Mitt 2022 ☍
Min gode vän Christian inspirerade mig till att göra en lista över mina mål för detta år, 2022.
Hälsa
De senaste veckorna har jag trappat ner på läsk, inga snacks på veckodagar, och så vidare. Det är ett par små steg, och ingår i det första mål jag har med år 2022: min hälsa.
Jag har astma, chrohns sjukdom, väger på tok för mycket och jag har ledsnat på “höhö – nu har kläderna visst krympt igen”-skämten och skor som tycks pulvriseras under mina fötter på ett halvår. Jag blir inte yngre heller – om mindre än en månad fyller jag 48 år.
Kort sagt, det skall gås ner i vikt och konditionen ska bli bättre. Därfär har jag tecknat medlemsskap på gymmet här i Vallentuna och innan jag börjar pumpa skrot och kalla mig “J-Arnold” så ska jag först gå på ryggrehab så länge det krävs för att ryggen ska orka med övrig träning.
Detta ska varvas med promenader och cykelturer på min fina cykel som mest verkar bo på balkongen. 120 kilo ska bli 100 innan sommaren är slut.
Laga bättre mat
När man har barn så kan repertoaren över vilka maträtter man slänger ihop bli ganska begränsad. Det blir pasta, köttbullar, pommes frites, köttfärssås, korv stroganoff, Foodora-pizza varje fredag, och så vidare. Så länge barnen äter och är friska är jag nöjd, men de veckor de inte är hos mig är ett andra mål att jag definitivt ska laga och äta mer varierad mat framgent.
2022 – nu kör vi.
BMÅ 289: En laptop för att jag vill ha en laptop ☍
Nyårsavsnittet av vår lilla podd blev ett av de längsta vi någonsin spelat in. Vill du höra våra tankar om året som gått med särskilt fokus på teknikprylar så rekommenderas detta avsnitt.
Ett litet tangentbord ☍
Mitt liv med min lilla Macbook blev inte så långvarigt. Min äldsta dotter börjar studera på universitetet efter nyår så datorn blev den perfekta julklappen för henne då hennes gamla, men trevliga, Dell Latitude E-7440 sjöng på sista versen. Givetvis ska ju pappas flicka ha en Mac, och så vidare.
Hur som haver, detta lämnade mig med ett litet huvudbry. Behöver jag egentligen ha en laptop? Om så är fallet, måste det vara en Mac? På A svarar vi “ja, fast inte så ofta” och på B svarar vi “egentligen inte men det vore trevligt”.
Försök att få min mor att ta min 27-tums iMac i utbyte mot min gamla 2015-års Macbook Pro föll platt som en pannkaka mot marken – hon gillar sin laptop alldeles för mycket. Att köpa en ny Macbook Air med M1-processorn är inte helt uteslutet men det vore trevligt att inte behöva spendera 10-12000 kronor på en liten bärbar dator som jag inte använder så ofta.
Efter lite mer funderande och diskussioner med mina vänner Christian och Fredrik dök tanken upp att jag skulle testa något helt annat. Jag har ju redan en iPad, den åttonde generationen som lanserades i september år 2020 med 32GB lagring och wi-fi. Varför inte ett tangentbord till den nu när iPad även har stöd för touchpad?
Nästa steg var att börja leta efter ett tangentbord. Apples egna “Smart Keyboard” kostar 1795 kronor och är inte direkt gjort för att ha iPad och tangentbord i knät. Ett annat alternativ som dök upp är ett tangentbord kallat Brydge 10.2 MAX+ från företaget Brydge. Det kostade mig 1399 kronor att köpa i Sverige men det har ett antal skillnader från Apples motsvarighet som gjorde att valet föll på detta och inte Apples Smart Keyboard.
För det första så var det billigare. 1400 kronor är inte lite pengar för en sån här produkt, men det var också min absoluta smärtgräns för detta inköp. För det andra är detta en stadig lösning i hårdplast som inte bara gör att jag kan ha iPad + tangentbord i knät utan som faktiskt skyddar båda-två. För det tredje förvandlar det min iPad till en Macbook (typ) och för det fjärde så var det betydligt billigare än att köpa en Macbook Air.
Punkt tre kanske behöver utvecklas en aning, men först några ord om installationsprocessen. I förpackningen finns det exakt tre saker: skalet med det inbyggda tangentbordet, en laddkabel (USB-C till USB-A) och en liten handbok.
Batteriet kommer sannolikt vara dödare än disco när du packar upp tangentbordet så jag laddade det med den medföljande kabeln från ett uttag i min skärm. Det tog en stund, och det hade sannolikt gått betydligt snabbare om jag kopplat in kabeln till en ordentlig laddare istället men kabelns längd, drygt 10 centimeter, kändes lite för kort för det.
Hur som haver, när tangentbordet väl startar så är det bara att para ihop det med din iPad och vips så börjar det fungera. Det första man uppmanas göra i handboken är att ladda ner en programvara kallad Brydge Connect vars enda uppgift tycks vara att uppgradera firmware i tangentbordet. Denna process är ganska enkel förutom ett par punkter där den första är att uppgraderingen vägrade starta förrän batteriet var laddat ordentligt, även om tangentbordet var anslutet till en strömkälla via laddkabeln. Batteritiden för tangentbordet uppges till “upp till sex månader”. Hur det blir med den saken får jag väl återkomma till men om det räcker en månad på en laddning så är jag nöjd.
När uppgraderingen är slutförd måste man först gå in i bluetooth-inställningarna och radera kopplingen till tangentbordet, sedan slå av adaptiv navigering (vilket ger “muspekaren” i iPadOS), sedan starta om iPad:en och sedan para ihop den med tangentbordet igen. En aning meckigt om jag får säga det själv men när det väl är gjort och man sitter där i fotöljen och börjar bekanta sig med sin nya “iPadBook” så tar det inte många minuter förrän man glömmer bort att man sitter med en iPad och ett tangentbord. Visst, det är en liten transparent cirkel och inte en muspekare, och alla appar startas i fullskärmsläge men en knapp uppe i vänstra hörnet på tangentbordet tar mig snabbt tillbaka till huvudskärmen. CMD-TAB visar öppna applikationer precis som i macOS och fan ta mig om det inte bara fungerar. Alltså, verkligen fungerar riktigt, riktigt bra. Tangentbordet är riktigt skönt att skriva på, touchpaden klarar multitouch och ska man ha ett enda klagomål på tangentbordet så är det att entertangenten är i amerikansk storlek och inte vad vi är van vid i Sverige där den är betydligt högre och större. Detta går dock att vänja sig vid förvånansvärt snabbt.
Hur är den då att arbeta med? Jag behöver egentligen en bärbar dator för ett fåtal saker. Det första är att kunna ansluta till mina servrar om jag är ute och reser och något går sönder. För detta använder jag OpenVPN och det fungerar bra i iPadOS. Det andra jag behöver är att kunna använda en terminal via SSH för att kunna arbeta med de servrar jag nu kommer åt via OpenVPN och där har jag sedan många år använt Prompt.
Det tredje är att skriva saker till denna blogg. Även om jag har alla filer som rör denna blogg och andra sajter jag publicerar i min iCloud Drive så kräver Jekyll att jag bygger sajten med ett antal kommandon som körs i Shell på min Mac, och det går ju givetvis inte på en iPad. Där går jag således bet men jag tittar på att sätta upp ett automatiserat byggsystem med Git eller liknande där jag kan synka upp filerna från vilken enhet som helst och finns det en ny bloggpost eller någon annan förändring så byggs sajten om automatiskt på servern istället för att göra det lokalt.
Men det är en annan historia som får hanteras nästa år.
Känner jag ett behov av att köpa en Macbook Air? Nej, det gör jag verkligen inte. Brydge 10.2 MAX+ är en kanonprodukt som jag rekommenderar varmt. Det är inte bara ett tangentbord med en trackpad, det förvandlar din iPad till något riktigt, riktigt användbart.
Särskild postadress ☍
Under hösten har det i min brevlåda landat brev från Tingsrätten,
Kronofogden, diverse andra inkassobolag och Försäkringskassan. Inte den typ av brev man vill ha i brevlådan (möjligen förutom de från Försäkringskassan då…).
Alla dessa brev och dess avsändare två gemensamt: De hämtar mottagaradressen från folkbokföringen och de är inte adresserade till mig utan till en person som bott som inneboende på min adress när lägenheten ägdes av de tidigare ägarna.
Jag kontaktade de tidigare ägarna och wtf:ade på ett trevligt sätt och de tyckte att jag själv kunde kontakta Tingsrätten, Skatteverket, och så vidare och se till att adressen ändrades. Jag svarade att det knappast var mitt jobb och att de borde kontakta personen de haft som inneboende.
Det har de uppenbarligen inte gjort för idag kom ett brev till från Tingsrätten. När breven började ramla in i höstas kontrollerade jag att personen som breven är adresserade inte är folkbokförd på min adress, vilket han inte är utan han är istället skriven på en adress i Södertälje. Jag tänkte därför i min enfald att myndighetssverige borde förstå att ett brev som kommer i retur med texten “FEL ADRESS” skriven med stora bokstäver på kuvertet borde resultera i att någon kontrollerade var mottagaren egentligen bor. Så tycks det inte gå till, vilket jag idag fick reda på varför.
Allt utgår nämligen från Skatteverket. Det fick jag reda på när jag ringde Kronofogden för att uppmärksamma dem på att de skickade sina brev till fel adress.
Jag kröp således till korset (lämpligt så här i juletid kanske) och ringde just Skatteverket. Efter en förvånansvärt kort väntetid på 14 minuter fick jag prata med en trevlig person som efter att han tog mitt personnummer och hört vad jag undrade över frågade om det gällde mottagaren av breven som landat i min brevlåda. Jag bekräftade att så var fallet och mannen på Skatteverket förklarade att även om mottagaren av breven inte är folkbokförd på min adress så är samma adress inlagd som en särskild postadress vilket är “en särskild postadress som är ett komplement till en folkbokföringsadress” om man ska bo på en annan adress i minst sex månader.
Han lär inte ha bott här på ett år, minst, och har således inte brytt sig om att ändra detta. Men nu har Skatteverket registrerat det som ett ärende och snart kommer han alltså få alla dessa trevliga kuvert skickade till sig istället för att de landar här.
Jag hoppas han uppskattar gesten.
Friteringsrobot ☍
Det finns givetvis gränser för hur lat man kan bli. Jag är visserligen ganska road av att laga mat, men det finns gränser för vad jag kan prestera med en stekpanna, gryta eller ugn. Riktigt goda kycklinglår, krispig pommes frites, krispiga grönsaker… eller varför inte fritera en banan och äta med vaniljglass? Vitlöksbröd?
Möjligheterna äro många. Och jag är inte på något sätt en särskilt bra kock ens i mitt eget kök så när den svarta fredagen dök upp slog jag till – likt en polis får man aldrig tveka att slå till, som bekant.
Men vad är då en “airfryer” egentligen? Det är i grund och botten en liten varmluftsugn. Det är inte svårare än så. Vissa modeller häller man i en deciliter matolja i och sen det man vill fritera, andra kör man det hela “torrt”. Denna modell, en Xiaomi Mi Smart Air Fryer, använder varmluftscirkulation för att fritera maten.
Hur som helst, eftersom detta är en produkt från Xiaomi så är det en produkt från Kina varför man kan räkna med att den dammsuger hela ditt nätverk efter all information den kan hitta och skickar hem det till sin favoritdiktatur varför de vanliga förbehållen gäller: placera enheten i ett wifi-nät i ett eget VLAN som inte har åtkomst till ditt lokala, vanliga, nätverk där säkra enheter som exempelvis pratar Homekit körs.
‘Wifi?’, säger du? ‘I en ugn?’
Jodå. Den pratar wifi. Detta är ju en “smart” friteringsrobot, och efter att den anslutits till Internet så meddelar den glatt att den vill ladda hem ny firmware. Allt detta sker, givetvis, via Xiaomi-applikationen som jag redan tvingas köra för att min luftrenare, också från Xiaomi, ska fungera (jag kommer blogga om den senare, liksom om Xiaomi Mi Box S 4K som jag köpte till min ömma moder[^3] i julklapp. Det finns mycket att säga om båda, i synnerhet den senare…). Hur som helst, en firmware senare är jag redo att börja utforska denna hushållsapparat.
Man kan givetvis ställa sig frågan varför jag inte köpte en modell från exempelvis Philips? Jag har tittat på deras Airfryers och har tillsammans med min gode vän Christian funderat länge på att köpa en, men den modell jag ville ha där kostade mer än det dubbla mot vad denna kostade under svarta fredagen: Visst, en Philips HD9270 Essential Airfryer XL kostar det dubbla men rymmer också 6,2 liter, vilket kan jämföras med Xiaomi Mi Smart Air Fryer som rymmer 3,5 liter, vilket enligt Xiaomi ska räcka till mat för fem personer.
Åter till min nya kinesiska bekantskap. En sak jag irriterade mig på när jag packade upp denna friteringsrobot är att det inte medföljde en kokbok. Det visar sig snart att recepten finns i applikationen och enheter, mått och annat är anpassat för svenska/europeiska med gram, deciliter och så vidare. Det är därför ganska smart och enkelt att gå in i appen och välja vad man ska laga, se till att råvarorna finns i Airfryern och sen bara klicka på start. Måste man exempelvis vända på vad man tillagar efter halva tiden kommer applikationen säga till dig om det. Riktigt smidigt faktiskt.
Att sköta allt genom appen är tillfredsställande på fler sätt. Jämför Xiaomis modell (till höger, ovan) med Philips. Xiaomi är stilren (den kommer säkert inte vara vit i all framtid…) och snygg medan Philips gränssnitt är en mindre ocean av knappar. Det är säkert inte överdrivet komplicerat att använda Philips airfryers men det ser lite gammalmodigt ut. Philips modeller har dock andra fördelar: man kan använda olja i den om man så vill, och man kan ställa in tråget man tillagat maten med i diskmaskinen. Xiaomis tråg klarar även det diskmaskin även om jag inte på något sätt är lat.[^4] Olja verkar man däremot få klara sig utan, men jag tänker experimentera med att pensla exempelvis kycklinglår med matolja innan de tillagas.
Jag har endast börjat leka med denna maskin, min “friteringsrobot”, och än så länge får jag säga att den faktiskt fungerar bra när jag testar att köra lite pommes frites i den. Under vintern ska den givetvis sättas på hårdare prov så en andra rapport följer då. Det enda jag irriterar mig på än så länge är att den inte visar en klocka i displayen…
