Vad Linux behöver för att lyckas på skrivbordet

17 Sep 2018

Gnome

Det har skrivits åtskilliga analyser om varför Linux (ännu) inte lyckats på på “skrivbordet”, det vill säga – i skrivbordsdatorer, laptops och liknande.

De flesta analyser jag läst inom området fokuserar på det tekniska, exempelvis ur denna bloggpost av Miguel de Icaza från slutet på augusti 2012:

In my opinion, the problem with Linux on the Desktop is rooted in the developer culture that was created around it.

Linus, despite being a low-level kernel guy, set the tone for our community years ago when he dismissed binary compatibility for device drivers. The kernel people might have some valid reasons for it, and might have forced the industry to play by their rules, but the Desktop people did not have the power that the kernel people did. But we did keep the attitude.

The attitude of our community was one of engineering excellence: we do not want deprecated code in our source trees, we do not want to keep broken designs around, we want pure and beautiful designs and we want to eliminate all traces of bad or poorly implemented ideas from our source code trees.

And we did.

We deprecated APIs, because there was a better way. We removed functionality because “that approach is broken”, for degrees of broken from “it is a security hole” all the way to “it does not conform to the new style we are using”.

We replaced core subsystems in the operating system, with poor transitions paths. We introduced compatibility layers that were not really compatible, nor were they maintained. When faced with “this does not work”, the community response was usually “you are doing it wrong”.

Tekniken var det som “dödade” Linux på skrivbordet, inget annat. Det var åtminstone lärdomen som de Icaza drog för sex år sedan. Inget konstigt med det egentligen – Apple var 11-12 år in i det som numera heter macOS men på den tiden hette Mac OS X, en Unix på skrivbordet som inte bara var vacker utan också var så bra så den attraherade över Linuxhackers och utvecklare från alla läger. Problemet med det sätt Linuxutvecklarna hade arbetat utifrån, enligt de Icaza, låg i bristen på bakåtkompatiblitet, i hur Linux och dess grafiska användarmiljöer hanterade äldre versioner av såväl applikationer som bibliotek och andra funktioner i operativsystemet.

När vi sakta men säkert närmar oss slutet på 2018 så kan jag rapportera att saker och ting ser ljusare ut. Nyckeln till detta heter i mitt tycke inte förbättrad bakåtkompatiblitet, vassare utvecklingsverktyg eller snyggare källkod. Nej, nyckeln stavas standardisering. Efter att en rad olika fönsterhanterare kommit och gått så har vi i dagsläget endast två stora som fajtas om användarna: Gnome och KDE. Försöket med Unity blev tyvärr en flopp men det var ett allvarligt försök att ta fram en grafisk användarmiljö som kunde, i brist på bättre ordvitsar, förena dem alla och försöka skapa en standard.
Ordet standard är nyckeln här, för om det är något som grafiska användarmiljöer i Linux har saknat i alla år så är det ju en standard – en guide, ett ramverk. Med andra ord, precis det som Apple haft för MacOS och senare Mac OS X och macOS, det vill säga: HIG. Human Interface Guidelines – Apples minst sagt stränga instruktioner, eller i praktiken regelverk, om hur en applikation i macOS ska se ut, uppföra sig och vilka funktioner som hamnar var.

Gnome

Det är tack vare HIG som alla applikationer på en Mac har nästintill identiska menyer vilket gör att det är lätt att hitta i en applikation du kanske aldrig använt tidigare. Om du använt Microsoft Windows så har du säkert slagits över hur vissa applikationer ser ut som något katten släpat in, även om samma applikation är 100 procent certifierad för att fungera på Windows 10. Anledningen är enkel – Microsoft har visserligen riktlinjer för hur en applikation ska se ut när man installerar den i Windows 10 men de är inte på något sätt tvingande och har aldrig varit det heller varför många applikationer under Windows alltid sett ut som det där katten släpat in – användarna har aldrig behövt bry sig så varför börja nu?

Med de senaste versionerna av Gnome som jag kört så tycker jag mig se försökt till att standardisera saker och ting. Det finns en applikationsbutik och de inställningar man kan göra i Gnome för exempelvis e-postkonton används faktiskt av vissa applikationer i systemet. Många applikationer ser fortfarande ut som de släpats genom en köttkvarn och sen tejpats ihop med gaffatejp men saker och ting blir faktiskt bättre. Sakta men säkert, som det brukar heta.

För att Linux verkligen ska bli framgångsrikt på skrivbordet måste man ta bort de valmöjligheter som många har idag. Inget mer KDE, inget i3, inget Xfce, och så vidare, utan bara en enda standard: Gnome. Ska Linux lyckas på skrivbordet kan det inte finnas 40-50 olika fönsterhanterare – det är en valmöjlighet som endast skadeskjuter Linux skrivbordsambitioner ytterligare.

Linuxvärlden måste helt enkelt bli mer som Apple – mindre valfrihet och mer diktatoriskt. Om Linuxvärlden sedan anser att det är ett rimligt offer att göra för att få en bättre och mer hållbar grafisk skrivbordsmiljö med Linux under skalet återstår väl att se men jag tror inte Linuxfolket kommer vilja gå den vägen, och en del av mig är tacksam för det.