Apropå SAAB ☍
Detta är fortfarande en av de vackraste bilar som Saab tillverkat. Eller som någon biltillverkare fått fram över huvudtaget. Denna var under ett år min:
Saknar den fortfarande enormt mycket, den bilen.
XServe Raid: uppgradera och rädda ☍
När XServe Raid lanserades i början av 2003 så var det inget mindre än en sensation. Hög prestanda, upp till 10,5 terabyte lagringsyta och till ett för den tiden anständigt pris, gjorde att den blev intressant för många. Nu, sju år senare och snart tre år sedan den lades till sin sista vila, börjar dessa “burkar” dyka upp här och var till ganska anständiga priser. Många rynkar dock på näsan åt dessa, och menar att de är värdelösa mycket tack vare att Apple inte tillverkar reservdelar åt dem längre, och att de heller inte ens går att köpa nya hårddiskar till.
Jag tänkte gå igenom en del saker som pekar på raka motsatsen, att en Xserve Raid är värd att bevara och använda, inte bara för att den faktiskt fortfarande fungerar, utan också för att den ser så fruktansvärt cool ut i ditt rack.
Inventera enheten
Det första du gör om du funderar på en Xserve Raid är att titta på om du kan ansluta den till din befintliga datorpark. Det krävs en maskin med möjlighet till att hantera ett expansionskort med Fibre Channel-anslutning. Vi pratar PowerMac G5, Xserve eller Mac Pro. Har du tur så får du tag i ett kort tillsammans med din Xserve Raid, annars säljs de på Apple Store och finns för PCI Express för cirka 6000 kronor inklusive moms. Inte billiga grejer således, så ta chansen och antingen köp ett begagnat kort eller kom över ett från någon som inte behöver det längre.
Har du en server eller arbetsstation med ett Fibre Channel-kort i så är det dags att titta på lagringsbiten. När du kommit över en Xserve Raid är det en rad saker som genast måste göras. Det första är att inventera hårddiskarna som eventuellt sitter i. Risken är att dessa är upp till åtta år gamla och med tanke på att Apple länge använde IBM, senare Hitachis Deathstar-hårddiskar (egentligen hette de Deskstar men de kraschade så fruktansvärt ofta så smeknamnet liksom sitter kvar än i dag) och även om hårddiskarna var certifierade och testade av Apple innan leverans så är sju år lång tid för vilken IDE-hårddisk som helst. Finns det inget stort behov för dig att använda dessa hårddiskar gör du rätt i att montera ur dem då de inte bara riskerar att rasa när som helst, utan de drar också fruktansvärda mängder ström och genererar onödigt mycket värme.
Nya hårddiskar?
Men, vad ska man då satsa på, undrar du kanske? Det finns ju inga nya diskar att köpa från Apple? Nej det är sant, och har du tur och springer på en hårddiskhållare med tillhörande hårddisk kostar de runt 6000 kronor styck, plus moms. Beroende på hur många hårddiskhållare som följer med din Xserve Raid så kan du komma att behöva köpa fler. Här finns det egentligen bara en väg att vandra, och det är att söka på eBay efter några.
Det finns gott om hårddiskhållare där och om du inte hittar någon när du söker på “Xserve Raid Drive Module” så kan du lika gärna söka efter hårddiskhållare för Xserve G4 då de är av exakt samma typ. Notera dock att hårddiskhållare för Xserve G5 eller senare modeller, Intelbaserade inräknade, inte passar i Xserve Raid. Den väg jag valt för min Xserve Raid är att inhandla IDE till SATA-konverterare. Och hittar du endast ett fåtal nu så passa på och köp och bygg din array, du kan alltid expandera den senare med fler hårddiskar när du hittat fler hållare!
Det finns ett antal att välja mellan ute på marknaden men jag rekommenderar en modell kallad DeLOCK Ultra DMA 133 to Serial ATA-Adapter. Den finns bland annat hos Deltaco och kan också köpas via företaget 5 Smutsiga Fingrar och dess ägare Johan Jernelius för runt 150 kronor stycket. Utöver det köpte jag sex stycken 500 gigabyte 2,5” SATA/300-hårddiskar av modell Seagate Momentus med 7200RPM:s rotationshastighet till ett pris av 469 kronor exklusive moms och styck från Dustin.
Lite pillande krävs för att få detta att fungera, så ta tid på dig. Bland annat måste strömanslutningen förlängas då den befintliga är designad för att ansluta i aktern på en vanlig IDE-hårddisk. IDE-kabeln är även den kort men den är ju svårare att förlänga så köp på dig en bunt förlängningskablar med vanlig strömanslutning, hona i ena änden och hane i den andra och kör med dem istället.
Valet av 2,5”-diskar kan verka underligt, men platsen behövs för att få plats med IDE till SATA-konverteraren och då dagens 2,5”-diskar är så pass snabba och strömsnåla, vilket också innebär mindre värmeutveckling, så fungerar det faktiskt förvånansvärt bra om man ser till vad de kostar.
Nollställ och uppgradera
Så du har monterat i dina diskar, och satt in dem i din Xserve Raid? Bra! Men det är en bit kvar innan du kan börja lagra filer på din fina “diskburk”. Börja med att nollställa alla lösenord (se länklista för mer information!) så du kan komma åt inställningarna, vilket sker via programmet Raid Admin. Notera att du inte behöver köra programmet på samma maskin som är ansluten till din Xserve Raid men det underlättar tills du gjort grundkonfigurationen. Raid Admin 1.5 kan utöver den version som medföljer Server Admin-paketet i version 10.5-serien också laddas ned i en Java-version som sedan kan köras på allt från Mac OS X 10.6 till Windows eller Linux. Se länklista för mer information.
När du anslutit till din Xserve Raid är det dags att konfigurera den. Sätt IP-adresser på båda kontrollerkorten (om du har två, annars på det kontrollerkort som sitter i maskinen) och testa så båda svarar på ping innan du fortsätter. Därefter är det bara att gå igenom inställning för inställning och till sist spara dessa. Glöm heller inte att sätta ett eget lösenord för både administration samt övervakning och lägg in en e-postadress dit larm kan skickas via e-post.
Inte sällan är de Xserve Raid som finns på marknaden dåligt underhållna. I de allra flesta fallen snurrar de här maskinerna på tills diskarna börjar rasa ihop och tidigare hade man diskar på hyllan som man satte i under drift och sen snurrade allt på som vanligt igen. Ta därför chansen och se till att du installerar den absolut sista firmware som Apple släppte, version 1.5, innan du tar din Xserve Raid i drift igen. Risken är annars att det aldrig blir av. Version 1.5 av firmware finns att ladda ner från Apples supportsajt och den dyker tyvärr inte upp via Software Update. Detta gäller för övrigt också Raid Admin-programmet.
OBS: Uppgradera firmware i Xserve Raid INNAN du börjar skapa din RAID-volym.
När din Xserve är uppgraderad är det således dags att bygga din RAID-volym. En fullt utbyggd Xserve Raid kan hantera 2×7 hårddiskar, där sju hårddiskar arbetar med ena raidkontrollern, och sju hårddiskar via den andra. Det krävs att du har dubbla Fibre Channel-anslutningar för att komma åt båda kontrollerkorten med tillhörande diskar då de två kontrollerkorten inte har något mer med varandra att göra än att de sitter i samma fysiska enhet. Värt att notera är också att du kan ansluta en server till den ena kontrollern, och en server till den andra om du så önskar, eller om du har gott om pengar alternativt gjort ett riktigt fynd, har en Fibre Channel-switch med vilken du kan ansluta exempelvis fyra servrar till samma Xserve Raid.
Har du två kraftaggregat i din Xserve Raid, anslut båda. Skulle strömmen gå under ett kritiskt skede så riskerar du att förlora data. Att bygga raidvolymen är enkelt; markera vilka diskar du vill använda och vilken RAID-nivå du vill använda och sedan är det bara att köra igång bygget av din volym. Om du aldrig arbetat med den här typen av lagring kanske du blir lite förvånad över att det tar över två dygn att bygga en RAID-5-volym beståendes av sex diskar på totalt 2,27TB. Under den tiden kan du inte stänga av eller avbryta operationen utan att behöva göra om det hela igen så placera din Xserve Raid där den inte stör och inte blir överhettad under dessa dygn.
När formatteringen sedan är klar så kommer din Mac som är ansluten till din Xserve Raid att meddela att det finns en oformatterad disk som du uppmanas formattera, precis som vanligt. Formattera den som det är vanlig Mac OS X Extended (journaliserad)-disk, skapa en eller flera partitioner som du vill men det är inte nödvändigt att skapa en RAID-volym då hårdvaran i din Xserve Raid sköter detta själv.
När volymen är formatterad så kan du skapa kataloger och dela ut dem via Server Admin på din server precis som vilken hårddiskenhet som helst. Om du inte fyllt din Xserve Raid med hårddiskar kan du senare utöka din RAID-volym under drift med ytterligare diskar vid behov. Snyggt, enkelt och proffsigt!
Övervakning
Xserve RAID kan prata SNMP. Åtminstone om man ska tro administrationsprogrammet. Men försöker man titta på vilka värden som SNMP-modulen i Xserve RAID lämnar ifrån sig så är det i princip ingenting man får ur den. Då finns det två alternativ; antingen kör du dyra men fantastiska Lithium som klarar av att övervaka XServe RAID galant tack vare egna moduler för ändamålet, eller så försöker du köra snmp walk och se vad du kan få ur den.
Historien om NeXT – Vad som komma skulle ☍
Kunde skaparen av Macintosh upprepa sin succé? Det var frågan på allas läppar när Steve Jobs, utsparkad från företaget han grundade, åter igen klev upp på scenen och lanserade “den sista dator du någonsin behöver köpa”, som han uttryckte det. Eller skulle det bli den sista dator han någonsin satte sin stämpel på?
Året är 1984. Steve Jobs presenterar Macintosh, datorn som efter fem års utvecklingsarbete skulle förändra världen. Jobs är på topp, Apple tycks inte kunna misslyckas efter den gigantiska succén med Apple II. Omfattningen av Lisas, Macintosh:s “storasyster”, misslyckande är ännu inte känt för omvärlden och den 24:e Januari stod Steve Jobs på scenen och läste de berömda raderna ur Bob Dylans “The times they are a changing”.
Bakom kulisserna hade Jobs inte bara kört vettet ur teamet bakom Macintosh, utan också lyckats göra sig ovän med i princip hela styrelsen och många av Apples anställda som han i jakten på nästa succé trampat på, klivit över eller bara knuffat åt sidan. Ingenting fick stoppa honom, han ville inte bli känd som ett “one hit wonder” som inte kunde upprepa framgångarna med Apple II – en dator som han egentligen inte bidrog särskilt mycket till.
Och tur var väl det, med tanke på hur den första Macintoshdatorn var utrustad. Eller snarare, inte utrustad. Macintosh led av för lite minne, för lite kraft, för få programvaror, och alldeles för få tillbehör. Av det ursprungliga teamet bakom Macintosh var det få som nu kunde frambringa samma energi som de hade under utvecklingsarbetet av den lilla kultdatorn. Och när de inte kunde leverera tillbehör, programvaror och annat som behövdes för att få ytterligare fart på försäljningen av Macintosh fick någon bära hundhuvudet.
Sak samma om det var en av företagets grundare och dito enskilt största aktieägare. Det tog hela 74 dagar för Apple att sälja 50.000 Macintosh. En tiondel av vad Jobs och Apple hade förutspått.
Jobs, som nu började landa efter att ha varit hög som ett hus på de inbillade framgångarna med Macintosh (ingen vågade först tala om för honom hur dåligt maskinen egentligen sålde), började ana att hans position på Apple inte var så stark som den kunnat vara och försökte återta kontrollen av företaget. Hans första misstag var att informera alla högre chefer på Apple om sina planer lagom till att VD John Sculley satt sig på planet till Kina för en affärsresa. Jobs plan innebar nämligen inte bara att han skulle få makten över datorerna, han skulle också placeras som styrelseordförande för Apple. Jean-Louis Gassé, Steve Jobs ersättare som chef för Lisa/Macintosh-gruppen, kände givetvis ingen större lojalitet gentemot Jobs utan kontaktade omedelbart Apples advokat, Al Eisenstat. Denne kontaktade i sin tur Sculley som rosenrasande kastade sig på planet tillbaka till Cupertino.
Gassé visste det inte då men Jobs skulle få ge tillbaka i stor stil ett tiotal år senare.
Sculley konfronterade Jobs och skällde ut honom i tre timmar inför ledningsgruppen och styrelsen och bad sedan styrelsen rösta om vem som skulle leda företaget i framtiden. Styrelsen gav Sculley sitt fulla stöd.
Men Jobs var inte färdig där; nästa morgon körde han hem till Sculley och tog med honom på en långpromenad där han häpnadsväckande nog lyckades övertyga Sculley om att hans planer endast var för Apples bästa och att de inte hade något med Jobs personliga ambitioner inom Apple att göra.
Men Jobs visade sin sanna karaktär senare samma dag då han samlade en rad chefer och andra lojala anställda i sitt hem – det numera rivna Jackling House – och diskuterade strategier för att få honom tillbaka som chef för produktgruppen SuperMicro, som de sammanslagna teamen bakom Macintosh och Lisa nu hette.
I slutet av mötet dök Mike Markkula upp. Markkula, en av Apples tidiga investerare och under en period också företagets VD, var dock mindre imponerad av Jobs planer och kastade sig även han på telefonen för att varna Sculley för vad som var på gång.
Sculleys tålamod med Jobs var nu helt utplånat och med styrelsens stöd fråntogs Jobs all makt på Apple. Styrelsen meddelade Jobs att han fick stanna på Apple, men han hade inga formella arbetsuppgifter och inget inflytande. Marknadschefen Mike Murray blev orolig för Jobs och försökte få tag i honom. När Murray inte lyckades få tag i Jobs åkte han hem till Jobs och fann honom gråtandes på en madrass. Jobs var helt förkrossad och verkade inte förstå vad han ställt till med.
Jobs skickade sig själv på en PR-turné till Europa för att försöka öka försäljningen av Macintosh och senare åkte han också till Ryssland för att marknadsföra Apple II och i Maj 1985 var Jobs åter tillbaka på Apple efter sitt resande och upptäckte att hans kontor och sekreterare flyttats till en i övrigt tom byggnad på legendariska Bandley Drive, där Apples tidiga högkvarter fanns, utanför Apples campus.
Jobs var förvisad från Apple, företaget han grundat. Efter att han kontaktat var och en i styrelsen och gett dem sitt hemnummer och gjort sig så tillgänglig han bara kunde, satte sig Steve Jobs ner och väntade på att någon skulle kontakta honom. Men det kom inga samtal och det kom inga besök. Hans intrigerande, hans hänsynslösa utskällningar och förolämpningar hade förpassat den egocentriske och temperamentsfulle Jobs till den plats där han inte kunde störa, eller förstöra, någon eller något. Jobs gav sitt nya kontor smeknamnet “Sibirien” och slutade efter en kort tid helt enkelt komma till jobbet. Senare har Jobs beskrivit det som då hände på Apple som det bästa som kunde hända honom, även om han inte såg på det riktigt på det sättet när det väl hände.
Den 12:e September 1985 var Jobs inte helt säker på vad han skulle göra härnäst i sitt liv. Men vad det än var han skulle göra, så var det inte på Apple han skulle göra det. På ett styrelsemöte samma dag meddelade Jobs till en chockad styrelse att han lämnade Apple för att starta ett nytt datorföretag. Företagsledningen och flera tunga investerare var livrädda för att Apples aktiekurs skulle sjunka som en sten om nyheten läckte ut att Jobs lämnade Apple för en startup.
Mannen som Apples styrelse lagt ansvaret för Lisas misslyckande och Macintosh svaga försäljning på, hade i ett ögonblick förvandlats till ett hot gentemot företaget han grundat och den ende som inte såg ett allvarligt problem, vare sig affärsmässigt eller PR-mässigt i att Jobs lämnade Apple, var John Sculley som fortfarande var indirekt bakbunden av den makt som Jobs i och med sitt ägande hade över Apple.
Styrelsen försökte gjuta olja på vågorna och föreslog att Apple skulle investera i det nya företag som Jobs planerade att starta, och kanske till och med marknadsföra produkterna under Apples varumärke? Jobs svarade att han skulle fundera på saken, och lämnade sedan Apples campus. Han satte inte sin fot där igen på över tio år.
NeXT
Man kan sannerligen ha åsikter om Applestyrelsens hycklande, att å ena sidan inte vilja ha Jobs aktiv i företaget, men å andra sidan gärna skörda frukterna av hans arbete utanför Apple om det skulle visa sig värdefullt.
Jobs, å sin sida, hade inte legat på latsidan under de sista månaderna på Apple och dagen efter mötet med styrelsen, fredagen den 13:e September 1985 (ett datum som omöjligen kan ha varit en slump i det här sammanhanget), slutade fem nyckelpersoner på
Apple och blev tillsammans med Jobs grundare i NeXT, som det ännu odöpta företaget senare skulle heta.
Jobs skickade en lista över anställda han skulle ta med sig från Apple till John Sculley tillsammans med sin egen avskedsansökan, som han givetvis redan läckt till pressen. Grundarna av det nya företaget sammanstrålade senare hemma hos Jobs över middag. Intressant nog var flera av dem fortfarande anställda på Apple, och det var fortfarande inte klart exakt vad NeXT skulle syssla med, utöver att det skulle vara ett företag verksamt inom datorindustrin.
Sju miljoner dollar kom ur Jobs egen ficka för att starta företaget och efter diskussioner började planen för vad NeXT skulle syssla med klarna allt mer. Jobs och hans kollegor började med att rekrytera programmerare som fick i uppdrag att skapa en ny utvecklingsmiljö som skulle köras ovanpå ett annat operativsystem. Den nya utvecklingsmiljön skulle vara helt objektorienterad och Jobs hade också klara önskemål om att inkludera andra finesser som tidigare endast fanns på dyra arbetsstationer, exempelvis ett modernt och initutivt användargränssnitt och multitasking, vilket Macintosh fortfarande inte hade. Efter en middag där Jobs hade lovat nobelpristagaren Paul Berg en kraftfull dator med en överkomlig prislapp började planen så smått materialisera sig: NeXT skulle bygga datorer för utbildningssektorn, kraftfulla arbetsstationer som skulle ha en tillräckligt låg prislapp så skolor, universitet och högskolor skulle ha råd att köpa dem i drivor.
Att skapa ett nytt operativsystem var dock inte högst upp på Jobs agenda, men efter att ha utvärderat SunOS (senare Solaris) och andra Unixvarianter bestämde sig Jobs och hans kollegor att det enda rätta var att utveckla ett eget. Jobs hade också lärt sig läxan från Macintosh och såg till att flera av de program som de nu rekryterade utvecklarna från Apple hade skrivit, porterades från MacOs till det nya operativsystemet, som fick namnet NeXTSTEP. Utvecklarnas avtal med Apple innebar att deras program ägdes av dem själva och inte av Apple vilket gjorde att exempelvis MacWrite blev WriteNow på NeXTSTEP.
Efter att Jobs rekryterat Avie Tevanian, en av de ledande utvecklarna av Mach-kärnan, inleddes arbetet att bygga NeXTSTEP runt Mach, en mikrokärna som förlitar sig på externa program för att hantera funktioner i operativsystemet. Detta är i rak kontrast till hur Linux senare utvecklades där betydligt fler funktioner byggts in i kärnan. Kopplingen till BSD Unix fanns också sedan länge då Carnegie Mellon-universitetet, där Mach-kärnan initialt utvecklats, hade porterat större delen av BSD Unix för att fungera med Mach. Redan där sattes alltså en av de fundamentala grunderna i det Mac OS X som vi använder idag.
Bygger man ett operativsystem så måste man också ha något att köra det på. Och inte nog med att hårdvaran skulle tas fram så snabbt som möjligt, den skulle också vara vansinnigt kraftfull. NeXT växte nu allt mer i takt med att även hårdvaruutvecklare rekryterades. Efter att ha tittat på ARM, MIPS och SPARC-processorerna blev NeXT sugna på att använda Motorolas kommande RISC-processor, 88000, men då den ännu inte var tillgänglig på marknaden valde Jobs och hans folk att använda sig av en redan bekant processorarkitektur, 680×0-serien. Samma processorfamilj som Apple använde i sina Macintosh-datorer.
Givetvis började Apple undra vad som pågick borta hos NeXT. Med så många före-detta Apple-utvecklare nu under NeXT:s paraply och med en dator som, åtminstone för en utomstående, började likna en Macintosh allt mer gjorde Apple vad de under 80- och 90-talet gjorde allt för ofta: de stämde ännu en av sina konkurrenter. Apple menade att NeXT hade stulit Apples teknik och idéer. Apple kunde dock inte visa exakt vad NeXT hade stulit och då Apple hade det tungt som det var med en vikande försäljning blev det juridiska käbblet företagen emellan ett PR-mässigt fiasko för Apple.
Tvisten gjordes upp utanför domstol och i avtalet kom de överens om att NeXT inte fick konkurrera med Macintosh, vilket begränsade marknaden för NeXT:s datorer till marknader där Macintosh inte användes.
Under 1986 och 1987 fortsatte arbetet med NeXTSTEP. För att kunna skapa ett objektorienterat operativsystem krävdes en objektorienterad utvecklingsmiljö. C++ var av någon anledning inte vad de letade efter utan istället valde NeXT att använda Objective-C, återigen ett val som än idag påverkar utvecklare inte bara för Mac OS X utan också för iOS.
Jobs planer för NeXTSTEP stod inte de han en gång i tiden hade för Macintosh långt efter. Han krävde att det som visades på skärmen också skulle vara exakt det som landade på pappret när användaren skrev ut ett dokument. Macintosh-metoden med Quickdraw och PostScript kunde de inte använda så NeXT bestämde sig för att, med Adobes stöd, portera PostScript till NeXTSTEP och därmed skapa Display PostScript.
Jobs verkade till en början inte ha lärt sig mycket av hur man ledde och motiverade sin personal, men han hade lärt sig att lyssna och reste runt och pratade med universitet om vilken typ av dator de behövde för att kunna bedriva ännu bättre undervisning. Han reste till Japan och studerade robotteknik och tillverkning. Jobs själv sade vid flera tillfällen att han försökte vara en bättre och mer medveten chef än han varit på Apple.
Personal som senare slutat på NeXT berättade att Jobs ljugit för dem och kört över dem gång efter annan, men de ville i media inte gå ut med sina namn då de ändå ville arbeta med Jobs igen. Varför? “Han gör världens bästa datorer”.
Susan Kare, som stod bakom det grafiska gränssnittet i MacOS, anlitades för att utforma färgschemat och grafiska element i NeXTSTEP och i slutet på 1987 började NeXTSTEP närma sig någon form av produktionsstatus. Det grafiska gränssnittet var fortfarande långt ifrån färdigt men redan här fanns tecken på det som komma skulle. NeXTSTEP:s dockningsrad, återigen något vi också ser i dagens Mac OS X, blev den centrala platsen för hur en användare kom åt sina filer, startade program och så vidare. Display PostScript gjorde det också möjligt att ikoner och grafik visades med för den här tiden extremt hög skärpa och detaljrikedom, något som varken MacOS eller Windows var ens i närheten av. Jobs var även den här gången besatt av det visuella. Han hyrde in den legendariske formgivaren Paul Rand för att till en kostnad av 100.000 dollar designa logotypen för företaget, precis som IBM gjort några år tidigare fast till en tiondel av priset.
Logotypen är vid sidan av NeXTcube också de två starkast bestående visuella intryck företaget lämnade efter sig. Rand till och med döpte om företaget från Next till NeXT där ’e’ stod för ”education”.
Ett av de första misstagen som NeXT gjorde var att använda sig av magnetoptiska flyttbara hårddiskar istället för vanliga hårddiskar, som då bedömdes som för dyra. NeXT behövde hålla kostnaderna nere och en hårddisk som rymde hundratals megabyte (NeXTSTEP tog ensamt upp drygt 200 megabyte, vilket var enormt mycket på den tiden) så föll valet istället på MO-skivor. NeXT var det första företaget som använde sig av den här typen av lagringsteknik i en serieproducerad dator och tog därmed också en enorm risk, som senare visade sig bli ganska kostsam för företaget.
Den nu legendariska kubformade NeXTcube designades av Frog, samma designbyrå som utformade den första Macintosh-datorn åt Apple och i Oktober 1988 visades den för första gången i New York. NeXTSTEP version 0.9 blev versionen som medföljde NeXTcube som nu började skickas ut i begränsade upplagor till några av de tänkta kunderna som exempelvis universitet och förlag.
NeXTcube började levereras i större upplagor först 1990 med en Motorola 68040-processor och med 16-64 megabyte internminne. NeXT levererade senare också instickskortet NeXTdimension, i princip ett gigantiskt grafikkort, baserade på Intels i860-processor vilken erbjöd 32-bitars PostScript med färggrafik och för den tiden avancerade videofunktioner. Ett annat instickskort som aldrig riktigt nådde marknaden (mellan fem och 20 stycken hann tillverkas) var Nitro, ett acceleratorkort som ersatte standardprocessorn, en 25- eller 33 megahertz Motorola 68040 med en 40 megahertz-version av samma processor.
Ett typiskt spår av Jobs var också NeXTcubes möjlighet att spela in och upp ljud i “cd-kvalitet”. Vid det här laget hade NeXT i princip gjort slut på de sju miljoner dollar som Jobs initialt investerade i bolaget och han och ekonomichefen Susan Barnes började nu träffa investerare på löpande band. Att få fram mer pengar till ett bolag som innan det ens hade fått ut produkt på marknaden, inte hade några kunder och redan gjort av med sju miljoner dollar visade sig dock svårt. Jobs kunde själv stoppa in mer pengar men det skulle se dåligt ut inför andra investerare.
Men om det var en läxa Jobs lärt sig från Apple så var det att inte släppa mer kontroll över företaget än nödvändigt. Ross Perot, Carnegie Mellon-universitetet och senare företag som Canon (som senare investerade 100 miljoner dollar i bolaget och samtidigt dödade Canon Cat, Macintosh-grundaren Jef Raskins skapelse efter att han i vredesmod lämnat Apple), och Sun Microsystems investerade alla till slut i NeXT, men Jobs såg alltid till att hans andel i bolaget aldrig blev mindre än 51 procent. I slutet på 80-talet licensierade IBM NeXTSTEP som en potentiell ersättare till OS/2 för 65 miljoner dollar.
Ross Perot, miljardären från Texas, blev dess andre störste aktieägare efter att ha sett ett program på TV, The Innovators, om unga entreprenörer där Steve Jobs var en av de personer som profilerades. En unik egenskap hos Perot, som imponerade på de närmare 100 anställda på NeXT, var han efter ett besök kom ihåg namnet på samtliga. En viss skillnad från Jobs som inte kunde bry sig mindre om andra än de smartaste och bästa på NeXT.
De första testerna i tidningar av NeXTcube fokuserade inte på mjukvaran och operativsystemet utan istället på hårdvaran, som led enormt av den långsamma MO-skivan, vars prestanda ungefär kan jämföras med att köra Mac OS X från en CD-ROM-skiva. 400 megabyte lagringsyta hade MO-skivan, vilket var mycket med den tidens mått mätt, och senare levererade också NeXT SCSI-hårddiskar på 1.4 alternativt 2.8 Gigabyte i senare versioner av NeXTcube.
De första testerna drog slutsatsen att det var mjukvarans fel att NeXTcube var så långsam och hyllade datorns design, den medföljande 17-tumsskärmen – med den enorma upplösningen 1120×832 pixlar och fyra gråskalor – och den medföljande laserskrivaren med upplösning på 400dpi som till ett betydligt lägre pris än konkurrenternas laserskrivare slog knock out. Hemligheten med skrivarens låga pris låg helt enkelt i att NeXTSTEP redan hade en motor för att hantera PostScript och därmed gjorde datorn det tunga jobbet när något skulle skrivas ut. Det kan jämföras med Apples första laserskrivare, LaserWriter, som lanserades tre år tidigare och som i princip var en Macintosh med en skrivare byggd omkring sig. Adobes PostScript var också inbyggt i skrivaren vilket drog upp behovet av processorkraft och därmed priset.
Apples LaserWriter, som då kostade närmare 7000 dollar, klarade för övrigt endast 300dpi och åtta sidor per minut. Men även om prislappen för skrivaren var helt enorm så var den utan tvekan den största katalysatorn tillsammans med Macintosh och PageMaker, DTP-programmet från Aldus för utvecklingen av datorstödd design och layout av tidningar.
Nåja, tillbaka till ämnet. NeXTcube hade egenskaper som ethernetanslutning (både kategori-2 och kategori-5) och en ruskigt snabb seriell koppling mellan dator och Next skrivare. NeXTcube hade också en digital signalprocessor (DSP) vilket gjorde att den kunde hantera den snabba kommunikationen med exempelvis skrivaren.
Allt såg således bra ut för Jobs. En ny dator, ett nytt operativsystem som tagits emot av en jublande publik. Pressen stod i kö för att hylla maskinen, medan konkurrenterna inte var lika förtjusta. Bill Gates lär på frågan om Microsoft inte skulle utveckla mjukvaror för NeXTSTEP ha svarat att han hellre hade urinerat på maskinen än att utveckla för den.
Jobs sprang på dåvarande VD på IBM, John Akers, och berättade om NeXTSTEP och Akers beordrade sin personal att undersöka NeXT och NeXTSTEP noga.
Men bortsett från det, vad kunde ha gått fel?
Repris
Massor, visade det sig. Efter alla ansträngningar Steve Jobs och hans personal lagt ner på att bygga en riktigt kraftfull dator för tidnings- och bokförlagen, för universitet och högskolor och för en marknad som då dominerades av Sun Microsystems och andra som tillverkade arbetsstationer för mer avancerade användare, så fanns det fortfarande problem. Det fanns i princip inga mjukvaror för NeXTSTEP, och även om det senare skulle dyka upp en hel del av den varan så var det ofta interna lösningar för företag som exempelvis aktiehandlare, oljebolag och polisen, som behövde en dator och ett operativsystem som kunde hantera stora mängder visuell data och presentera denna på ett snabbt och smakfullt sätt.
Datorn som Jobs menade pekade ut vad framtiden skulle innehålla (något han fick rätt i) dök upp på marknaden med en prislapp som var så hög så att den kanske största tilltänkta kunden, universitet och högskolor, inte hade råd med den. Den initiala prislappen för de förhandskunder som utsågs för att testa maskinen låg på drygt 6000 dollar, en imponerande prislapp i sig då den magnetoptiska enheten från Canon i NeXTcube kostade 6500 dollar styck om man ville köpa en på gatan, vilket vittnar om Jobs enorma styrka när det gäller förhandlingar med leverantörer. Men den höga prislappen bar tydliga spår från två andra projekt som Jobs styrt, nämligen Lisa och Macintosh, som båda var så löjligt dyra så få hade råd att köpa dem. Än värre blev det när NeXTCube till slut nådde marknaden; prislappen låg då på hela 10.000 dollar styck.
Jobs hade inte bara sin investering som vid lanseringen av NeXTcube hade vuxit till tolv miljoner dollar att tänka på, han hade också sitt rykte att bygga upp igen. Många som var kritiska till Jobs menade att framgången med Apple hade varit ren och skär tur och att Jobs egentligen inte var mer än en arrogant men samtidigt charmig person med stora talanger inom presentation och paketering. Han ville bevisa att det inte var sant, men när till och med The Wall Street Journals annonsavdelning svarade “varför bry sig?” när NeXT ville boka en annonsplats för lanseringen av NeXTcube så fanns redan där varningssignaler att något kanske inte stod helt rätt till.
Pengarna flödade knappast in till NeXT från kunderna. Investerarna däremot, fick öppna börsen gång efter annan. Jobs lät exempelvis bygga om hela byggnaden där NeXT hade sitt kontor – givetvis en av de dyraste byggnaderna i Silicon Valley – och investerade i dyra trägolv, exklusiva svindyra möbler, enorma kaktusplantor, exklusiva kylskåp där juice fanns att hämta för personalen. De robotar som satte samman NeXT:s datorer i företagets egna fabrik (ännu en kostsam läxa som Jobs inte gjorde om när han återvänt till Apple) målades i exakta nyanser av svart och grått, en procedur som återupprepades fyra gånger innan Jobs var nöjd. Eftersom fabriken, som var byggd för att tillverka 10.000 datorer i månaden endast byggde ett hundratal under samma period visade det sig att det skulle vara billigare att anställa människor som byggde datorerna för hand istället för med robotkraft. Omvärlden visste ännu inte hur stora problem NeXT hade med försäljningen eftersom bolaget inte var börsnoterat och därmed inte behövde redovisa sina siffror.
Privatlivet för Jobs verkade bestå av jobba, äta och sova. Han hade köpt det redan nu ganska nedgångna Jackling House i Kalifornien där han åt och sov. Emellanåt träffade han sin flickvän, Tina Redse, sedan två år men i övrigt gjorde han då ingenting annat än att arbeta. Han upptäckte att han hade en biologisk syster, Mona Simpson, som hade gjort succé med sin första bok Anywhere but Here och de byggde snabbt en nära relation till varandra. Hennes uppföljare, ”A Regular Guy”, visade sig senare handla om Jobs och de två syskonens relation försämrades.
Jobs relation med John Sculley var frostig och även om Sculley ringde upp och gratulerade Jobs när de första NeXT-datorerna lämnade fabriken så var samtalet enligt Jobs “artigt”. Jobs uppvisade onekligen en större mogenhet, eller så hade han blivit bättre på att låtsas vara just mogen. Oavsett vad så förstod han säkerligen att om han skulle leda ett företag som skulle göra affärer med universitet, högskolor och företag så krävdes det att han antog en mognare och mer seriös profil. Att Jobs tog NeXT på allvar råder det så här i efterhand ingen tvekan om. Bilder på honom i kostym och slips vittnar om en Jobs som försökte framställa sig som mer av en affärsman, men som vi idag vet är kostym och slips det sista Steve Jobs kan associeras med.
Om man ska dra en parallell till Macintosh så kan man tydligt se att Macintosh överlevde de första åren tack vare Apples fortsatt goda intäkter från Apple II. Hade NeXT haft sin egna Apple II så hade NeXTcube och senare NeXTStation kanske överlevt, men nu hade NeXT ingenting att falla tillbaka på. En del av den tänkta marknaden, avancerade arbetsstationer, hade det tufft intäktsmässigt. Företag som IBM, Apollo, Sun och HP slogs med NeXT om de 2,5 miljarder dollar som marknaden beräknades bestå av i skiftet mellan 1980- och 1990-talet. Och intäkterna minskade i takt med att persondatorn, alltså PC och Macintosh, tog över allt mer. Konkurrenterna hade dessutom gott om tid på sig att ta fram alternativ som kunde möta NeXTcube på marknaden. De hade dessutom två andra vapen som NeXT saknade: befintliga kunder och möjlighet att ge rejäla rabatter för att behålla dem.
En annan parallell som man kan dra till Macintosh (och även Lisa) är den initiala avsaknaden av en färgskärm, något som blev en liten belastning för NeXT och som tvingade Jobs att snabbt lova att det var på gång. Detta materialiserade sig senare som NeXTDimension, ett kraftfullt videokort med stöd för 32-bitars färggrafik.
Några mjukvaruleverantörer hakade ändå på NeXTSTEP. Lotus släppte sitt då marknadsledande kalkylprogram Lotus 1-2-3 till NeXTSTEP och Adobe började arbeta med flera program för operativsystemet. Och det höga priset till trots fanns det universitet som satsade på NeXTcube och NeXTSTEP.
Att vända blad
1991 fick Jobs och hans mannar delvis erkänna sig besegrade och övergav den magnetoptiska skivan till förmån för en vanlig hårddisk. De introducerade också en ny modell av arbetsstation, en NeXTStation. Den innehöll en rad förbättringar, där den största också var en av de enklare: en diskettstation så folk enkelt kunde utbyta information bland annat. Detta var ju något nätverksporten var tänkt att hjälpa till med, men NeXT hade helt klart överskattat hur många som faktiskt skulle använda den – ännu ett exempel på hur Jobs varit för tidigt ute. NeXTStation sålde betydligt bättre, delvis tack vare möjligheten till färggrafik, delvis på grund av en lägre prislapp (4995 dollar för den monokroma versionen, 7995 dollar för färgversionen). Vid det här laget hade NeXT i princip gjort slut på 247 miljoner dollar, pengar som investerare stoppat in i bolaget.
Utöver det ingick Sun Microsystems ett avtal med NeXT om att portera NeXTSTEP:s grafiska miljö till Solaris. Sun Microsystems såg detta som ett sätt att möta Microsofts kommande operativsystem “Cairo” rakt på och NeXT:s projekt med Sun Microsystems resulterade senare i produkten OPENSTEP. Sun Microsystems å sin sida tappade snabbt intresset för OPENSTEP när de insåg att Cairo aldrig blev vad Microsoft lovade och övergick istället till att arbeta med Java. Galet nog blev OPENSTEP för Windows NeXT:s riktigt stora försäljningsframgång.
Men om NeXT hade det trögt så blommade privatlivet för Jobs. När Jobs för första gången fick syn på sin blivande fru höll han tal på Stanforduniversitet.
Jobs, som sällan kommer av sig, tappade helt tråden när han fick syn på en kvinna som satt på första raden och log från öra till öra. Efter att han lyckats ta sig igenom sitt tal stod han på parkeringsplatsen vid sin bil och såg kvinnan från publiken, Laurene Powell, på andra sidan parkeringen och efter att ha frågat sig själv om han hellre skulle tillbringa kvällen i ett affärsmöte eller med den blonda kvinnan han sett i publiken sprang han över parkeringsplatsen och frågade Powell om hon ville äta middag med honom.
Vad Jobs då inte visste var att Laurene Powell, som tidigare arbetat på det nu ökända företaget Goldman Sachs, enligt uppgift sagt till sin rumskompis på Stanford att hon ville gifta sig med en miljonär från Silicon Valley. Jobs och Powell blev senare sambos och efter det följde barn och giftermål.
Trots att framgångarna nu sakta började komma för NeXT så hade investerarna tröttnat. Ross Perot hade sålt sin andel och Jobs upprepade på sätt och vis sitt uppförande från sin sista tid på Apple och hade i princip upphört att komma till jobbet och verkade mest hänga på Pixar istället. Spekulationerna i media gick vilda över hur många dagar, eller veckor, NeXT hade kvar innan pengarna skulle ta slut. Framgångarna med Pixar och deras första långfilm, Toy Story, och det blommande förhållandet med Laurene Powell var betydligt roligare sysselsättningar för Jobs än att sitta på NeXT och räkna ner till att företaget gick i konkurs. Han övervägde vid ett tillfälle att lämna över kontrollen av företaget till Canon, som investerat ytterligare 30 miljoner dollar utöver de 100 miljoner de redan stoppat in i bolaget.
I början på 90-talet hade flera av grundarna på NeXT tröttnat och antingen slutat eller fått sparken. Bud Tribble och Susan Barnes, båda från Apple och som varit med sedan starten på NeXT sade båda upp sig och fick uppleva Jobs från sin sämre sida där han såg till att båda skars av från företaget i samma ögonblick som de lämnat in sitt skriftliga uppsägningsbesked.
Ytterligare tre höga chefer lämnade bolaget inom loppet av några veckor och Jobs lär på ett möte ha sagt att ”alla på bolaget kan sluta, förutom jag”. Moralen var låg och inte blev det bättre av att Theo Webgrans, ansvarig för NeXT:s försäljning i Europa, ägnat sig åt tvivelaktiga aktiviteter för att få försäljningssiffrorna att se högre ut än vad de egentligen var. Enkelt beskrivet hade han sålt fler maskiner till återförsäljarna än de i sin tur egentligen kunde sälja till slutkunderna, vilket gjorde att NeXT kunde rapportera höga försäljningssiffror, men återförsäljarna satt där med maskiner de inte kunde bli av med.
Jobs sparkade inom kort Webgrans och större delen av den europeiska försäljningsorganisationen och det europeiska huvudkontoret, som låg på den franska rivieran och som bekostats med pengarna som kom från de påstådda försäljningsframgångarrna i Europa, stängdes omedelbart. Nytt folk rekryterades för att representera NeXT i Europa och de blev omedelbart sittandes med miljontals dollar i inventarier som ingen visste var de fanns. Jobs undvek att driva någon juridisk process mot de tidigare cheferna av rädsla för dålig PR.
Jobs insåg att han måste göra något för att rädda bolaget och meddelade att NeXT skulle börsnoteras någon gång under 1992 eller 1993. Moralen gick upp i taket då de anställda hoppades på att kunna göra sig en hacka av sina optioner. NeXT meddelade också att de skulle släppa NeXTSTEP 486, en version för Intels 486-processor. NeXTSTEP 3.0 släpptes också med stöd för att hantera filer från DOS och Windows 3.0.
Fortfarande kostade hårdvarutillverkningen mer än den smakade så Jobs manade på sina mannar att börja portera NexTSTEP till andra plattformar. MIPSD, PA-RISC, SPARC och x86 var de plattformar som NeXTSTEP började porteras till och effektivt blev detta också spiken i kistan för NeXT:s hårdvarutillverkning som lades ned 1993. De anställda gick från att vara 530 personer till 200, företaget flyttade till mer blygsamma lokaler och de svindyra inventarierna såldes på auktion. NeXT började nu sakta med säkert att göra vinst och Jobs hade medvind igen, inte bara där utan även på Pixar, som efter succén med Toy Story skulle börsnoteras och därmed göra Jobs till en miljardär. Jobs första dotter, som döpte datorfiaskot Lisa, började på Harvard och här kan man misstänka att Steve Jobs hade mognat och kanske lugnat ner sig lite.
Åtminstone på det privata planet. Affärsmässigt var han slugare än någonsin.
NeXT -> Apple
Ett annat företag som det inte gick så lysande för var Apple, som blödde ekonomiskt och som trots det ena utvecklingsprojektet efter det andra fortfarande inte hade en ersättare till MacOS, som redan 1996 var föråldrat. Copland var kodnamnet för det senaste försöket och ett av Apples största problem var att se till att alla de befintliga MacOS-programmen skulle fungera med det nya operativsystemet. De fick det aldrig att fungera och Apple var nu än mer piskat att ta fram ett nytt operativsystem som kunde konkurrera med Windows NT. In på scenen klev nu Steve Jobs som själv tog kontakt med Gil Amelio som då var styrelsemedlem på Apple under Michael Spindler, den senaste VD:n på Apple efter John Sculley, som till slut fick sparken efter att ha ägnat mycket energi åt att organisera upp Apple i allt mindre interna enheter och sedan skapat en så komplicerad produktflora så ingen på Apple längre hade en komplett översikt över vad företaget egentligen tillverkade.
Jobs hade tydligt aldrig gett upp tanken på att återvända till Apple och började bearbeta Amelio på ett möte för aktieägare i Apple att tillsammans genomföra en kupp mot Michael Spindler, Sculleys efterträdare.
“Det finns endast en person som kan motivera personalen och endast en person som kan få ordning på Apple”, sade Jobs till Amelio. Han talade om sig själv. Amelio blev en aning chockad och funderade inte mer på det, ett misstag han senare fick betala dyrt för i mer än ett avseende.
Gil Amelio var dock snart VD på Apple (en position han fick ha i exakt 101 dagar) och gav sin teknikchef Ellen Hancock order om att ta fram en lista över företag med operativsystem som Apple kunde köpa.
Efter att ha spenderat hundratals miljoner dollar på misslyckade försök var Apple helt enkelt tvungna att köpa ett annat operativsystem, och företaget som gjort det, och sedan anpassa det till sina egna behov.
Få trodde att Apple skulle köpa NeXT. Det mesta pekade istället på att det var Jean-Louis Gassée (Jobs efterträdare som hårdvaruchef på Apple) och hans företag Be som skulle rädda Apple med sitt fenomenala operativsystem BeOS. Gassée hade låtit utveckla BeOS på PowerPC-plattformen och Be hade också sett till att BeOS gick att installera på Apples PowerBook-datorer, något som Apple till och med uppmuntrade till innan Jobs senare tog över.
Gassée trodde sig ha affären i hamn och började pressa upp prislappen på sitt bolag allt mer. Gassée krävde 200 miljoner dollar för Be och BeOS, och att han själv skulle bli chef över den nya divisionen på Apple som skulle hantera operativsystemet. Apple motbud var 50 miljoner dollar och affären drog ut på tiden.
Medan allt detta pågick lyfte Steve Jobs, som tycktes ha en fingertoppskänsla som inte står någon annan långt efter, telefonluren och ringde Gil Amelio och gav honom rådet att för Apples skull hålla sig borta från Gassée och BeOS.
En månad efter det telefonsamtalet pratade en NeXT-säljare vid namn Garret Rice med en av Ellen Hancocks experter och gav dem rådet att titta på NeXTSTEP som NeXT nu var i färd med att portera till PowerPC-plattformen. Hancock fick snabbt denna information presenterad för sig och den andra december 1996 satte sig Steve Jobs i ett möte med Ellen Hancock och Gil Amelio för att diskutera Apples framtid. Jobs demonstrerade NeXTSTEP och förklarade hur objektorienterad programmering skulle andas nytt liv i alla tredjepartsutvecklare för Macintosh och samtidigt dra till sig de så värdefulla företagskunderna till Apple, en marknad de aldrig riktigt haft en bra närvaro på.
Sju dagar senare träffades utvecklare från NeXT och Apple och började diskutera hur en övergång från MacOS till NeXTSTEP skulle kunna se ut och hur man skulle kunna bibehålla en bakåtkompatibilitet med MacOS för applikationsflorans skull.
Den 20:e December 1996 fick Jobs en tidig julklapp: Apple meddelade att de köpte NeXT för 427 miljoner dollar och att nästa version av MacOS skulle baseras på NeXTSTEP. Det höga priset avspeglade inte bara mognaden i NeXTSTEP utan också det faktum att NeXT nu hade flera utvecklingspartners och också avtal med flera av de stora namnen i branschen (IBM, Sun Microsystems, Canon, med flera).
En annan detalj var att Jobs nu återvände till Apples campus för första gången på elva år som rådgivare där han skulle hjälpa till med övergången till NeXTSTEP.
Hur det gick med den saken vet vi ju alla vid det här laget.
Efter att Jobs fått Amelio utsparkad satte han sig i sitt kontor och började arbeta. På en PC-laptop. Med NeXTSTEP installerat. En tydligare markering mot det gamla Apple kunde Jobs inte ha gjort, och det fungerade också som en tydlig signal till resten av företaget vad som komma skulle.
Steve Jobs - rebell, manipulatör, varumärke ☍
Here’s to the crazy ones. The misfits. The rebels. The troublemakers. The round pegs in the square holes. The ones who see things differently. They’re not fond of rules. And they have no respect for the status quo. You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them. About the only thing you can’t do is ignore them. Because they change things.
Texten ur Apples berömda annon- skampanj Think Different, den första sedan Jobs kom tillbaka till Apple, är skriven av genierna på byrån Chiat Day. När man utifrån det man vet om Steve Jobs idag läser den ovanstående texten börjar åtminstone jag fundera på om texten inte till viss del handlar om Steve Jobs själv?
Bara hans namn är ett varumärke i sig. Kanske till och med starkare än Apple, Disney och Pixar. Steve Jobs är inte bara en person utan ett ekosystem i sig där många företag, underleverantörer till de företagen och genom det människor är beroende av att han levererar. Vad ska han leverera då? Jo, sig själv. Men vem är han då, egentligen?
Det har skrivits åtskilliga böcker, artiklar och analyser av Steve Jobs under de senaste 20 åren och detta är inte på något sätt ett försök att återupprepa vad som skrivits om mannen i fråga, men det finns en röd tråd som återkommer gång efter annan i Jobs agerande under årens lopp är hur han inte drar sig för att anpassa sanningen, manipulera sin omgivning eller köra över dem som står i hans väg, allt för att få igenom sin egen agenda.
Vissa kallar det genialt, andra kallar det hänsynslöst.
Exemplen på hans agerande under de senaste 30 åren är många. Ett av dem är det domstolsdokument som Jobs skrivit under slutet på 70-talet där han på heder och samvete svurit på att han omöjligen kunde vara far till sin dotter, Lisa, eftersom han enligt egen utsago var steril. Som resultat för det fick mamman och dottern leva på socialbidrag och Jobs, som redan då var miljonär, kunde inte bry sig mindre. Huruvida sterilitet kan botas eller på annat sätt läka av sig själv är högst oklart men Jobs är idag, pappa till fyra barn, Lisa och ytterligare med nuvarande hustrun Laurene Powell Jobs. Jobs erkände senare faderskapet till dottern Lisa och de sägs idag ha en god relation. Bra där.
Jobs tvekade vidare inte att ljuga för sin vän Steve Wozniak om den bonus som Atari betalade till Jobs för att snabbt bli klar med ett nytt spel, Breakout, som Wozniak gjorde den absoluta merparten av jobbet med då Jobs inte klarade av det själv.
Jobs förmåga att helt plötsligt hylla en idé som han tidigare totalt avfärdat och i samma veva dels göra idén till sin egen, oavsett om så var fallet eller inte, och dessutom helt glömma bort att han tidigare var av motsatt åsikt, är ett typiskt drag hos Steve Jobs. Hans egna förklaring till detta drag är att han “gör vad som är bäst idag”. Att han framstår som en kappvändare tycks inte ens ha slagit honom det minsta.
Men exemplen på hur han behandlat sin omgivning för sin egen vinning är så många så jag bara tänker ta upp ett fåtal i denna artikel. När jag suttit och läst på och samlat information om Jobs så framträder två bilder av denne man: en av vår tids största visionärer, och samtidigt en egoistisk, småaktig och manipulativ person. Steve Jobs syn på regler verkar vara att han kan bryta dem närhelst det passar honom, oavsett om det handlar om att vägra ha nummerplåtar på sin Mercedes SLK, att parkera nyss nämnda Mercedes SLK på en parkering avsedd för handikappade utan för Apples huvudkontor, till att klä sig på ett sätt som få andra, om ens någon, på Apple får göra.
Det gemensamma för de ovanstående exemplen är att om Steve Jobs inte vill så tänker Steve Jobs inte nödvändigtvis följa de regler som gäller för dig, mig och de flesta andra på den här planeten. Hans attityd tycks alltid vara att ändamålen helgar medlen, att man kan göra som man vill om man i slutändan lyckas med något väldigt bra. Låt vara att man trampar på en och annan person på vägen. Han har pengarna, makten och inflytandet för att komma undan med princip vad som helst. En rebell med en sån vapenarsenal i innerfickan är sällan lätt att tas med.
1996: Apple, del 2
Efter att ha kämpat med NeXT i åratal, de flesta av dem i motvind, återvände Jobs till Apple i slutet på 1996. I princip omedelbart lyckades han få Gil Amelio, Apples dåvarande VD och styrelseord- förande, sparkad från jobbet och satte därefter igång som “tillfällig styrelseordförande” med att slakta i princip hela Apples produktutbud, göra sig av med personal och i största allmänhet tajta upp hela företaget.
Till skillnad från när Jobs tidigare var på Apple så var han nu inte rädd för att verkligen gräva ner sig i Apples situation. Fettet skulle skäras bort och det syntes tydligt att det inte fanns det minsta sentimentalitet hos Jobs utan allt från Newton till alla de drivor av olika Mac-modeller som kostade Apple dyrt försvann som i en handvändning. Licensprogrammet där tredjepartstillverkare fick sälja Mac-kompatibla maskiner upphörde i princip direkt. Intäkterna skulle upp, kostnaderna ner, och nu handlade det inte bara om att skapa vackra produkter, de skulle sälja också och Jobs lade sig i allt från tekniska specifikationer till en produkts design. Ingen allians var för ohelig, vilket gjorde att Microsoft investerade 150 miljoner dollar i Apple. Helt otänkbart bara några år tidigare.
En annan stor förändring var att Apple tystnade utåt. Företaget som tidigare läckte som ett såll till media tystnade och kontakter- na med omvärlden begränsades till när Apple ville berätta något. Läckte en anställd, åkte denne ut. Publicerade en blogg insiderinformation om kommande produkter, bussade Apple jurister på dem för att få bort informationen, eller i förekommande fall, få bloggen att lägga ner med olika metoder. Ett bra exempel på det är den klas- siska skvallerbloggen Think Secret där Apple efter en ganska smutsig fajt advokater emellan på grund av Think Secrets publicering av information om den nya ännu inte lanserade Mac Mini och iLife ’05, helt sonika betalde grundaren Nicholas Ciarelli, för att lägga ner sajten.
Efter lanseringen av iMac hade Apple tre produktlinjer för hårdvara: bärbara maskiner, stationära proffsmaskiner och stationära hemmamaskiner. Här visade Jobs direkt vad han lärt från NeXT: att hålla verksamheten slimmad och enkel för att hålla kostnaderna nere.
Datorerna som NeXT tillverkade kostade stora pengar att ta fram och tillverka med finesser som magnesiumhölje, ett designat moderkort och ny modern teknik och när kunderna inte ville betala för den elegans och fokus på detalj som Jobs och hans man- nar investerat så mycket tid och tålamod i så stod det inte helt överraskande NeXT väldigt dyrt i form av osålda maskiner. Den läxan tänkte Jobs inte behöva göra om två gånger.
Tim Cook rekryterades 1998 från Compaq för att se över hur Apple tillverkade och distribuerade sina produkter och 2002 började Apple stänga sina fabriker, där fabriken i Fremont blev först ut. En fabrik som Los Angeles Times i sin artikel beskriver som en fabrik som Apple själva varit enormt stolta över endast två år tidigare.
Tillverkningen flyttades initialt från Fremont till Sacramento där Apple till skillnad från fabriken i Fremont också ägde hela fabriken, som även den stängdes 2004. Tre år innan, 1999, började Apple också sparka personal från sin fabrik i Cork på Irland till förmån för tillverkning av bland annat iMac i Koreanska LG:s fabriker. PowerMac G3-maskinerna fortsatte dock att tillverkas i Cork en tid. Idag sker all tillverkning av Apples produkter i Asien, främst i Kina genom FoxConn.
Jakten på kostnader slutade dock inte där. När Jobs återvände till Apple avslutade han också alla de välgörenhetsprogram som Apple då deltog i. Anledningen var, inte helt överraskande, att företaget blödde ekonomiskt och att pengarna behövdes för den egna verksamheten, men Apple meddelade också att satsningarna på välgörenhet skulle återupptas när företagets ekonomi åter var i balans. Detta har ännu inte hänt.
Stanford Social Innovation Review kallade år 2007 Apple för ett av Amerikas minst generösa företag när det gäller just välgörenhet. Steve Jobs har personligen också kritiserats för att han till skillnad från andra miljardärer som Bill Gates och Warren Buffet inte offentligt avsatt pengar ur sin personliga förmögenhet till välgörande ändamål.
Jobs och Apples ovilja att donera pengar anses av många vara stötande; i USA är det mer eller mindre kutym att de rika ger pengar till en eller flera välgörenheter och även om Jobs genom sin hustru, som i sin tur är väldigt aktiv inom olika välgörenheter, så hade det inte direkt skadat om Jobs själv pangade iväg några miljoner till en god sak i sitt egna namn.
Intressant nog startade Jobs faktiskt 1987 en stiftelse vid namn The Steven P Jobs Foundation, som skulle ägna sig åt att stötta olika projekt inom hälsa och vegetarisk kost. Stiftelsens enda projekt visade sig senare ha varit att Jobs bad Paul Rand, som gjorde den berömda NeXT-logotypen, att designa en logotype åt Jobs stiftelse. Femton månader efter dess grundande så lade Jobs ned stiftelsen utan vidare förklaring och om man googlar på ämnet finns ytterst få sidor som har någon information om den sedan länge nedlagda stiftelsen.
Att tala sanning, del 1: cancern
I Oktober 2003 upptäckte läkare vid en undersökning av Jobs tarmsystem, som han haft problem med under många år, att det fanns en tumör i Steve Jobs bukspottskörtel. Cancer i bukspottskörteln är i normala fall förknippat med hög dödlighet men i Jobs fall visade det sig efter vidare undersökningar att tumören kunde avlägsnas på kirurgisk väg och att Jobs hade mycket goda chanser att överleva.
I normala fall skulle nog de flesta patienter i det läget ta den enkla vägen ut men Jobs ville med sin sedvanliga envishet till varje pris undvika kirurgi och försökte via olika vegetariska dieter. Arthur Levinson, en av medlemmarna i Apples styrelse och för övrigt även filosofie doktor i biokemi höll koll på Jobs hälsa åt resten av styrelsen och försökte tillsammans med Bill Campbell, en annan av Apples styrelsemedlemmar, övertyga att Jobs skulle välja kirurgin för att ta hand om problemet. Efter nio månader, och nu skriver vi 2004, visade det sig att tumören växt och Jobs valde då att lägga sig på operationsbordet för ett sex timmar långt ingrepp som innefattade inte bara bukspottskörteln utan också andra delar av tarmsystemet, som sedan fick pusslas ihop igen. Smått ironiskt är att Jef Raskin, tidigare Apple-anställd och upphovsmannen till Macintosh, året efteråt dör av cancer i bukspottskörteln.
Efter att Apple konsulterat inte bara en utan två jurister valde företaget och dess styrelse att säga absolut ingenting om Jobs hälsa och att han skulle vara frånvarande från rollen som VD och styrelseordförande under sin konvalesens.
Då Jobs sällan syns offentligt utanför de olika evenemang och presentationer var det egentligen inget problem ur ett PR-perspektiv för Apple, men investerare och analytiker, som i sig är rätt petiga typer, reagerade givetvis betydligt mer högljutt. Rebellen Jobs lär inte ha brytt sig särskilt om detta, trots att flera tunga namn, däribland den tidigare ordförande för USA:s finansinspektion (SEC), Arthur Levitt, menade att om ett företags styrelseordförande ska undergå en större operation så bör detta också meddelas aktieägarna, oavsett om reglerna kräver det eller inte.
Apple å sin sida arbetade efter tesen att det var styrelseordförandens rätt till ett privatliv som gjorde att de inget sade, och eftersom reglerna gav dem rätt att göra just det så blev det så.
Levitt har så sent som i Januari i år åter kommenterat Steve Jobs hälsa och menade då att den som äger Apple-aktier måste vara “döv, korkad och blind för att inte förstå att Jobs har en sjukdom som kan återkomma när som helst”, och menade också att även om det är okänsligt att spekulera i Jobs privatliv så har Apples aktieägare rätt till att veta vem som står på tur om Jobs av en eller annan anledning inte kan återvända till Apple.
Det bör i sammanhanget också nämnas att Levitt lämnat Finansinspektionen fick ett erbjudande från Steve Jobs att ta en plats i Apples styrelse, men detta erbjudande drogs senare tillbaka då Jobs och Levitt hade “skilda åsikter i rad frågor”.
Intressant nog fick ingen i Pixars styrelse, där Jobs också är styrelseordförande, veta ett ord om Jobs hälsotillstånd förrän Jobs själv gick ut med informationen till hela världen. Huruvida Disney, där Jobs också sitter med i styrelsen fått veta något om Jobs senaste sjukskrivning eller inte, är högst oklart. Disney själva har inte sagt ett ljud om detta och lär inte göra det heller.
Detta är i sig heller inte helt ovanligt i USA. Fortune nämner i en artikel två bra exempel på personer som liksom Jobs varit enormt viktiga för sina respetive företag; Andy Grove, då styrelseordförande på Intel, knep igen om att han 1995 drabbats av prostatacancer. Året efteråt skrev han själv om det i tidningen Fortune.
Warren Buffet, en av USA:s absolut rikaste män, var å andra sidan helt öppen med att han i juni år 2000 skulle genomgå en rutinoperation, och det innan han lade sig på operationsbordet.
När Steve Jobs på WWDC 2006 levererade sin vanliga keynote rapporterade många medier om att han såg både blek och en aning mager ut. Två år senare var det betydligt värre och Apple gick då ut med ett pressmeddelande som sade att Jobs led av “a common bug”, vilket i princip kan översättas till att han hade influensa eller en enklare förkylning. Apple meddelade vidare att Jobs åt vitaminer.
Den 5:e januari 2009 gick Jobs ut med ett offentligt meddelande efter det varit enorma spekulationer om hans hälsa, och några medier till och med antytt att Jobs låg för döden. Bilderna på en mycket mager Jobs fungerade givetvis som bensin på den brasan och Jobs meddelade då att han led av en hormoniell obalans. Senare visade det sig att Jobs i själva verket genomgick en levertransplantion i Juni samma år, vilket Jobs bekräftade via läkaren som utförde operationen.
Det är inte svårt att börja fundera över vad Apple, och Jobs själv, egentligen visste redan i Januari, och kanske spelar det ingen roll för dig och mig men den amerikanska finansinspektionen var av annan åsikt och inledde 2009 en utredning om huruvida Apple avslöjat för lite, eller till och med bluffat, om Jobs hälsotillstånd.
inansinspektionen menade att Jobs inte bara låg bakom mån- ga av Apples framgångar utan att han också blivit något av en fix- stjärna i media och att han därmed var extra viktig för Apple. Att Jobs beskrivit sitt hälsotillstånd som en hormoniell obalans och senare visade sig genomgå en allvarlig operation var inget som fi- nansinspektionens jurister såg med direkt blida ögon på och huruvida Apple och Jobs med den information som gick ut i Januari bluffat för investerare och aktieägare eller inte, och om så var fallet, gjordes det för att undvika allt för kraftiga förändringar i Apples aktiekurs? Detta var en fråga som få verkade vilja släppa taget om.
Det finns dock två saker till som är värd att nämna i allt detta, och det är två regler för amerikanska börsnoterade företag som dels anger att företaget, i det här fallet Apple, varje kvartal måste berätta om det finns några kända risker, händelser, trender eller osäkerheter som kan påverka företagets framtida resultat. Det andra är att om ett företag väljer att berätta något, oavsett vad, så måste det vara sant.
Apple och Steve Jobs själv i sin egenskap av VD och styrelseordförande får helt enkelt inte ljuga om Jobs hälsotillstånd om de väljer att berätta om det. Om en styrelseordförande å andra sidan ljuger om sitt hälsotillstånd för resten av styrelsen, och om styrelsen sedan agerar utifrån den informationen, så är det styrelseordföranden som kan åtalas för bedrägeri om informationen medvetet varit falsk och missledande.
Givetvis kan Jobs mycket väl mellan den 5:e januari 2009, då hans meddelande gick ut, och 14:e januari via sina läkare fått reda på att hans tillstånd krävde en levertransplantation för att han inte skulle avlida och han kanske då ställdes inför en situation där han i första hand inte funderade över på hur pressreleasen skulle se ut, utan om han ens skulle få uppleva slutet på året.
Att Finansinspektionen gick in och ville utreda detta är i sig inga konstigheter, med tanke på den uppmärksamhet som Jobs och Apple åtnjuter i både media och allmänhetens ögon. Men Jobs önskan om att få hålla detta privat och samtidigt kommentera sitt sjukdomstillstånd om och om igen (trots att han vid minst ett tillfälle avslutat ett öppet brev med orden “detta är det sista jag kommer att säga om detta”) måste hela tiden ställas mot aktieägare, investerare, styrelse, anställda, och så vidare, och det ansvar Steve Jobs har mot dem.
Att tala sanning, del 2: optionsfifflet
När Jobs återvänt till Apple så inledde han 1997 med att sparka i princip hela styrelsen och rekryterade istället en ny med endast sex medlemmar. Där fanns namn som Oracles grundare och styrelseordförande, och händelsevis en nära vän till Jobs, Larry Ellison, Intuits styrelseordförande, och Jobs granne, Bill Campbell, och Jerry York, som tidigare varit CFO på bland annat IBM och som senare blev styrelseordförande för Micro Warehouse, en datoråterförsäljare som gjorde stora affärer med Apple. Arthur Levitt, före detta ordförande för den amerikanska finansinspektionen (och som vi återkommer till senare i denna text) menade att styrelsen knappast kunde anses som oberoende av styrelseordföranden, vilket av många anses som en god sed att iaktta när man rekryterar en styrelse..
Jobs rekryterade också en helt ny företagsledning där Avie Tevanian ansvarade för Mac OS X, och Jon Rubenstein som ansvarade för hårdvara, båda kom från NeXT. En av de få chefer som redan arbetade på Apple innan Jobs kom tillbaka och som fick stanna kvar var Phil Schiller, som nu fick ansvaret för marknadsföring. Tim Cook, nu COO, lockades över från Compaq och Ron Johnson hämtades från Target för att ansvara för Apples egna butiker.
I samma veva avskaffade Jobs också alla bonusar för de högsta cheferna och belönade dem istället med optioner där två chefer, Nanci Heinen som också kom från NeXT, och Fred Anderson som var Apples finanschef innan Jobs återvände, fick ta smällen för Apples schabblande med bakdateringen av aktieoptioner.
Intressant nog tjänade Jobs själv inga pengar pengar på bakdaterade aktieoptioner i varken Apple eller Pixar och Apple har också erkänt att Jobs visste om att detta förekom på Apple men att han enligt Apple “inte förstod innebörden av hur detta skulle påverka företagets bokföring”.
Fred Anderson har senare i ett uttalande ifrågasatt Apples egna slutsats om att Jobs inte förstod hur bakdateringar av aktieoptioner kunde påverka företagets bokföring. Anderson menade att han som finanschef tydligt påpekat för Jobs hur bakdateringarna skulle påverka Apples bokföring och att Jobs då svarat med att hela modellen hade godkänts av Apples styrelse.
Vad som är sant eller inte får vi nog aldrig veta men Apple betalade de böter som ålades dem och affären påverkade varken börskurs eller Jobs ställning på Apple över huvudtaget. I ett normalt företag hade båda dessa faktorer garanterat tagit någon form av stryk men det visar hur starka Apple är i sig själva, och hur stark Jobs position är inom företaget. Han går i princip inte att flytta på.
Att flera amerikanska företag, för Pixar och Apple är långt ifrån de enda som sysslade med sånt här fram tills att reglerna skärptes år 2006, håller på med sånt här är inget ovanligt. I ett land som är byggd på kapitalistiska värderingar och där folk och företag hellre ger pengar till välgörenhet än betalar skatt (dels för att de får själva välja var pengarna går, och dels för att donationer till välgör- enhet är avdragsgilla) är det en del av företagskulturen att försöka betala så lite skatt som möjligt.
Nutid och framtid, med och utan Jobs
Rapporter om Steve Jobs hälsotillstånd dyker upp var och varannan dag. Ena dagen ligger han på sjukhus i ett “allvarligt tillstånd”, och nästa dag så har någon sett honom på Apples campus i Cupertino. Tidningen Business Insider säger sig sitta på information om att Steve Jobs inte kommer att återvända till Apple, och att de har “hört” en del information om Jobs hälsotillstånd som de beskriver som “mindre uppmuntrande” och utan att skriva för mycket så konstarerar de att Jobs är allvarligt sjuk. Wall Street Journal rapporterar att Jobs tar möten i hemmet eller via telefon.
Som vanligt är det svårt att veta vad som är sant eller inte, och ironiskt nog spelar det ingen roll om det är media eller Jobs själv som informationen kommer ifrån. Man vet ju aldrig riktigt när mannen talar sanning, och visst, det är i hans fulla rätt att ljuga vilt eller säga ingenting om sitt privatliv men när en man som Steve Jobs i så stora mått förknippas och nästintill är i symbios med varumärket Apple, och som dessutom är den enskilt största aktieägaren i Walt Disney Company, så finns det ett enormt ansvar som vilar på axlarna på Steve Jobs som i och med Disneys köp av Pixar inte längre kan bete sig hur han vill, åtminstone så länge han inte tar över Disney på samma sätt som han gjorde på Apple 1996-97.
Kontroll är något som ständigt återkommer när man läser om Steve Jobs. Han kanske inte är inblandad i den dagliga verksamheten på alla plan, vilket är helt omöjligt med tanke på Apples storlek, men ska man tro vad som skrivits om Apple och Jobs under årens lopp så finns det inte en produkt, tjänst eller annons för någotdera som inte passerar Jobs skrivbord för godkän- nande. Men skillnaden mellan Jobs behov av kontroll nu och när han drev NeXT är att han blivit en bättre lyssnare och också tar in råd och synpunkter från de närmast honom. Låt oss hoppas att det också gäller hans hälsa.
Apple då? Under den förra perioden på närmare sex månader då Tim Cook styrde Apple istället för Steve Jobs steg Apples aktie 78 procent. Sedan Jobs för drygt tre veckor sedan meddelade att han åter igen är sjukskriven har Apple-aktien stigit 1.7 procent. Investerare som Mike Binger, som är fondchef på Thrivet Asset Management som äger aktier för 70 miljarder dollar, däribland Apple-aktier, sade i en kommentar till Wall Street Journal att hans största oro för Jobs roll på Apple inte är ledarens utan innovatörens, där Jobs av många anses ha en central roll i företaget. En keynote på årets WWDC, som ännu inte fått ett datum spikat, utan Jobs hade inte varit bra för alla de utvecklare som inspireras och delvis får sitt driv av att se Jobs live på scenen. Jobs är borta från Apple på obestämd framtid. Kanske kommer han aldrig tillbaka, kanske styr han företaget från sängen eller så kanske han till slut drar sig tillbaka och ägnar sig åt att inte göra någonting.
Till sist, ett citat från ett tal av Jobs själv från år 2005 som han höll på Stanforduniversitetet:
Your time is limited, so don’t waste it living someone else’s life. Don’t be trapped by dogma, which is living with the results of other people’s thinking. Don’t let the noise of others’ opinions drown out your own inner voice. And most important, have the courage to follow your heart and intuition. They somehow already know what you truly want to become. Everything else is secondary.
Steve Jobs har onekligen levt som han lärt fram tills nu. Låt oss hoppas att det blir många år till.
2002 – 2010 ☍
För de som arbetar professionellt med Apples serverprodukter är detta minst sagt en tråkig dag. Att Apples Xserve-maskiner aldrig kunnat nå upp till varken de marginaler eller de intäkter som annan hårdvara från Apple levererat har väl aldrig varit en större hemlighet, men maskinerna har alltid varit väldigt populära och ser man till priset på en Xserve, där operativsystem ingår, så stod det sig väl. Jag skrev detta när jag testade en Xserve med fyra Xeon-processorer förra året:
Vad kan då en Xserve för 62000 kronor erbjuda jämfört med en maskin från exempelvis Dell?
Mer för pengarna. Xserve är, tro det eller ej, billigare jämfört med en Dell PowerEdge R710, med samma mängd minne, två 160GB SATA-hårddiskar, rackskenor, två E5520-processorer (samma klockfrekvens och antal kärnor som i Xserve) och lite annat mankemang.
Dell-servern kostar 41308 kronor. Exklusive moms, och exklusive operativsystem. Lägger man till Windows Server 2008, Enterprise Edition, med 25 användarlicenser hamnar vi helt plötsligt på 68798 kronor, exklusive moms. Inklusive moms är kostnaden 85997 kronor. Och då har vi vi en server med plats för sex interna hårddiskar och ett operativsystem som absolut är en aning bättre och mer komplett än Mac OS X Server i sin nuvarande inkarnation, men endast med 25 användarlicenser.
Xserve levereras, som vanligt, med Mac OS X Server utan extra kostnad, med ett obegränsat antal användarlicenser. Och priset för testmaskinen, 62000 kronor, är inklusive moms.
Det smakar det.
Priserna är alltså från förra året, grundpriset då för den testade maskinen var 32995 kronor, nu är det 29995 kronor. Båda priserna inklusive moms.
Effekterna av Apples beslut att begrava Xserve blir många. Först och främst är det många stora kunder som under årens lopp investerat kraftigt i Apples servrar. Att Apple visserligen kommer att fortsätta supporta Xserve under en överskådlig framtid är en klen tröst när man ser till hur Apple har hanterat den här frågan.
Ingen pressrelease, ingen information har vad jag vet gått ut till storkunderna utan en liten uppdatering på företagets produktsida och en liknande dito i Apple Store på webben är allt Apple har sagt i frågan.
De kunder som idag står med rack efter rack packade med 1U Xserves får i Apples dokument för hur man som Xserve-användare går vidare rådet att byta till en Mac Pro istället, som på pappret är snabbare i den maximalt utbyggda 12 Core-versionen. Men den tar också plats i ett rack; motsvarande 24 kärnor, två Mac Pro bredvid varandra på en rackhylla, tar upp tolv rackenheter. Med Xserves på samma yta får du in hela 96 processorkärnor. Långt ifrån alla har de här behoven, vilket Apple gör en poäng av när de skriver att Mac Mini Server är den bäst säljande Mac-servern de har i sitt sortiment.
Men en Mac Mini Server imponerar inte på företagen, och det gör inte dagens meddelande som Apple skickat till företagskunderna som kort och koncist kan summeras med orden “vi bryr oss inte“. Dagens meddelande är också extra surt för de som följt med Apple från de PowerPC-baserade Xserve G5 till de Xeon-baserade Xserve-modellerna. Det är många kronor, dollar och Euros som grävts ned i sitt förtroende för Apple.
Vilket leder mig in på frågan om Mac OS X Server. Som produkt tror jag att Mac OS X Server kommer att leva kvar under en överskådlig framtid. Den delar kodbas med Mac OS X och kräver vad jag förstår inga större personalinsatser för att underhålla då en stor del av jobbet redan är gjort. Mac OS X Server är “nice to have” för Apple, och det räcker bra eftersom det driver försäljningen av Mac Mini Server och hjälper Apple att pinka in ett revir runt småföretagen, som i Apples värld inte vill köpa Microsofts Small Business Server då den blir för dyr och för komplicerad.
Men Mac OS X Server har problem. Jag gissar att Apple löser en del av de problemen, med en avsaknad av funktioner som snapshots, ett modernare filsystem, stöd för iOS-enheter bortom Caldav, Carddav, IMAP och SMTP, backupfunktioner för hela servern och inte bara delar av den, övervakningsfunktioner bortom SNMP, med mera med att helt enkelt konstatera att Mac OS X Server är ett serveroperativsystem för små företag och då behövs inte de funktionerna. Punkt. Är man enterprisekund kör man Exchange. Är man för liten för en egen server, då använder man MobileMe.
Flera företag som kontaktat mig under dagen överväger nu att helt avbryta sitt arbete med Apples serverplattformar. Många av dem sitter med flera Xserves som givetvis inte blir värdelösa bara för att Apple slutar sälja dem, men med en total avsaknad av roadmap för framtiden med likvärdiga alternativ så ser de ingen framtid i att fortsätta investera i Mac OS X Server. För dem återstår Linux eller Windows.
Apple själva tycks dessutom aldrig ha haft någon större tilltro till varken Xserve eller Mac OS X Server då de i alla år byggt sina interna system på hårdvara från Sun Microsystems och på antingen Solaris eller Linux som operativsystem. Deras interna e-postserver är den tidigare Sun Java System Messaging Server, inte Mac OS X Servers egna mailserver.
För förutom storleken på en Mac Pro saknar den så många andra funktioner: LOM (Lights Out Management, vilket ger dig kontroll över servern även om den är avstängd), redudanta kraftaggregat, ingen hårdvaruövervakning med exempelvis Server Monitor och till det kommer en högre strömförbrukning.
Nej, en Mac Pro är ingen server, utan det är en arbetsstation. Det är som att köra Windows Server 2008 på dina ungars Dell: det fungerar kanske men det är inget seriöst alternativ.
När jag skriver detta så drar jag mig till minnes en fråga på pressmötet när Xserve G4 lanserades för snart åtta år sen, när en journalist som satt snett bakom mig frågade om varför vi skulle ta Apple på allvar den här gången med tanke på att deras tidigare serverförsök fram tills den tidpunkten misslyckats. Jag antar att samma fråga kan ställas idag, blott åtta år senare…
