångarna för Apple även efter Imac G4 kan åtminstone delvis tillskrivas Jobs strategi som gjorde att Apple hade ett rejält försprång till övriga konkurrenter som höll hårt i börsen och sparkade personal för att kunna fortsätta leverera goda resultat även i sämre tider.

Den första generationens Imac G4 släpptes med en 700 megahertz G4-processor, 40 gigabyte hårddisk, cd-rw-enhet och 128 megabyte internminne. Mellanmodellen hade samma utrustning som ingångsmodellen fast 256 megabyte internminne och en kombinerad cd-rw och dvd-läsare med en prislapp på 1 490 dollar. Toppmodellen var utrustad med Apples cd/dvd-brännare Superdrive, 256 megabyte internminne och 80 gigabyte hårddisk. Den kostade 1 799 dollar.

Mellan- och toppmodellen såldes med Apples klothögtalare, samma som såldes med Power Mac G4 Cube, och samtliga tre modeller såldes också med Apples nya tangentbord och mus.

Säljstart

Hur gick det då? Drygt 150 000 exemplar beställdes under de första tre veckorna och inte ens en prishöjning på drygt 100 dollar för oväntade höjningar av Apples inköpspris på platta skärmar och internminnen tycktes dämpa kundernas aptit för datorn.

I juli 2002 släppte Apple en uppgraderad Imac G4 med en närmast gigantisk 17-tums skärm. Maskinen hade utöver det också en cd-rw/dvd-rw-enhet, 80 gigabyte hårddisk och 256 megabyte internminne och kostade 1 999 dollar.

I februari 2003 släpptes varsamt uppdaterade 15- och 17-tumsmodeller med snabbare processorer på en gigahertz, bättre grafikkort, mer internminne och lägre prislappar. Dessa modeller fick också stöd för bluetooth och Airport Extreme, som var Apples namn på den trådlösa 802.11g-standarden. Den maximala mängden internminne i 15- och 17-tumsmodellerna låg nu på ganska respektabla två gigabyte och 17-tums-modellen hade fått sig ett Nvidia Geforce FX 5200 Ultra-grafikkort medan 15-tums-modellen fick nöja sig med ett Geforce 4 MX.

I september 2003 uppgraderade Apple både 15- och 17-tumsmodellerna igen med aningen snabbare G4-processorer, nu på 1,25 gigahertz, och stöd för den nya standarden usb 2.0. Som om det inte vore nog släpptes även en modell med en 20-tums-skärm samtidigt som var utrustad med samma grafikkort och kunde hantera samma mängd internminne som 17-tums-modellen.

Detta blev också den sista uppgraderingen av Imac G4 innan den pensionerades till förmån för Imac G5, vars processor som av allt att döma behövde mer utrymme än G4-processorn då Apple på sätt och vis återvände till en mer rymlig design på datorn där den precis som med Imac G3 rymdes bakom skärmen.

Gammal kärlek rostar aldrig ☍

Jag gillar ju gamla datorer, och har en sällsynt förmåga att samla på mig äldre datorer som bara står och dammar. Så jag har tvingats instifta en ny regel för mig själv: släpar jag hem en dator så måste jag renovera den och helst också finna en användning för den. Är den trasig så kastar jag den (min NeXTCube är ett undantag, men där är det oerhört svårt att få tag i reservdelar…), och helst ska renoveringen ske inom ett halvår efter att jag plockat hem den.

I min datorsamling är det för närvarande en Xserve G4 som lever en smula farligt då den verkar åtminstone delvis må en aning kass, men skam den som ger sig.

Min PowerMac G4 Cube köptes för ett år sedan och stod länge och väl och samlade damm men så bestämde jag mig för att göra något åt den, delvis för att maskinen ju är vansinnigt vacker, och delvis för att jag var nyfiken på hur pass snabb en tolv år 450MHz G4-baserad maskin skulle kännas jämfört med dagens Mac-maskiner. Så jag antar att det är minst sagt passande att jag skriver detta på en 12″ PowerBook G4.

Detta är en artikel som passar lika bra under Retro-kategorin som Guide-kategorin. För om du funderar på att ge dig i kast med att renovera en PowerMac G4 Cube så hoppas jag du finner denna artikel intressant och nyttig.

Renovering

Jag plockade ner G4 Cube:n från hyllan och började plocka ihop diverse saker jag samlat ihop till denna dator under åren. Paketet med två 512 megabytes minneskretsar från Macoteket fick göra en 256 megabyteskrets sällskap och maskinen är nu ynkliga 256 megabyte från att ha maximala 1,5 gigabyte internminne. Eftersom Mac OS X 10.5 Leopard inte går att installera på maskinen, då den inte uppfyller kravet på en processorhastighet på minst 867Mhz i G4-processor, blev det istället Mac OS X 10.4 Tiger som fick bli operativsystemet. Det går att via diverse småhackande att installera Mac OS X 10.5 på en G4 Cube, något jag har för avsikt att testa lite senare.

Att köra Software Update på OS X Tiger är ett äventyr. Inte nog med att det tar åtskilliga timmar att gå igenom alla uppdateringar (och det på en snabb internetanslutning…) så är det exempelvis fyra separata uppdateringar av Java som ska installeras.

Att byta hårddisk i en gammal G4 Cube är att rekommendera. Standarddisken som sitter i en G4 Cube kan vara på 20, 40 eller 60 gigabyte, och har de suttit i datorn i bortåt tio år tenderar de att låta som tröskverk och troligen håller de inte så värst länge till. 60-gigabyte-disken snurrade i hela 7200RPM vilket är lite intressant då de ju blir varmare än 5400RPM-diskarna. Notera detta när/om du byter disk, då jag vid tidigare Cube-renoveringsprojekt testat 7200RPM-diskar från exempelvis Seagate som blivit för varma.

Jag stoppade i en 80 gigabyte IDE-hårddisk med en rotationshastighet på 5400RPM, men det vore ganska underhållande att testa att stoppa i en IDE SATA-konverterare och sedan en SSD-disk istället, om inte annat för att få ned ljudnivån till absolut ingenting (bortsett från när DVD-ROM-spelaren varvar upp). Det är dock värt att notera att en G4 Cube inte klarar av större hårddiskar än 120 gigabyte, åtminstone inte om man inte installerar en speciell drivrutin. Dock klarar inte G4 Cube större diskpartitioner än 128 gigabyte även med drivrutinen installerad.

Om din G4 Cube inte har ett Airport-kort installerat så kan det vara ett gott tips att stoppa i ett om du får tag i ett eller har ett liggande sedan tidigare. Till skillnad från en del andra Mac:ar med stödet för första generationens Airport-kort behövs ingen adapter för att montera i kortet vilket krävs i G4-versionen av iMac, utan det finns redan en färdig plats för ändamålet. Värt att notera är också att orginalets Airport-kort endast stödjer 802.11b-standarden, vilket innebär upp till 11Mbit/s trådlös hastighet. Airport-korten kan gå att köpa bland annat här.

Byta grafikkort då? Ja, detta är minst sagt en intressant historia. Apple slutade tämligen omedelbart att sälja uppgraderingskort för G4 Cube. Under tiden datorn såldes fanns den med ett ATI Rage 128 med 16 megabyte grafikminne, ett GeForce 2 MX med 32 megabyte grafikminne eller ATI Radeon med 32 megabyte DDR-grafikminne.

Snart började det dyka upp tips på hur du kunde modifiera befintliga kort för exempelvis PC så det fungerade i en G4 Cube. Jag höll själv på och försökte patcha en bunt olika GeForce 2 MX-kort som sålts för PC med uselt resultat, och ett ATI Radeon 7000. 8500 eller 9000-kort ska med diverse trick få att fungera i en G4 Cube, med en reservation för att datorn kan bli betydligt varmare med ett sånt grafikkort installerat. Det finns åtskilliga guider för hur du kan uppgradera grafikkortet i en G4 Cube om du inte lyckas få tag i ett uppgraderingskort som Apple trots allt sålde under tiden G4 Cube fanns på marknaden.

Får du tag i ett grafikkort finns en guide till hur du byter det här. Den kompakta designen i en G4 Cube gör att det inte går att stoppa i ett fullängdskort, och kortet måste dessutom vara av modell 2x AGP för att fungera.

I min G4 Cube sitter ett ATI Rage 128 med 16 megabyte grafikminne som jag anslutit via VGA till en 24″ Samsungskärm (TFT). Det fungerar faktiskt riktigt bra, men jag har ännu inte listat ut varför inte den ADCDVI-adapter jag har fungerar med DVI-anslutningen i skärmen.

Tillbehör

Som standard levererades en G4 Cube med tangentbord mus och ett par särskilda högtalare från Harman/Kardon som enligt Steve Jobs skulle låta otroligt bra. Det gör de inte. Men eftersom G4 Cube inte har någon traditionell ljudutgång utan istället får ljudet via USB så kan det vara rekommenderat att koppla in USB-anslutna högtalare, eller om du har kvar klothögtalarna, koppla in externa högtalare i hörlursuttaget i klothögtalarnas USB-modul. En stor baksida med G4 Cube, bildligt talat, är att datorn trots ganska goda interna prestanda, hade enorma problem med att få ut den prestandan genom sina portar. USB-portarna var endast två till antalet och var av modell USB 1,1 vilket ger en teoretisk maxhastighet på 12Mbit/s. Detta gör att det är svårt att driva externa enheter särskilt väl över USB-portarna. Saken blir inte bättre av det faktum att G4 Cube visserligen hade en 100Mbit Ethernet-anslutning, men av någon anledning är denna så långsam så om du vill roa dig med att spela musik som finns på en nätverksserver, genom iTunes och sen ut genom högtalarna som är anslutna via USB så kan du räkna med att musiken kommer att hacka och ha sig om du försöker göra annat med datorn samtidigt.

G4 Cube hade inget Bluetooth-stöd inbyggt, men via en USB-ansluten Bluetooth-sticka från D-Link som jag köpte för många år sedan får min G4 Cube och Mac OS X Tiger stöd för Bluetooth. Och det stoppar inte där – Apples senaste Bluetooth-anslutna tangentbord och deras Magic Mouse fungerar faktiskt utmärkt med OS X Tiger – i systeminställningarna finns givetvis inte ett spår av att du använder en Magic Mouse, men det fungerar faktiskt och du har både höger och vänster “musknapp” tillgänglig. Att scrolla uppåt och nedåt, höger och vänster fungerar däremot inte.

Är den något att ha, egentligen?

Ok, så den är inte så snabb jämfört med dagens Mac-datorer, och den hanterar inte IO särskilt bra. Dock kan man ha ganska roligt med en G4 Cube ändå. För den känns rätt rapp, svarar snabbt på musklick och sådant.

Att exempelvis surfa på en 450MHz G4 Cube med 1,25GB minne är snabbare än att göra det på en PowerBooK G4 12″ med en 867Mhz G4-processor och samma mängd minne. Att skriva på den går utmärkt, och låt gå att Mail i OS X Tiger gärna kraschar om du har 30000 mail i din Inbox, men detta är inte på något sätt en värdelös dator om du inte har särskilt större behov än så.

iTunes går att ladda ned i version 9.2.1 från Apple (uppdateringen skickas av någon anledning inte ut via Software Update) och då får du stöd för en hel del grejer som den nuvarande versionen av iTunes har, bland annat utdelade mediabibliotek och anslutning mot Apple TV.

Safari går att ladda ned i version 4.1.3 via Software Update och är givetvis inte på samma nivå som Safari i Mountain Lion, men den fungerar faktiskt oväntat bra.

Kommer jag att använda min G4 Cube då? Ja, definitivt. Den drar extremt lite ström, är knäpptyst och kan mycket väl fungera som en sekundär skrivdator eller varför inte användas för att visa någon intressant information på skärmen? Om inte annat är den en fröjd att ha på skrivbordet och det vore skam att inte använda den. Det är, utan tvekan, den galnaste men också vackraste dator Apple någonsin byggt, och jag är rätt säker på att de aldrig kommer att bygga något som är ens i närheten igen.