Macbook Pro Retina (2012) ☍

När nya Macbook Pro släpptes så hade ryktena pratat om en 15″ Macbook Air fast lite mer Pro. Nu blev det varken eller – det blev en ny Macbook Pro, som visserligen ärver en del egenskaper från Macbook Air, men som ändå har flera faktorer som ingen annan bärbar Mac från Apple erbjuder. 750 gigabyte SSD-disk, 16 gigabyte internminne, dubbla Thunderbolt-portar, HDMI-utgång. Och just ja, den där skärmen.

Formatet är som tidigare meddelats tunnare. Vikten har också minskat och nu väger maskinen dryga två kilo, ett halvt kilo mindre än tidigare. Men man glömmer snabbt det om man vant sig vid en Macbook Air, för i jämförelse med en 13″ Macbook Air så är Macbook Pro fortfarande tung. Därmed inte sagt att Apples bantande inte gett resultat, men en del offer har skördats på vägen för att nå dit. Firewire 800-porten är borta (ersatt med en Thunderbolt-adapter), ethernetporten likaså, den optiska enheten har också fått stryka på foten (ersatt av en USB-ansluten Superdrive), ingång för analogt ljud saknas likaså men där känns inte förlusten fullt lika hård med tanke på att de flesta kör ljud in via USB eller Firewire idag.

Det saknas två saker till: det går varken att uppgradera minne eller lagringsyta. Det som sitter i maskinen, sitter där så länge maskinen finns kvar. Punkt. Detta kanske inte är ett problem för vissa, men för mig är det ett steg tillbaka.

Gillar man minimalism så kommer man att älska nya Macbook Pro. Designen är så ren som den bara kan bli, och det är först när man öppnar datorn som man inser att det egentligen är en Macbook Pro. Det kan låta konstigt men tittar man enbart på hur portarna är designade och placerade så är datorn nästintill ett konstverk.

Magsafe-anslutningen är “uppdaterad” till Magsafe 2, en bredare men aningen smalare kontakt som ska vara “bättre”. Jag gillar inte kontakten, det ska sägas direkt – den lossnar enklare från fästet när man exempelvis har datorn i knät och det är en klar nackdel i mina ögon.

Hårdvarualternativen är även de ganska minimalistiska. Det finns två basmodeller att välja på, en Core i7-bestyckad maskin på 2,3GHz som med Turbo Boost skräms upp till 3,3GHz, och en 2,6GHz i7-processor som med Turbo Boost skräms upp till 3,6GHz. Den snabbare modellen kan även konfigureras med en extra snabb Core i7-processor på 2,7GHz för ytterligare cirka 2500 kronor. Båda maskinerna har fyra processorkärnor, åtta gigabyte internminne, integrerat Intel HD Graphics 4000 och ett Nvidia GeForce GT 650M med 1GB GDDR5-minne. Batteriet i båda maskinerna ska klara upp till sju timmars drift, och skillnaden i övrigt mellan de två paketen är att den långsammare modellen levereras med 256GB SSD-disk som standard, medan den snabbare har 512GB lagring som standard. Båda maskinerna hanterar som mest 16 gigabyte internminne.

En sak som Apple gör bort sig på här är att endast den snabbare (och dyrare) modellen kan konfigueras med ytterligare lagringskapacitet. Den snabbare kan nämligen fås med 512 gigabyte eller 768 gigabyte (det senare kostar ytterligare 4900 kronor), och hade jag valt en Macbook Pro med retinaskärm hade jag gladeligen valt den långsammare. Mer om det senare.

Skärmen

Det ska sägas direkt – den största behållningen med den här datorn är skärmen. Det är ingen tvekan om det. Upplösningen på denna 15,4″-skärm är hela 2880 x 1800 pixlar. Det är att jämföra med min 30″ Cinema Display på 2560 x 1600 pixlar eller min 20″ Cinema Display på 1680 x 1050 pixlar. Den här skärmen fullkomligt skrattar ut i princip alla andra skärmar på marknaden idag, inbyggda i en bärbar eller fristående på ett skrivbord. Det är nästan synd att den bara är på 15″, tänk dig en sån skärm i 27″-format, men då har man ju onekligen problemet med att det ska finnas grafikkort som orkar driva skärmen också. Detta, plus att priset på den här typen av paneler lär vara skyhögt fortfarande, är min gissning till varför vi ännu inte ser Retina-skärmar i Macbook Air. Visserligen sitter samma integrerade grafikkort i Macbook Air, men det finns i de maskinerna inget andra grafikkort som kan gå in och avlasta när användaren börjar kötta på med Aperture, Final Cut Pro eller andra applikationer som är extremt grafikintensiva (och som händelsevis det integrerade grafikkort från Intel inte orkar med).

En sak som slår mig är att när jag suttit och skrivit detta test på denna Macbook Pro med Retinaskärmen så känns det som jag sitter med en 17″ Macbook Pro i knät. Det är först när jag tar blicken från skärmen som jag inser att datorn i själva verket är en 15″ Macbook Pro. Det är nog det enklaste sättet att beskriva hur hög upplösning skärmen har. Och när man trodde att skärmen inte hade mer att leverera så inser man att ljusstyrkan är satt till drygt 70 procent. Dra upp den till 100 procent och du blir i princip bländad.

Om du driver en egen blogg eller annan webbsajt med mycket text så är mitt råd att du redan nu börjar titta på att köra Typekit eller liknande tjänst som klarar av att visa typsnitt i högre upplösningar. När jag zoomar in denna artikel på Retina-skärmen så blir resultatet så här:

Skärmen ställer höga krav på annat webbinnehåll också. Bilder, oavsett om det är en logga, en annons eller en produktbild, avslöjas skoningslöst av skärmen i denna Macbook Pro.

Prestanda

En stor fråga är ju givetvis hur snabb denna Macbook Pro egentligen är. Maskinen jag lånat av Apple är en 2,6GHz Core i7-bestyckad maskin med åtta gigabyte internminne och 500 gigabyte lagringsyta.

Så jo, snabb är bara förnamnet. I CPU-testet i Cinebench får den 6,74 poäng, och i Geekbench får maskinen hela 13042 poäng. Detta kan jämföras med 6.24 poäng i Cinebench och 11819 i Geekbench för den senaste generationens “vanliga” Macbook Pro med en Core i7 på 2,3GHz med fyra gigabyte internminne (separat test kommer senare här på Macpro).

Där den vanliga Macbook Pro:n med 2,3GHz Core i7-processorn visserligen blir varm men där fläktarna inte varvar upp mer än att man faktiskt kan leva med det, så är det totalt tvärt om med den tunnare Retina-utrustade Macbook Pro. Den blir stekhet, direkt, och vid 100 procents belastning av processorn så varvar fläktarna upp i princip direkt och de låter.

Jag vet inte hur Apple tänkt med de nya specialdesignade fläktbladen som sitter i Retina-modellen av Macbook Pro, men vid så hård systembelastning hjälper det inte – fläkten låter och det är störande även om fläktljudet har en mindre vinande karaktär än som det kan låta i en vanlig Macbook Pro. Troligen hjälper konstruktionen att dölja att fläktarna i en Retina-utrustad Macbook Pro snurrar i princip oavbrutet, men på lägre varv och därmed tystare.

Appropå fläktar – Apple gjorde på pressvisningen ett stort nummer av att denna Macbook Pro inte har några rörliga delar, med hänvisning till att varken en vanlig hårddisk eller en optisk enhet finns i maskinen, men när detta stolta uttalande gjordes så visades en bild på insidan av maskinen och där satt inte bara en utan två fläktar. Fläktarna är för övrigt konstruerade så att de också förstärker ljudupplevelsen i de inbyggda högtalarna, så det är minst sagt smart konstruerat.

Jag ska inte hymla med att jag är fullständigt allergisk mot vinande fläktar, och jag ska heller inte sticka under stol med att jag anade att den här maskinen skulle ha problem med värmeutvecklingen, men jag hoppades också innerst inne att den inte skulle ha det.

Vid “normal” drift, alltså exempelvis surfande, skrivande, lite enklare bildhantering medelst Aperture eller iPhoto, så går maskinen både tyst och svalt, men förvänta dig inget annat än att den här maskinen kommer att uppföra sig lite som en Macbook Air som får alldeles för mycket att göra – du vill inte ha datorn i knät, och störs du av fläktljud så kommer du att göra det även med den här datorn, oavsett hur läcker skärmen är.

En annan sak jag noterat är att strömadaptern till denna modell av Macbook Pro blir ruggigt varm, på gränsen till obehagligt dito. Kan vara värt att fundera på om du köper en sån här maskin och tänker lägga laddaren i ett trångt utrymme (exempelvis en kabelpåse eller liknande).

För att summera diagrammen ovan: ju längre staplar, desto bättre. Och Macbook Pro med Retina-skärmen har längst staplar av dem alla. Detta är den snabbaste Macbook Pro jag testat, och med största sannolikhet den snabbaste generation Macbook Pro som någonsin tillverkats.

Summering

Blir den varm? Ja. Går fläktarna igång när man pressar den? Ja. Är skärmen alldeles, alldeles underbar? Ja, absolut.

Det nya slimmade utseendet på Macbook Pro gör varken till eller från för mig. Ja, datorn är ett halvt kilo lättare och smalare, men en bärbar Mac för proffs får väga lite mer, och vara lite tjockare, eftersom man som proffs accepterar det, precis som man accepterar att en Mac Pro är stor, tung och klumpig, eftersom maskinerna levererar mer än en konsumentmaskin som en Macbook Air eller Mac Mini.

Att Apple fimpat ethernetporten är så urbota korkat så det finns bara inte – de kanske antar att om man jobbar professionellt med video, musik eller bildhantering (för att ta några få exempel) så kör man med en Thunderboltdisk, eller så köper man sig en Fibre Channel-adapter som ansluts via Thunderbolt och sen kör man Xsan för hela slanten. Men långt ifrån alla gör det, och långt ifrån alla köper sig en Thunderbolt-skärm för att få en fast ethernetport, och köper man sig en adapter är man ju helt plötsligt en Thunderbolt-port kort. Nej, där blir det bakläxa.

Men, och ett stort men – denna dator är framtiden. Det är inget snack om saken. Jag skrev detta samma kväll som denna maskin lanserades:

Det vi såg under kvällens keynote på WWDC var inget vi sett sedan Steve Jobs presenterade den första Macbook Air på Macworld i San Francisco den 12:e April 2008. Vi såg en helt ny formfaktor, en helt ny generation av Macbook Pro som kommer att sätta agendan för hur samtliga Macbook Pro-modeller kommer att se ut i framtiden.

Det är lite ironiskt att det är ju 15″-modellen som får sig en uppfräschning först, med tanke på att det var just 15″-modellen av PowerBook G4 som sist blev den modell som fick det nya aluminiumskalet när 12″ och 17″ PowerBook G4 lanserades.

Detta är också en historisk dag av två helt andra anledningar. Det är den första helt nya datordesign som Apple lanserar sedan Steve Jobs avled i Oktober förra året. Och det är första gången sedan 2008 som Apple över huvudtaget tafsar nämnvärt på Unibody-designen av Macbook Pro, som i sin tur härstammar från första generationens Macbook Pro som lanserades i Januari 2006.

Det är precis så det är. Denna maskin är första generationen i vad som kommer att bli en serie av uppdateringar det närmaste året eller kanske två åren, där alla bärbara maskiner från Apple kommer att utrustas med Retina-skärmar, och där där vi kanske också inom 12-18 månader kan förvänta oss både iMac och externa skärmar med Retina-skärmar.

Man ska dock inte glömma att detta är en bärbar dator, en ganska tunn sådan, men precis samma problem som andra bärbara datorer med en Core i7-processor har, och det innebär att Apple har står inför samma utmaningar som för vanliga Macbook Pro och Macbook Air. Och med tanke på att den “tjocka” Macbook Pro har haft problem med värmeutvecklingen sedan den lanserades med Core i7-processorn förra året så är det lite underligt att Apple inte antingen klockat ned processorerna mer, eller att de helt enkelt inte väntat med Core i7-processorn i denna maskin tills att Intel kunnat leverera något som håller sig svalare. Det är på sätt och vis synd att Apple, precis när Core 2 Duo-processorn fungerade så pass bra i ett bärbart format som den ändå gjorde på slutet, bestämde sig för att kliva uppåt på prestandastegen.

Det ska till Apples försvar sägas att detta nog är den första Macbook Pro som faktiskt kan hantera all den kraft som Corei7-processorn och Thunderbolt-porten på pappret klarar av att leverera.

Rekommenderar jag då maskinen? Ja, med visst förbehåll. Som med alla andra Macintosh-datorer av den första generationen så kan man förvänta sig att även denna modell kommer att ha sin beskärda del av problem. Ett problem som redan visat sig är att vissa exemplar har problem med att skärmen inte är hundraprocentigt skarp. Kanske är det också det enda problem den här modellen kommer att ha, det får framtiden utvisa, men skulle jag välja mellan en “vanlig” Macbook Pro och denna så skulle jag välja denna modell, enkom på grund av skärmen.

Den har sina tillkortakommanden, men det är den kraftfullaste Macbook Pro som någonsin tillverkats och det är ju inte fy skam det heller.

En dag med Android 4 ☍

Om ni som har bil har fått se er bil fraktas iväg av en bilbärgare och du sedan är hänvisad till en hyrbil medan din bil står på verkstaden så kommer ni att förstå den här artikeln lite bättre. För jämförelsen jag kommer att göra mellan Android 4 på en Samsung Galaxy SII och iOS 5 på en iPhone 4S är ganska precis just så. Detta är också en subjektiv samling åsikter om vad jag tycker om Android 4 på Samsungtelefonen, och inga absoluta sanningar. Kanske finns det andra sätt att göra saker som jag klagar på, men jag har då inte hittat hur.

Man kan dra flera liknelser mellan en hyrbil och att gå från en iPhone till en Androidlur. Båda är telefoner, båda kör applikationer och på många sätt har de liknande funktioner, men ändå är det som två helt olika världar, som att jämföra Afrika med Antarktis. Precis som en hyrbil är en bil, men det är inte din bil. De har fyra hjul, en motor, ratt och så vidare, men känslan är annorlunda och det känns oftast bara fel.

Det började med att jag klantade mig och tappade min iPhone 4S i marken. Glaset bakpå telefonen krossades och måste bytas ut. Men vad ska jag då använda under tiden? Lösningen blev en Samsung Galaxy SII – en modern mobiltelefon som efter en uppdatering till Android 4 (eller tre-fyra uppdateringar snarare…) ska representera något av det bästa Android-lägret kan erbjuda. Ska man tro Google och Samsung så ska detta vara en fullvärdig konkurrent till iOS 5 och iPhone 4S, men frågar du mig så kan jag säga rakt av att så inte är fallet. Bara en sådan sak att jag måste registrera mig hos Samsung, och att jag tvingas ha ett SIM-kort i telefonen, för att ens få ladda ned uppdateringar till telefonen, förbryllar och skrämmer. Förbryllar eftersom jag inte använder 3G-anslutningen för att ladda ned uppdateringarna i fråga. Skrämmer eftersom Samsung med all säkerhet registrerar allt de kan om mitt SIM-kort.

Varken intuitivt eller instinktivt

Det första som slår mig efter en dag med Android 4 är vilket jobb Apple lagt ned på gränssnittet i iOS 5. Inte enbart designen, utan också hur mycket forskning som lagts ned på att förstå hur människan instinktivt reagerar på en viss dialogruta eller hur man knappar sig fram i undermenyer. Detta är onekligen den största anledningen till varför min 1,5-årige son på några dagar navigerade sig fram i iOS på både iPad och iPhone utan större problem.

Jag har under åren testat allt från Android 1.6 till 4.0 och även om Google lagt ned ett enormt jobb på att göra Android bättre (bara en sådan sak att de äntligen placerat OK-knappen i dialogrutan för PIN-koden på rätt ställe gillar jag, och att markera text är numera betydligt bättre, för att nämna ett par exempel) så är det svårt att bortse från hur Google åter igen har misslyckats med att göra gränssnittet bättre.

För om du tittar på iOS 5 och tanken bakom det grafiska gränssnittet, så förstår man också lite mer hur Google tänkt med gränssnittsdesignen i Android 4. För till skillnad från Apple så tycks inte Google ha studerat hur människans instinkter styr våra handlingar och reaktioner, utan istället får jag känslan av att som vanligt Google tänkt själva och låtit tekniker och designers göra upp om hur menyer, dialogrutor och sådant ska se ut och fungera. Fortfarande dras Android med problemet att ett menyval kan utföras på olika sätt beroende på var du befinner dig – vissa saker kan man radera genom att dra objektet till en papperskorg (som exempelvis en Widget på startskärmen), andra måste du trycka på menyknappen nere till vänster för att lägga till eller radera. I vissa lägen går det att dra fingret horisontellt över något för att radera det, i andra fall inte. Det finns inte ett system för detta, utan flera. Och detta är bara ett exempel på något jag hade hoppats att Google skulle fixat till Android 4.

Djupet av Googles misslyckande är dock större än bara navigationen och gränssnittsdesignen, det handlar också om att när man klickar på en knapp, en meny eller en dialogruta så känns det inte att man klickar. Jag pratar inte om taktil feedback i form av en vibration, eller ett klickljud, utan känslan av att det händer något i precis rätt ögonblick på skärmen efter ett tryck med fingret. I iOS 5 så har Apple hittat den perfekta timingen för hur det känns klockrent rätt från det att ditt finger träffar skärmen till att något händer. Ta exemplet att uppdatera inkorgen för din mail – du klickar på uppdateringsknappen men du får ingen feedback på skärmen att en uppdatering genomförs. Ingen ajax-spinner eller något annat som snurrar och visar att det faktiskt händer något. Ta exemplet att Android 4-enheten inte har kontakt med din mailserver och kollar om du har nya mail – du får inget felmeddelande eller indikation om att du inte har kontakt med mailservern. Samma sak gäller om du skickar ett mail utan att ha kontakt med mailservern.

Kortslutning i sökfabriken

Fler kortslutningar? I låsskärmen i Android 4 så visas riktigt snygga röda cirklar med olika antal missade samtal, nya mail och SMS-meddelanden också vidare. Men du kan inte klicka på eller på något sätt dra i cirkarna och på så sätt komma till listan över exempelvis missade samtal. Det enda du kan göra är att låsa upp telefonen på sedvanligt sätt, men när telefonen låsts upp så kommer du till en vanlig startskärm, inget annat. Jämför detta med att du i iOS 5 kan dra fingret över ett SMS, en Tweet eller ett missat samtal och tas dit från låsskärmen.

Gissa vilket som är bättre?

Ni vet kanske hur GPS-funktionen i iOS fungerar? När man startar en applikation som behöver använda sig av GPS:en så aktiveras funktionen, och när den inte behövs längre slås den av. I Android 4 slår man på GPS-funktionen manuellt och tre timmar senare inser man att batteriet i enheten är nere på 20-25 procent.

Jag lyssnade på ett antal podcasts i bilen idag och när jag klev ur bilen så hade jag två missade samtal och ett mottaget SMS, men av detta hörde jag inget när jag spelade podcasts från Samsungs Galaxy SII utöver att ljudet sänktes ett par sekunder. Ingen ringsignal.

Hur många program för meddelanden finns det i Android egentligen? Det finns en för SMS och MMS, en för Gmail och en för E-post (vilket tydligen inte är vad Gmail är) som hanterar e-post mot servrar som pratar IMAP eller ActiveSync. Det senare är som bekant en Microsoftstandard och Google har i sedvanlig ordning inte licensierat protokollet som exempelvis Apple gjort för iOS, utan istället har de skapat en egen implementation av ActiveSync. Detta ger den intressanta effekten att inställningar som fungerar utmärkt för ett Exchangekonto i iOS 5 inte fungerar i Android 4. När man väl får det att fungera, med till synes fel inställningar, så kan det dröja en halvtimme innan exempelvis ett mail eller en kalenderuppdatering dyker upp i en Android 4-enhet. I min iPhone 4S blir jag förvånad om det dröjer mer än 30 sekunder.

Det finns widgets du kan placera på startskärmarna, vilket är coolt. Men, och ett stort men – de står tyvärr bara för yta. Ta exemplet med en widget för ditt Twitterflöde som ingår i widgeten “Social Hub”, som jag gissar är en funktion som Samsung utvecklat själva. Du kan posta tweets och läsa tweets, men vill du svara på tweeten eller ta reda på mer om personen som twittrat så skickas du till Twitters webbgränssnitt där du dessutom tvingas logga in igen. När du läst klart får du backa tillbaka till “Social Hub” igen.

Vad händer när jag trycker på volymknapparna när skärmen är låst och avstängd? Ingenting. Vad händer när skärmen är tänd, men låst, och jag trycker på samma knappar? Ingenting. Jag måste låsa upp telefonen för att kunna slå på eller stänga av ringsignalen.

Mer specifik kritik finns också angående Samsungs Galaxy SII-telefon. Skärmen är riktigt trevlig, så länge du stannar inomhus eller sitter i bilen. Jag försökte sitta ute i solen och läsa lite mail igår och det gick inte särskilt bra. Jag fick manuellt dra upp skärmens ljusstyrka till max för att över huvudtaget se någonting alls, och det hjälper sannerligen inte att information man kanske vill ha viss koll, som exempelvis hur bra 3G-täckning man har, visas med mörkgrå staplar på svart bakgrund. Batteritiden är, som jag nämnde, usel om man slå på GPS-funktionen men också om man har en animerad bakgrundsbild påslagen. Jag säger det sistnämnda med ett visst förbehåll då jag är osäker på om den animerade bakgrundsbilden drar kraft även när telefonens skärm är släckt, men kombinationen GPS och animerad bakgrundsbild tycks inte vara en god idé. Jag laddade telefonen fullt tills igår förmiddags (och det tar lång tid att ladda batteriet) och åkte vid 10:30 in till hufvudstaden några timmar. När jag var hemma vid 15-tiden igen hade jag drygt 25 procent kvar på batteriet, och då pratar vi sparsamt surfande och tre telefonsamtal på sammanlagt en kvart.

Är det verkligt?

En scen i The Matrix har en replik av karaktären “Morpehus” där han säger nåt i stil med “What is real? Define real.” Och lite så känns det när man använder Android 4 – det känns inte som att det är på riktigt. Man klickar, trycker och försöker få ut något av sin upplevelse men det känns som att Android är mycket yta och lite innehåll.

De data som är dina egna, mail, tweets, SMS, kalendrar, kontakter, är hela tiden lite för långt ifrån där du vill att det ska finnas. Ta telefonapplikationen som exempel – du öppnar den och om du inte kan numret till personen du vill ringa, eller om personen inte finns med i loggarna över tidigare utgående eller inkommande samtal, så måste du gå ur telefonapplikationen, öppna kontaktboken (som nu inte bara innehåller dina kontakter från din Exchangeserver utan också dina kontakter från Google+, Twitter, med mera, vilket ger en adressbok som är ett par mil lång), välja personen du vill ringa och sen genomföra samtalet.

Två applikationsbutiker. Jodå – Googles egna och Samsungs egna. Det går inte att på en skala mäta hur oerhört korkat detta är, annat än att den senare är usel och en tidigare är en väldigt ojämn upplevelse där vissa kategorier har snygg grafik kopplat till sig, medan andra kategorier av applikationer i Google Play ser ut som kyrkogårdar i jämförelse.

Som summering ska jag säga detta: jag förstår varför Android-användare går till iPhone och iOS och jag förstår varför den raka motsatsen i princip aldrig händer. Användarupplevelsen i Android 4 är ett lyft jämfört med äldre versioner av Android, men Google har fortfarande inte fattat de mest grundläggande regler för hur man utformar ett gränsnitt. Man utgår från de som ska använda det, och inte utifrån de som utvecklar det.

Tillägg

En kommentar på Twitter gör gällande att många av invändningarna jag har mot Android 4 i själva verket beror på Samsungs gränssnitt TouchWiz. Jag har svårt att avgöra om det stämmer av två orsaker – dels för att jag inte sett Android 4 tidigare, och därför har jag ingen aning om hur det “kan” eller “ska” se ut.

Kärnan i problemet med Android är kanske också detta – tillverkarnas modifieringar som för mig som användare gör att jag inte längre vet vad som kommer från Google och vad som kommer från exempelvis Samsung. Måste man som vanlig konsument veta om vad som skiljer HTC från Samsungs versioner av Android 4 åt? Jag tycker inte det – och bara tanken på hur svårt Android-tillverkarna gör det för sina kunder gör att jag är glad och tacksam över att snart få använda en iOS-telefon igen.

Apple v4.0 ☍

Efter Steve Jobs död fanns det en oro från ett antal håll om hur Apple skulle klara sig utan grundaren, ledaren och visionären. Tim Cook klev in som VD kort innan Jobs gick bort, den gången permanent efter att ha gjort jobbet av och till under flera år när Jobs varit sjukskriven. Klart var redan från början att Cook inte var någon Steve Jobs – han har varken utstrålningen eller det visionära tänkandet som Jobs hade, mycket beroende på att Cook till skillnad från Jobs är en tekniker och senare chef av klassiskt snitt – skolad på IBM och senare Compaq, två företag som var så långt på skalan från vad Apple någonsin varit. Men så var det inte Cook:s insatser som visionär som efterfrågades när han började på Apple, utan istället som logistiker. Han skulle bli mannen som skapade ordning och reda i Apples produktionsapparat och på många sätt var det han som räddade Apple från konkurs som Jobs och företagets fantastiska produkter.

För de som minns Apple under John Sculleys, Michael Spindler och Gil Amelios ledning så var det ett företag som uppförde sig som många andra PC-tillverkare vi har sett dansa på gravens kant de senaste åren – Apple öste ut olika datormodeller, satsade på alla möjliga och omöjliga produkter i ett desperat försök att hitta nya marknader. Satsningarna var ofta ogenomtänkta och resultatet på marknaden blev också därefter. När Jobs återvände till Apple raderade han i princip hela produktutbudet, sparkade större delen av cheferna som låg bakom det och de som ansågs ha något mellan öronen värt att satsa på fick stanna kvar och bygga det Apple som han lämnar efter sig.

Under Jobs år vid makten blev Apple ett extremt slutet företag. De hörde av sig till oss i media när de hade något att berätta, annars var standardsvaret “inga kommentarer” när man hade turen att faktiskt få tag i någon att prata med. Under Tim Cook:s ledning är det tydligt att det första trendbrottet kommer just där, när bloggare som John Gruber på Daring Fireball bjöds in för att få se utvecklarbetan av Mountain Lion en vecka innan den släpptes till utvecklarna, rakt emot hur Apple jobbat sedan 1996/97 då pressen fick ladda ned betan som alla andra och, med risk att bryta mot NDA:er om de gjorde det med egna utvecklarkonton, dra på sig Apples vrede. Phil Schiller uttryckte det rakt och enkelt i mötet med Gruber:

We’re starting to do some things differently
Ett annat trendbrott som började visa sig redan under Jobs ledning, men som nu blir om än mer tydligt, är förutsägbarheten i Apples produktcykler. Ett nytt år innebär numera en ny iPad, en ny version av OS X, en ny iPhone och som det var i mitten på 2000-talet, en ny iPod. Apple släpar inte fötterna efter sig för att introducera ny teknik i redan befintliga produktfamiljer, men det är heller inte svårt att dra slutsatsen att företaget känner en större press från investerare att bibehålla ett högt börsvärde och att ständigt öka försäljningen – ett misslyckat kvartal med minskad försäljning har i och för sig framkallat domedagsrubriker förr, men med tanke på att Apples börsvärde nu är över 500 miljarder dollar har företaget ett betydligt större ansvar mot inte bara aktieägarna utan mot bolaget självt att fortsätta få framgångssagan Apple att tuffa på i oförminskad fart.

Ett tredje trendbrott när det gäller bolagets kommunikation är hur bolagets VD numera faktiskt kommunicerar med investerare. Om Steve Jobs ens var med på telefonkonferensen med investerare efter en kvartalsrapport så var det inte för att prata siffror, utan för att hamra in ett budskap. I övrigt var Jobs notoriskt ointresserad av att prata med ägarna av företaget – vad han anbelangade var det som att de inte existerade.

What would Steve do?

Vi ser därför ett nytt Apple. Version 4.0 av företaget om du så vill. Cook tvingas nu visa ett större förtroende för cheferna under sig och ansvaret för att komma med förslag och ideér på produkter ligger på dem. Skillnaden är att det inte längre finns en Steve Jobs som tar fram hårtorken för att några pixlar ser ut som skit eller för att en dialogruta är obegriplig. Nu ska cheferna han drev framför sig med alla till buds stående medel själva bestämma om deras produkter är bra nog, och om det är som att sätta pyromanen som chef över brandstationen vet jag inte, men Jobs styrka i detta sammanhang var just att mentalt ta avstånd från det egna företaget och istället sätta sig i kundens sits och hylla, eller dissa, en prototyp av en produkt. Vem är den personen på Apple nu?

Det lär visa sig om den nya ordningen på Apple håller efter 2012, då Apple troligen redan tvingats börja tänka på framtiden, efter planen som Jobs och den dåvarande ledningen spikat för i år. Då ska det visa sig om den nya världsordningen på Apple klarar av att fortsätta vara innovativa och vågar utmana inte bara omvärlden utan också sig själva.

Frågan som inte får ställas på Apple är ju vad Steve skulle ha gjort. Det var en direkt order från Jobs till Tim Cook, efter att Jobs sett hur Disney efter att grundaren Walt dog paralyserades under nästan tio år på grund av att personalen på Disney, från ledning till animatörer, i de lägen då de inte visste vad de skulle göra ställde just den frågan: What would Walt do?

Så nu ser vi hur Apples ledning fattar egna beslut, och kanske tar de ett litet steg närmare att bli ett lite mer “normalt” bolag, lite öppnare, lite mer tillgängliga, lite mer förutsägbara men också lite mer mänskliga. Cook har under de få månader gjort flera saker som Jobs nog aldrig skulle gjort – ge pengar till välgörenhet, öka personalrabatterna på de egna produkterna, bjuda in media till fabrikerna i Kina och nu senast slå sig för bröstet om hur många jobb Apple direkt eller indirekt skapat i USA. Jobs gillade när Apple opererade mer i tysthet, och Apple tycks vara framme vid en punkt då de, med 250 miljarder nedladdade applikationer från App Store, över en halv miljon jobb skapade enbart i USA, och med ett marknadsvärde som inget annat bolag i världen haft i modern tid, tar ett nytt avstamp in i en ny tidsålder för Apple.

Ett Apple utan Think Different, utan “One More Thing…”, och utan personkulten Steve Jobs.

Kanske är det ett bättre Apple vi har framför oss?

“Forget megahertz. We’re talking gigaflops.” ☍

I en tid då Intel och AMD pressade upp klockfrekvenserna allt högre i sina processorer, åtminstone delvis för att kompensera för processorernas interna tillkortakommanden, så satt Apple fast med PowerPC-processorn och fick i mångt och mycket leva efter tillverkaren IBM:s agenda. Att Apple också parallellt utvecklade Mac OS X för x86-plattformen var en delvis illa dold hemlighet, men när den här annonsen producerades så var en datorprocessors klockfrekvens ett viktigt försäljningsargument.

Som Mac-ägare fick man ofta höra att ens Power Mac G4 med en 450Mhz G4-processor minsann måste vara långsammare än en PC med en Pentium III-processor på 800MHz. Så var det inte riktigt
alltid, men Apple hade enormt svårt att övertyga icke-Mac-frälsta att deras datorer faktiskt var minst lika snabba som de från Com- paq, IBM, med flera. När Power Mac G4 lanserades så tog Apple till ett nytt grepp. Datorn var inte bara just det, utan också en superdator med giga- flops-prestanda.

Låt vara att de i annonserna bland annat hade en bild på en gammal Cray, en annan superdator, och att den inbyggda Velocity Engine, eller AltiVec som det egentligen hette, som gjorde det möjligt att exekverera flera instruktioner parallellt och därmed låta program som exempelvis Adobe Photoshop bli snabbare vid påläggning av filter. Precis som med dagens processorer med flera processorkärnor, Hyper Threading, med mera, så krävdes det att applikationerna var skrivna för att stödja Velocity Engine, vilket långt ifrån alla hade.

Detta i kombination med att PowerPC-processorn var en RISC- processor, som i sin tur byggde på teorin att integrera färre instruktioner i själva processon och istället satsa på de instruktioner som oftast användes gjorde att de instruktionerna blev snabbare att exekverera. De instruktioner som inte fanns inbyggda i processorn tog å andra sidan längre tid att tugga igenom men slog man ut det över tiden var en RISC-processor snabbare än dåtides Pentium III- och Pentium 4-processorer.

Efter G5-processorn lämnade Apple PowerPC-processorn. IBM:s ovilja att ta fram snabbare, svalare och strömsnålare processorer för bland annat användning i bärbara datorer blev till sist droppen för Apple som vände sig till Intel för att styra upp läget. Förklaringen till IBM:s ovilja att samarbeta? Apple var inte en tillräckligt stor kund. Men det var då det…

1955 - 2011 ☍

Steve Jobs den 8 juni 2010. Foto: Matthew Yohe (CC BY-SA 3.0)

Vi sörjer inte bara bortgången av ett geni, en företagsledare, en innovatör och en visionär utan också bortgången av en man, en pappa, en make, och en vän.

Alla har givetvis olika sätt att förhålla sig till Steve Jobs. Få var hans vän, ännu färre hans närmaste familj, men så otroligt många berördes ändå av hans tankar, hans perfektionism och hans visioner om hur en produkt skulle se ut, fungera och kännas under våra fingertoppar, och framför våra ögon.

Man kan givetvis förenkla Jobs livsgärning till att konstatera att han var bra på att snacka och skicklig när det gällde detaljer, men vad han gjorde var så mycket mer än så. Han gjorde världen lite vackrare, han gjorde oss kunder lite gladare och han gjorde driva teknikens utveckling framåt i en rasande fart.

Efter att Jobs återvände till Apple 1997 så har det sannerligen hänt saker inom teknikens område - mobiltelefonerna har blivit smartare, MP3-spelarna blev med ens användarvänliga och läckra, surfplattorna förvandlades till något vi faktiskt ville ha och datorerna blev tunnare, snyggare, snabbare och mer användarvänliga. Resten av branschen tog notis om vad som försiggick på One Infinite Loop och utåt så skrattade de bort Apple, men internt tror jag de var livrädda för vad adoptivsonen från Mountain View skulle kunna åstadkomma. Nu har de sett resultatet och det vi kommer att få se från Apple de närmaste 3-4 åren framåt kommer att bära Jobs signum och lite av det DNA som Apple kom- mit att berikas med under hans sista år på företaget.

När jag blev inbjuden att närvara på Apples lansering av Xserve i Cupertino 2002 så hade jag ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Jag hade börjat använda Mac ganska nyligen och än hade Apple inte börjat leverera nog med magi för att förtrolla mig, men när jag pratade lite med Jobs efter presentationen av Xserve så var han uppenbart nervös och ödmjuk över vad vi skulle tycka om Xserve. När jag senare kommit hem till Sverige och skrivit min artikel om evenemanget ringde Apple och bad om en PDF-version av artikeln så de kunde översätta den och skicka den till Cupertino. Steve Jobs ville personligen läsa alla artiklar som skrevs om lanseringen.

Många har under åren ifrågasatt om Jobs kontrollbehov inte varit på eller över gränsen för vad som kan anses vara hälsosamt. Men i mina ögon var det inte ett kontrollbehov, utan Steve Jobs brydde sig.

Han tog kritik mot Apples produkter personligt eftersom han investerade så mycket av sig själv i dem, och för mig är det kanske det mest imponerande med mannen som gick ur tiden den femte oktober 2011 - han gjorde ingenting utan att satsa 110 procent i det, och han var aldrig nöjd, satte sig aldrig på en tron och kände sig mätt, utan istället fortsatte han vara nyfiken, hungrig, vetgirig och ödmjuk inför det han ännu inte förstod eller visste allt om.

Det är unika egenskaper inte bara för en företagsledare, utan också för en människa, oavsett om man är en av världens rikaste eller inte.