Dryg-Elwe dömd! ☍

Äntligen! Min avsky mot Elwe Nilsson står inte en riktig pungklåda långt efter. Här i Vallentuna är han numera känd för att ha flyttat dragningen av en väg mellan Stockholmsvägen, som går rakt genom Vallentuna, och Arningeleden. Skälet framkom liksom aldrig men att han bodde precis där vägen egentligen skulle ha gått hade säkert inget med saken att göra…

… själv fick jag ett genomdrygt mail från Elwe i vintras när jag mailade honom och resten av samhällsbyggnadsnämnden i Vallentuna för att försöka få dom att inte bygga en bilväg på baksidan av vårt hus, där ungarna är ute och leker en hel del på somrarna. Vägen kommer nämligen att gå precis bredvid vår tomt. Jag bad dom också att inte ge bygglov till en friskola på den sista plätten skog som vi har kvar på vår sida av Roslagsbanan. “Det ska inte finnas någon skog där. Det ska byggas hus!”, skrev Elwe och upplyste mig om att det inte var hans problem att vi inte hade kollat detaljplanen innan vi köpte vårt hus för fyra år sen.

Elwe upplyste mig också om att detaljplanen minsann var godkänd i laga ordning, precis som att det inte var någon ide att protestera. Som en envis dåre skrev han också att det minsann inte var någon som klagade då, för sisådär 22 år sedan. Vad Elwe nog inte vet är att detaljplanen ritades när det inte stod några hus här över huvudtaget. Det i sin tur gör det ännu mer tragiskt att vi som bor här nu inte har haft en chans att påverka det hela.

Kommunens tjänstemän har beklagat det hela men erkänner att det inte finns tid att rita om detaljplanen, något som tar två år att slutföra, då den borgerliga ledningen i Vallentuna kommun sålt tomten för skolbygget till Vittra för att det där ska byggas en skola, precis som det står i detaljplanen. Men i detaljplanen, som alltså ritades för sisådär 22 år sen, fanns inte Bällstabergsskolan med sina cirka 500 elever som uppfördes för ett par år sen på andra sidan Roslagsbanan. Ungefär 100 meter från vårt bostadsområde. Ungefär 50 meter från där Vittras nya skola ska byggas.

Men nu har högerspöket äntligen åkt dit.

Här ska firas med chokladbollar, Pepsi och Hockey-VM.

Fyra små farbröder ☍

Årets första koncert var med ett band som jag är väldigt kluven till. Kraftwerk gör sina första riktiga turne sedan 1991, vilket var året då de besökte Sverige senast. Cirkus är utsålt i dagarna tre och Åsa och jag har släpat oss dit för att se om gubbarna håller måttet.

Och det är lite bitterljuvt. Sedan jag såg dem 1991 har två bandmedlemmar bytts ut ännu en gång. De verkar inte ens ha bemödat sig med att uppdatera ett av robotarnas huvuden då en av de två nytillkomna medlemmarna sägs vara en ersättare.

Ralf Hutter spelar en del live, sjunger en del och han ser faktiskt ut att ha roligt bitvis. Men då och då slinter han lite grann på sitt keyboard och det låter lite hawaii om det hela. Oinspererat, kanske lite slarvigt.

De fyra har annars ett litet bord var med varsin notebook och jag slås direkt av hur vanliga de framstår som nu, när de för över tio år sedan släpade med sig busslaster med mer eller mindre hemlig utrustning från Dusseldorf.

Hutter svänger lite på häcken och de två andra, som vi inte ens får veta namnen på, rör på sig lite då och då. Florian Schneider kunde lika gärna varit en docka de burit in för han rör sig bannemig inte många millimeter på 2,5 timmar.

Slutbetyget blir godkänt. Det här var ändå roligt men man märker en väldig konrast mellan det gamla materialet från 70- och 80-talet och de få nya alster som spelades ikväll (Expo 2000 och min absoluta hatlåt, Vitamine). Eller som Nils Hansson skriver i DN : “Det är som om de har lagt så mycket krut på att hela tiden uppdatera sina gamla klassiker att de inte har haft någon kraft kvar till att skapa nya.”

Klart är dock att jag och Åsa upplevt något vi kanske aldrig får uppleva igen – en koncert med Kraftwerk

30 – random thoughts, typ ☍

Så var man 30 då. I går kväll samlades närmare 40 pers, tror jag, hemma hos oss för en riktig brakfest. Jag trodde sju liter vin skulle räcka men ack så jag bedrog mig. Janne fick tag i den fyrsträngade gitarren och spelade diverse melodier, Jesús drog till stan med min bror efter midnatt (de skulle på kasinot, var det sista jag hörde) och jag bara hoppas att han kom hem ordentligt.

Vid midnatt noterades det att jag nu minsann var 30 och givetvis satte tröttheten in som en välriktad högersmocka.

Trodde jag skulle få en riktigt lång sovmorgon men jag vaknade strax efter sju och kunde inte sova nu sitter jag här och bloggar, ritar på en webbsajt jag ska öppna snart och funderar på att äta frukost.

Jag vet inte riktigt hur det känns att ha 30-årskris, men jag tror inte jag haft någon ännu.

Min Sparcstation 5 (OpenBSD är inte så farligt) ☍

Jag bestämde mig för att göra någonting med mina Sparcstation 5-maskiner. Jag har två av dem, en 170Mhz och en 110Mhz, och den senare är en maskin du kan köra nästan vad som helst på : Linux, Openstep, Solaris, OpenBSD eller NetBSD… men 170Mhz-modellen är något helt annat – det är bastarden i familjen.

Anledningen att så är fallet är för att denna modell, och endast denna modell, i Sparcstation 5-familjen är bestyckad med en Turbosparc-processor tillverkad av Fujitsu som tuffar på i 170Mhz, vilket kan jämföras med övriga modeller i Sparcstation 5-serien som är utrustad med den klassiska Hypersparc-processorn med klockfrekvenser på 70, 85 och 110Mhz. Turbosparc-processorn är om jag förstått det rätt ett halvt steg mellan Hypersparc och Ultrasparc, där den fått vissa egenskaper från Ultrasparc-processorn men där något gick lite fel, för det är en riktigt underlig processor… och därför är den också riktigt intressant.

Givetvis kan man fråga sig “varför bry sig om så här gammal hårdvara? Skaffa en snabb PC och glöm bort dessa gamla Sparcstation-maskiner!”

Och.. ja: de är gamla, de är inte så snabba, men de är fruktansvärt robusta och verkar aldrig riktigt gå sönder, och de är också snabba nog för att ta hand om en del saker jag behöver få gjorda.

Två andra stora anledningar till att jag fortsätter använda dessa gamla maskiner är att de dels inte genererar lika mycket värme som mina PC-servrar (och värme är ett stort problem på sommaren – jag tycks alltid förlora minst en hårddisk under julihettan oavsett hur många fläktar och kylning jag har installerat i mitt lilla serverrum och det är något jag är innerligt trött på) och jag har också ett stort intresse av att använda gammal hårdvara till att göra nya saker. Vad jag menar med det sistnämnda är att man inte behöver ha den senaste och snabbaste hårdvaran för att köra mjukvaror för små och medelstora internettjänster, och detta är i synnerhet sant för mig som driver ett litet forum och några andra webbsajter med e-post och DNS-tjänster.

Under de år jag hållit på och meckat med såna här saker har jag kommit fram till att det är mjukvaran som kräver kraftfullare hårdvara, oavsett om mjukvarans uppgift faktiskt behöver det. Min nuvarande webbserver, en AMD Ahtlon på 1.1GHz med 512 megabyte internminne och med en last på 0.00 och 0.10 ägnar sig åt att serva statiska html-filer, exekvera några PHP-script och skicka och ta emot lite e-post – inte särskilt krävande uppgifter egentligen.

Eftersom 170Mh-modellen skiljer sig markant när det gäller processorn från de andra modellerna i produktfamiljen är det en rätt komplicerad historia att få tag i operativsystem och mjukvaror som fungerar bra på den. Ett rykte säger att just denna processor är fullpackad med buggar av olika slag, något jag inte vet om det är sant eller inte, men det enda operativsystem som fungerar helt stabilt på den fram tills nu har varit Solaris. Jag trivs inte riktigt med Solaris och därför har jag försökt hitta något annat operativsystem att köra på maskinen. Det är nämligen en hyfsat kompetent arbetsstation detta – 224 megabyte internminne och 36 gigabyte SCSI-hårddisk gör att den faktiskt är riktigt snabb.

Jag hade helst kört Linux på den här maskinen men det finns inga distributioner som fungerar bra på den. När jag startade nerd.nu år 1997 så använde vi den här maskinen att köra den webbsajten (och några andra) på och det fungerade bra, åtminstone ett tag. Vi använde en betaversion av en distribution kallad UltraPenguin men den var aldrig 100% stabil och behövde bootas om efter 2-3 dagar, annars kraschade den. UltraPenguin har dessutom inte uppdaterats sedan 1998 eller något sådant och den enda andra Linuxdistribution jag kunnat hitta för Sparc-baserade maskiner, Aurora Linux, stödjer inte den här Sparcstation 5-modellen.

Så – vad ska man då göra? Tja, jag vände mig till den “andra sidan” – jag vände mig till BSD-världen. OpenBSD närmare bestämt. Jag har alltid varit lite nervös inför de BSD-baserade operativsystemen eftersom det sätt man partitionerade sin hårddisk inte kändes helt logiskt (eller begripligt). Jag lyckades aldrig få NetBSD eller OpenBSD att fungera. Kanske är jag för korkad men i min värld så finns det två sätt att arbeta med hårdiskpartitonering – det ena är sättet som så många som möjligt förstår, och det andra sättet är det som få förstår. OpenBSD tillhör den senare kategorin, men efter att jag använt Darwin och Mac OS X på både server och desktop så kände jag mig mer redo att ta mig an OpenBSD – så länge Pico finns så överlever jag vad som helst!

Jag fick installera hela operativsystemet över FTP (det finns inga ISO-filer att ladda ned utan man får vackert köpa CD-ROM-skivor om man vill ha något att installera från) men det gick bra och min Sparcstation 5 på 170Mhz körde nu ett modernt operativsystem.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Theo de Raath – grundaren/ägaren/diktatorn i OpenBSD-projektet. Han har ett ego vars storlek motsvarar en mindre kontinent och särskilt trevlig är han inte, men med det sagt: OpenBSD 3.3 är ett VÄLDIGT stabilt och välutvecklat operativsystem som gör det möjligt för mig att köra ett modernt operativsystem på min “omöjliga” Sparcstation 5, och det med riktigt fina prestanda. Jag testade att kompilera webbservern Apache (version 2.0.17) och konfigurationssteget tog 10-15 minuter och själva kompileringen var klar på 25-30 minuter.

110MHz-modellen av Sparcstation 5 då? Jodå – den bootar Aurora Linux, Openstep 4.2 och annat utan att bråka över huvud taget men prestandamässigt är den en rejäl bit efter “storebrorsan” med 170MHz-processorn. Vet ärligt talat inte vad jag ska göra med den maskinen…

Att tvinga företag att ge sina kunder vad de vill ha ☍

Detta är ganska intressant – här har vi två bra exempel som fick mig att reagera ganska starkt helt nyligen Det första exemplet är där Hewlett-Packard släpper en riktigt trevlig flatbädds-scanner vid namn 4200c, som ansluts via USB. Det enda problemet är att scannern endast levereras med drivrutiner för Windows 98 och inte för Windows 2000 eftersom detta operativsystem, enligt HP, är “en uppgradering av Windows NT och Windows NT stödjer inte USB!”. Duh! Den goda nyheten här är att HP faktiskt ändrade sig efter att tusentals förbannade kunder som mig mailade dem och klagade och nu arbetar företaget på en drivrutin… vilken släpps vilket år som helst nu.

Den andra boven i dramat är Logitech – tillverkare av fräcka möss och tangentbord och även, under några år, tillverkare av en webbkamera vd namn Quickcam som sålde stort under den tid då alla och deras trädgårdsmästare skulle ha en webbkamera. Innan Logitech köpte Quickcam så var företaget väldigt generösa med att lämna ut specifikationer på hur webbkamerorna fungerar så användare av exempelvis Linux kunde utveckla drivrutiner för kameran. Användarna glada – alla är glada. När Logitech köpte upp Quickcam vreds informationskranen åt direkt och har man ett annat operativsystem än Windows 95/98/NT/2000 eller Mac os så stöds inte kameran.

Jag äger en Quickcam VC och trodde, givetvis, att den skulle fungera med Linux. Det är ju en Quickcam! Quickcam VC är givetvis den modell som stöds av minst antal operativsystem av alla modellerna i Quickcam-serien, BeOS och Windows 2000 inkluderat. Jag missade givetvis att kolla upp detta innan jag köpte kamran och nu sitter jag med ännu en webbkamera jag inte kan använda men jag blev sedan glad över att upptäck att det finns ett projekt som försöker köra en reverse-engineering på Quickcam VC för att utveckla en drivrutin för Linux. Jag håller tummarna för att det går vägen.