Min älskade soptunna

Två saker har jag uppenbarligen problem med. Det ena är att träna om muskelminnet när man ska arbeta med ett annat operativsystem - allt måste vara rätt i den mening att det måste vara som det alltid varit för annars får jag inte igång flytet när jag exempelvis sitter och skriver.

Det andra är ganska usel impulskontroll, i det att jag exempelvis kanske är lite för snabb när det gäller att fatta beslut om att sälja, eller köpa, datorer.

Det manifesterar sig i att jag, exempelvis, sålde min Mac Mini M2-maskin för en och en halv månad sen, eftersom jag skulle köra Linux på heltid:

Sedan började jag fundera ett varv till. Vad är egentligen min primära datorplattform hemma för mitt egna användande, som till 85% består av att skriva, spela in poddar, posta poddavsnitt och hacka lite på mina servrar när andan faller på. Kanske nåt spel smyger sig in också emellanåt men det är i princip vad jag använder min skrivbordsdator till.

I praktiken pratar vi alltså om att jag inte rör datorn på en vecka, ibland ännu längre. Min iPhone 14 rör jag däremot väldigt mycket - man kan därför säga att det är min primära datorplattform.

I allt detta börjar jag snegla på min Mac mini M2 som jag köpte förra året. En fin, snabb och bra dator på alla sätt och vis, det är det inget snack om. Men den har fortfarande garanti och med tanke på att den bara står och i princip samlar damm på mitt skrivbord började jag fundera: kan jag klara mig utan den?

Allt det jag skrev då var, och är, fortfarande sant. Jag kunde inte motivera att ha en dator för 14000 kronor på skrivbordet som jag nästan aldrig rörde. Det var en form av kapitalförstöring jag hade, och fortfarande har, svårt att förlika mig med.

Vanorna från över 20 år med Mac OS X, senare macOS, sitter djupt. Inte fullt så djupt som jag hade förväntat mig, åtminstone jämfört med det första försöket att växla över till Linux i juni för fyra år sedan, men de satt fortfarande i. De gick dock att jobba runt och överlag så var detta försök inte ett misslyckat sådant i annat än att min stolthet, i den mån jag har någon kvar när det gäller mitt flängande mellan datorplattformar, fick sig ännu en törn. Dokumenthantering och bildhantering är två såna områden där jag verkligen, verkligen, verkligen saknade min Mac.

Det som faktiskt fick bägaren att rinna över var att det var svårt att podda med mina vänner Christian och Fredrik. Det gick inte att få igång en extern webbkamera så vi kunde inte se varandra när vi spelade in, och den interna kameran i datorn fungerade inte med Linux. Det var återkommande ljudproblem och jag kände att jag inte såg fram emot att spela in podden på grund av att tekniken inte fungerade som den skulle - den kom liksom i vägen för samtalet. Vi skulle absolut kunna återgå till att spela in via Skype och sen spela in ljudet på våra datorer, men det blev liksom aldrig av riktigt och jag var lite arg på mig själv att jag tagit bort en fullt fungerande lösning i form av Facetime via våra respektive Mac-datorer och ersatt den med något som bara skapade irritation och problem (åtminstone hos mig).

Precis som min älskade Volvo XC70, som fanns på min “bucket list” i över tio år i just den modellen, så har den Mac jag nu har på skrivbordet funnits på samma önskelista sedan den dag i december år 2013 då Apple skickade ner mig till London för att få titta på den för första gången.

Det handlar om en dator som av de allra flesta anses vara ett misslyckande, en fotnot i historien som Apple gärna vill ska förbli just det. Det handlar om Mac Pro 6,1, en datormodell som snabbt fick smeknamnet “soptunnan” och som Apple mot till synes allt vett sålde mellan 2013 och 2019 utan några uppgraderingar eller förbättringar över huvudtaget.

Varför det blev så behöver inte repeteras här, utan läs Grubers artikel om det hela här istället.

Grejen med den här generationens Mac Pro är att det pratas allt mer om den numera, mycket beroende på att begagnatpriserna på den här modellen rasat kraftigt det senaste året.

Du kan få tag i en från runt 3000 kronor och uppåt i dagsläget, beroende på vad du vill ska sitta i den, och man kan givetvis, helt rimligt, tycka att det är sinnessjukt att spendera så mycket pengar för en elva år gammal datormodell som en Mac mini M1 prestandamässigt kan hoppa åttor runt på ett ben.

Jag vill mena att det finns mer än vad ögat ser, och en hög placering på min villhöver-lista i kombination med en ständigt växande nyfikenhet för att ta reda på hur bra, eller usel, den egentligen är drev mig till att vilja köpa en.

Jag menar att problemet med Mac Pro 6,1 var egentligen inte datorn i sig - det var datorn den ersatte: Mac Pro 5,1 - aka “rivjärnet”, den i mitt tycke bästa dator som Apple någonsin tillverkat, alla kategorier. Byggd som en stridsvagn, flexibel och uppgraderingsbar, och snygg som attan. Inte en helt enkel dator att ersätta, om man så säger.

Jämför man med vad Mac Pro 6,1 kom ifrån så ja, då är den på många sätt ett bakåt. Men, och det är ett stort men: jämför man med vad vi har idag när det gäller möjligheter till expansion och uppgraderingar så skulle jag argumentera att Mac Pro 6,1 är 2010-talets Mac Studio: en kraftfull maskin med gott om expansionsportar men få (eller i fallet Mac Studio: inga) interna expansionsmöjligheter.

Jag har, vana trogen, gått runt och funderat på detta ett bra tag nu. Jag har “scoutat” marknaden, sett åtskilliga videos på hur mycket man kan uppgradera en Mac Pro 6,1, vad man kan hacka in för operativsystem på den, och så vidare. Jag landade därfor i en konfiguration som många säkert kommer tycka är lite fånig, men eftersom jag sällan tycks kunna hålla fast vid några beslut gällande min datormiljö längre än 20 minuter så får ni leva med det.

Datorn är en helt vanlig Mac Pro 6,1. Den har 32 gigabyte interminne, en 3,5 GHz Intel Xeon E5 med sex processorkärnor, en 256 gigabyte stor Apple SSD (skall bytas ut mot en 1TB stor M2 SSD så snart adaptern skickats till mig) och två stycken AMD FirePro D300 med två gigabyte grafikminne vardera.

Just det - grafikkorten är de enklaste man kunde köpa med en Mac Pro 6,1. Apple erbjöd även D500 och D700, där den tidigare hade tre gigabyte grafikminne per kort och en snabbare grafikprocessor, och den senare erbjöd sex gigabyte grafikminne per kort och samma grafikprocessor som D500-kortet.

Det fanns dock ett stort problem med framför allt D700-korten, men också i viss mån D500-korten och det var deras värmeutveckling när de fick göra skäl för apanaget. Värmeutvecklingen kunde bli så allvarlig så grafikkorten bokstavligen talat grillade sig själva till döds. Apples kylsystem i Mac Pro 6,1 räckte helt enkelt inte till. Med det i åtanke så ville jag inte att min förvisso billiga men ändå vackra drömdator skulle stå på näsan och dö av värmeslag så jag valde en maskin med lite klenare grafikkort för att hålla värmen nere så gott det går.

Man ska inte göra sig några illusioner om att ett grafikkort med två gigabyte grafikminne är så oerhört mycket att komma med år 2024, för det är det inte. Nu har ju maskinen två grafikkort, och i aktivitetshanteraren kan man se hur operativsystemet byter grafikkort då och då men macOS kan inte använda båda grafikkorten samtidigt. Det är upp till applikationerna som körs i operativsystemet att ha det och man kan väl säga att stödet för två grafikkort blev ungefär lika populärt som Apples kortlivade kärlekshistoria med Expresscard/34-standarden i Macbook-datorerna under några få år.

Givetvis är det upp till var och en vad man köper för bestyckning på sin “soptunna” men ett varningens ord är ändå på sin plats: räkna med att ett par D500-kort kostar strax norr om 3000 kronor, plus frakt och tull om du köper dem från England eller USA. Passa därför på och köp den Mac Pro 6,1 med de grafikkort du vill ha redan från början. Det man kan uppgradera utöver grafikkorten är processor, SSD och internminne där maskinen officiellt ska stödja upp till 64 gigabyte.

Mac Pro 6,1 stödjer inte macOS 14.6.1 (Sonoma). Faktum är att den sista versionen av macOS som officiellt stöds på den här maskinen är mac OS 12.x (Monterey), vilket jag i ärlighetens namn hade kunnat leva med om det inte vore för det lilla faktum att macOS 12 inte stödjer Advanced Data Protection i iCloud - denna funktion kräver mac OS 14 eller senare, och det är inget jag är beredd att kompromissa med. Så det blev en vända med OpenCore Legacy Patcher och vips så var macOS 14.6.1 installerat på maskinen.

Är datorn lika responsiv och blixtrande snabb som en Mac mini M2? Givetvis inte, men den är inte slö heller. Fönster och ikoner och annat låter sig flyttas runt på skärmen utan att det rycker eller på annat sätt känns segt. Öppna applikationer går inte heller särskilt segt - Pixelmator Classic öppnar sig på runt två sekunder, för att ta ett exempel. Allt, och då menar jag allt, fungerar. Airplay, logga in med min Apple Watch, Airdrop också vidare. Ingenting verkar saknas, utöver det underliga faktum att volymkontrollen inte syns i menyraden trots att den borde göra det.

Tittar man enbart på resultat från benchmark-program så talar de sitt tydliga språk: Mac Pro 6,1 har i praktiken ingenting att sätta emot prestandamässigt när det gäller att tugga data, rendera video, eller i princip vad du vill kasta på den jämfört med dagens moderna Mac-datorer. Så är det bara.

Bristen på annan information än grafer från benchmark-program har varit en källa till stor frustration för mig inför mitt köp - ingen video på Youtube som jag hittat har talat om hur det faktiskt är att använda en till vardags: skriva lite, surfa lite, hacka lite i terminalen och så vidare. Jag kan inte tro att jag är ett sådant unikt “use case” men kanske säger det en hel del om de som gör den här typen av videor? Kör lite benchmarks, visa lite staplar, hylla eller dissa. Klart, vidare till nästa.

Det är synd att många drar slutsatsen att “ja, en Mac Pro 6,1 är billig och en i praktiken död plattform och titta på dessa grafer som visar hur oerhört långsam den är”, för i det där billiga priset finns också en oerhört vackert designad dator som fortfarande fungerar och kan erbjuda några år till i form av stabil och bra tjänst.

Att säga att den är långsam är också något jag inte skulle skriva under på för all Gin & Tonic i Eslöv - det som gör den “långsam” och att den inte längre stöds officiellt av macOS är samma ättestupa som Apple brukar sparka ned äldre modeller från efter några år: det är när grafikkortet (eller i den här datorns fall, grafikkorten) inte längre anses hänga med. Men den hänger faktiskt med, och den gör det med god förtjänst. I princip allt känns rappt och responsivt och det är ytterst sällan jag tänker att “det märks hur gammal den är”.

Jag kan leva med att spendera några tusenlappar på en av mina absoluta drömdatorer genom tiderna och sedan acceptera eventuella tillkortakommanden. Jag kan leva med att den står på skrivbordet dag ut och dag in och bara är snygg och gör det jag ber den om utan att fläkten drar igång som på en Intel-baserad Macbook Pro, och allt detta utan att känna mig stressad över dess värdeminskning för den har redan skett på mer sätt än ett.

Jag kommer fortsätta använda min X1 Carbon Thinkpad-dator. Den är grym, och Fedora Linux fungerar verkligen bra, men nu kan jag åtminstone podda med mina vänner utan att det blir en massa strul och det är värt mycket för mig.

Jag har inga illusioner om att jag kommer uppgradera den här datorn till den kommande versionen av macOS, Sequoia, vilket gissningsvis blir den sista Intel-versionen av macOS som någonsin släpps. Alla AI-funktioner som Apple slår sig för bröstet om intresserar mig inte, och Apples närmast hysteriska säkerhetstänk i den kommande versionen av macOS skulle garanterat driva mig till vansinne. Det finns givetvis ingenting som säger att den här funktionen kommer finnas i den färdiga versionen av operativsystemet i sin nuvarande form , men någon variant gör det garanterat.

Man brukar ju säga att man aldrig ska träffa sina hjältar, att myten om dem alltid är starkare och viktigare än verkligheten. Jag ska inte ljuga - jag var orolig över att min “soptunna” skulle vara seg och allmänt skitdålig, att den skulle vara vacker att titta på men helt värdelös i övrigt. Än så länge har den inte bara nått upp till utan också överträffat mina (lågt ställda) förväntningar. Det är den snyggaste dator Apple tillverkat på årtionden och snyggare än något Apple tillverkar idag.

Can’t innovate anymore, my ass.