Sting topp tre ☍
Sting är en artist som jag först fastnade för i början på 90-talet när han släppte plattan Ten Summoners Tales. Numera kan jag inte säga att jag är så särskilt förtjust i vad den här mannen släpper på skiva, då hans sista riktigt bra platta var just den nyss nämnda Ten Summoners Tales, bortsett från liveplattan All This Time som kom i November 2001 (enligt uppgift inspelad 11:e September samma år). Hans senaste skiva vet jag inte ens vad den heter då jag inte hört något annat än singelspåret från den, som jag inte heller vet vad det heter. Men det sög. Verkligen. (Allt är nog egentligen Kippers fel. Han gillar syntar, loopar och annat och jag skyller allt på honom tills vidare då han står som producerat av de senaste plattorna med Sting…)
The Soul Cages
Min absoluta favoritplatta med Sting är The Soul Cages. Detta är också hans mörkaste skiva, skriven och inspelad efter att hans båda föräldrar gått bort en kort tid efter varandra och efter att han drabbats av total skrivkramp. På flera ställen på skivan talas det om en fader, troligen hans egen, och bortsett från spåret All This Time som känns rätt larvig i sammanhanget och som också var den enda singel som släpptes från The Soul Cages så är detta en helt otrolig skiva. Han har aldrig gjort något liknande igen och det är lite svårt att veta om han över huvudtaget är stolk över skivan eller inte då han tycktes befinna sig i ett rätt så förvirrat tillstånd när han gjorde den.
Det finns, förutom en Unplugged-inspelning från MTV (åtminstine utgiven på VHS) och en LaserDisc som jag som hastigast såg på Mega Skivakademin runt 1992 (men inte köpte, vilket jag ångrar än idag) inga liveinspelningar från den här skivan vad jag lyckats hitta. Vissa av spåren har letat sig in på exempelvis All this time (där givetvis hatobjektet med samma namn är med och den hör liksom inte hemma där heller) och under koncerterna i Sverige, som jag såg varenda en från 1994 fram till hans spelning på ett regnigt Skansen 2002(?) (där han körde samma set som på turnen året innan) var det sällan någon av låtarna som var med.
Men skivan är som sagt inget att skämmas för. Den är helt enkelt otroligt bra. Dessutom är den också den enda studioplatta som Sting släppt där hans ansikte inte pryder omslaget. Bara en sådan sak.
…nothing like the sun
När …Nothing like the sun släpptes så hade Sting långt hår, hängde en del i regnskogarna bland urbefolkningen (hans giftemål med Trudy Styler finns ganska noga beskrivet i hans självbiografi Broken Music och förutom att det just utspelade sig mitt ute i djungeln så är det tveksamt om det är juridiskt bindande 🙂 ) och var världens stora samvete.
Han gjorde en del taffliga filmroller också (Vem minns honom inte i Dune? Jisses! Hans roll som en liten djävul i Brimstone & Treacle, där för övrigt låten I burn for you av Sting, inspelad av The Police förekom, ska han dock ha beröm för. Både låten och skådespelarinsatsen alltså) och som skiva betraktat så är …nothing like the sun en aning splittrad. Spår som We’ll be togeher hoppar jag instinktivt över utan att ens tänka på det, medan texten till Rock Steady är vad som räddar låten.
Men sen finns det spår som covern av Jimi Hendrix Little Wing, Sister Moon med Branford Marsalis lysande saxofonspel, The Secret Marriage som sägs handla om just Sting och Trudy Stylers lite annorlunda bröllopsceremoni, som gör skivan så otroligt bra. I stort sett är detta en riktigt riktigt bra skiva och den näst-bästa han någonsin gjort.
All This Time
Han är inte helt generös med livematerial på skiva, även om live-dubbeln från 86-87 nångång, Bring on the night, är riktigt trevlig (trots att de stuvat om låtarna i fel ordning jämfört med hur de faktiskt spelades live). All this time spelades enligt uppgift in den 11:e September 2001. Spelningen genomfördes trots att de precis fått reda på vad som hänt (andra uppgifter talar om att de väntade till dagen efteråt. Någon som vet?) och hur det än är med den saken så är den här plattan, förutom förekomsten av All this time, sjukt bra.
De flesta av hans riktigt bra låtar är med och detta är en idealisk skiva att slänga på om man vill ligga och slappna av eller bara ha det lugnt hemma. Jag kan å andra sidan irritera mig över att Every Breath you take rivs av lite väl hastigt (plus att den spelas aningen för fort) och att If I ever loose my faith in you även den spelas för fort av det annars kompetenta bandet.
Favoritspåret från skivan måste ändå nämnas särskilt. Dienda skrevs egentligen av jazzpianisten Kenny Kirkland som spelade tillsammans med Sting i flera omgångar, först på 80-talet när The Dream of the Blue Turtles spelades in och sen över …nothing but the sun och på cirka hälften av The Soul Cages där sedan David Sancious, som jag tror har bland de största paret händer jag någonsin sett, tog vid. Sancious hängde i sin tur med över Ten Summoners Tales och hoppade, enligt ryktet i vredesmod, av kompbandet lagom till att Mercury Falling skulle spelas in då Kenny Kirkland var tillbaka. Kirkland avled dock den 12:e November 1998 av en överdos av Heroin. Kirkland var narkoman sedan många år tillbaka, vilket är mycket tragiskt med tanke på att han inte bara var ett geni vid pianot utan också hade humor. En minneskoncert hölls också i December 1998 där bland annat Sting och Branford Marsalis var med och spelade.
Det skulle senare visa sig att Kirkland också var en mycket bra kompositör. Dienda hade ingen text, utan den skrev Sting, vilket han gjorde extremt bra och den är också en av de bättre låtar Sting någonsin satt på skiva.
Kraftwerk topp 3 ☍
Då man är pappaledig så finns det en hel del tid över till att lyssna på musik. Desstom har jag upptäckt att Fia gillar att shejka loss lite till musiken, och då i synnerhet till Kraftwerk.
Så jag har ägnat några dagar åt att lyssna igenom plattorna tillsammans med Fia och man kan säga att vi tillsammans har kommit fram till vilka tre Kraftwerkplattor som vi gillar allra bäst. Sandra, skall väl tilläggas, gillade också Kraftwerk när hon var mindre, men numera är hon föga intresserad av tyskarna.
Första plats
Computer World släpptes i Maj 1981. Det var enligt vad jag förstår den första platta där Kraftwerk använde samplers. Inte för att det stör mig, dock. Bortsett från Pocket Calculator om jag visserligen gillar men inte tycker passar in på plattan, är skivan bandets absoluta mästerverk, från första spåret till det sista. Det var också den första platta med Kraftwerk jag köpte (på Överskottslagret i Solna, på vinyl (orginalpress i nästintill nyskick) för fem kronor). Fia gillar främst att dansa till Computer World 2, för övrigt.
Andra plats
Autobahn var inte Kraftwerks första plattan, men det var plattan som gjorde dem internationellt kända och den tredje bandet släppte under namnet Kraftwerk (de första två hette “Kraftwerk 1” respektive “Kraftwerk 2”). Den släpptes i November 1974 och titelspåret, som är 22:42 långt, innehåller så grymt många olika “delar” så man tröttnar liksom aldrig på den. Men det är inte titelspåret som är min stora favorit, utan avslutningsspåret Morgenspaziergang som till stora delar är inspelad med analoga instrument som piano och blockflöjt. Fia delar min uppfattning då hon så gott som alltid somnar när man vaggar henne till den.
Tredje plats
Electric Café släpptes 1986 efter massor med strul. Skivan skulle från början ha hetat Technopop och det enda spår som släpptes från den plattan var Tour de France i Juli 1983. Efter att Ralf Hutter nästan slagit skallen av sig i en cykelolycka så bestämde han sig för att skrota Technopop och börja om från början. Resultatet blev klart splittrat, men de tre första spåren på plattan är sjukt bra, och de resterande tre, där bland annat Karl Bartos för första och sista gången sjöng på ett spår i The Telephone Call, går väl kanske inte direkt till historien som de bästa bandet gjort, även om stråkarna i Sex Object är riktigt fina. Boing Boom Tschak tycks vara Fias favorit då hon har extremt svårt att stå still när den spelas. Min personliga favorit är dock Techno Pop. Bakom denna länk hittar man mer information om Rebecca Allen som gjorde all grafik till plattans omslag och konvolut, samt videon till Musique Non Stop.
När företag blir stora och dumma ☍
Jag har skrivit om detta fenomen tidigare, inte här men i en ledare som publicerades under våren i Nätmagazin. I korthet löd den ledaren ungefär så här:
Företag, när de startas, är hungriga. De drivs av en vision att växa, att göra något annorlunda och att på så sätt vinna kundernas förtroende. Men sen når företagen en viss brytpunkt. när de blir stora nog eller när kunderna blir allt för många. Då börjar de “effektivisera”, det vill säga, skära ner på kundservicen, författa snåriga avtal med kunderna, och så vidare. Allt för att maximera vinsten, minimera kostnaderna och bli “effektivare”.
Tele2/Comviq är ett mycket tydligt exempel. Ett annat är Bostream. Som jag nämnde nedan så har jag nu sagt upp mitt Bostreamabonnemang efter 2,5 år som kund där. Jag har varit nöjd med abonnemanget. Linan har varit nere ungefär två veckor under dessa 2,5 år, vilket inte är illa. Det var för övrigt bara en gång den var nere och det berodde på en port i en switch i telefonväxeln som gjort i brallan. Bostreams Support var för övrigt totalt pantade vid den incidenten, men det är en historia jag sparar till barnbarnen… Jag är nöjd, trots att de höjt månadsavgiften med en över en hundring (vilket är rätt underligt med tanke på att det betydligt snabbare Scream-abonnemanget kostar en 50-lapp mindre och är på 26mbit/s, jämfört med mitt Xstream på 2,5mbit/s…) och i lönndom ändrat uppsägningstiden från tre månader till fyra.
Jodå, du läste rätt. Jag visste inte om det förrän det var dags att avsluta abonnemanget. Jag mailade deras support, fick som vanligt vänta fyra dagar på ett svar men i det svaret förklarades det att information om det skickas ut förra sommaren. Jag undrar fortfarande var informationen fanns, kanske bakpå en faktura eller nåt. Jag kunde, om jag ville, betala 600 kronor och komma ur abonnemanget redan vid månadsskiftet. Alternativet var att byta till Adamo den sista Oktober.
Och det är här det fina med Adamo Bredband kommer in. De svarar sjukt snabbt på mail, i förekommande fall redan inom några minuter, och jag kollade snabbt om de kunde leverera sin snabbare, och billigare, tjänst till mig med bara två veckors varsel. Och det kunde de!
Så jag tyckte allt var frid och fröjd. Bostream kunde fara åt helskotta snarast möjligt. Men så damp det ner en kvartalsfaktura från Bostream för de tre kommande månaderna. Jag ringde upp deras kundtjänst, satt i kö en halvtimme och fick sen prata med Snorkfröken (jag kallar henne så, vilket gav mig något att fokusera all irritation på) och förklarade att jag inte tänkte betala 1200 spänn för nåt jag inte skulle ha. Hon föreslog att jag skulle betala iallafall och så skulle jag få det reglerat sen. Fet chans. Jag bad dom ta bort fakturan eftersom jag sagt upp abonnemanget via deras webbsida och dessutom skickat in uppsägningen skriftligt inom utsatt tid. Hon vägrade för uppsägningen hade inte kommit in i deras system. Jag frågade om de inte kunde lägga in en notering i deras system om att fakturan skulle strykas när uppsägningen väl kommit in, men hon vägrade. Det fanns bara två sät att lösa detta, och det var att jag antingen betalade hela fakturan, eller att jag väntade några dagar och sen ringde upp igen och fick sitta och vänta i kö en gång till.
Jag valde det senare, men inte utan att förklara att de nog borde ta och utbilda sig i kundvård och för kunderna bättre rutiner. Två dagar senare ringde jag igen och fick prata med en betydligt trevligare tjej som såg att uppsägningen kommit in och hon fixade allt på tre röda.
Det är nog inte oss det är fel på ☍
“Jag röstar inte i EMU-valet”, svarade jag på frågan från ett par vänner om jag varit och röstat ännu. Jag tycker inte det är något att hymla om. Mina vänner, som förvisso inte är politiskt engagerade i en aktivare grad än att de sympatiserar rätt mycket med ett parti som börjar på “M” och slutar på “oderaterna” och gärna diskuterat politik så fort tillfälle ges, samlade båda luft i lungorna och skulle raskt förklara för mig att det var oansvarigt att inte rösta. Det var inte underhållande. Jag kommer snart till varför.
Däremot var det väldigt underhållande att sätta sig framför teven och titta på alla politikers bortförklaringar efter att Junilistan knipt tre mandat rakt framför etablissemanget. Charlotte Cedershiölds argument att “om debatten varat längre så hade väljarna snabbt genomskådat Junilistan” kändes väldigt korkat att säga. Det är inte bara att stampa på de som inte fogar sig in i partileden utan också att idiotförklara de väljare som valde att rösta på Junilistan. Den enda politiker som egentligen sa som det var är den kvinna som delade intervjustunden med fru Cedershiöld. Jag minns inte namnet på henne, men hon var socialdemokrat. Det hon sa var destå klarare (jag citerar fritt från minnet): väljarna bryr sig inte. Det är systemet det är fel på, inte väljarna.
Pontus Schultz är inne på samma linje i dagens krönika. “Tänk om det inte är oss det är fel på?” skriver han, och det är verkligen att slå huvudet på spiken.
63% av den röstberättigade befolkningen gick inte och röstade. De gjorde det inte av många olika anledningar, det är jag säker på. En del bryr sig nog inte. Andra känner inte att de är tillräckligt insatta.
För min egen del kan jag bara säga att det är min demokratiska rättighet att inte rösta. Eftersom blanksedlarna sorteras bort numera så är det faktiskt det enda sättet vi medborgare kan markera att vi inte är nöjda med de partier som finns, de kandidater som gärna vill åka till Bryssel, tjäna 90′ i månaden och käka gåslever, och det system som EU trots allt är.
Om jag inte missminner mig har Sverige 19 platser i EU:s parlament. Av sammanlagt 732. Med det i åtanke så är Socialdemokraternas valslogan “du väljer ditt nya Europa” ganska skrattretande.
Ingrid Segerström (s) sade i en kommentar att det måste till en “debatt och en diskussion” (politiker älskar att säga sånt där) för att få folk att rösta.
Politikerna tror tydligen, på fullaste allvar, att det system som härskat i det här landet där politikerna sitter gömda i riksdagshuset 80% av året och sen ger sig ut på gator och torg, ljuger för oss, blir återvalda och sen återvänder till sina gömmor igen, är en debatt och en diskussion, och att det är sånt som ska få oss intresserade av att rösta.
Det är min demokratiska rättighet att inte rösta. Det är så jag säger att jag inte gillar det EU vi är medlemmar i. Och det är mitt fullständigt legitima sätt att ta ansvar. Jag tror att alla i det här landet gärna vill säga sin mening. Det finns bara inte utrymme för något annat än det sätt som politikeretablissemanget vill ha den meningen serverad och utformad.
Det är inte oss det är fel på. Det är yrkespolitiker som Inger Segerström, Anders Wijkman, Charlotte Cedershiöld med flera, som sedan många år tillbaka tappat all form av verklighetsförankring och därmed försuttit sin rätt att representera oss, som får ta ansvaret för att 63% av befolkningen inte röstar.
Vi har inget förtroende för er. Men kom för f-n inte och säg att det är oss det är fel på.
Så var det slut då ☍
Efter en stor väntan så hittade jag lite tid för att sätta mig i ett nedsläckt filmrum för att se på den tredje och avslutande delen av Sagan Om Ringen-trilogin. Ska man summera filmen som helhet så är det ruggigt bra. Men filmen har en del problem, som redan började synas i del två. För i första delen fanns det massor av karaktärer. Man fick lära känna folk på ett annat sätt och det var gott om bra repliker.
I del två vreds tempot upp rätt mycket och det spenderades mer tid på färre scener, jämfört med del ett (för övrigt ett problem som även Matrix-trilogins två sista delar också led av). Del två hade också i mitt tycke färre karaktärer, något som visserligen löstes med den längre specialversionen som senare slä’äpptes på DVD, vilket gjorde att man inte riktigt levde sig in i filmen på samma sätt som i del ett. Faktum är nog att den första kvarten i del två ocks� var den bästa, med en grymt snygg inledning och en regi som direkt griper tag i handlingen från del ett. Jag kände heller inte att de Två Tornen förklarades särskilt bra, om ens alls. Saruman talar i del två om “de två tornens union” och manusförfattarna berättar i extramaterialet att just det där med de två tornen inte förklaras särskilt bra i Tolkiens böcker.
Del tre spinner vidare på samma sätt som i del två. Stora och långa scener, fett med riktigt bra specialeffekter som givetvis måste överträffa de två första filmerna. På ett sätt var det också vad som var bra med del ett, att specialeffekterna var ganska nedtonade och inlagda med viss finess. I del två och tre tar de över på ett sätt som jag inte tycker tillför något positivt till filmerna.
Kul är att man i inledningen av del tre får se lite mer av Smeagol / Gollum och bakgrunden till att han blev den är blev i filmen.
Del två och tre har också en del irriterande repliker. Vissa budskap ska hamras in med olika repliker som låter mer som skrattretande klyschor istället för att addera till filmens känsla. En hel del platser har stora episka namn som inte alls förklaras ytterligare någonstans i filmerna. Jag tänker lite på Formel-1-fansens fixering vid att döpa varenda kurva och raksträcka på varje bana till någonting när jag ser del två och tre. Del ett upplevde jag hade en bra balans i detta. Jag får en viss känsla av att namnen hämtats ur böckerna, där de troligen presenteras på ett annat sätt (eller inte alls).
(spoilervarning! har du inte sett filmen och tänker göra det så läs inte vidare nu!)
Del tre består till en mycket stor del av olika stridsscener. För många, tycker jag. Och slutet begriper jag bara inte. Jag har inte läst någon av böckerna i triliogin men ska göra det för jag förstod inte innebörden med att “ta den sista båten från Midgård”. Åkte de mot sin egen död? Åkte de för att bo någon annanstans? Någon får gärna förklara i en kommentar. I extramaterialet så säger en av manusförfattarna också att de tagit sig “vissa” friheter när det gäller just slutet. Utan att ha läst boken Konungens återkomst så märks det att de inte direkt lutat sig mot Tolkiens verk när de sydde ihop den säcken, de avslöjar sig också som hyfsat taffliga manusförfattare när de ska ut på “egen hand”.
Lite synd, för man undrar ju om filmen kunde blivit ännu bättre med ett ordentligt genomtänkt slut?
Kanske blir upplevelsen bättre när den längre versionen kommer. Bara den inte innehåller ännu mer och längre stridsscener utan faktiskt lite mer handling också. För nu sitter jag ärligt talat, under det att jag ser filmen, mest och funderar över hur pass mycket skådespelarna egentligen träffade varandra under de år som inspelningen av de tre filmerna pågick, och det är nog inte vad Peter Jackson hade tänkt att tittaren skulle fundera över.
