Joakim Melin
Diverse noteringar, del 2 ⚓
Ännu en uppdatering om olika saker som inte rikigt räcker till för en längre bloggpost.
Den här bloggen och alla andra tjänster har flyttat hem igen, och servern hos Hetzner är uppsagd. Inte för att Hetzner-servern var dålig på något sätt men jag insåg att de maskiner jag kunde köpa (se nedan) har blivit så billiga så jag i princip kan räkna hem det på 6-8 månader, inklusive elkostnad och bredbandskostnad gentemot kostnaden för serverhyran hos Hetzner.
Jag har ett Proxmox-kluster om tre maskiner (HP ProDesk Mini och Elitedesk Mini) och när jag får ork kanske jag sätter upp dem i ett Ceph-kluster också… eller skaffar en tyst NAS för att skyffla filer mellan dem. Mer om klustret senare om jag orkar skriva om det men det är inte så vansinnigt spännande egentligen. Mer minne borde petas i också, två av noderna har endast 16GB RAM och en tredje är fullsmetad med 32GB RAM.
Saab:en har hittat ett nytt hem hos min kollega och vän Jonathan. Jag hoppas den mår lika bra där som den gjorde hos mig.
Efter en del fnulande och hjälp från mina poddkollegor så har jag nu fått og:image-taggen att fungera i Hugo. Finare delningar av mina alster i framtiden, således.
Jag köpte en laptop i våras via Tradera, en Thinkpad X1 Carbon (sjätte generationen) och efter att ha fixat till tangentbordet (tack Jonathan för hjälpen!) och lite annat (prislappen var ynka 1300 kronor med 16GB RAM och 512GB SSD) så har jag funderat på att låta den vara min primära och enda dator. Den är så sjukt snabb och trevlig på alla sätt och vis och Fedora 40 har visat sig fungera ypperligt på den (till skillnad från Fedora 38…). Kanske är det så att jag till och med säljer min Mac mini M2. Vi får se.
Den här bloggen nu byter färgschema beroende på om du kör din dator, telefon eller surfplatta i mörkt läge (så-kallat Dark Mode) eller ljust läge. Mycket nöje.
Kenneth Rickemyr (1950 - 2024) ⚓
2006 träffade jag kvinnan som jag under de kommande 14 åren skulle kalla min fru och senare mamma till våra två söner. Med kvinnan följde också två svärföräldrar i form av Lena och Kenneth. Bortsett från att de hade vissa synpunkter på min då ganska extravaganta körstil (i kombination med en alldeles för snabb bil) så stod det snart klart för mig att det här inte var några “normala” svärföräldrar. De hjälpte oss med allt, ställde upp och röjde på tomten till det alldeles för stora huset vi köpte, var barnvakter åt våra två söner, reste upp med kort varsel så snart det var något som var galet som jag, eller vi, inte kunde ordna på egen hand.
Hjälpen kom utan förbehåll, utan en förväntan på gentjänster i någon form. De tyckte om att hjälpa till och när de senare båda blev pensionärer så hade de kunnat lägga sin tid på sig själva, men istället gjorde de tvärt-om - de fanns alltid där, och det var alltid ett sant nöje att ha dem på besök.
Lena och Kenneth var inte bara exemplariska och varma morföräldrar till våra två söner, de var också bonusmorföräldrar åt mina två döttrar. Det var heller inte något de gjorde för syns skull utan i deras hem fanns inramade bilder på mina döttrar bredvid de andra barnbarnen. Kärleken och omtanken var äkta.
När jag och deras dotter gick skilda vägar 2021 så var det aldrig tal om att min relation till Lena och Kenneth var historia. Jag var alltid välkommen i deras hem och vi hördes på telefon hyfsat regelbundet om ditt och datt.
Kenneth hade alltid en historia att berätta, oftast från sitt brokiga och hårda yrkesliv. Huruvida det han berättade var helt sant eller inte spelade mindre roll för hans berättarstil var så underbart engagerande så man kunde inte motstå att lyssna. Låt gå att man fick höra i princip samma historia med viss regelbundenhet, och viss variation, genom åren - det spelade ingen roll. Jag njöt av varje ögonblick.
Förra året började Kenneth känna sig trött. Han hade ingen aptit och tappade snabbt i vikt och efter en undersökning visade det sig att cancern tagit ett rejält grepp om hans kropp. Trots att Kenneth bjöd upp till en rejäl fajt så var kampen en han inte kunde vinna. Jag träffade honom ett par veckor innan han somnade in och han var vid gott mod, skämtade och berättade en och annan historia. Vi sade farväl till varandra där och då, och även om vi inte sa det rakt ut så var det på något sätt underförstått.
Kenneth somnade in med Lena vid sin sida den 9:e mars i år. Han sörjs av sin hustru, två döttrar, en bonusson, sex barnbarn och två bonus-barnbarn och alla vi andra som hade förmånen, nöjet, och äran att få känna honom.
Kenneth Rickemyr var en rak, reko, snäll, generös och hederlig karl och hans stil är en som vi alla kan ta efter utan minsta betänksamhet. Jag saknar honom.
Volvo XC70 3.0 ⚓
Volvo XC70 är nog den bilmodell jag tycker allra bäst om. Den är lite högre, men inte för hög. Den är rejäl, tar sig fram bra även om det är gott om snö på marken och man sitter vansinnigt bekvämt i den. Man kan lasta både det ena och det andra i den, eller dra rätt tungt efter den och allt detta i en komfort som är lite svår att koppla till en 15 år gammal bil, för det är så tyst i kupén när man åker i den.
Jo, jag har gjort det igen. Bytt bil alltså.
Jag har precis köpt mig en Volvo XC70.
Igen.
Detta är min tredje. Min första XC70 passerade 60000 mil innan jag bytte in den och la en del pengar mellan för att köpa mitt andra exemplar. Nu är det alltså dags för den tredje: en Volvo XC70 från 2009 med knappt 27000 mil på klockan. Vad som gör denna bil så speciell är att den har ett utrustningspaket kallat “Ocean Race”, vilket Volvo presenterade 2008 för generation av XC70 jag äger. Ocean Race-paketet har funnits även för äldre XC70 (jag var snubblande nära att köpa en 2006:a för ett år sedan).
Förutom att stolarna har någon sorts speciella sömmar i lädret (kanske anar du redan nu hur intresserad jag är av just sömmarna…) så är de snuskigt bekväma. Detta är också en av anledningarna till att jag nu säljer min Saab 9-5 som jag skaffade i slutet på juli år 2002 - hur jag än försöker justera sätet så sitter jag inte bra i den. En biltur på över 30 minuter resulterar i att jag har ont i ryggen när jag kliver ur bilen. Detta plus att jag känner att det är betydligt enklare att ta sig in och ur bilen när den är aningen högre (ja, jag låter som en gubbe…) vilket gör det enklare för mig att kliva i och ur bilen gör att jag inte kunde motstå att slå till på denna Volvo. Det är en bil jag drömt om att äga i många år och nu gör jag det. Känslan är en aning surrealistisk, om sanningen ska fram.
Saab:en är annars en riktigt trevlig bil att köra, och den är riktigt kompetent i vinterväglag trots att den är framhjulsdriven. Att den klassas som en miljöbil gör att skatten är låg, försäkringskostnaden är mer än överkomplig och det är nog den billigaste bil jag ägt ur kostnadssynpunkt, i synnerhet med tanke på bilen jag hade innan - den går och går utan att gå sönder och det är man ju sannerligen inte bortskämd med när det gäller bilar överlag.
Min “nya” XC70 har, för ovanlighetens skull när det gäller mig och bilar, ingenting som är trasigt. Inte än åtminstone. Den går mjukt, tyst och det är en väldigt mullig bil att åka i. Automatlådan växlar lent och fyrhjulsdriften fungerar utmärkt. Ovant är bara förnamnet. Det är också tur att det sitter en D5-motor i den som skickar ur sig 205 hästkrafter för de behövs allihopa.
Vad det gäller Saab så är det bilmärket nu tyvärr ett avslutat kapitel för mig - jag är en Volvoman innerst inne.
Återstår gör, givetvis, att se om det går att trolla in Carplay i den inbyggda stereon eller att hitta något alternativ som inte är alldeles för anskrämligt som ger mig detta alternativ. Jag kan givetvis leva utan det men det vore kul att ha i en bil för en gångs skull.
Äpplen och päron ⚓
(Foto: Ekaterina_aa, Pixabay)
Genom åren har mina känslor för Apple sannerligen varierat. Jag vidhåller att de fortfarande gör världens bästa datorer, oerhört trevliga mobiltelefoner, sanslöst bra högtalare och ibland fungerar deras smarta-hem-funktioner också rätt bra. Ibland.
Lik förbaskat sitter jag med en iPhone 14, en Apple Watch SE, en Mac mini M2, fem Homepod, massor av Homekit-tillbehör, Airtags, tre Apple TV och en iPad Pro. Jag betalar för extra lagringsutrymme i iCloud, men har skippat alla andra tjänster de erbjuder efter att ha kört med Apple One sedan lanseringen. Jag köpte precis två iPhone 12 mini till mina söner och mina vuxna döttrar använder både Mac och iPhone de med. Liksom mina föräldrar, och i princip alla jag känner.
Företaget Apple är inte värda den respekt de tycker sig ha rätt till, men deras produkter är. Frågan är: kan man skilja på de två, eller kan man använda Apples produkter och ändå på fullaste allvar säga att man verkligen inte gillar företaget som tillverkat dem?
Det är svårt.
Mina ambivalenta känslor för Apple har alltså inte med produkterna att göra. Det har med företaget och hur de behandlar tredjepartsutvecklare, hur de flyr undan att betala skatt, hur de krossar mindre konkurrenter genom att sno ideér från andra och sedan bygga in dem i sina egna produkter och därmed “ge bort” det som andra kunnat skapa sig ett levebröd på.
Jag retar mig enormt på hur Apple tycker sig ha rätt till 30 procent av tredjepartsutvecklarnas pengar, eftersom Apple skapat plattformen som tredjepartsutvecklarna utvecklat sina appar till för produkter som Apple säljer.
Som Apple säljer för väldigt mycket pengar, ska väl tilläggas.
Om man bortser från iPhone och iPad så har inga Apple-plattformar med butiker som drivs av Apple själva blivit någon särskilt stor succé. App Store för Mac, Apple Watch och Apple TV är rätt sorgliga att besöka, och av vad jag hör om applikationsfloran för Vision Pro så är det som att vandra på en kyrkogård när man vill botanisera bland applikationer som stödjer Apples senaste (dyra) plattform. Tredjepartsutvecklarna vill inte längre ha med Apple att göra, men de är tvingade till det:
In 2021, I received a cold email from an Apple director. They wanted to arrange a video call to learn more about developers’ opinions of the App Store.
I was happy to oblige, but I think back now on their inability to understand all the frustrations I tried to express during the call about App Review and Apple’s general attitude towards developers. Even bluntly saying, “No one likes working with Apple anymore. We do so because we have to,” was met with an incredulous stare.
En sten i Apples sko är givetvis Mac-plattformen. Här kan vi fortfarande ladda ner programvaror utan att använda App Store, vi kan skriva egna programvaror utan att Apple kan lägga så mycket som ett finger emellan. Det måste reta dem enormt - att den näst-populäraste plattform de säljer blommar så utan att Apples egna applikationsbutik är inblandad. Det Apple måste fråga sig är om Vision Pro kommer bli den succé som Apple hoppas på utan några tredjeparts-applikationer? De stora kända tjänster som hade passat som hand i handske för Vision Pro är givetvis Netflix, HBO Max, och så vidare. De har inga applikationer för Vision Pro, och de lär aldrig ha några heller.
Givetvis har ett fåtal entusiastiska tredjeparts-utvecklare släppt sina produkter för Vision Pro, kanske för att motivera inköpet av en produkt som kostar närmare 40000 svenska kronor, men de verkar inte heller ställa sig den jobbiga frågan: hur många användare kommer faktiskt vilja betala för och sedan använda appen jag utvecklat? Apple vet sannolikt svaret på den första frågan, men frågan är om de har den kollektiva mognaden att förstå det. Det är som att allt de släpper är värt all uppmärksamhet i världen, att det inte finns minsta tvekan till att det ska bli succé och att alla ska gilla vad de gör. Om Apple TV och Mac:ens applikationsbutiker fortsätter vara det enorma misslyckande som de faktiskt är tror jag inte nödvändigtvis bekommer Apple det minsta, istället kommer de säkerligen låsa ned macOS ytterligare ju längre tiden går och på så sätt försöka stävja användarna att installera precis vilka programvaror de vill. Det är så man kanske inte dödar, men sakta kväver, en plattform.
Jag retar mig ännu mer på hur Apple likt ett bortskämt barn inte tycks vara kapabelt att göra det rätta utan istället ska bråka och streta emot i varje enskilt steg när exempelvis EU-kommissionen säger åt dem att tredjeparts-butiker för mjukvaror skall tillåtas för iPhone. Apple gör en sak, EU-kommissionen smäller dem på fingrarna och Apple drar tillbaka vissa saker som inte är okej, men inför sedan andra hinder, avgifter och omöjliga regler som EU-kommissionen kommer smälla dem på fingrarna för, och så vidare.
Det är som ett barn som frågar om denne får ta godis, och när du säger nej så kommer barnet till varje pris, oavsett hur många gånger du säger nej, att försöka med allt barnet har i sin arsenal: slänga sig på golvet och skrika, ta några godisar när barnet tror att du inte ser, blåneka när du kommer på barnet på bar gärning, och så vidare.
Precis som det bortskämda barnet kommer Apple aldrig ge sig. Aldrig. De har råd att ge efter, de har råd att betala de mest astronomiska böter som EU-kommissionen kan kasta på dem, och de kommer säkerligen behöva öppna kassakistan både en och annan gång för att göra just det. Men de kommer aldrig ge sig, aldrig ge efter en millimeter förrän inga andra möjligheter finns kvar.
Det mest graverande är det som min gode vän Christian skriver i en kommentar till denna text:
Jag håller med dig; den största besvikelsen är det fundamentala ointresse i relationen med utvecklarna och communityn.
Man ska inte bita den hand som föder dig, men Apple ser det inte så. De ser tredjepartsutvecklarna som inkomstposter i sin bokföring, som en sorts anställda som de utan att de betalar lön till kan mjölka pengar från utan att för ett ögonblick ta hänsyn till deras behov och välmående. Kanske är det för långt att kalla tredjepartsutvecklarna för trälar, men en liknelse till fattiga bönder som tvingas betala en stor del av de pengar de lyckas dra in i hyra för jorden de brukar till välmående markägare oavsett om skörden är god eller slår fel känns inte allt för avlägsen.
Samtidigt som Apple gör allt de kan för att göra livet svårt för hederliga, schyssta, tredjepartsutvecklare som står med mössan i hand för att få sina appar publicerade, eller uppdaterade, så tillåter Apple att tusen och åter tusentals bluffappar med svindyra, dolda, prenumerationsavgifter att fortsätta få existera i App Store, vars hela syfte från början var att tillhandahålla en säker plats för iPhone-användarna att få tag i appar till sina telefoner.
Vill du ha fler exempel? Apples inbyggda sensor i Apple Watch för att mäta syrehalten i blodet har varit föremål för “viss diskussion”, för att uttrycka det milt. Masimo, ett företag som tillverkar just den typen av utrustning till sjukhus, stämde Apple för att de visat sig använda teknik som Masimo patenterat. Givetvis utan tillstånd - varför skulle Apple fråga om lov?
Apples metodik för den här typen av operationer följer ungefär samma mönster: de kontaktar ett företag och vill diskutera samarbete i någon form. Företaget som kontaktas tar emot Apple, berättar om sin teknik eller produkt som Apple är intresserade av och sedan avbryter Apple kontakten med företaget. Kort därefter börjar Apple locka över nyckelpersoner från företaget de kontaktat och några år senare så har Apple helt plötsligt en liknande funktion i sin egen produkt.
Skillnaden denna gång var att Masimo inte är ett litet källarföretag utan ett stort företag med massor av resurser i form av pengar, advokater och… just det: patent. Apple är som sagt inte de som ger sig frivilligt, utan bestämde sig istället för att få varenda patent som Masimo hävdar att Apple brutit mot ogiltligförklarat. Med andra ord: Apple lägger hellre miljoner och åter miljoner dollar på advokatkostnader för att vinna och därmed framstå som oskyldiga, än att helt enkelt licensiera Masimos patent eller till och med köpa bolaget.
Den här fajten har pågått sedan 2020 men den slutade runt julen år 2023 med att Apple tvingade sluta sälja de Apple Watch-modeller som har denna sensor inbyggd. Apple, envisa som de är, har försökt få fallet överklagat till USA:s högsta domstol. De har via lobbyister kontaktat den sittande presidenten för att försöka få denne att lägga in sitt veto, men denne vägrade och högsta domstolen vägrade också ta i det hela.
Tro inte för ett ögonblick att Tim Cook och kompani har lärt sig ett dyft av detta, eller av fajten med EU. Ty Apple har alltid rätt. Även när de har fel så har de rätt. Sådana människor går det inte att diskutera, förhandla eller göra affärer med.
Detta är (fortfarande) inte roligt längre ⚓
Något är ruttet på Internet.
Eller snarare: allt mer känns numera ruttet på Internet. Sökmotorerna översvämmas med “AI-genererat material, en bildsökning kan lika gärna presentera resultat som spottats fram ur en “AI”-baserad bildgenerering framför att det är en riktig bild, och varenda större företag med en kundtjänst värd namnet sitter nu och filar på hur de ska kunna ersätta ännu fler anställda med system baserat på “AI”. Den automatiserade chattbotten som dök upp för 3-4 år sen var bara början, tro mig.
Vad baseras då denna uppgivenhet hos undertecknad på? En 50-årskris? Old man yells at cloud? Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag blivit mer och mer less - inte på datorer, nätverk och sådant, utan på det som erbjuds via internet. “Contentutmattning” kanske är ett bra uttryck?
Automatiserade bluffannonser som försöker lura oss att klicka på dem - fejkade reklamfilmer med datorgenererade röster för allt från Bitcoin till luftrenare som finns före massor av filmklipp på Youtube blandat med “influensers” som säljer precis vad som helst för några tusenlappar och gör allt för att runda lagar och regler. Ni hajar.
I november 2019 skrev jag en text på denna blogg vid namn “Detta är inte roligt längre” där jag konstaterar att jag lade mer och mer tid på att städa upp i mitt “digitala liv”:
Hur mycket tid lägger du på att hålla ordning på ditt “digitala” liv? Hur många timmar i veckan sitter du och raderar spambrev, analyserar konstiga SMS, håller koll på dina lösenord, sätter upp två-faktorautentiseringar mot de tjänster du använder oftast, oroar dig för om du kan installera en viss applikation i din telefon eller dator och, givetvis, tar emot samtal från släkt och vänner som behöver din hjälp när de skickats till en webbsida som meddelat att deras dator har virus?
Massor, gissar jag.
Det här är inte roligt längre. Det är inte roligt när det datorföretag man haft störst förtroende för, i mitt fall Apple, inte ens klarar av att släppa nya versioner av sina operativsystem utan att ställa till det, det är verkligen inte kul att känna att man hela tiden är på gränsen att bli lurad av webbsajter och tjänster man investerat tid, pengar eller både-och i.
Redan då började vi se tecknen på var vi är idag: webbsajter, sociala medier och andra kanaler gör allt för att tjäna pengar på dig. I princip allt handlar om att konvertera varenda länk du klickar på, eller varenda text du läser (eller skriver) till en enda sak: intäkter. Innehållet har i många fall inte längre något värde i sig - det handlar bara om att få dig att besöka en viss webbsida, inget annat, och finns det ett verktyg som med några få parametrar kan generera hundratals webbsidor med material som vid en första anblick ser trovärdigt ut så räcker det. Låt gå att du aldrig kommer besöka den webbsidan igen när du inser att den är fylld med trams, det finns tusentals andra webbsidor du kommer luras till härnäst.
Det verktyget kallas “AI”.
AI -> aj
I slutet på 2023 avslöjades att en av giganterna inom amerikanska medier, Sports Illustrated, hade publicerat massor med av artiklar skrivna av en skribent vid namn Drew Ortiz. Problemet var att Drew Ortiz inte existerar:
Ortiz isn’t the only AI-generated author published by Sports Illustrated, according to a person involved with the creation of the content who asked to be kept anonymous to protect them from professional repercussions. “There’s a lot,” they told us of the fake authors. “I was like, what are they? This is ridiculous. This person does not exist.”
Problemet är, inte helt överraskande, att texterna genereras av vad som populärt kallas “artificiell intelligens”, eller AI:
The AI authors’ writing often sounds like it was written by an alien; one Ortiz article, for instance, warns that volleyball “can be a little tricky to get into, especially without an actual ball to practice with.”
Internet svämmar över med “AI”-genererat material numera. Massor med bilder som vid en första anblick kan se realistiska ut men som vid en närmare anblick visar sig har något fel i sig. Det är inte alltid man kan sätta fingret på det, det är något som skaver, men i andra fall så kan en “bild” på en människa visa att motivet har sju fingrar på ena handen, eller som i exemplet nedan, en hand som man direkt ser inte är korrekt:
Å ena sidan är det ju rätt komiskt. Åtminstone i detta kontext. Men å andra sidan kan det bli väldigt fel, eller till och med farligt om det inträffar i fel situation. Det är dock inte enbart bildmaterial som fejkas fram med “AI” - Googles sökindex är i princip översvämmat med “AI”-genererat material. MIT Technology Review varnade redan i slutet på år 2022 för detta och summerade detta fenomen i ett passande uttryck: A snowball of bullshit:
But there is a more serious long-term implication. We may be witnessing, in real time, the birth of a snowball of bullshit.
Large language models are trained on data sets that are built by scraping the internet for text, including all the toxic, silly, false, malicious things humans have written online. The finished AI models regurgitate these falsehoods as fact, and their output is spread everywhere online. Tech companies scrape the internet again, scooping up AI-written text that they use to train bigger, more convincing models, which humans can use to generate even more nonsense before it is scraped again and again, ad nauseam.
Att utlova guld och gröna skogar genom “AI” är i skrivande stund den senaste, glödheta hypen. Allt ska lösas med “AI”, och alla är “AI”-experter. Men påstå att det vi har nu är artificiell intelligens är inte bara att överdriva, det är en extrem lögn.
Maskininlärning, det vill säga där en maskin lär sig att känna igen återkommande händelser och beteenden och sedan agera utifrån detta, är något jag gillar. Apple gör det exempelvis i din iPhone: den märker vilken tid du går och lägger dig varje kväll genom att dels se när du kopplar in telefonen på laddning, dels när den slutar röra sig och dels när du tar av dig din Apple Watch, för att ta två exempel. När du gjort det tillräckligt många gånger så kan den räkna ut när du går och lägger dig, och genom det när du kliver upp på morgonen och utifrån detta optimera när den ska ladda batteriet i din telefon och klocka för att sluta så lite som möjligt på batterierna i respektive enhet.
Detta är ett i mitt tycke ett bra sätt att låta en maskin studera mitt beteende och dra slutsatser från detta inom väldigt begränsade ramar.
Noam Chomsky, Ian Roberts och Jeffrey Watumull skrev en debattartikel i New York Times den 8 mars 2023 som var rätt läsvärd:
The human mind is not, like ChatGPT and its ilk, a lumbering statistical engine for pattern matching, gorging on hundreds of terabytes of data and extrapolating the most like conversational response or most probably answer to a scientific question. On the contrary, the human mund is a surprisingly efficient and even elegant system that operates with small amounts of information; it seeks not to infer brute correlations aming data points but to create explanations
Let’s stop calling it “Artificial Intelligence” then and call it for what is is and makes: “plagiarism software” because it doesn’t create anything but copies existing works, of exisisting artists, modifying them enough to escape copyright laws.
Problemet med “AI” är att det enligt rådande trend ska appliceras på precis vad som helst, i vilka situationer som helst, och utifrån en begränsad (men ständigt växande) inlärningsmodell som baseras på att skrapa information från i princip vilka informationskällor som helst, ska “AI”-modellen lära sig att fatta beslut. Man kan givetvis hävda att om beslutet blir felaktigt så är det på grund av att materialet den lärt sig av är felaktigt, men vad händer om “AI”-modellen appliceras på att ta fram information för att underlätta mänskliga beslut?
AI Sweden arbetar på att ta fram modeller som exempelvis ska hjälpa till att spara pengar inom vården:
AI Sweden, som till största delen finansieras av staten, ska tillsammans med olika myndigheter, kommuner och regioner, ta fram en ”AI-assistent” för att effektivisera arbetet för exempelvis vårdpersonal och lärare, som idag lägger mycket tid på administrativt arbete.
– Det handlar om att snabbspola tråkiga administrativa uppgifter, säger Iwona Carlsson, digitaliseringschef i Kungsbacka, som är bland de första kommunerna att testa tekniken.
Hon tar undersköterskor som ett exempel.
– När de är hemma hos någon och på distans ska leta efter rutinbeskrivningar i olika system, det tar idag väldigt mycket tid. Vi tänker att AI-assistenten ska göra det jobbet för att frigöra tid.
En stressad undersköterska kanske inte hinner med att fundera igenom huruvida rutiner och instruktioner som en maskin ger denne faktiskt är korrekta eller inte. Vilka rutiner rör det sig om framgår inte av artikeln men det skulle inte förvåna mig om vi inom några år ser rapporter om dödsfall i vården för att exempelvis feldoceringar av mediciner gjorts på grund av “AI”.
Vad sägs om att satsa pengar på vården genom att anställa fler sjuksköterskor, undersköterskor och läkare?
Inom den offentliga sektorn pågår också diskussioner och funderingar runt om denna nya teknik går att använda, och i sådana fall hur. Ekonomistyrningsverket kör på redan nu:
I fall där myndigheten tidigare tvingades göra urval, eftersom arbetet annars blev för tidskrävande, har AI-verktygen möjliggjort totalundersökningar, exempelvis vid analys av samtliga regleringsbrev eller tusentals remissvar.
Gott så - ChatGPT kan utgå från fakta men det farliga blir ju, åter igen, om man förväntar sig att programvaran ska dra slutsatser åt dig eller presentera dig med ett beslutsunderlag som du blint lyder utan att tänka efter huruvida det stämmer eller inte.
Debatten fortsätter, och under tiden fortsätter olika “AI-tjänster” att producera mer skit än jag tror någon orkar med att ens ta in. Det är helt enkelt kul tills det inte är det längre, men då kan det också vara för sent.
Så, för att upprepa det jag skrev 2019: detta är inte roligt längre. Jag har i denna text försökt beskriva en sorts matthet som sköljer över en när man försöker få någon sorts grepp om vad som händer på Internet anno 2024. Vi måste vara på vår vakt mer och mer för att vara säkra på att den information vi tar till oss via Internet faktiskt är äkta, för snart finns det ingen som helst garanti att en text, en bild eller ett filmklipp faktiskt är äkta.
Kanske är det bra att vi tvingas bli mer medvetna, men en människa orkar bara så mycket innan man på något sätt ger upp och bara accepterar sitt öde. Alternativet är, antar jag, att avskärma sig från det allt växande flödet av fejkat material vars enda värde består av att försöka få dig att klicka på det så du potentiellt kan luras på ännu mer pengar.
© 2000 - 2025 Joakim Melin.
Prenumerera på bloggen via Mastodon.
