Tittut! ☍

Apples iSight-kamera. Foto: Apple.

I Juni 2003 lanserade Apple en programvara som under många år framöver skulle förändra hur vi använde våra Mac-datorer och också ur de såg ut. Och med ett tillbehör som är ett av Apples vackraste genom historien. Programmet hette iChat AV, och där AV givetvis stod för Audio och Video, betydde det också att det behövdes en videokamera, ty iChat stödde nu videochattning.

Givetvis fanns det redan gott om webbkameror, som det kallads på den tiden, som fungerade med Mac OS X, men det stoppade inte Apple från att utveckla och lansera en av deras kanske vackraste och bäst byggda produkter någonsin. Visst, det är få saker som kan gå fel på i en iSight-kamera, men när den knappt 68 gram tunga kameran lanserades på WWDC år 2003 så köpte jag inte bara en, utan två. En till mig när jag var ute och reste, och en till familjen som under en längre period såg allt mindre av mig. Tack vare smart kompressionsmjukvara i iChat AV så fungerade videochattandet riktigt bra från hotellrum och flygplatslounger.

Mac OS X Server- chefen Eric Zelenka lyckades till och med köra videokonferens via iChat AV från ett Lufthansa-plan på väg från Europa till USA, på den tiden då det fortfarande fanns Inter- netanslutningar i flygplanen.

iSight-kameran skickade ur sig bilder i upp till 640x480 pixlars upplösning och kunde enkelt orka med 30 bilder per sekund, mycket tack vare att den inte anlöts via USB utan via FireWire 400. Byggkvaliteten är helt enorm och båda kamerorna fungerar fortfarande utan minsta problem, vilket är rätt häftigt med tanke på att åtminstone den ena varit ute på både och en och annan flygresa, och den andra åkt i golvet fler gånger än jag vill fundera över.

iSight är mer än en kamera. Det är en ikon, som sattes fast med ett magnetfäste på din Apple Cinema Display-skärm, eller med ett klämfäste på din PowerBook G4, och även om dagens iSight- kameror är betydligt mer elegantare och tar min- dre plats, så har de sämre bildkvalitet och på något sätt är det inte riktigt samma sak som det var när var och varannan Mac hade en iSight-kamera inkopplad.

Har du kvar en iSight? Behåll den. Ge inte bort den, och sälj den inte. Den är vacker att bara titta på, och precis som med andra designikoner från fruktföretaget så påminner den om en tid då Apple var fräckare, kaxigare och fortfarande kunde både utmana och förvåna på ett sätt som de inte riktigt gör idag.

Apple efter Steve Jobs ☍

Steve Jobs startade inte Apple bara en gång, utan två. När han kom tillbaka till företaget efter att hans NeXT köpts upp av Apple i slutet på 1996 var det som inhyrd rådgivare till dåvarande VD och styrelse- ordförande Gil Amelio. Apple satt rejält på pottan och det krävdes konstgjord andning i form av bland annat 150 miljoner dollar från Microsoft och en rejäl upprensning efter 15 år av kaos under John Sculley och hans två efterträdare.

Jobs själv visste länge inte om han ville återvända till Apple, oavsett under vilka former det rörde sig om, men efter att Larry Ellison, VD och grundare av Oracle och tillika nära vän till Jobs och senare medlem av Apples styrelse, i ett telefonsamtal sent på natten sagt åt Jobs att Ellison “gav fan i Apple, ta och bestäm dig nu!” så beslutade sig Jobs för att stanna. Det tog Jobs knappt ett halvår för att få Amelio utsparkad från Apple med 50 miljoner dollar som plåster på såren, och Jobs som låg bakom kup- pen mot Amelio tog därefter över Apple utan att egentligen vara anställd av företaget. Han sparkade ut delar av den styrelse som sparkade ut honom i mitten på 80-talet, och ersatte de gamla medlemmar med folk han själv litade på.

Först i början på år 2000 accepterade han att bli anställd VD och medlem i styrelsen på företaget och fram tills nu har Apple formellt sett inte haft en styrelseordförande sedan Gil Amelio fick foten 1997.

Lämnar, men ändå inte

När Jobs nu avgår som VD för Apple så är det många frågetecken som dyker upp. Samstämmiga uppgifter gör gällande att detta är en rent administrativ åt- gärd, att Tim Cook som gjort VD- jobbet så länge nu även formellt blir VD är dels en konstruktion för att lugna investerare och marknaden i stort, och dels för att Cook säkerligen börjat undra när han skulle börja skörda frukterna för det jobb han i praktiken gjort de senaste åren. Hans belöning kommer nu i form av en miljon Apple-aktier som han kan lösa ut hälften av den 24:e augusti 2016 och resten samma datum år 2021.

Jobs kan å sin sida, om hälsan tillåter, ägna sig åt det han tycker är roligast, nämligen produktutveckling och strategier. Han slipper visa upp sig och sin sargade kropp offentligt förutom när han själv väljer det och Apple slipper diskussionerna om hur läget är med hans hälsa egentligen. Till synes fejkade bilder på Jobs har lagts ut på nätet av skvallertidningar som TMZ (den värsta bilden visar Jobs huvud påklippt på en persons kropp i en klänning…) men jag gissar att spekulationerna om hans hälsa kommer att avta rätt snart.

Min gissning, och förhoppning, är att han har många år kvar att leva ännu. Ingen förtjänar att dö i cancer.

Apples framtid

Man kan ställa sig många frågor om Apples framtid. En parallell man kan göra är med Microsoft, som efter att Bill Gates blev styrelseordförande för bolaget ar tappat mycket av sin forna kraft och makt på marknaden. Delvis beror detta på att marknaden har förändrats sedan Gates ledde bolaget, och delvis för att Steve Ballmer ägnat mycket tid och pengar åt fel saker. Kombinationen har gjort att Microsoft idag varken är en lika het arbetsgivare för smarta talangfulla utvecklare som den en gång var och företaget är numera ett av många bolag på marknaden som kämpar för att få plats bredvid starka konkurrenter som Facebook, Twitter, Google och Apple.

Ett annat bolag som förändrats enormt sedan de dagar då grundarna ledde det är Hewlett-Packard, eller HP som de numera heter. I grunden ett ingenjörsföretag, men idag ett bolag som famlar runt efter att hitta en relevans. Efter flera VD-byten sitter bolaget med flera tunga investeringar som nu antingen säljs av (PC-tillverkningen, där Compaq var en stor del) och senast köpet av Palm där flopparna Touchpad och Pre svider extra mycket för den senaste VD:n Leo Apotheker. Den egna produktutvecklingen är allvarligt stympad numera och några spår av det som en gång tiden var Digital Equipment (DEC, som köptes av Compaq) är det få som finns kvar. HP ska nu istället satsa på mjukvara och olika tjänsteerbjudanden, en marknad som de ser ger bättre lönsamhet och som förhoppningsvis sysselsätter färre personer så ännu fler HP-anställda kan sparkas ut.

Under mina år som inhyrd konsult på HP (min dåvarande arbetsgivare hyrde ut mig till en konsultmäklare, som hyrde ut mig till HP som i sin tur hyrde ut mig till Eniro som drifttekniker för de sistnämndas driftsystem för Eniro.se) var min närmaste chef konsult, hans närmaste chef på HP var konsult och den som basade över alla projektledare och underchefer var… du gissade det: konsult.

Av HP:s svenska kontor finns det idag inte mycket kvar av det som en gång var HP, utan det är ett företag utan egen identitet som kämpar med att skaffa sig en genom uppköp och intäktsanalyser.

Därför överlever Apple

Jag tror knappast Apple kommer att hamna i samma fälla som Microsoft eller HP, men risken finns alltid när en tongivande grundare börjar minska ned sin roll. Jobs har dresserat sin ledning till perfektion när det gäller att designa, utveckla och bygga produkter och tjänster i världsklass, men fortfarande kom- mer Jobs att ha ett tungt inflytande över Apples produktutveckling och strategier till den dag de bokstavligen talat får bära ut mannen från styrelserummet. Apple har sedan krisåren i slutet på 90-talet uppfunnit sig själva igen, och det är ett företag som har kämpat hårt med att göra sig av med det förflutna genom att aldrig referera till eller prata om gamla produkter, utan det är här och nu som gäller. På så sätt känns de alltid relevanta och innovativa och mycket av den strategin kan tillskrivas Steve Jobs städande av Apple när han kom tillbaka till bolaget 1996 och bantade ned produktutbudet till en bråkdel av vad det var när hans företrädare gjorde en soppa av hela bolaget. Få produkter gör att det är lite att minnas, vilket i sin tur gör att bagaget in i framtiden blir minimalt att släpa på.

Hur Macintosh förändrar liv ☍

I boken Insanely Great av Steven Levy berättas historien om Eliot Cohen, tjänsteman på kommunkontoret i Queens. I hemlighet drömde han om att bli sportjournalist.

1985 köpte han en Macintosh och med Pagemaker förvandlades han från en kommuntjänsteman till chefredaktör, redigerare och art direc tor för sitt nya nyhetsbrev där han analyserade och skrev om baseballaget New York Mets. Han började skicka sitt nyhetsbrev till spelare, tränare, PR-personal och annat folk runt laget och innan han visste ordet av så satt han i omklädning- srummet på Shea Stadium och intervjuade stjärnorna i laget. Andra journalister började ringa honom för information och andra tidningar började anlita honom som skribent.

Utan Macintosh hade detta aldrig hänt.

Min historia skiljer sig inte allt för mycket från Eliot Cohens. Jag arbetade som PC-samordnare på datatidningsförlaget IDG och en dag så fick jag ett mail från redaktionen för en tidning som ännu inte lanserats vid namn PC Aktiv. De närmade sig pressläggning och var desperata efter material så de mailade mig och bad mig hamra ned några rader om vad som hände i IT-världen. Så jag knackade ned vad jag hade på hjärtat i ett mail med ärendet “Windows 95 och andra trender i IT-världen” och skickade iväg det och tänkte inte mer på det.

Det dröjde inte länge förrän jag skrev åt flera lika tidningar på förlaget och när jag slutade på förlaget (ett år med i princip dygnet runt-support till 200 användare knäcker även den bäste) så fortsatte jag frilansa. Men det var i mitten på år 2000 som jag såg ljuset. OS/2 hade ramlat på näsan, Linux fungerade inte för skrivbordsanvändning och BeOS dog sotdöden när Microsoft började spänna musklerna. Skrivandet hade delvis kört fast i att testa nya ljudkort och testa ännu ett Windows-program eller en Linuxdistribution.

Efter att ha lekt med en G4 Cube som jag testade på uppdrag av en IDG-tidning var jag fast. Så jag köpte en begagnad PowerBook G3 och började leka med Mac OS X. Året efter köptes en PowerMac G4 på 733 megahertz och Mac OS X blev allt mer moget och 2004 lanserade jag webbsajten Macpro och utan att jag insåg det då så hade jag Macintosh att tacka för att mitt yrkesliv tagit en vändning till det bättre. Nu, elva år senare, bygger i princp hela min yrkesidentitet på Macintosh och andra produkter från Apple.

Anledningen till denna historia är givetvis nyheten om Steve Jobs avgång som VD från Apple. Det kanske egentligen inte innebär en allt för stor skillnad för företaget internt men på utsidan innebär det all skillnad i världen för Apple som företag. Det är Jobs förtjänst att Eliot Cohen kunde byta karriär och bli framgångsrik inom ett om- råde han drömde om, och lika mycket är det Jobs förtjänst att jag, 15 år senare, kunde rotera min karriär 360 grader och börja ägna mig åt något som var utvecklande, intressant och roligt.

Macintosh har, liksom iPod, iPhone och iPad förändrat hur människor ser på och arbetar med teknik och media. Och varje gång det säljs eller används en Mac, iPod, iPhone eller iPad så kan en del av den upplevelsen spåras bakåt till en enda man som dag efter dag arbetat stenhårt för att varje millimeter, varje pixel och varje material ska vara helt perfekt.

Så ta tillfället i akt att minnas det, oavsett vad framtiden innehåller för Steve Jobs.

Angående Bo Kaspers Orkester ☍

En av mina mer dolda hemligheter är att jag råkar gilla Bo Kaspers Orkester. Eller snarare, det är en sorts hatkärlek, för det finns mycket att både älska och hata med denna orkester. Som musiker betraktat är de ruggigt bra, de har en känsla för sina instrument som kännetecknar en musiker som inte enbart spelar för att briljera (det finns åtskilliga sådana där ute, exempelvis trummisen Vinnie Colaiuta som bankat sönder åtskilliga plattor och koncerter med Sting under åren) utan som gör det med känsla. Tittar man på en hel platta med BKO så är det verkligen upp och ned – vissa låtar känns ihopkastade, andra är bra men det känns då som alla i bandet egentligen vill vara sångare, vill vara längst fram på scenen och vill få all uppmärksamhet.

Ta exempelvis låten “Ont” på favoriten “Vilka tror vi att vi är“, som efter det lite flamsiga albumet “Kaos” levererade i en god BKO-stil. Det finns få, om ens några, harmonier eller bitar där bas, gitarr, klaviatur eller piano bara är där. Istället ska det briljeras, varenda takt ska svänga något så in i helvete och det blir bara för mycket till slut vilket gör att texten och helheten hamnar i skymundan. Jag tycker mig höra en hammondorgel i bakgrunden som sitter som en fläskläpp men eftersom två elgitarrer gör allt vad de kan för att stjäla all uppmärksamhet så är den svår att uppfatta.

Andra låtar på samma platta, som “Bara för din skull” och “Dansa på min grav” är däremot perfekt balanserade och smärtsamt vackra. Musiken är ett komp till sången och det är just det i kombination med träffsäkra texter som det är låtarna man minns bäst. Samma sak gäller duetten mellan Bosse och Lisa Ekdahl i “Svårt att säga nej“, en rak och enkel låt som visserligen innehåller lite ackordporr men som ändå har ett klart fokus på text och sång vilket gör att det är en låt som är svår att glömma.

Efter “Vilka tror vi att vi är” kom plattan “Hund” tre år senare. Om det var BKO:s selllout till en reklamfilm med någon mobiloperatör, eller att låten i sig var så vansinnigt larvig vet jag inte, men “I samma bil” blev på något sätt mallen för hur hela plattan känns: som ett desperat försök att göra något annat när det kanske egentligen inte behövdes.

Kanske var föregångaren “Vilka tror vi att vi är” ett sista försök att klämma ut allt som gick att få ur det gamla BKO för efter det har ingenting varit sig likt längre. Lite som Kent har de övergått till trummaskiner, synthmattor och det som kändes äkta, unikt och intressant har någonstans gått förlorat i ett desperat försök att försöka vara fortsatt relevanta.

Give a damn ☍