Ruttna rötter

Det finns tv-serier, och sen finns det tv-serier. I den tidigare kategorin hittar vi sitcoms och andra former av rapp underhållning man egentligen inte behöver lägga allt för mycket energi på att hänga med. I den senare kategorin hittar vi tv-serier som bryter ny mark, revolutionerar mediet och som har bra manus, bra regissörer, bra skådespelare, ordentliga budgetar och en gemensam respekt för materialet.

Alla inblandade i ger allt och skänker en trovärdighet till projektet som gör att inte en minut i ett avsnitt har några svaga punkter. Exempel på detta är från senare (och tidigare) år är Boardwalk Empire, Mad Men, första säsongen av Twin Peaks, True Detective, Bron, första säsongen av Walking Dead, Sherlock, House of Cards, och så vidare. TV-serier som håller måttet hela vägen, vars handling inte flippar ut när manusförfattarna börjar få slut på ideér. TV-serier där skådespelarna verkligen köper det material de ska vara med och skapa på film, där handlingen inte har oerhörda logiska luckor, och så vidare.

Den svenska TV-serien Jordskott har blivit något av en succé. Den har hyllats av olika anledningar men efter fyra avsnitt kunde jag i princip lista ut hur första säsongen skulle sluta, och resan till det tionde och sista avsnittet blev mest en plågsam upplevelse där jag satt med min iPhone i ena handen och slökollade Twitter eller min Mail i väntan på att något skulle hända som tog tag i mig.

Det största problemet med Jordskott är inte det riktigt dåliga manuset som seriens skapare och “konceptuelle regissör” skrivit – ett manus som känns som en dålig karbonkopia av Twin Peaks blandat med lite inslag av tomtar och troll. De logiska luckorna är så många så det går inte att räkna upp alla här, men det finns gott om saker i handlingen som bara inte fungerar, trådar som inte knyts ihop och närmast larviga inslag som man mest skrattar åt.

Kjell Häglund summerar det bra i en artikel på TVDags:

Men det mest störande är svårigheten att tro på den lilla skogsbruksorten Silverhöjds plats i verklighetens samtid och samhälle, vilket egentligen är en förutsättning för storyn.

Det jag har allra svårast för är hur en extrem, världssensationell parasitsjukdom uppenbarligen behandlats och forskats på av en enda ensam läkare på det lilla lokala sjukhuset – under tio års tid.

Och att inte Moa Gammels huvudrollspolisutredare, när det gäller hennes egen dotter, själv larmar högre sjukhusinstanser i Stockholm.

Det största problemet med Jordskott är skådespelarnas insatser. Inte alla skådespelare, men de flesta.

De tar inte jobbet på allvar – de läser sitt istället manus rakt upp och ned. Som skådespelare måste man tro på det manus man ska spela upp – oavsett om handlingen utspelar sig på månen eller i den svenska urskogen måste man köpa det eller hoppa av projektet. Det är vad skådespeleri går ut på och med ett ytterst fåtal undantag är det ingen i skådespelarensemblén som tycks vara särskilt intresserade av att skådespela.

Det amerikanska uttrycket phoning it in har aldrig varit mer passande.

Särskilt talande är Moa Gammels rollprestation som mamma där hon just försöker spela en mamma, men det fungerar inte. Man måste kanske vara förälder själv för att fatta det, men hade min dotter återvänt efter sju års frånvaro hade jag knappast lämnat henne ensam i ett stort hus i flera timmar.

Att dottern till slut väljer att bli ett med naturen (om ordvitsen ursäktas) och mamman mest verkar acceptera att det är så det får bli är minst lika obegripligt. Visst, hon kanske hade funnit sig i att dottern nu tillhörde naturen snarare än den mänskliga världen efter alla de år hon varit borta, och slutscenen var vackert filmad – inget snack om det – men det hela gick lite för enkelt.

De gyllene undantagen finns hos Peter Andersson i rollen som Gustaf Borén, Lia Boysen som Gerda Gunnarsson, Henrik Knutsson som Niklas Gunnarsson och Happy Jankell som Esmeralda. Richard Forsgren i rollen som Tom Aronsson gör också ett helt okej jobb men det är något som saknas där, något som inte riktigt går att sätta fingret på.

Kanske ligger en hel del av skulden hos regissören och tillika manusförfattaren, Henrik Björn. Han borde haft vett att anlita en erfaren regissör som kunnat få lite distans till materialet och identifiera alla de luckor i manuset som finns. Det blir extra komiskt när manuset säger emot sig självt, som i den sista episoden när den extremt onödige rikskriminalaren stolpar in på polisstationen och tar kommandot över allt och alla. De lokala poliserna försvarar huvudkaraktären och tillika polisen Eva Thörnblad med orden “Vi hade aldrig kommit så här långt med fallet utan henne” och framställer henne som ovärderlig när hon i själva verket egentligen inte bidragit med ett enda vettigt beslut i serien, och när man som tittare hajar till och säger “vad fan pratar de om?” rakt ut så är det underligt att Henrik Björn inte sett detta själv.

Det som tycks rädda Jordskott från att bli totalt arkebuserat är snygga effekter, bitvis läckert filmade scener och någon sorts mystik som byggs upp under de 4-5 första avsnitten innan allt spårar ur totalt med troll och andra väsen.

“Näcken” eller vem det nu var de fiskade upp ur reningsverket var ett bra exempel på något vi aldrig hade behövt få en förklaring till – det var obehagligt snyggt när denne flöt förbi barnen som satt och metade på en brygga och det var ganska häftigt när liket efter samma varelse visade sig ha förvandlats till en geleaktig vätska och flöt ut i obduktionsrummet när liksäcken öppnades.

Vi hade inte behövt veta mer, utan det det hjälpte istället till att bygga på mystiken som fanns i serien. Istället skulle en ny varelse födas upp, men syftet med förklarades, som så mycket annat, aldrig.

Jordskott hade fungerat om det hade varit något som fanns ute i skogen och som tog barnen och ställde till med djävelstyg i största allmänhet.

Ungefär som Twin Peaks. Och lite som X Files.

Det, och kompetent regi och engagerade skådespelare, hade räckt riktigt långt.