Har du alla tre nummer av Datormagazin Retro? ☍

För några veckor sedan nådde det tredje numret av Datormagazin Retro äntligen de som hade den stora vänligheten att beställa den.

Om du ännu inte har beställt nummer två, nummer tre eller både-och (nummer ett är slutsåld sedan länge och de andra två lär också bli det. Nej, vi kommer inte trycka fler!) så är det hög tid att göra det nu! Surfa omedelbums till Datormagazin Retros hemsida!

Från Mac till Linux ☍

Två saker är ganska allmänt kända, åtminstone hos vissa som råkat springa på något jag skrivit eller sagt genom åren. Det ena är att jag är en Mac-nörd av guds nåde, en Mac-nörd som kört just i princip uteslutande Mac, både på skrivbordet och (så länge det gick) i serverracket sedan 2002. Det andra är att jag i ett bra tag nu funderat på framtiden efter Mac, macOS och i viss mån också iPhone. Apples ständiga prishöjningar gör att jag inte kommer ha möjlighet att köpa varken en ny Mac eller ny iPhone den dagen endera antingen dör eller inte kan köra den nya versionen av respektive enhets operativsystem.

Min iPhone X lever och frodas men min 2015 års 15-tums Macbook Pro börjar visa tecken på att den inte mår så bra. Lagringen verkar vara där det felas och att byta det skulle kosta drygt 2000 kronor om jag köpte SSD-enheten själv och monterade in den, betydligt mer om Apple skulle göra jobbet åt mig. Eftersom datorn är över tre år gammal så har jag sakta men säkert fått inse att så länge datorn lever så är det frid och fröjd men att investera 2000 kronor eller uppåt i en bärbar dator som redan är över tre år gammal och som fått tillbringa mycket tid både på mitt skrivbord och i min väska är inte helt hållbart. Utöver detta är också en notebook direkt olämplig att ha som skrivbordsdator om man har för avsikt att använda den som jag gör: påslagen dygnet runt. De är helt enkelt inte byggda för det.

En ny Mac skulle kosta åtminstone 10000 kronor, och talar vi om den klenaste Mac mini Apple säljer med åtta gigabyte internminne och 128 gigabyte lagring. En Mac mini som skulle räcka för mig skulle kosta 16000 kronor, och då är det inte den mest kraftfulla modell de säljer. Utöver det hade jag behövt köpa flera adaptrar eftersom Mac mini enbart har USB-C-anslutningar och mina gamla skärmar pratar endast DVI, HDMI eller DisplayPort. Drömdatorn att ha på skrivbordet, en Mac Pro, landar begagnad på 10-15000 kronor (och detta för en datormodell som är fem år gammal) och ny närmare 33000 kronor i grundutförande.

En ny bärbar Mac är uteslutet, dels på grund av prislappen och dels då Apple numera valt att stoppa in samma usla tangentbord i alla modeller.

Sen finns det rent idologiska skäl till att titta annorstädes. Jag har under många år blivit allt mer trött på Apples högtravande syn på sig själva. Det fanns en tid, i princip de första tio åren under 2000-talet, då Apples tal om varför deras produkter ser ut som de gör, faktiskt betydde något. Det var ord som omsattes i handling och i produkter. Sedan desss har Apple förvandlats till ett företag som tillverkar lyxprodukter som inte alltid håller så vansinnigt bra kvalitet men som lik förbaskat kostar galet stora pengar. Det finns fler anledningar att se sig om efter andra lösningar för sitt skrivbordsdatande – Apples inhägnade, oerhört vackra, trädgård som är det ekosystem de byggt upp sedan MobileMe blev iCloud i oktober 2011 är vid en första och säkerligen andra titt just det – en underbart vacker trädgård där allt hänger samman och bara fungerar. När man däremot försöker ta sig ur denna trädgård så inser man snart att den bevuxna rosenklädda inhägnaden egentligen är en betongmur som gör allt vad den kan för att hålla dig kvar. Om inte bildbibliotek, boksamling, molnlagring för filer och slutligen musiksamlingen är bökigt nog att bryta loss och hantera på annat sätt så är den ultimata inlåsningsapparaten iMessage, Apples egna krypterade och (i ärlighetens namn) riktigt bra chatfunktion i iOS och macOS. Faktum är att iMessage är så bra så det är den riktigt stora anledningen till att jag fram tills nu suttit med både iOS och macOS. Eftersom jag kommer fortsätta använda iOS även efter min övergång till Linux så är det också något jag verkligen kommer att sakna – att kunna “chatta” via iMessage från min skrivbordsdator.

En sak slog mig häromdagen: Apples svar på att de inte är marknadsledande har de senaste åren att överge de billigare modellerna av iPhone till förmån för allt dyrare och exklusivare modeller, där de inte behöver sälja lika många för att dra in lika mycket eller mer pengar. Vad jag funderar på är dels detta: alla de som sitter med gamla telefoner som inte vill eller kan byta upp sig på grund av Apples priser kommer åtminstone delvis att hindra utvecklingen av iOS där snabbare processorer och modernare teknik krävs. Detta i kombination med att Apple säljer allt färre nya mobiltelefoner kommer potentiellt att skada de fristående applikationsutvecklare som alla lever på att deras applikationer är tillgängliga för många enheter så de kan sälja många kopior av sina skapelser. Apple har säkerligen funderat på allt detta och kommit fram till att det inte finns tecken ännu på att något av det jag spekulerat i skulle bli verklighet, och det kommer säkerligen lanseras “nya” billigare iPhone-modeller kanske redan i år för att täcka upp hålet Apple grävt åt sig själva i sin produktportfölj för telefoner, men på sikt skulle jag, om jag vore applikationsutvecklare, vara lite orolig.

Linux har kommit väldigt långt, det har jag sagt och skrivit många gånger tidigare och under de senaste månaderna har jag lagt mer och mer tid på att använda en äldre Shuttle-dator med en Core i3-processor och åtta gigabyte interminne för att köra Fedora 29 och jag måste säga att jag trivs väldigt bra med den distributionen. Det finns, givetvis, saker även där som jag inte gillar men det jag framför allt gillar är att det finns en större ärlighet, nästan en råhet, i hur Linux är som operativsystem på skrivbordet. En Mac med macOS “Mojave” tar hela tiden oss lite mer avancerade användare längre och längre bort från det som en gång i tiden gjorde Mac en attraktiv plattform: dess Unix-kärna och möjligheten att snabbt kunna hacka loss på ett projekt utan att känna sig hindrad eller begränsad. Och det är kanske det som skavt under de senaste åren och som framkallat mina återkommande försök att “bryta mig loss” från macOS till förmån för Linux: jag känner mig begränsad, jag känner mig nästan lite kvävd och instängd.

Det brukade inte vara så med Mac OS X (som det en gång hette) – givetvis var det en kontrollerad plattform i form av användargränssnitt och sådant men man kände sig liksom inte kontrollerad på det sätt som man gör nu när snuttifieringen av macOS och hur det sakta men säkert rör sig mot iOS gör att om man är nöjd med att använda de officiellt sanktionerade applikationerna och håller käft sen så är macOS den perfekta plattformen. Så länge man köper att allt man får i sin Mac är grymt bra och perfekt och allt det där så märker man det inte, men så snart man börjar arbeta med andra plattformar och inser att det faktiskt finns fördelar i något så utskrattat som Linux i en skrivbordsdator så börjar man se saker och ting på ett annat sätt – man blir nyfiken, man börjar anpassa sig och efter tredje-fjärde försöket (jag har tappat räkningen på hur många försök jag gjort de senaste 2-3 åren) så inser man att det faktiskt kan fungera.

Den Core i3-maskin jag använde i mitt senaste försök har inte fungerat något vidare, dels på grund att prestandan inte räckt till och dels på grund av att maskinen någon gång i sitt liv lidit av värmeslag modell värre vilket visar sig i form av att USB 3-portarna inte fungerar, ena nätverksporten fungerar inte och datorn hänger sig ibland när man pressar den ordentligt. Det blev ohållbart och jag tvingades flytta min gamla Core i3-maskin åt sidan och köra Mac:en som primär dator igen. Nu kan jag äntligen återuppta mitt experiment med Linux på allvar, för nu har jag äntligen gjort slag i saken och köpt mig delar till att bygga en rejäl PC med nya komponenter som förhoppningsvis ska fungera bättre än min gamla Core i3-maskin.

Ryzen

När Mac-nörden ska bygga sig en PC blir det, inte helt oväntat, en ganska rent designad och väldigt tyst historia. Det sitter utöver den inbyggda VEGA-kretsen också ett ytterligare grafikkort i lådan med NVIDIA-kretsar. Kortet är fläktlöst, inte särskilt kraftfullt men kraftfullt nog att kunna hantera Linux skrivbordsmiljö. De tre fläktar som sitter i datorn (fyra om man räknar den i kraftaggregatet) är för processorn och de två som följde med datorlådan som är en Fractal modell Define C. Valet av denna datorlåda var helt baserat på pris och utseende och jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig i form av funktioner och design men det ska sägas direkt: för drygt 800 kronor är detta ett enormt bra köp för Fractals låda är enormt genomtänkt på så många sätt. De medföljande fläktarna är riktigt trevliga, kabelhanteringen inne i lådan är enormt smart och om du som jag enbart har SSD-diskar i datorn så kan dessa monteras i en liten egen hållare bakom moderkortet.

De skruvar man tenderar att tappa ner i lådan vid helt fel tillfälle, exempelvis skruvarna som håller fast moderkortet, är magnetiska och kan därmed bara sättas i toppen på skruvmejseln och sen kan man bara skruva fast varje skruv utan problem. På tal om skruvar så var allt skruvar pedagogiskt förpackade i plastpåsar i en separat kartong och man får närmast IKEA-vibbar när man tittar på baksidan av kartongen som beskriver i detalj hur många skruvar för moderkort, 2,5"-diskar, kraftaggregat och så vidare som finns i kartongen och hur de ser ut.

När det handlade om vilken processor jag skulle välja så fanns det flera parametrar som spelade in. Det första var priset och vilken prestanda jag skulle få för pengarna, det andra var integrerad grafik i processorn jag skulle välja och det tredje var hur valet av processor skulle påverka priset för hela mitt PC-bygge i form av kostnad för minne, moderkort och sådant. Kommer man från det madrasserade rum som är Apples datorer så har man i praktiken ingen koll över huvudtaget på vad som händer i “PC-världen”, men en sak var säker och det var att AMD:s processorer hade gjort någon form av storstilad återkomst på marknaden medan Intel mest stått och stampat i kall havregrynsgröt och istället för att utveckla nya, snabbare och tajtare processorer döper om sina gamla dito och skickar in lite fler gamla funktioner i dem.

AMD blev det med andra ord. En Ryzen 5 2400G köptes och valet av den processorn blev just på grund av det inbyggda VEGA-grafikkortet som sitter i processorn. Detta inbyggda grafikkort är som alla inbyggda grafikkort verkligen inget underverk av prestanda på något sätt men det räcker rätt bra för att driva två skärmar (en via HDMI, en via DVI) även om man tydligt märker att drivrutinerna för detta inbyggda grafikkort inte har så värst lång tid på nacken då de måste optimeras ytterligare.

Möjligheter och utmaningar

Därmed inte sagt att Linux i allmänhet och Fedora 29 i synnerhet är utan sina utmaningar. Under förra året beslutade utvecklarna bakom fönsterhanteraren Gnome att ta bort möjligheten att lägga ikoner på skrivbordet vilket tidigare var avslaget men gick att slå på om man så önskade. Givetvis tvingar det dig som användare att hålla bättre ordning på dina filer men det kräver också fler moment i vissa avseenden, exempelvis när man hanterar filer.

Applikationerna lider också av vissa mindre egenheter. Jag kan exempelvis inte dra en bild från webbläsaren Chromium till chattprogrammet Discord utan jag måste istället kopiera bilden och sedan klistra in den i Discords chattfönster – det är givetis inget större problem att göra när man väl vant sig vid det men man undrar ju varför det ser ut som det ska fungera men sen gör det således inte det.
Att bygga en PC för Linux
Jag ville använda min Apple Magic-mus med Fedora 29. Det finns stöd för musen och det fungerar faktiskt riktigt bra men musen, eller datorn, kopplar ner anslutningen mellan varandra efter en stund, sannolikt för att spara batterier i musen, och sen vill inte Fedora 29 återuppta kommunikationen med musen utan att man först går in i inställningarna för Bluetooth och ansluter musen igen… vilket kräver en annan mus. Samma sak har jag upplevt med mitt trådlösa Logitech-tangentbord, som inte använder Bluetooth utan Logitechs egna dongel för trådlös kommunikation – det fungerar jättebra men går man ifrån datorn en stund så “tappas” kommunikationen enheterna emellan och då får man bråka lite för att få igång det igen.

I Fedora 29:s applikationsinstallerare “Software” finns det massor av applikationer. I takt med att man lägger till flera källor för applikationer (något man gör via terminalen) – ett sätt att göra det via exempelvis en lista i Software hade varit trevligt. I mångt och mycket fungerar de alla väldigt bra men det finns också tillägg man kan installera i Gnome. Här har sorterandet inte alls varit lika friskt utan det finns massor av tillägg till Gnome som man gärna skulle köra men som i de flesta fall inte fungerar över huvudtaget. Nackdelen med fri och öppen mjukvara visar sig i de här lägena – om utvecklaren tappat intresset men inte raderat projektet så blir det snart inaktuellt och i takt med att Gnome utvecklas vidare så slutar tilläggen fungera.

Jag testade för första gången i mitt liv att installera något via Wine. Wine är, för de som inte vet det, en mjukvara som i princip emulerar Windows under Linux en specifik applikation och för det mesta fungerar det faktiskt riktigt, riktigt bra men när det gäller spel är det givetvis lite knepigare. Mitt favoritspel Sid Meier’s Railroads har jag spelat under många, många år nu i både Windows och macOS men spelet har aldrig släppts för Linux. Installationsprogrammet fungerade hur fint som helst men när spelet väl skulle startas fick jag ett längre felmeddelande som i praktiken meddelade att drivrutinen för det inbyggda grafikkortet i datorn inte kunde laddas, trots att den finns där och används av resten av systemet.

Jag skulle givetvis kunna installera Windows 10 och sen installera Microsofts paketering av Ubuntu eller någon annan Linuxdistribution men det kommer man inte superlångt med. En hel del små smarta program går inte att köra i Linuxläget i Windows 10, exempelvis de som vill använda routingtabellen i Windows 10, som utmärkta mtr. Mtr är endast ett exempel, det finns fler. Att använda Putty som SSH-klient är givetvis görbart men då får man inte ett lokalt shell att sitta och mysa i, vilket är halva grejen med att köra Bash på sin dator. Att använda Powershell är det nog ingen vettig människa som vill göra så mycket som jag använder Bash till vardags.

En sak jag på förhand visste att jag skulle sakna var att kunna läsa och skicka SMS från min dator. En lösning som jag sprungit på heter Pulse SMS som fungerar utmärkt i macOS, Windows, Linux och Android. Apple tillåter, givetvis, inte Pulse SMS i iOS eftersom Apple inte tillåter att tredjepartsapplikationer kommer åt SMS-informationen i en enhet. Med andra ord så är man “tvingad” till att använda en Mac om man vill ha integration mellan iMessage i iOS och en motsvarighet på datorn – ingen skugga på Apple egentligen men det har under slutet på 2018 började allt fler röster höjas för att Apple skulle göra iMessage tillgängligt på fler plattformar där Android helt klart är den plattform där iMessage skulle göra mest nytta med tanke på den oerhörda röra som ekosystemet för “korta meddelanden” som SMS är på Android och har varit i flera år. Apple vet å andra sidan att inlåsningseffekten som iMessage innebär för många kunder i framförallt USA och delar av Europa gör att man tänker sig för både en och tre gånger innan man överger iOS för något annat. För mig har det närmast haft motsatt effekt – jag känner en allt större irritation över alla de steg man tvingas ta för att “ta sig ur” Apples ekosystem med iCloud och alla kringliggande tjänster, något jag kommer återkomma till i en senare bloggpost här på Unixpro.

Vad jag saknar

Jag kommer självklart att sakna en del med macOS, i synnerhet applikationer som Byword, Garageband, Pixelmator, TweetBot, och pwSafe. Jag kommer också sakna hur perfekt integrerat macOS är med sin hårdvara i en Macbook Pro – det är i sanning det bästa operativsystemet för bärbara datorer utan tvekan – ingen annan plattform kommer ens i närheten.

Jag kommer inte sakna Safaris egensinniga uppträdande (exempel: jag kan inte besöka DN eller Expressens hemsida med Safari men det går utmärkt med Chrome på samma Mac, och Safari har inga tillägg eller annat installerat), halvfärdiga verktyg som Disk Utility och jag kommer inte sakna Apples överlag ganska slappa utvecklingstakt för macOS. De släpper en version varje år och det är sällan det finns nyheter som gör att det är värt att uppgradera men man gör det ändå för att slippa stå där och inse att en av ens applikationer inte fungerar längre då man kör en för gammal version av operativsystemet.

Jag kommer inte sakna Apple stadiga prisökningar år efter år utan att produkterna egentligen blivit så mycket bättre. Mac-utvecklingen har stagnerat, mycket tack vare Intels oförmåga att ta fram snabbare, effektivare och tajtare processorer vilket i sin tur gör att oavsett vilken Mac du än köper så bygger den åtminstone delvis på gammal teknik redan innan du hunnit hem och öppnat kartongen. Gemene man bryr sig nog inte om detta men en nörd som undertecknad har sakta men säkert återupptäckt de krav som legat och bubblat under ett tjockt lager Applekärlek i alla år: jag saknar fart, modern teknik och lite jävlar-anamma i mina datorer.

När man i princip uteslutande använt Mac OS X, senare macOS, de senaste 16 åren så sitter givetvis oerhört mycket i ryggraden och alla skillnader därutöver kan vara väldigt påfrestande. Som många andra är jag en vaneperson och jag byter exempelvis inte tangentbord eller styrdon till min dator utan att tänka efter både en och fem gånger och min hög av inköpta och sedan avfärdade tangentbord är vid det här laget ganska ordentlig vilket åtminstone roar min familj en aning.

Jag märker helt klart av skillnaden i prestanda i det grafiska gränssnittet jämfört med min 3,5 år gamla Macbook Pro, det ska man inte hymla med för fem öre. Min Ryzen-baserade PC är rapp “under skalet” men gränssnittet som presenteras mig är det helt klart inte och då jag så långt det går vill undvika att köpa ett grafikkort med en fläkt, eftersom jag utöver usla tangentbord och möss också avskyr ljudet av fläktar har jag i praktiken inget val utan får leva med detta. Det är, som så mycket annat, en vanesak och jag har vant mig mer och mer under de senaste veckorna. Kortkommandon på tangentbordet är något jag då och då kommer på mig själv med att råka skriva fel, fortfarande, men det släpper väl det med till slut.

Den stora saken jag saknar är det faktum att Linux på skrivbordet egentligen inte är så roligt att använda. Det är funktionellt helt enkelt men roligt kan man inte säga att det är. Med tanke på att mitt mål var att bygga en tillräckligt kraftfull arbetsstation åt mig själv för att kunna jobba på den så är min Linuxdator helt klart en succé – jag tillbringar mindre och mindre “dötid” vid skrivbordet vilket man lätt gör om man har en Mac därpå. Istället jobbar jag klart och sen går jag och gör något annat, och det är sannerligen inget misslyckande i mina ögon.

Plötsligt händer det ☍

Stormvarning.

Inget vidare trevligt ord egentligen. Bor man inne i stan så betyder det kanske att det kommer blåsa lite extra när man ska gå till bussen men bor man på landet som vi gör så innebär det så gott som alltid strömavbrott, ibland kortare och ibland längre.

När jag skriver detta har strömmen varit borta i sju timmar – själv har jag legat vaken hela natten och lyssnat på stormen som gjort sitt bästa för att slita vår villa i bitar men, ta i trä, så har allt suttit fast och inga träd har rasat över hus eller lada. Åtminstone inte ännu.

Vårt primära värmesystem är modell bergvärme och därför går det givetvis på el och när jag skriver detta har vi ganska precis 17 grader varmt i huset. Således dags att elda – och det ordentligt. Vedkaminen i vår stora hall får jobba extra och vedspisen i köket visar sig nu från sin bästa sida då vi inte bara värmer upp köket, som är drygt 25 kvadratmeter stort, utan också det anslutande TV-rummet där ungarna sitter under filtar och försöker spela Minecraft på sina iPad utan att ha något Internet. Jag undrar för ett ögonblick om detta blir generationen som bara tar Internet för givet precis som min generation bara antar att det alltid finns rinnande vatten i kranen.

Uttryck som “Internet of things” ter sig ganska skrattretande i en sån här situation när det är 5-6 minusgrader ute och vi värmer oss enbart tack vare elden.

Vedspisen i köket får utöver detta också värma vatten, och det av två anledningar. Dels för att varmt vatten är trevligt när man exempelvis vill dricka te, och givetvis också för att uppvärmt vatten genererar värme under ganska lång tid. Man kan säga att jag väntat på att något här ska hända i några år nu – ett längre strömavbrott är ganska jobbigt när man bor som vi gör och därför har jag inte bara samlat ved under många år utan också sett till att jag har bitar som är lagom stora inte bara för vedkaminen utan också för vedspisen som behöver mindre och kortare bitar ved. Således är det kapat, klyvt, sorterat och staplat så det är lätt att komma åt.

Vi har flera så kallade powerbanks, alltså extrabatterier som vi kan använda för att ladda just mobiltelefonerna med. Problemet denna gång var att ingen av dem var laddade.

Det finns däremot gott om stearinljus modell längre och värmeljus för att skapa lite mer värme och också ljus i huset. Även om vi har en vanlig, fast, telefonlina hem så är telefonen praktisk att ha om det skulle krisa, men när jag skriver detta så har alla reservbatterier i de närliggande basstationerna för mobiltelefoni tagit slut och vi har därför ingen mobiltäckning. Skulle det bli ett långvarigt strömavbrott, alltså ett dygn eller längre, har jag ett fulltankat elverk som jag kan dra fram och starta. Det genererar 7,5A vilket är tillräckligt för att driva exempelvis kylskåpet på.

Det är ändå ok på något vis. Vi har värme, vi kan värma vatten och skulle det krisa så kan jag faktiskt laga mat på vedspisen så lunch och middag är fixad utan större problem. På sätt och vis är det lite mysigt men givetvis också frustrerande och det är frestande att packa in ungarna i bilen, vilket man inte ska göra i ett sånt här väder när man bor på landet omgiven av stora skogar med höga träd, och köra till McDonalds och kasta pengar på problemet.

Vi får klara oss själva och det är både mysigt, spännande och avslappnande på väldigt många sätt men det är också oerhört tärande, både mentalt och fysiskt. När mörkret börjar komma vid 15-tiden och ingen ström finns i huset så inser man snart att man kommer gå ännu en natt till mötes med mörker och kyla, för med 7-8 minusgrader ute så blir det snart väldigt kallt i de delar av huset där man inte har någon möjlighet till uppvärmning. Med det börjar också tankarna gnaga: kommer rören för elementen att frysa i kylan?

Efter 32 timmar kom strömmen tillbaka. Vi är alla en aning mer ödmjuka nu, och har redan vidtagit åtgärder för att det ska bli lite enklare att hantera den här typen av avbrott nästa gång det inträffar.

Hela historien om Datormagazin ☍

Den artikel du läser nu publicerades från början i det första numret av Datormagazin Retro, vilket gavs ut under hösten 2016. Tidningen är sedan länge slutsåld men ett andra nummer finns fortfarande att köpa och ett tredje nummer planeras som bäst när detta skrivs under hösten 2018. Vill du veta mer och beställa ditt exemplar samt kolla in lite sköna retroprodukter du också kan köpa kan du besöka denna hemsida.

Under nio år fanns den första inkarnationen av tidningen Datormagazin. I maj 1986 dök det första numret upp i butiker och kiosker och det blev snabbt succé. Mot alla odds, kan man nog allt säga då flera datortidningar lagts ned under mitten på 80-talet och de förlag som överlevde, exempelvis IDG, växte sig fetare och fetare, inte sällan på konkurrenternas bekostnad.

Med titlar som Mikrodatorn innanför bältet skrattades det gott på IDG-kontoret på Sturegatan 11 i Stockholm åt lilla Datormagazin – hemdatorer som Commodore 64 och Amiga 500 var nämligen inget att ta på allvar, ansåg de. Några år senare hade skratten ersatts med huvudskakningar och axelryckningar. Det som Datormagazin hade i massor saknades ofta på det professionella förlaget IDG, och det var passion, glädje och ett djupt intresse av vad man skrev om. Visst fick Datormagazins- och Commodores belackare rätt till slut – hemdatorns dagar var räknade i det ögonblick då Apple började få fart på Macintosh och Microsoft i kombination med en stadigt växande PC-bransch insåg att det fanns en miljardmarknad i hemmen.

Datormagazin var tidningen jag själv växte upp med. Som tolvåring köpte jag första numret i maj 1986 på Telebutiken i Södertälje och sedan den dagen var jag fast. Jag förstod inte allt som stod i tidningen då, men det lite mer osminkade, personliga tilltalet kombinerat med fantastiska artiklar gjorde Datormagazin enormt läsvärd. Sedan början på 2000-talet, då jag själv arbetade på den andra inkarnationen av Datormagazin mellan 2001 och 2005, har jag drömt om att få skriva den här artikeln och med hjälp av flera personer från tidningens barndom, och i synnerhet Christer Rindeblad själv, har denna artikel äntligen kunnat skrivas.

En artikel som en gång för alla berättar den hela, osminkade, historien om hur Datormagazin grundades.

Text: Joacim Melin

Från reklamman till chefredaktör

Christer Rindeblad växte upp i Stureby, en halvsömnig förort strax söder om Stockholm. Efter att ha pluggat in sin gymnasiekompetens och samtidigt jobbat heltid på Dagens Nyheters civiltryckeri som tryckarlärling packade Christer Rindeblad väskan och utbildade sig 1972-73 till journalist på Skurups Folkhögskola.

– Skurups journalistkurs var då en av de hetaste utbildningarna med över 400 sökande till 25 platser. För att komma in måste man klara en massa prov och tester. Utbildningen var poppis eftersom lärarna var kända aktiva journalister och utbildningen väldigt praktiskt inriktad. Alla var garanterade jobb efteråt, vilket inte var fallet med Journalisthögskolan, säger Christer Rindeblad.

Som nykokt journalist ska man praktisera på en riktig tidningsredaktion och i Christer RIndeblads fall kunde man nog inte valt en hårdare arbetsmiljö än på Aftonbladets polisredaktion som då låg i de numera legendariska, och under 70-talet rivna, Klarakvarteren i centrala Stockholm. Efter avslutad praktik fick Christer Rindeblad jobb som reporter på Svenska Dagbladets förortsredaktion och vips satt unge Christer och skrev artiklar till diverse lokaltidningar som gavs ut i förorter och mindre samhällen. Dåtidens arbetsmarknad skiljer sig inte nämnvärt från dagens dito när det gäller journalister – Christer hoppade runt på en rad olika vikariat på diverse veckotidningar och den placering som nog sticker ut mest är det mindre kända faktum att Christer Rindeblad arbetat som hovreporter på Svensk Damtidning.

1975 var det dags för ”det grönklädda trams” som den senare Datormagazin-kollegan Niklas Lindholm kallar värnplikten. Unge Christer Rindeblad tjänstgjorde som signalmatros på ubåtsbärgaren Belos och som värnpliktig passade han givetvis på att arbeta som redaktör för Flotten som var flottisternas egen facktidning. När värnplikten var avklarad 1976 fick Christer Rindeblad erbjudande om att vara med och starta en ny lokaltidning i Södertälje, dit Christer snart pendlade till från hemmet i Högdalen. De tidigare kollegorna på Svenska Dagbladet saknade dock sin gamle kollega och 1978 återvände Christer till ”Svenskan” igen. Som en man med många järn i elden fick Christer också erbjudande om att utveckla ett nytt månadsmagasin vid namn Impuls som skulle vara en kultur- och samhällstidskrift åt Studieförbundet Vuxenskolan. Under de här åren hade Christer också börjat intressera sig för datorer och efter en föreläsning på Tekniska museum av Eskil Block (som för övrigt blev dömd för förtal via BBS i en uppmärksammad rättegång i mitten på 80-talet) bestämde sig Christer för att lära sig mer om datorer.

1981 slutade Christer Rindeblad på Impuls och startade tillsammans med en dåvarande kollega en helgtidning.

– Iden var inte min men jag trodde dumt nog på kollegan men efter tre utgåvor stod det klart – konceptet var en riktig katastrof som ruinerade oss. Så vi startade istället en PR- och reklambyrå, Pressmakarna AB med säte i Södertälje, säger Christer Rindeblad.

1981 var också året då Christer köpte sin första dator, en VIC-20, med målet att lära sig programmering. Året efteråt byttes datorn mot en Commodore 64 och livet rullade på ganska bra för Christer och hans kollegor på Pressmakarna AB.

– Vi hade som mest drygt 10-15 anställda, journalister, reklamfolk och annonssäljare, med eget sätteri och repro.

Just tillgången till sätteri och repro skulle senare spela en minst sagt avgörande roll när Datormagazin skulle sättas till världen, men vi kommer till det lite senare.

Förutom PR- och reklamverksamheten drogs det också igång ett antal lokaltidningar i Sörmland och på reklamsidan fanns det en mängd olika företag som kunder, bland annat Handic som då hade generalargenturen för Commodores datorer i Sverige. Christer var då med och skrev handböcker om VIC-64, som datorn då kallades i Sverige.

LT Förlag gav Christer och hans hustru Birgitta i uppdrag att skriva en lärobok om datorer för studiecirklar. Boken skrevs på Christers Commodore 128 och tog ett år att författa och publicerades 1985. Några år tidigare hade det startades en ny svensk datortidning vid namn Datorhobby som Christer och hans kollegor hjälpte med formgivning, sättning och tryck. Tidningen var som många andra datortidningar på den tiden spretig i sitt innehåll då det fanns en rad olika hemdatorplattformar att bevaka.  Tidningen Datorhobby överlevde dock inte länge – efter fem utgåvor var dess saga över och i början på 1984 försvann Datorhobby för gott.

Under mitten på 80-talet försvann det hemdatortidningar i en ganska rask takt. Utgivarna av Datorhobby gick under jorden och givetvis fick inte Pressmakarna AB betalt för sitt arbete. Den enda tidning som tycktes vara datortidningarnas motsvarighet till en kackerlacka var VIC-Rapport som fungerade som en sorts propagandaskrift för Commodores datorer och gavs ut av företaget Handic Press som var ett dotterbolag till Handic som fortfarande satt på generalargenturen för Commodores datorer. Dock gick även den tidningen i graven i början på 1985, händelsevis i samband med att Handic förlorade Commodore-argenturen året efter.

Det här fick Christer Rindeblad att fundera. Ordentligt. Han kom fram till att det var dags att starta en egen datortidning som fokuserade på de två mest framgångsrika hemdatorerna i Sverige.

– Jag var rätt förbryllad över datortidningarnas problem. Intresset för hemdatorer var ju enormt i Sverige så det borde gå att producera en lönsam hemdatortidning. Men efter att ha funderat fram och tillbaka kom jag till två slutsatser. Ungdomar var huvudmålgruppen så tidningen måste vara mycket billigare än de existerande och nedlagda. Dessutom dominerades marknaden nu av VIC64 och C128. Så en tidning borde helt fokusera på dessa datormärken och strunta i övriga, säger Christer RIndeblad.

Det var en gång en BBS…

Det var dock inte bara att dra igång en tidning hur som helst. Christers kompanjon i Pressmakarna var inte det minsta intresserad av att företaget skulle starta en datortidning. Bolaget hade också börjat gå sämre efter att den stora sörmländska tidningsdraken Sörmlands Nyheter dumpat sina annonspriser med målet att slå ut Pressmakarnas lokaltidningar. Som lök på laxen åkte bolaget på en razzia av Skatteverket vilket skrämde bort många kunder.

– Vi var oskyldiga men det tog ett år för polisen att komma fram till det. Och under den tiden hade många av våra reklamkunder lämnat oss, säger Christer Rindeblad.

Läget var med andra ord en aning prekärt. Hur gick det då till när Christers tidningsprojekt skulle förlösas till omvärlden?  Det började som så många gånger förr under 80-talets hemdatorer med en BBS och en grupp killar som förenades runt intresset för datorer från en viss tillverkare. Datorerna hette Commodore 64, Commodore 128 och senare Amiga 1000. Hackergruppen hette Esquire, och BBS:en KPG vilket stod för Kattplågarnas Gille som drevs på en Commodore 64 med två 1541-diskettstationer som var ständigt överhettade. Det numera ökända Handic-modemet med Mickelins automatiska svarsfunktion ”Ågrenosvaret” orsakade ständigt problem med Televerkets växel och slutligen fattade modemet eld. Men det är en annan historia…

Det plågades givetvis inga katter, snarare tvärtom – katter hade under 80- och 90-talet en särställning inom valda delar av BBS-världen i sverige, och även under Datormagazins första år.

Förvirrad? (Ja! /red anm.) Låt oss förklara.

Christer Rindeblad hade åter börjat umgås med sin barndomskamrat Jan Mickelin som han numera bodde på samma gata som i Högdalen. De hade återfunnit varandra via en slump och snart hade Christer visats vägen till BBS:en Permobas, sponsrad av företaget Permobil, och via denna BBS lärde Christer och en rad andra personer känna varandra.

– Gänget som kom att bli Esquire kom till redan på Permobas-tiden. Folk initierade inom tekniken började söka lite försiktig kontakt med varandra och jag fick dåvarande SYSOP Göran Olsson att skapa ett slutet möte för oss att diskutera i, berättar Jan Mickelin.

Snart hade Esquire den egna BBS:en KPG och medlemmarna i gruppen träffades varje torsdag för att dricka öl och snacka datorer.

Vad var då egentligen Esquire? Det visar sig efter en del grävande att det fanns två centrala komponenter i detta kompisgäng som till merparten bestod av 25-35-åriga män: öl och hacking. Det senare manifesterade sig i allt från rena knäckningar av dåtidens kopieringsskydd till att arrangera mer eller mindre spontanta copypartyn där det byttes programvaror och umgicks under avslappnade former.

– Vi arrangerade copypartyn hemma hos varandra då alla kom släpande med sina Commodore 64:or och 1541 diskdrives och lärde oss knäcka kopieringsskydd och byta knäckta program med varandra, säger Christer Rindeblad och tillägger att vad de pysslade med då är preskiberat sedan länge.

Vid ett tillfälle kollade en medlem i Esquire upp hur det gick till att starta en studiecirkel och vilka bidrag som lämnades för sådant. Kraven visade sig vara minst fem cirkelmedlemmar utöver cirkelledaren och man fick några hundralappar (mycket pengar i mitten på 80-talet, kids! / red. anm.) per deltagare som antingen kunde gå till köp av studielitteratur eller som arvode till cirkelledaren. Det tog inte lång tid innan det startas upp en studiecirkel i datasäkerhet och utropade en konferensdag då det hela skulle gå av stapeln. Ett utskänkningstillstånd för konferensen inskaffades och en av Esquire:s yngre medlemmar skickades till Spendrups-depån i Vårby med alla pengarna. Ett tillstånd senare hade ett antal backar öl hämtats hem och ”konferensen” gick av stapeln.

– Konferensen gick visserligen ut på att dricka upp ölen, men vi hann också med att ringa på annonser i Gula Tidningen och ställa intrikata frågor. Det fanns nämligen samvetslösa typer som annonserade ut och tog belalt för programknäckningar som folk inom Esquire hade utfört och ställt till gratis förfogande för allmänheten, minns Jan Mickelin.

Gänget i Esquire ringde bland annat under ”konferensen” på ett antal av dessa annonser i Gula Tidningen, som snart fick smeknamnet ”Stulna tidningen”, och låtsades vara allehanda myndighetspersoner eller skollärare och de ungdomar som ringdes upp fick sig en uppläxning som hette duga varvid de lovade att aldrig mer sälja piratkopierade spel.

Det kan kanske låta underligt att en annonstidning som Gula Tidningen, som var enormt populär under 80- och början på 90-talet, släppte in annonser om piratkopierade spel, videofilmer och annat men det var få som tänkte på följderna av detta på den tiden och lagstiftningen hade minst sagt halkat efter den snabba utvecklingen som då rådde.

En av de yngre medlemmarna i Esquire och sedemera en av de första skribenterna i Datormagazin var Erik Lundevall. Som oskyldig (Ha! /red anm.) 16-åring upptogs han som fullvärdig medlem och han var inte bara bra på datorer utan han hade andra färdigheter också-

– Erik var då den yngste fullvärdige medlemmen i Svensk Magisk Cirkel, SMC, och var i praktiken en trollillusionist ut i fingertopparna, minns Jan Mickelin, som också beskriver hur Erik aldrig ombads trolla på Esquire:s copy-partyn men där han däremot spontant kunde visa upp sina färdigheter när det skulle drickas öl på Restaurant Babylon, på Körsbärsgatan i Stockholm. Senare skulle Babylon, eller Babbe som det kom att kallas, också bli ett stamhak för delar av Stockholms BBS-användare.

Tankarna på en ny datortidning föddes någon gång under denna period.

— Vi var alla rätt inspirerade av filmen War Games som kom 1984. Vi provade också videotex och iden föddes att skapa en hackertidning online, en videotex-tidning med namnet ”Nattknapparen”. Men det blev aldrig mer än lös idé, säger Christer Rindeblad.

Esquire började snart få förfrågningar från yngre personer om att bli medlemmar. De fick bilda ett juniorlag som döptes till Game Squad och det var från det gänget som Tomas Hübner rekryterades till att bli Datormagazins, och Sveriges första anställda spelredaktör.

”C64 & C128-magazinet”

Mitt i det kaos som rådde på Pressmakarna bestämde sig Christer Rindeblad för att sjösätta sin idé med en datortidning för Commodore 64 och 128. Tidningen trycktes i ett så kallat tabloidformat, samma format som de lokaltidningar som Pressmakarna gett ut hade, för att hålla kostnaderna nere. Större delen av gänget i hackergruppen Esquire engagerades som bollplank och skribenter och med ett lösnummerpris på tolv kronor (det dubbla i dagens värde) skulle ett provnummer ges ut. Christer och hans annonssäljare på lokaltidningarna sålde annonser för glatta livet, vilket snart skulle visa sig vara räddningen för den nya hemdatortidningen. Tanken var nämligen att tidningens produktion skulle bekostas med pengar från prenumeranter men rekryteringen av dessa gick minst sagt trögt då tidningen inte ens kommit ut ännu och snart blev det annonsintäkterna, 38000 kronor, som fick bekosta merparten av tryckkostnaden på 50000 kronor.

Vad skulle då tidningen heta? Christer Rindeblad hade registrerat namnet ”C64 & 128-magazinet” vilket inte antogs av Postverket som ansåg att tidningen då skulle vara ett reklamblad, vilket i sin tur innebar en högre portokostnad.

– Så hastigt och lustigt ändrade jag namnet till ”Datormagazin” (C64 & C128 la vi till i namnet utan att posten visste det). Och nu gav Postverket med sig. Loggan gjorde min hustru och jag med hjälp av ett ritprogram för C128 och skrev ut den på Commodores matrisskrivare MPS801 för att ”skapa datorkänsla”. Med lite fix i vår reprokamera fick loggan sin utformning, berättar Christer Rindeblad.

Det första numrets omslag är också en historia för sig. Att trycka färgbilder var oerhört dyrt i mitten på 80-talet då man måste göra en färgseparation i en speciell reprokamera, men att tidningens framsida inte skulle ha färgtryck var otänkbart.

– När jag skulle sälja en annons till speldistributören HK Electronics såg jag på ägaren Heikki Karbings kontor att det låg en färdig färgseparation på annonsen till det nya spelet ”V”. Jag frågade om jag fick ta den. Och han sa givetvis ja. Så det avgjorde tidningens första framsida…, minns Christer Rindeblad,

Allt var klart och det bestämdes att första numret av Datormagazin skulle ges ut i maj 1986. Genom att vika tidningen och lägga framsidan på tvären syntes Datormagazin också riktigt bra i tidskriftsställen. Det hade tagit Christer Rindeblad och hans vänner och kollegor ett halvår att få ihop det första numret av Datormagazin.

– Då hade vi lyckats skrapa ihop 828 prenumeranter på en prova-på-prenumeration, tre nummer för 30 kronor. Vi utlovade tre utgåvor 1986, fast hade inte första utgåvan gått bra hade vi lagt ner direkt, säger Christer RIndeblad.

Första numret trycktes i 14000 exemplar och drygt 8000 såldes i kiosk. Till detta kom också den prenumererade upplagan vilket var sensationellt bra enligt tidskriftsdistributören Tidsam, i synnerhet med tanke på att inte en krona lags på reklam.  Succén gav en liten vinst och arbetet på de två återstående utgåvorna för 1986 kunde påbörjas, men nu skulle alla skribenter ha betalt vilket ökade kostnaderna.

Ägarbyte

Projektet som inte fick kosta en krona av Pressmakarnas egna pengar visade sig bli räddningen för företaget, åtminstone såg det så ut en kort tid. Skatteverkets razzia visade sig nämligen inte vara den sista huvudvärken för Christer Rindeblad och hans tidning.

– Sommaren 1986 upptäckte jag nämligen att min kompanjon dessutom hade försnillat pengar ur firman och att vi i själva verket befann oss på konkursens rand. Vi behövde snabbt få fram en halv miljon till kronofogden annars hotades jag av personlig konkurs eftersom jag var styrelseordförande i bolaget och min kompanjon hade smart nog gått ur styrelsen utan att jag visste det, säger Christer Rindeblad.

Goda råd var dyra och i allt detta kaos skulle årets tredje och nummer av Datormagazin ges ut. Det enda Pressmakarna faktiskt hade av värde var just Datormagazin och för att rädda bolaget undan Kronofogden erbjöds Datormagazin till försäljning till alla tidningsförlag som Christer och hans kollegor kunde få kontakt med. Det enda förlaget som nappade var Bröderna Lindströms förlag, båda från en gammal förläggarfamilj som tidigare gick under namnet Saxons & Lindströms förlag.  Datormagazin var något av en udda fågel i sitt nya hem – de nya förlagskollegorna hette Okej, MC-Nytt och Power, det sistnämnda en raggartidning.

– Mats Lindström ansåg till skillnad mot förlagets dåvarande VD att hemdatormarknaden gick mot en ljus framtid. Han var samtidigt orolig för att förlagets kassako Okej inte skulle hålla i längden, säger Christer Rindeblad.

Försäljningen av Datormagazin räddade Pressmakarna från konkurs med minsta möjliga marginal. Christer Rindeblad fick själv skjuta till 50000 kronor och Christer och hans kompanjon skildes som ovänner. Ett krav som de nya ägarna hade på Datormagazin var att Christer Rindeblad följde med som chefredaktör och han skrev därför på ett långt avtal. Christers karrär på förlaget, som under åren bytt namn och ägare några gånger, varade i själva verket till han gick i pension år 2015.

I februari 1987 flyttade så Datormagazin in på Karlbergsvägen 77 i Stockholm, en adress där konkurrerande förlaget International Data Group, IDG, flyttade in drygt 20 år senare. Christers ägande i Pressmakarna avslutades med att den tidigare kompanjonen köpte Christers andel för en krona.

– Jag har inte träffat eller talat med min före-detta kompanjon efter det. Jag blev inte mindre arg på honom när han bröt löften och inte betalade honoraren vi var skyldiga medarbetarna för nummer två och tre, men det löste Bröderna Lindströms förlag som såg till att alla fick betalt, säger Christer Rindeblad.

Frid och fröjd då?  Icke. Esquire-gänget hade redan börjat ledsna. De hade sett en mer underground-aktig Datormagazin framför sig än vad som nu började ta form. Christer Rindeblad hade heller inte berättat för sina kompisar i Esquire om bakgrunden till försäljningen utan den kom enligt några som då var med som en total överraskning.

– Den riktiga brytningen kom som sagt efter försäljningen av tidningen då en del i Esquire tyckte jag förrått hackeridealen. Och de hade väl rätt på sitt sätt. Men när det gäller tidningar hade jag nog en mer professionell och kommersiell syn på det hela, säger Christer Rindeblad, som snart insåg att hans hobby blivit hans jobb och han slutade med programmering och BBS-besök på fritiden.

Ett annat mindre orosmoment var Commodore som 1986 sparkat Handic som argentur och öppnat eget kontor i Sverige. Commodore var inte roade av att det fanns en tidning som hade bolagets varumärken i sitt namn, men det var något gänget på Datormagazin struntade i. Å andra sidan tvingades Datormagazin genom åren köpa varenda dator från Commodore som de ville testa i tidningen, då Commodore hellre lånade ut exempelvis Amiga 3000 till tidningen Mikrodatorn som endast skrev om PC-baserade datorer…

Något som genomgående säkrade Datormagazins oberoende var det faktum att den var läsardriven – intäkterna från prenumeranter och lösnummerköpare var alltid större än annonsintäkterna, något som i dagens tidningsvärld i princip är omöjligt (bortsett från den här tidningen! /red anm.)

När de tredje utgåvan 1986 kom ut sålde den i 16500 exemplar och sedan tog den nye ägaren över i februari 1987. Förlagets dåvarande VD var som tidigare nämns väldigt skeptisk till det där med datortidningar och tyckte mest var en fluga och ville köra hårt och dra in så mycket pengar som möjligt så länge det bar.

– Ett krav efter ägarbytet var att vi skulle gå över till månadsutgivning, men utan att anställa några ytterligare medarbetare.  Så jag fick jobba dygnet runt, sju dagar i veckan för att fixa det. Men hösten 1987 kände vi att det bar ekonomiskt. Vi blev snabbt förlagets lönsammaste tidning efter Okej.

Resultatet av det hårda jobbet gjorde sig snart känt på ett minst sagt smärtsamt sätt: sommaren 1987 hade Christer i sedvanlig ordning jobbat dygnet runt och var på väg hem till Högdalen i sin bil på Essingeleden för att äta frukost. När han ätit och sedan satt sig i bilen för att köra tillbaka till kontoret somnade han bakom ratten och körde in i bilen framför.  Förlagets ägare Mats Lindström ansåg då att det fick vara nog med sparandet för Datormagazin och Ingela Palmér anställdes som sekreterare och Christers fru, Birgitta Geissmann, anställdes som layoutare.

– Året efter fick jag också anställa en biträdande redaktör, Lennart Nilsson. Skälet var då att vi skulle öka till 16 nummer per år, säger Christer Rindeblad.

Läs resten av historien i Datormagazin Retro #1!

Apples dyra laddkablar ☍

Det händer alltid förr eller senare – laddkabeln till din iPhone eller iPad börjar gå sönder. Apples fixering vid att bygga miljövänliga produkter är onekligen hedervärd men det gör också att vissa produkter, som exempelvis just laddkablarna till telefonem, är både sköra och blir snart rent farliga när innanmätet på dem exponeras för omvärlden och, potentiellt, klåfingringa fingrar.

Det ska samtidigt sägas att Apples kablar genom åren alltid tenderat gå sönder förr eller senare, oavsett om det var till en iPod eller till en PowerBook G4, men problemet är onekligen större nu än tidigare.

Apple vill, givetvis, att man ska köpa kablar från dem eller någon av tillverkarna som är en del av Apples program Made For iPhone (MFI), ett program där tredjepartstillverkare av lightning-till-usb-kablar är tvingade att köpa lightning-kontakterna från Apple. Priserna hålls därför uppe på den här typen av kablar och ska man köpa billigare är det icke-MFI-certifierade kablar i bensinmacken eller på Biltema som gäller med det lilla problemet att de inte är certifierade av Apple, vilket innebär att om din telefon skadas på grund av en usel kabel så kan du inte gå till Apple och klaga, oavsett om du har garanti kvar på din enhet eller ej.

Ska du köpa dig en kabel från Apple, en halvmeter eller en meter lång, så kostar den 250 kronor i Apples nätbutik. Jodå – 250 kronor. Jag började fundera lite.

Eftersom min iPhone X klarar induktiv laddning (vad vissa felaktigt kallar “trådlös” laddning) där telefonen kan laddas genom att läggas på en laddplatta och därmed laddas upp utan att en lightningkabel faktiskt pluggas in i själva telefonen så vore det ju intressant att se hur mycket en spådan kostar och hur det faktiskt fungerar i praktiken. Induktiv laddning har Android-telefoner haft i flera år nu så det är verkligen ingen nyhet som sådan annat än för oss som sitter med Apples senare telefonmodeller. Apple själva har ingen laddplatta att sälja sina kunder – de var på gång att erbjuda en kallad Airpower men den har ännu inte släppts på marknaden över ett år efter att den först presenterades och Apple har aktivt skrubbat bort produkten från sin hemsida. Hade den släppts, eller om den kommer släppas, så hade / lär den givetvis inte blivit / bli billig. Apple har ju en enastående förmåga att ta närmast ohyggligt betalt för sina produkter, vilket de givetvis alltid varit duktiga på men nu har de nått till nivåer som är närmast magstarka.

250 kronor var det alltså för en laddkabel till min iPhone X. Vad kostar då en laddplatta? Jag började kolla runt på olika sajter för att få en känsla för vilken eller vilka tillverkare som man helst ska vända sig till. Apple själva säljer Belkins produkter istället för sina egna på sin webbshop och där ligger prislappen på strax under 700 kronor. Eftersom jag redan har en USB-hubb från Anker som jag är nöjd med så blev jag glad över att en av de laddplattor som rekommenderats kom just från den tillverkaren. Modellen heter kort och gott “Anker Fast 10W Wireless Charging Pad”. Laddningsplattan fungerar också med en rad andra telefoner men mitt fokus låg på iPhone X och den är en av de telefoner som stödjer Qi-standarden och därmed fungerar med alla former av laddare som också stödjer denna standard.

Vad kostar då en laddningsplatta från Anker?

Det är nämligen detta som är närmast komiskt, eller ja – kanske inte om man är Apple-kund det vill säga. En laddningsplatta från Anker som klarar upp till tio watt (vilken styrka just din telefon kan hantera varierar från modell till modell, iPhone X hanterar endast fem watt) kostar 231 kronor inklusive frakt om man köper den från Amazons engelska sajt.

Just det – 19 kronor mindre än Apples kabel, som om du köper den via Apples webbutik tvingar dig att betala frakt för ditt köp. Prisskillnaden till trots så får man ändå säga att man får betydligt mer för pengarna om man lägger 231 kronor för en laddplatta från Anker än 250 kronor + frakt för en laddkabel från Apple.