Unifi Dream Router 7

Min teknikstack har börjat landa riktigt fint nu och utöver min lilla servermiljö underskrivbordet har jag en Mac mini m4 ovanpå samma bord som bara tuffar på. En begagnad Macbok Air M1 har gjort datorparken sällskap, och vill du köpa en är det dags att börja fundera på det nu för de har rasat i pris. Det är i sin tur rätt obegripligt egentligen för de är fortfarnade galet snabba och bra datorer, trots att det närmar sig fem år sedan de lanserades.

Tillsammans med en iPhone 16 pro och en Apple Watch series 10 har jag äntligen roterat och uppgraderat i princip hela min teknikpark. Det kan låta slösaktigt och kanske pompöst men när man så gott som alltid hankat sig fram på de lite billigare produkterna så är det skönt att kunna drämma plånboken i bordet (även om jag ofta av nära och kära beskrivs som allt mellan “frugal” och “dumsnål”) och skaffa det man verkligen vill ha. De grejer jag har nu borde jag överleva 3-4 år med utan problem.

När jag säger “i princip” så var det två “saker” som återstod: wi-fi-nätet i min lägenhet och mina övervakningskameror. Jag har testat ett antal olika grejer genom åren, allt från enklare och billigare produkter från TP-Link (nu senast AX1800 i en mesh-konfiguration) till en Dream Router som verkligen var trevlig men också lite för långsam och inte helt tyst. Den Dream Routern går för övrigt till historien som en av de få teknikprodukter jag köpt, använt ett år och sedan sålt för mer pengar än jag köpte den för.

En sak som Dream Routern var väldigt, väldigt bra på var att erbjuda wi-fi-täckning i min lägenhet. Anledningen till att jag valde att bygga mitt wi-fi-nätverk i en Mesh-konfiguration är att lägenheten består av betongväggar och gipsväggar. Det gör att en lite klenare lösning inte när ut till hela lägenhetens alla rum varför en mesh-konfiguration är att föredra. Mesh i sin tur är dock inte perfekt - man tappar i bandbredd med varje “hopp” från huvudarbetsstationen och AX1800 hade också ett annat problem: när den fick lite för mycket att göra så tenderade den ibland att bara sluta fungera några sekunder. Troligen var det buffertminnet i den som blev fullt och den orkade helt enkelt inte med att skyffla data i den takt som den borde och bestämde sig för att “spola” ur buffertminnet. Wi-fi 6 skulle den också klara och visst, det gick rätt fort men i närheten av gigabithastigheter kom jag då aldrig.

Det jag gillade med min gamla Dream Router, utöver designen som, verkligen är oerhört snygg, är den inbyggda programvaran. Ubiquiti har verkligen börjat leverera när det gäller gränssnittsdesign de senaste åren. Funktionsmässigt var det också en riktigt grym maskin, om än med en lite för klen processor och därmed också inte överdrivet bra prestanda över WAN-porten när man aktiverat paketinspektion och annat trevligt. Mer om det senare. Det jag inte gillade var skärmen:

Om jag skulle tvingas hitta något annat att klaga på så är det detta: varför är ‘skärmen’ i Dream Router så oerhört löjligt liten? De hade kunnat göra den aningen större och därmed också mer användbar.

Kamerorna då? Mina två övervakningskameror från Eufy har väl fungerat okej, men verkligen inte mer än så. Ibland “ballar de ur” en stund och bara slutar fungera, tappar kontakten med omvärlden en liten stund, och så vidare. Med tanke på att de var ruggigt billiga så ska man väl kanske inte förvänta sig mer än så heller. Kamerorna går heller inte att ansluta till något annat än Eufys egna molntjänst eller till iCloud via Homekit och då jag är väldans sugen på att minska ner mitt molnanvändande och köra merparten av mina tjänster hemma landade jag i att dessa kameror också måste bytas.

Tankegångarna landade snart på Ubiquiti:s lösningar. Jag kom ihåg att deras Dream Router hade en inbyggd mjukvara för att hantera Ubiquitis egna kameramodeller och jag har hört bra saker om deras kameror. Tankengången där efter var inte lång till att jag landade på att titta på Ubiquitis produktutbud anno 2025 och svaret fanns rakt framför ögonen på mig.

Så jag köpte en Dream Router 7. Prislappen var en tusenlapp mer än vad jag betalade för min första Dream Router, men ser man vad man får i paketet så ser man var pengarna tar vägen. Skärmens storlek är för övrigt oförändrad men man kan inte få allt helt enkelt. På framsidan finns det således i princip ingenting som skvallrar om att detta är en ny modell. Baksidan, däremot, har en hel del att berätta.

Som tidigare sitter här fyra ethernet-anslutningar, men de har uppgraderats till 2,5Gbit/s jämfört med den förra modellens 1Gbit/s. Värt att notera är att Dream Router 7 precis som sin föregångare erbjuder PoE men till skillnad från sin föregångare kan den som mest mata ut 15,4 watt, till skillnad från 40 watt i den äldre modellen. Strömförbrukningen är detta till trots högre i den nyare modellen, drygt 13 watt, där den äldre drog drygt 9,5 watt. Båda värdena är utan någon PoE-belastning.

Utöver det finns det också en port under de fyra ethernet-portarna, och det är en SFP+-port. Just det - du kan här peta in en SFP+-modul och få 10Gbit/s via fiberkabel eller via ethernet (om kablaget tillåter det). Den lilla blå WAN-symbolen visar också att du faktiskt kan ha två WAN-anslutningar till denna router, vilket är glädjande för en person som undertecknad som en gång i timmen la många timmar på att försöka hacka en USG att inte bara acceptera två WAN-anslutningar utan att också kunna hantera NAT och port forward och sådant för båda. Det gick inget vidare, för övrigt.

Under SFP+-porten sitter SD-kort-platsen och till skillnad från den tidigare Dream Router-modellen har Ubiquiti haft vänligheten att inkludera ett SD-kort på 64GB när man köper en Dream Router 7.

Dream Routerns akilleshäl var i mitt tycke hastigheten över WAN-porten. Att sitta med 1Gbit/s internetanslutning och i praktiken få ut hälften var verkligen inte roligt. Det var också en högst bidragande orsak till att jag sålde den.

Med Dream Router 7 är saker och ting lite annorlunda. Precis som med min första Dream Router så tycker Dream Router 7 att den kan prata jättefort med Internet, men efter att man aktiverade allehanda brandväggsfunktioner (IDS och IPS) så fick Dream Router snart problem. Skulle Dream Router 7 ha samma problem?

Tester gjorda med Speedtest.net

Förklaringen till detta är, givetvis, att Dream Router 7 har mer muskler under skalet än sin föregångare. Den första Dream Router-modellen drevs av en två-kärnors Cortex A53-processor på 1,35Ghz med två gigabyte interminne. Den nya Dream Router 7 har i princip samma processor men nu begåvad med fyra processorkärnor som tickar på i 1,5Ghz och till det tre gigabyte internminne. Genomströmningshastigheten med IDS och IPS påslaget har också ökat från 1Gbps till 2,3Gps (detta är givetvis teoretiska siffror men det ger en fingervisning om att Dream Router 7 har mer muskler att ta till vid behov).

Tittar man på wi-fi-kompetens i Dream Router 7 så är den också kraftigt förbättrad:

Med min iPhone 16 pro över 6Ghz-bandet får jag drygt 850Mbps i ned- och uppladdningshastighet, vilket för mig känns helt galet bra. Jag kanske har levt i forntiden med lite enklare produkter och att börja närmare sig samma hastigheter som trådbunden gigabit ethernet-anslutning är fascinerande.

Integration med Unifi-kameran får jag återkomma till då den ännu inte levererats men om den fungerar lika bra som denna router gör så levererar den en betydligt stabilare och säkrare lösning än vad jag lämnar bakom mig. Det ska också noteras att Dream Router 7 kan hantera “över” 30 Unifi-enheter (kameror, accesspunkter, och så vidare) vlket kan jämföras med “över” 20 Unifi-enheter för den äldre Dream Router-modellen. Antalet samtidigare användare har fördubblats i Dream Router 7, från över 150 till över 300 dito.

Min OPNsense-router då. kanske du frågar? Numera har jag två publika IP-adresser hem så den ena IP-adressen kör jag mina publika servrar och sådant över, och den IP-adressen hanterar OPNsense, medan den andra IP-adressen hanterar klienter och detta hanterar Dream Router 7.