SGI 02 – designfantom med äkta Unixhjärta ☍

För att få jobbet gjort så använde man arbetsstationer. Detta var kraftfulla muskelbyggen med SCSI-diskar, mer minne, RISC-processorer, kraftfulla grafikkort och ordentliga anslutningsmöjligheter. Detta var också datorer med matchande prislappar, varför det var ytterst ovanligt att någon privatperson lade ner de uppåt 100000 kronorna som en kunde kosta.

Och inte nog med att de var dyra, de var överlag också ganska fula. Silicon Graphics förändrade det.

Vad är en SGI O2?

När det var dags att lansera efterträdaren till Indy (som även den var en lågprismodell som såldes mellan 1993 och 1997) så var det också dags att ändra formen på maskinen. Även om Indy ansågs ha en rätt läcker design så var det en traditionell desktopmaskin med lite extra plastpaneler som lackerats läckert indigoblå.

I fallet SGI O2 så hade Silicon Graphics börjat inse att i takt med att PC-plattformen blev allt mer kraftfull och även kunde hantera flera processorer och större mängder minne så var det allt färre som ville lägga 50000 kronor och uppåt på en arbetsstation när en PC för kanske 15-20000 kronor gjorde jobbet ungefär lika bra. Steve Jobs ångestprojekt NeXT och deras arbetsstationer hade haft det det oerhört tufft på marknaden och övergick till att ägna sig åt mjukvara efter några få år, och Sun Microsystems, som på sin Sparcstation-serie och SunOS (senare Solaris) hade byggt hela företagets framgångar, fokuserade allt mer på servrar. Microsofts framgångar med Windows NT 4 och ett litet men snabbt växande fenomen kallat Linux gjorde också sitt till och Silicon Graphics insåg att det var dags att försöka dra ned på prislappen för att vinna nya kunder och i praktiken överleva som företag.  När SGI 02+ lanserades så var det för att uppdatera den befintliga O2-modellen samt förlänga dess livslängd en aning, vilket också visas i hur lite som förändrades mellan modellerna. Den nya lackeringen var en sak som definitivt inte gick obemärkt förbi.

SGI O2 och O2+ bar vidare ett antal traditioner från tidigare Silicon Graphics-maskiner. De var byggda på en MIPS-processor (en förenklad implementation av RISC), körde Unix-varianten IRIX som operativsystem och byggde på kraftfulla grafikkretsar som klarade hårdvarurendering för JPG-formatet och MPEG-avkodning, SCSI-hårddiskar och givetvis såg den inte ut som en traditionell arbetsstation gjorde på den här tiden.

Maximal mängd internminne var en gigabyte och minnet delades även med grafikkortet för att hålla kostnaderna nere, vilket ändå var ett rejält hopp framåt jämfört med Indy som maximalt klarade av 256 megabyte. Maskinen var precis som många andra maskiner av det här slaget byggd som ett fort, vilket i sig var lite ironiskt eftersom man knappast släppte den i golvet efter att ha betalat stora pengar för maskinen. För även om detta var en lågprismodell med SGI:s mått mätt så var den inte billig för det, introduktionspriset låg på 5995 dollar upp till 9995 dollar beroende på konfiguration. Stora pengar idag, och ännu större pengar 1996 då modellen lanserades.

SGI 02 såldes mellan 1996 fram till Augusti 2001 då O2+ lanserades och den levde i sin tur fram till Maj 2002, vilket gör maskinen ganska sällsynt.  Maskinerna körde Irix 6.3 till 6.5.30 och kan även köra OpenBSD, NetBSD och på O2:an Gentoo och Debian-versionerna av Linux. SGI släppte även en servervariant för webbpublicering, vilket i princip var en O2 med ett programpaket kallat Webforce.

Man kan fokusera på tekniska detaljer, man kan diskutera om den var så värst tyst, och om den ens var värd sin saftiga prislapp. Eller så tittar man bara på datorn och inser att lackeringen på en SGI 02+, de oregelbundna formerna och försöket att göra något så tråkigt som en Unix-baserad arbetsstation (låt gå att SGI på den tiden ofta användes inom filmindustrin för datorrenderade specialeffekter som exempelvis i Jurassic Park) lite roligare.

Lägg på minnet att SGI 02 och 02+ kom ut på marknaden innan Apple hade börjat vända upp och ned på hur en dator faktiskt kunde designas, i en tid då en dator var antingen svart eller beige.

Läs mer om SGI O2  och SGI O2+

Allt du behöver veta om O2 och O2+ – information om processorer och mycket annat

Hårdvaruinformation hämtat från IRIX, samt massor med bilder på hur en SGI 02 är konstruerad.

Boota en SGI O2 över nätverk för operativsystemsinstallation

Användarmanual för SGI O2 – SGI håller fortfarande dokumenten tillgängliga.

Historien om W.O.P.R ☍

Året var 1983. Hemdatorerna var på frammarsch över hela världen och den stora TV-spelskraschen som fram samma år raderade i princip bort marknadsdominanten Atari från världskartan. I Europa var det Vic-20 och senare Commodore 64 som tog ledningen över åtskilliga andra konkurrenter, medan det i USA var maskiner som Apple II och TRS-80 som dominerade på marknaden. Datorerna anslöts till telefonnätet och ett fenomen kallat BBS växte som en skogsbrand över hela USA och senare också Europa.

Det kalla kriget mellan öst och väst kunde inte vara kallare och mitt i allt detta dyker ett filmmanus upp som efter att gått under namnet The Genius skrivits om till att bli War Games efter att en professor från Stanford hade konsulterats. Filmen skulle handla om en ung kille, en hacker, som med datorer som sitt största intresse råkade starta tredje världskriget då han loggade in på fel dator och ville spela det häftigaste spel han kunde tänka sig, Globalt Kärnvapenkrig.

“Hackers” var inte ett nytt begrepp, men fram till att War Games hade premiär så var det inte nödvändigtvis ett negativt laddat ord. Redan på 50-talet hängde det drösar med unga män på MIT som programmerade en av dåtidens drömmaskiner, PDP-1. Dessa unga herrar kallade sig “hackers” och hade alla ständigt en colaflaska inom räckhåll och hade alla ett ständigt behov av en uppryckning när det gällde den personliga hyginen.

För allmänheten var de ändå relativt okända, tills Peter Schwartz på Stanford fick läsa manuset till The Genius och kom med några förslag. Allmänhetens syn på datorintresserade ungdomar förändrades i princip för all framtid efter att War Games haft premiär.

Man kan å andra sidan fundera över om War Games inte gjorde så att många företag, myndigheter och andra tvingades styra upp sin säkerhet efter att filmen haft premiär då ett av de mer populärare programmen blev så kallade war dialers, alltså program som precis som i filmen lät en dator ringa upp en rad telefonnummer i jakt på ett modem i andra änden.

Vi minns kanske David Lightman, filmens klåfingrige hjälte, eller så har minnen fastnat av den egensinnige Professor Falken som bodde på en ö där sista färjan till fastlandet faktiskt gick 18:30 på kvällen även i verkligheten.

Alla minns vi garanterat Professor Falkens skapelse, en dator som militären kallade War Operational Planned Response, eller W.O.P.R.

Lightman och Falken kallade den för Joshua.

W.O.P.R var en gigantisk best, ständigt brummande och hotfullt blinkande och med ett litet teckenfönster som visade det som alla egentligen letade efter. Det var få som inte köpte hela grejen med W.O.P.R, mycket tack vare att allmänhetens uppfattning vad en dator kunde och inte kunde göra i början på 80-talet var ganska grumlig, givetvis mycket beroende på att få ens sett en dator i verkligheten.

W.O.P.R var, givetvis, fejk. I själva verket drevs teckenfönstret och all grafik som W.O.P.R visade på de stora teckenskärmarna av en Apple II som styrdes manuellt av en operatör vid namn Mike Fink. Formen på W.O.P.R bär vissa spår av IBM:s produktfamilj Unit Record Equipment, ett system för att hantera hålkort, vilken formgivaren Geoffrey Kirkland utgick från.

W.O.P.R, som i de tidigare versionerna av filmens manuskript hette Single Integrated Operating Plan (S.I.O.P), byggdes av plywood på en träram och målades sedan för att se ut som den var gjord av metall. Mike Fink och hans team installerade sedan all elektronik innan W.O.P.R målades färdigt en sista gång. Bland elektroniken kan man i filmen se tydligt att skärmen i själva verket var en LED-baserad grafisk equalizer användes och den lilla bildskärmen anslöts sedan till en Apple II via ett instickskort, en prototyp från tillverkaren av kortet, som sköttes av Mike Fink själv.

När W.O.P.R filmades satt Mike Fink inne i lådan och på kommando från regissören knappades text in på Apple II:an som sedan visades på den lilla bildskärmen.

Vad hände då med W.O.P.R? Modellen skrotades efter filmen men en ny replika byggdes för en reklamfilm som kom ut 2006.

Inom området film är det svårt att komma på en dator, fejkad eller riktig, som ställt till med så mycket i den verkliga världen som W.O.P.R. Den är riktigt snygg också. Designen skriker 60-70-tal, som en riktigt fet gammal amerikansk glidarbil.

W.O.P.R förändrade kanske inte världen vi lever i särskilt mycket, men den förändrade garanterat hur 70- och 80-talisternas föräldrar såg på sina barn och deras datorhobby. Idag kallar vi wardialing för portskanning och wardriving, så även där finns det tydliga spår av War Games.

Läs mer om W.O.P.R och War Games

Trivia om War Games
Imsai och W.O.P.R, en hel webbsida med information om de två datorerna i War Games.
Wikipedia om War Games.

En dag med Apple och Snow Leopard Server ☍

Efter varje ny lansering av Mac OS X Server håller Apple traditionellt en tyngre genomgång av nyhetena i både operativsystem och servrar det ska köras på.

Intrycket från dessa träffar har tidigare varit lite blandade, vissa år har det varit extremt informativt och andra mindre så. Årets upplaga var helt klart ett lyft från tidigare år då Apples attityd till många saker har förändrats. Fortfarande är det locket på när det gäller saker som inte är släppta ännu, men ändå finns det en del att berätta.

Första frågan jag tog upp var hur man får pushmail att fungera mellan iPhone och Snow Leopard Server. Svaret var både enkelt och svårt på den frågan: man måste nämligen använda iPhone Configuration Utility och där skapa en profilfil där mailkontot finns med, som i sin tur måste innehålla information om mailservern och dess inställningar. Denna laddar man sedan ner till iPhone via webbläsaren, vilket inte är helt logiskt eftersom iPhonen själv beklagar sig och undrar om man verkligen ska ladda ner filen eftersom det inte finns någon applikation i telefonen som kan hantera den. Tror den, åtminstone. Det fungerar nämligen utmärkt och efter att man gjort det så har iPhone också aktiverat stödet för IMAP Idle (endast för det konto som man kör mot Snow Leopard Server, dock) och efter det fungerar det faktiskt. Jag ska testa direkt på min testservern när jag kommer hem så ytterligare rapport följer.

En annan intressant fråga som dök upp var huruvida indexering medelst Spotlight sker av de filer som man kan bifoga en wikisida i den i Snow Leopard Server inbyggda WIKI-servern. Svaret på den frågan är nej. “Inte i dagsläget”, lät Apple meddela.

En annan stor nyhet är att Apple numera också räknar upp Mac Mini och iMac som servrar som man inte bara kan utan också uppmuntras att köra Snow Leopard Server på. Exempelvis fick vi tipset att en Mac Mini absolut kunde vara lämplig att köra applikationer som inte är fullt så tunga, som exempelvis WIKI-servern eller blogg-servern. Detta är ju stick i stäv med vad Apple sagt tidigare, där de stenhårt hävdat att det endast är Mac Pro och Xserve som gäller som servrar.

Som vanligt passade jag på att retas lite med Eric Zelenka,produktansvarig för Mac OS X Server, appropå webbmailen i Mac OS X Server som är fortsatt miserabel. I mitt förra möte med Zelenka, i samband med lanseringen av Leopard Server, så lovade Zelenka att det skulle bli stora nyheter på webbmailfronten i samband med det som senare blev Snow Leopard Server. Så blev det ju inte och när jag idag frågade honom vad som händer på den fronten fick jag ett rätt bra svar, där Zelenka menade att de absolut kommer att göra något åt den men att de vill göra mer än en “normal” webbmailklient, där det finns en tajtare integration med kalendern och kontaktboken som båda är utmärkta via webben i Snow Leopard Server.

Jag måste säga att jag åker från London med ett intryck av att Apple stärkt sina aktier en aning på serverfronten. Snow Leopard Server 10.6.1, alltså en nyare version än den jag gjorde testet på, känns betydligt stabilare, åtminstone på Apples labbmaskiner. Att Apple i början av dagen lägger tio minuter på att hacka på Microsofts Windows Server och Exchange Server och sedan gör raka jämförelser till Mac OS X Server och att det är en enklare licensform för företagen att hantera (“one license, one package.“) är inte skrattretande men det får fler personer än mig att le lite. Funktionerna i Snow Leopard Server är i viss avseenden jämförbara med Microsofts motsvarande produkter, och visst, det är enklare att sjösätta de funktionerna i Snow Leopard Server jämfört med Microsofts dito, men för att Apples jämförelse ska hålla så krävs det att allt fungerar.

Där är inte Apple ännu med Mac OS X Server, men jag tror och hoppas de når dit en vacker dag för i vissa avseenden driver de utvecklingen mot enklare och snyggare användarmiljö inte bara för användarna utan också för administratörerna.

Trygg-Hansa-syndromet, del 3: Moderna Försäkringar ☍

Moderna Försäkringar heter ett försäkringsbolag som ingår i Stenbeck-sfären. Alltså, samma koncern som äger TV3, TV6, CDON.Com, och så vidare.

När jag flyttade till radhuset för två år sen valde jag att gå via Villaägareföreningen, precis som för huset jag bodde i innan, och Villaägareföreningen samarbetade då med Moderna Försäkringar. De gör tydligen inte det längre, och jag är inte förvånad.

Nåväl, jag tecknar en ny försäkring, uppger fastighetsbeteckning och alla andra uppgifter och sen kommer en faktura. Men det är fel fastighetsbetäckning på den fakturan, det är nämligen det förra husets dito, och det huset ägde jag inte längre och försäkringen var uppsagd. Nåja, alla kan göra fel, så jag ringde upp och förklarade problemet och lovades att det skulle lösas direkt. Jag skulle kasta fakturan och invänta en ny. Det dröjde ett par månader en ny faktura kom med samma felaktiga fastighetsbetäckning. Jag ringde dom igen och samma historia upprepade sig. Jag passade då också på att fråga om huset var oförsäkrat nu när jag inte ens fått rätt faktura att betala men lovades att det var lugna puckar, huset var givetvis försäkrat.

En månad senare kom en ny faktura. Rätt fastighetsbetäckning, men en summa som var fyra gånger så hög som den skulle varit. Tre gånger hade varit okej, eftersom jag ju ännu inte betalt min faktura, men på specifikationen fanns en massa ospecifierade tillägg som kallades just “Tillägg” och inget mer. Ett samtal till gav vid handen att någon hade satt sig på tangentbordet på kundtjänst och fjärtat (okej, inte direkt men nästan då…) och att felet skulle rättas till. Vi var nu framme i Oktober-November nångång och efter det hörde jag inte av dom. Jag hade lovats en ny faktura men ingen kom.

När det var dags att sälja radhuset ett par månader senare uppdagades en liten fuktskada i tvättstugan. Jag ringer försäkringsbolaget för att styra upp en reparation innan köparna flyttar in men får till svar att jag inte har någon försäkring. “Den är uppsagd!”, meddelas det. Huset har alltså, trots Moderna Försäkringars löften, stått oförsäkrat i nästan ett halvår.

Jag förklarar alla turer och personen jag pratade med då tycktes ändå besitta någon form av hjärna för han lyckades faktiskt skicka ut en korrekt faktura. Som plåster på såren efterskänktes det första kvartalet för året innan.

Sensmoralen är således att man aldrig kan lita på en person i en kundtjänstposition förrän man har på pränt att denne gjort vad den lovar.

Trygg-Hansa-syndromet, del 2: Tre ☍

Jag bor ju som bekant ute i bushen, en aning, och här är det si och så med mobiltäckningen.

Telia fungerar bäst. Tele2/Comviq “sådär” och Tre kan man i princip glömma. Telenor är stendött.

Tre är en sällsynt korkad organisation, det måste bara sägas. För om du skaffar ett abonnemang där, och även om en av Tre:s säljare garanterar att du ska ha täckning enligt deras täckningskarta, så finns inga garantier för att du faktiskt kan använda telefonen när du kommer hem.

Bilden ovan är från Tre:s webbsajt och visar vilken täckning de säger sig ha i Kårsta. Turbo-3G till och med lovar de. Fast, det finstilta säger ju följande: “Vissa avvikelser kan förekomma. Kartan visar 3s täckning i Sverige. Täckningen är framtagen i en dator laddad med digitala kartor. Detta innebär att täckningen kan vara både sämre och bättre än vad kartan visar.“. Med andra ord: Tre antar att Sverige är platt, och om det nu skulle finnas någon dal eller något litet berg här och där så kom inte här och gnäll.

Ett samtal med fårskocken på företagets kundtjänst ger också vid handen att man är torsk. Jag förklarade var jag bodde, att jag tvungen att promenera 25 meter för att kunna ringa, och så vidare. Fåret i kundtjänsten svarade bara att det inte är Tre:s problem och att de aldrig kan garantera täckning. Fair enough, jag läste inte det finstilta, bara att bita ihop.

Det andra problemet jag hade med Tre var däremot lite mer svårsmält. När vi köpte huset sa jag “hejdå” till Handelsbanken (jag återkommer till det företaget…) och kör numera SEB istället. En bra bank. En modern bank. En bank med en kundtjänst man kan ringa dygnet runt och som inte tvingar in en på ett kontor så fort man ska göra minsta sketna lilla ärende. I och med bankbytet sa jag upp alla e-fakturaabonnemang jag hade och började sedan initiera detta i SEB.

Det fungerade med alla företag förutom Tre. Tre fortsatte nämligen att skicka fakturaunderlagen till Handelsbanken som glatt la upp ett nytt e-fakturaabonnemang. Jag ringde en av fåren på Tre:s kundtjänst och förklarade problemet och de hävdade att det är bankens fel. Jag frågade hur och fick till svar att det är banken som lägger upp fakturorna. Jag kunde inte argumentera emot just det men frågade henne var banken fick beloppet ifrån, och fåret svarade att det var ju från Tre.

Jag kände vindens fart i ansiktet, jag var på upploppet nu och hade en vinnarposition. Mjölksyran var under kontroll och det var bara vattenhindret kvar. Jag frågar henne: “men, då kan det ju inte vara bankens fel utan ert fel?”. Svaret kommer blixtsnabbt: “Nej! Du får kontakta din bank!”.

Jag föll över det sista hindret och landade i vattengraven med ansiktet före. Jag fick Tre att ändra så jag skulle få pappersfakturor men det har inte hindrat dem från att då och då fortsätta skicka ut e-fakturor, som givetvis inte betalts och sedan följt upp det med att skicka en påminnelse för att räkningen inte är betald.

Jag har numera sagt upp mitt Tre-abonnemang men åker på en straffavgift på ett par tusen för det. Men det var det värt.