Apples hybris det sämsta som hänt dem ☍

Häromdagen uppdaterade Apple sina kraftfullaste bärbara datorer, Macbook Pro. De är snabbare, har en lite bättre skärm och kan hantera mer internminne. Just ja – de är givetvis svindyra, och givetvis finns det nu ett exklusivt (läs: dyrt) fodral i läder för dessa datorer.

Det ovanstående är precis vad som hände. Det och det faktum att Apples toppmodell av 15-tums Macbook Pro har en supersnabb processor av modell Intel i9 inbyggd som inte klarar mer än några få minuter i högsta fart innan den börjar klocka ner sig för att inte brinna upp. Oops. Apple kommer vana trogen sannolikt hävda att de flesta användare inte maxar ut sin processor timme efter timme utan att den superfina topprestandan är till för att ge olika applikationer lite extra skjuts framåt när de som mest behöver det. Således är den senaste, snabbaste och dyraste versionen av Macbook Pro inte till för utvecklare, videoredigerare och andra målgrupper som arbetar med krävande saker som behöver all prestanda de kan få.

Datorerna har fortfarande i princip samma tangentbord, som jag råkar avsky som pesten, ett tangentbord som i sin tredje iteration tydligen ska både låta mindre och dessutom tåla ett och annat dammkorn innan datorn behöver åka in till Apples serviceverkstad för ett kirurgiskt ingrepp. Man kan ju tycka att Apple skulle vara smartare än så här. De tidigare modellerna av Macbook och Macbook Pro med detta tangentbord har, äntligen, begåvats med en fyra år lång extra garanti just om tangentbordet skulle paja och du inte längre har garanti för att få det reparerat av Apple utan kostnad.

Nu står Apple för grannlåten, men är det nu så att Apple säger att deras bärbara datorer inte ska hålla eller användas längre än fyra år? Det är givetvis inte vad Apple säger, men de signaler de sänder ut till omvärlden är att de, efter ett år av högljudda klagomål, nu kommer hjälpa dig i fyra år (beräknat från inköpsdatumet, det vill säga) med att använda din dator. Efter det får du betala grova pengar för att reparera något som du faktiskt inte borde ha behövt reparera.

Min fråga är då: vem vågar köpa den nya generationen av Macbook Pro? Det är inte enbart tangentborden som krånglar i de här maskinerna sedan gammalt, även om det är det vanligast förekommande problemet. Koppla in eller dra ut ett tillbehör via någon av USB-C-portarna på din dator kan göra att datorn kraschar utan förvarning. Inte så stabilt, får man väl säga.

Jag undrar vem Apple gör produkter för nu för tiden. Att lägga 25000 på en dator, 5000 på en klocka, 5000-10000 på en iPad, 8-12000 kronor på en iPhone, 4000 på en trådlös högtalare… det är dyrt att leva i Apple-land, och även om Apple gång efter annan försäkrar oss att de gör produkter för oss, för de kreativa människorna, de som vill ha mindre strul i sina produkter och de som vill att saker och ting bara fungerar så undrar jag om Apple inte längre förstår vem eller vilka de gör sina produkter för. Alla kan inte bo i Kalifornien, köra elbil och jobba på ett hippt företag med skyhöga löner. Apple uppför sig däremot som att de tror att deras kunder gör det.

Steve Jobs Apple använde Kalifornien som en bas för sitt varumärke, för sin visuella identitet och genom att bolaget under några år efter hans återkomst var en uppstickare, ett bolag med få användare, så kunde man som användare i ett smällkallt Sverige ändå känna en samhörighet med andra som hade en skinande vit iPod eller en PowerBook G4 oavsett var i världen man befann sig. Man var en av dem, en av de som visste bättre och på något sätt så kände man att man hade inte en fot men åtminstone en tånagel i Cupertino även om man aldrig satt sin fot där. Man var helt enkelt en del av någonting speciellt.

Nu är man inte längre en del av någonting (förutom att få använda en Apple-produkt som en statusmarkör). Istället är man en en kund som ska köpa mer och mer Apple-produkter och som i allt större utsträckning ska vävas in i Apples ekosystem med iCloud, Apple Music, Photos och så vidare. Kanske är det inte Apples avsikt, men genom att gång efter annan med designval och prislappar understryka att Apple gör lyxprodukter kan åtminstone jag känna att bolaget inte längre förstår vilka de egentligen är och vad de egentligen står för. Det enda de i mina ögon står för är att tjäna mer och mer pengar.

Apple gör en hel bra saker med sina pengar, givetvis. De satsar på egna datacenter som drivs på 100 procent förnybar energi, de investerar i solcellsfarmer i Kina där föroreningar från bilar, fabriker och elkraftverk är ett hälsoproblem på en skala som skulle få våra på pappret miljöälskande Miljöpartister att få en stroke. Allt detta är jättebra av Apple, men det är nyttigt att komma ihåg var pengarna kommer från. De kommer från oss, och med tanke på hur Apple behandlar oss, sina kunder, vore det klädsamt om bolaget kunde visa lite större ödmjukhet och erkänna när de gjort fel och rätta det snabbt och utan omhävelser.

I år har jag köpt två Apple-produkter. En iPhone X och en iPad (grundmodellen, utan LTE). När min älskade Macbook Pro till slut dör så finner jag det osannolikt att jag kommer vilja köpa en ny Macbook Pro. iMac faller mig verkligen inte i smaken, Mac mini är ett skämt och en ny framtida Mac Pro kommer jag helt enkelt inte ha råd med (om någon nu vågar köpa en med tanke på hur Apple skämt ut sig med den nuvarande “soptunnemodellen”). Apple har, de-facto, förlorat mig som kund. Jag kommer troligtvis aldrig köpa en ny Mac igen. När den dagen kommer då jag måste köpa en ny dator, kanske för att min 2015 års Macbook Pro inte längre orkar med att göra vad den ska eller inte stöds av MacOS vad-det-nu-kommer-heta, så får jag dra vidare. Det blir väl Linux och en PC-laptop istället. Det finns inga andra Apple-produkter jag vill ha, behöver eller villhöver. Det sistnämda var något som var en stark kraft i mitt prylälskande förr – det Apple släppte ville man ha, oavsett om det var något bra eller inte. Basstationer för wifi, tangentbord, möss och skärmar – Apple gjorde grejer som kanske inte alltid var bäst men de var attraktiva i sin enkelhet och hade ofta något smart inbyggt, ljudutgången i Airport Express är ett bra exempel.

Det fanns en sorts humor och finurlighet i deras produkter som inte riktigt finns där längre. Det är som att Apples vilja att göra det där lite speciella efter Steve Jobs bortgång bytts ut mot en mellanmjölksvariant av det samma där deras produkter istället ska tilltala fler snarare än att riskera att stöta bort ett fåtal potentiella kunder i utbyte mot att tilltala de som fattade vad Apple stod för och vad deras produkter tillförde. Då gjorde Apple produkter man inte alltid visste att man ville ha – nu gör Apple produkter man faktiskt kan leva utan. Apple har aldrig varit längre från Think Different än de är nu.

Apples attityd från Jobs-åren där vi skulle vara jävligt glada för att vi fick vara Apple-kunder trots att bolaget hade det extremt motigt några år in på 2000-talet har levt vidare. Nu har de näsan så långt över marken så de skulle inte känna lukten av en brinnande iPhone om de så stod bredvid den, och där näsan är finns också öronen och uppenbarligen hör de inte något vidare heller med tanke på bolagets minst sagt tondöva hantering av sina kunder.

Apple har fått hybris. Apple har blivit allt det som det svor att aldrig bli igen efter John Sculley-eran på 1980- och 90-talet. Med det menar jag inte att de gör för många datormodeller som ingen förstår skillnaden på utan att de skiter i vilka vi, deras kunder, är. Det enda Apple är intresserade av är våra pengar.

Apple behöver en rejäl smäll. En rejäl motgång. De behöver en floppande iPhone, ett ras i datorförsäljningen, att försäljningen på App Store rasar. Något som roterar lite bland cheferna på bolaget och påminner dem om vad Apple står för – det är inte Think Different längre, och även om Apple ofta och gärna rusar mot framtiden och lämnar det förflutna efter sig och bara förväntar sig att vi ska hänga med (det fungerade ju bra under många år) så tror och hoppas jag att Apple får sig en ordentlig påminnelse om vad de borde göra: produkter för oss som helst inte kostar som en mindre bil. Hur Apple har mage att lansera en bärbar dator som börjar på närmare 28 000 kronor och dessutom sälja ett fodral till samma dator för 2400 kronor är ett tydligt tecken på att Apple har förlorat allt vad taktkänsla heter.

iPhone X ☍

Innan iPhone bytte jag, som många andra teknikintresserade nördar, mobiltelefon ganska ofta. Den ena Nokia- eller Sony Ericsson-modellen efter den andra passerade i parad, det fanns ju rätt många att välja på och framförallt Nokia var ju oerhört duktiga på att lansera en uppsjö av nya telefoner varje år.

Under vintern 2007/2008 förändrades detta då jag fick en iPhone i present av en god vän, som importerat ett par från USA.

Efter att jag fick den första generationens iPhone var den första iPhone jag faktiskt köpte en iPhone 3GS. Många år av lånetelefoner från Apple passerade och nästa inköp var en iPhone 6s. Med andra ord har jag under de elva år som iPhone existerat köpt två iPhone.

Eftersom min jobbtelefon, en alldeles utmärkt iPhone 7, är behäftad med ett abonnemang hos Tele2, och vi inte längre har någon hemtelefon, så stod jag inför det faktum att jag på grund av ett visst mått av snålhet inte går att nå via telefon när jag är hemma. Suboptimalt när man har fyra barn, en hustru, vänner och familj som vill få tag i en emellanåt.

Jag bestämde mig att sluta snåla. Med tanke på att jag varit glad med både en iPhone 6s och senare iPhone 7 under några år nu kunde jag lika gärna ha köpt en iPhone 7 till, men med tanke på att den telefonen redan nu är en två år gammal modell kan jag åtminstone köpa vad som är den aktuella modellen några månader till. iPhone 8? Nej – iPhone X.

Ska jag köpa en telefon åt mig själv som jag ska behålla några år kan jag lika gärna göra det ordentligt.

Jag ska villigt erkänna att iPhone X är en oerhört, vansinnigt dyr telefon. Jag hade inget större intresse av att lägga närmare 11,500 kronor för en basmodell med 64 gigabyte lagring. Med ett abonnemang hos Hallon, en billighetsoperatör som går i samma nät som Tre och händelsevis har samma ägare, blev månadskostnaden så här drygt 9-10 månader efter lanseringen av iPhone X hanterbar. Telefonen har gått ner i pris en aning om man köper den via en operatör – hos Apple är i skrivande stund prislappen oförändrad sedan lanseringen.

iPhone X är en fantastisk telefon. Det är utan tvekan inte bara den snabbaste telefon jag använt, utan också den snabbaste och mest kapabla iPhone jag någonsin lagt vantarna på. De två funktioner jag uppskattar mest i telefonen är Face ID, upplåsningen av telefonen med ditt ansikte istället för med en kod eller med din tumme, och kameran, som är helt fantastisk.

Bilden ovan visar en bild tagen i porträttläget där kameran har lite fuffens för sig med ljus, skärpedjup och annat. Vissa tycker bilderna är fejk och inte är så bra som de faktiskt framstår men bilden ovan, som jag tog i normalt dagsljus inomhus, visar hur fantastiskt fina bilder man faktiskt kan ta med en mobiltelefon anno 2018.

Som vanligt när man går från en äldre mobiltelefon där man är nöjd med allt till en ny modell så inser man plötsligt hur mycket snabbare den nyare telefonen är. Allt känns rappare, allt scrollar mjukare, allt laddar snabbare och så vidare. Behöver man den snabbheten om man inte vet om att den finns? Verkligen inte, men den är oerhört trevlig när man väl får uppleva den dagligen.

Finns det mer att säga om iPhone X? Den stora, oerhört vackra skärmen kanske? Det faktum att iPhone X är aningen tyngre än en iPhone 7? Mycket är redan känt så här efter att telefonen lanserats och testats i otaliga artiklar så jag tänker inte gå in mer på det. Jag kunde inte vara nöjdare med den här telefonen.

Mobiloperatörer är jordens avskum

Mobiloperatören som så att säga kom med telefonen kan man däremot ha åtskilliga åsikter om. Jag valde Hallon eftersom jag varit kund hos dem tidigare och då varit nöjd med dem. Nu tycks saker och ting ha förändrats till det sämre. Under tiden det tog att portera mitt telefonnummer till Hallon, och få telefonen levererad, hann jag i ett dygn ha ett tillfälligt nummer hos Hallon. Min förvåning var stor när jag efter att ha slagit på telefonen för första gången hade tre SMS om missade samtal gjorts det senaste dygnet till mitt tillfälliga nummer.

Samtliga tre nummer som ringt kom från telefonförsäljare. Under det dygn jag sedan hade telefonen igång innan porteringen av mitt nummer var klar kom det ytterligare fem samtal, samtliga från telefonförsäljare. Efter tre samtal ledsnade jag och tänkte helt enkelt att jag inte svarar på samtal i min nya fina telefon tills numret var porterat ordentligt, men de tre samtal jag tog emot var intressanta. I det första samtalet sade telefonförsäljaren “Hej Hanna, detta är…”. Jag la på. I det andra samtalet frågade personen inte efter någon utan sade bara hej och började babbla. I det tredje samtalet frågade personen efter mig vid förnamn.

Att mobiloperatörerna säljer sina registeruppgifter för att tjäna pengar har varit praxis så länge jag kan minnas, men jag funderar för ett ögonblick om detta är förenligt med GDPR, för att inte tala om det smaklösa i att välkomna mig som kund till företaget med att få en massa samtal av det här slaget. Det har också föreslagits att Hallon helt enkelt återanvänder gamla nummer alldeles för aggressivt och mitt tillfälliga nummer helt enkelt finns med på en bunt telefonförsäljares listor sedan gammalt, vilket känns som en mer trolig förklaring.

Jag försökte kontakta Hallon via Twitter men som synes har bolaget, om det nu är deras Twitterkonto, valt att göra sitt konto privat. Jag borde väl kontakta deras kundtjänst direkt istället men det hade varit roligt att föra en diskussion med dem om detta i det offentliga så andra får ta del av bolagets svar.

Jag bestämde mig för att släppa detta. Mitt krig med Volkswagen om vår ena bil och hur lacken på den ramlar av i allt större mängder har satt sina spår varför jag tänker att om nån läser detta så har ni nu fått reda på tre saker:

1. iPhone X är fantastisk.
2. Hallon är inte fullt lika fantastiska.
3. Volkswagen ska brinna långsamt, väldigt länge, och förhoppningsvis ned till grunden.

Hejdå, Facebook, hejdå, Google ☍

En dag så bestämde jag mig: jag raderar mitt Facebook-konto. Under våren har jag, vilket tidigare noterats, allt mer funderat på vad de så-kallade sociala medierna egentligen tillför mitt liv. Tidstjuvar är de, definitivt, men är det underhållning eller bara tidsfördriv som du kan lägga tid på som du inte hade lagt på annat? Jag kan givetvis inte dra alla över en kam men för mig så blev det ungefär som det är att dricka läsk – en gradvis ökning till det blir för mycket och jag bara mår illa av blotta tanken att dricka kolsyrat sockervatten igen. Facebook och Twitter är två plattformar jag har och har haft minst sagt ambivalenta känslor om, men en dag så kände jag att jag och Facebook kommit till vägs ände.

Tanken hade stötts och blötts ett bra tag innan jag slutligen bestämde mig, men det som fick bägaren att rinna över var hur Facebook försökte till varje pris lura kvar sina användare istället för att ge dom ett tydligt alternativ att radera sitt konto för att de inte gillar hur Facebook använder deras data. Samtidigt så slogs jag av hur jag allt oftare satt och funderade, eller snarare oroade mig för, vilka som kunde se vad jag postade på Facebook istället för att tycka det var roligt att dela med mig av en bild eller en text. Att Facebook ofta och gärna trixar med dina inställningar och ändrar dem från att du endast delar med dig av en bild till dina vänner till att du delar med dig av samma bild och dina vänners vänner skedde, åtminstone för mig, regelbundet.

Så jag ledsnade. Jag raderade kontot, och ironiskt nog gick jag till Twitter för att meddela mitt beslut med orden: “Känns bra.”

Jag gick ganska snabbt från en sorts euforisk känsla till att känna en viss tomhet, som man gör efter varje typ av beroende kanske? Givetvis finns det saker jag saknar från Facebook – retrodatorgrupperna, de små privata kanalerna i Facebook Messenger där vi pratade om ditt och datt, sånt går inte att ersätta.

Näste man till rakning? Google.

Även här var det GDPR som var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag läste denna artikel där det visar sig att Google inte alls har för avsikt att följa GDPR utan istället låter de svenska medier som visar Googles annonser via annonsnätverket Doubleclick ta smällen.

Samtidigt är det de svenska medierna som står som registerhållare enligt GDPR (det är ju defacto de som samlat in informationen) för att sedan tvingas lämna över alla data de kan skrapa in till Google utan Google kommer avslöja vad de gör med informationen. Om de svenska medierna inte går med på detta så slutar Google helt att serva annonser till dem, vilket inte bara utgör ett potentiellt inkomstbortfall på drygt två miljarder kronor per år utan också är ren och skär utpressning.

Jag kan förstå om Bonnier, Shipstedt och andra inte känner att det är enkelt lämna de pengarna på bordet men jag är ingetdera av de bolagen och kan därför med gott samvete ge Google fingret och radera mitt Googlekonto för gott. Till skillnad från Facebook så kände jag här ingen som helst tveksamhet eller minsta fundering, och även om det givetvis inte gör någon som helst skillnad för Googles finansiella resultat så sover åtminstone jag lite bättre varje kväll vetandes att jag inte stödjer två av IT-branschens största skitstövlar till bolag med min tid, mina pengar eller med min energi.

Apple då? Och Twitter? I inget av fallen känner jag mig oroad över vad de gör med min information, underligt nog. Det kanske säger mer om mig än om Apple och Twitter, vad vet jag.

Jag rullar ☍

När jag skrev om min för första gången på denna blogg den 22 april 2015 så hade bilen börjat närma sig 50000 körda mil. Nu, snart tre år senare, har den rullat ytterligare 8000 mil. 58000 mil – smaka på den.

I min första bloggpostning om denna bil så hade jag redan fått reparera ett antal saker – kärvande fönsterhiss, trasig nummerplåtsbelysning, byte av torkarmotor och torkararm bak och lite annat småplock.

Givetvis är det inte så att bilen är helt problemfri vid en 15 års ålder. Kylvätskan läcker sakta ur den (jag vet typ var men har inte hunnit fixa det), servooljan läcker sakta ur den (jag vet inte var det läcker men läcker gör det) och till våren behöver den nya fälgar och sommardäck. Varje investering jag gör i denna bil, som realistiskt är värd 15000-20000 kronor på begagnatmarknaden, är en ytterst kalkylerad sådan. Jag har under åren köpt begagnade bildelar från skrotsajter på nätet i form av spolarvätskepump, torkarmotor till bakrutan, en bakdörr (jag råkade sladda ner i ett dike och träffa en elstolpe…), en glasinfattning för ena framlyktan, en plastdetalj som sprack i bakluckan så bakluckan inte gick att öppna, och så vidare. Jag står i färd med att behöva köpa mer saker från sådana sajter i form av generator, servomotor och startmotor och min kära hustru påminner mig ständigt om att jag borde byta framruta, som varit sprucken sedan jag köpte bilen för fem år sedan men som är sprucken på “rätt” ställe och därför kan bilprovningen inte slå ner på det.

Andra saker har jag fått köpa nytt. Tack och lov har vi sedan några år en Biltema 20 minuter bort med bil så bränslefilter och, per denna helg, bromsskivor och bromsbelägg till bakhjulen och bromsbelägg till framhjulen har inhandlats. Alla delar till bakhjulen kostade strax under 1000 kronor och visst, Biltemas grejer lär inte hålla lika länge som Volvos (betydligt dyrare) orginaldelar men vem vet hur länge den här bilen kommer rulla? Sommardäck och fälgar kommer troligen kosta mig 5000-6000 kronor nya men de kan jag i värsta fall använda på denna bils ersättare då jag tänkte köpa en likadan fast nyare den dagen det är dags att göra det bytet.

Är det värt det då? Tja, bilen går ju. Så länge motor och växellåda inte rasar så tänker jag fortsätta hålla bilen vid liv. Att passera 50000 mil var en, om ordvitsen ursäktas, milstolpe och att passera 60000 mil är en milstolpe till att sikta på, det är ju endast drygt ett år kvar om jag fortsätter köra så mycket som jag gör varje år. Volvo är latin och betyder “jag rullar”, och denna bil har sannerligen gjort det och så länge den rullar så rullar jag. Under tiden lär jag mig mer och mer om att mecka med bilar och det är sannerligen inte dumt det heller.

Bluetooth i gammal Volvo ☍

Min Volvo är ju, numera, ett återkommande ämne på denna blogg så jag tänkte ta tillfället i akt att berätta att jag utöver att ha renoverat bromsar både fram och bak också har lyckats installera trådlös musiköverföring från min iPhone till stereon i bilen. Det låter sannerligen mer dramatiskt än det egentligen är, så låt mig förklara bakgrunden. För sju år sen så installerade jag en adapter mellan stereon CD-växlaringång och min dåvarande iPhone, en iPhone 4s. Adaptern gav utöver en koppling till stereon för musikspelning också en möjlighet att ladda telefonen, vilket givetvis är trevligt. Med åren har jag fått byta adapter några gånger mellan den 30 pinnars iPod-anslutning och lightning som Apple införde i och med iPhone 5 (de går helt enkelt sönder med åren) och som socker i sockerkakan så började sladden glappa för något år sedan. Jag insåg att den där sladden inte är något man bara byter ut hur som helst utan jag bestämde mig för att hitta en annan lösning.

Lite sökande på eBay gav vid handen att det finns olika adapters som man ansluter till 30-pinnars iPod-kontakter som sedan ger en bluetooth-länk till vad man nu vill ansluta till enheten i fråga. Egentligen är adaptern, som kallas I-LinK, gjord för att kopplas till högtalare och annat som har en 30-pinnars iPod-anslutning inbyggd men jag tänkte att det kanske även skulle fungera i min bil. Kostnaden, 75 kronor, kändes minst sagt överkomlig (även efter att Postnord lagt på lika mycket till i straffavgift) och efter två månader så har tingesten äntligen dykt upp i brevlådan.

Installationen är enkel – koppla in adaptern till 30-pinnarsanslutningen för iPod och sedan startar du din musikanläggning, i mitt fall bilstereon, och adaptern får ström genom kabeln till den (den är ju gjord för att också kunna ladda iPod och äldre iPhone-modeller med samma kontakt) och sedan kopplar man ihop adaptern med sin telefon.

I mitt fall gick det hyfsat smidigt. Det kom inget ljud ut i bilstereon men jag listade snart ut att jag måste välja ett att “CD-spår” på stereon för att den ska acceptera ljudet från adaptern. Att bilstereon i sitt teckenfönster skriver “CD ERROR” med stora bokstäver får man väl leva med antar jag, men det fungerar iallafall och låter så bra det nu kan låta i högtalare från 2003. En nackdel är att rattens knappar för att hoppa framåt och bakåt i musik eller poddar inte längre stöds över Bluetooth, men det kan jag leva utan.

Rekommenderas, således.