Apple böjer sig för Kina. Igen. ☍
Apple har dragit tillbaka mer än 47.000 appar från den kinesiska appbutiken under den senaste månaden, i linje med policyförändringar. Apple ska nu eliminera ett kryphål som har tillåtit spel att säljas på plattformen även innan ett godkännande erhållits från kinesiska tillsynsmyndigheter.
Det hade varit hedervärt av Apple att dra sig ur Kina helt och hållet. Bevisligen håller inte deras tes om att de kan göra saker bättre och påverka i rätt riktning genom att finnas i Kina.
Världens hemligaste iPod ☍
Tidbits har en ruskigt intressant och läsvärd historia om hur Apple hjälpte amerikanska myndigheter att bygga en speciell iPod som skulle användas för avlyssning:
It was a gray day in late 2005. I was sitting at my desk, writing code for the next year’s iPod. Without knocking, the director of iPod Software—my boss’s boss—abruptly entered and closed the door behind him. He cut to the chase. “I have a special assignment for you. Your boss doesn’t know about it. You’ll help two engineers from the US Department of Energy build a special iPod. Report only to me.”
The next day, the receptionist called to tell me that two men were waiting in the lobby. I went downstairs to meet Paul and Matthew, the engineers who would actually build this custom iPod. I’d love to say they wore dark glasses and trench coats and were glancing in window reflections to make sure they hadn’t been tailed, but they were perfectly normal thirty-something engineers. I signed them in, and we went to a conference room to talk.
They didn’t actually work for the Department of Energy; they worked for a division of Bechtel, a large US defense contractor to the Department of Energy. They wanted to add some custom hardware to an iPod and record data from this custom hardware to the iPod’s disk in a way that couldn’t be easily detected. But it still had to look and work like a normal iPod.
They’d do all the work. My job was to provide any help they needed from Apple.
I learned that an official at the Department of Energy had contacted Apple’s senior vice president of Hardware, requesting the company’s help in making custom modified iPods. The senior VP passed the request down to the vice president of the iPod Division, who delegated it to the director of iPod Software, who came to see me. My boss was told I was working on a special project and not to ask questions.
Man kan ju undra hur många fler såna här projekt som Apple varit inblandade i genom åren.
Apple böjer sig ånyo för Kina ☍
SVT:
Zara Larssons musik har plockats bort från Apple Musics streamingtjänst i Kina. Detta efter att Larsson talat ut om sitt kritiserade reklamsamarbete med den kinesiska mobiljätten Huawei.
Detta är tragiskt och ganska underhållande på flera sätt, dels att Larsson lät sig köpas av Huawei utan att kolla upp företaget och vad de faktiskt står för. Sedan är det minst sagt tragiskt att Apple för jag vet inte vilken gång i ordningen böjer rygg för den kinesiska kommunistdiktaturen, allt för att tjäna mer pengar. Och en smula underhållande av den enkla anledningen att kineserna själva tog till brösttoner häromdagen när regeringen Trump förbjöd TikTok i USA:
Det här bryter mot alla marknadsekonomins principer och Världshandelsorganisationens regler om öppenhet, transparens och icke-diskriminering.
Att Kina är på väg att bli den supermakt som har som mål att hålla i en världsomspännande taktpinne är ingen underdrift.
Så får du NFS att fungera med AmiTCP ☍
Det här med nätverk på en gammal Amiga kan ibland vara utmanande. I min Amiga 2000 hade jag tidigare ett fint X-Surf-100 nätverkskort men det sålde jag för att jag inte riktigt kunde motivera att ha ett nätverkskort för nästan 1500 kronor i datorn, i synnerhet inte när jag också äger ett långsammare men fungerande alternativ i form av en PlipBox.
PlipBox är, för de som inte vet det, en Arduino-baserad enhet som ansluts till Amigans parallellport (där man anslöt skrivare en gång i tiden, kids…) som har ett ethernetuttag. Det går givetvis inte lika snabbt som ett riktigt nätverkskort men när man håller på med gamla datorer så har man inte överdrivet bråttom ändå.
Hur som helst, många som inte vill spendera dyra pengar på fina TCP/IP-paket för Amigan kör istället AmiTCP version 3.02 beta. Den heter beta men fungerar faktiskt bra (version 4 är bättre och snabbare men den kostar/kostade pengar – om man kan köpa en licens idag låter jag vara osagt). Jag förutsätter att du redan installerat denna version av AmiTCP och fått den att fungera med ditt nätverkskort.
Det man inte sällan vill göra är att montera nätverksenheter via NFS från en Amiga till exempelvis en NAS eller Linux/BSD-baserad dator. Det görs med ett kommando kallat ch_nfsmount som följer med AmiTCP. Problemet är bara att om man ska kopiera ner stora filer från en NAS till en Amiga så kan man ibland få ett felmeddelande som lyder något i stil med “RPC Timeout” och sen slutar den fil man vill kopiera till eller från sin Amiga att överföras. Det finns dock en lösning på detta som inte varit helt enkel att rota fram då dokumentationen för ch_nfsmount som följer med AmiTCP 3.02b är minst sagt bristfällig.
I filen AmiTCP:db/ch_nfstab kan man lägga in en rad med monteringsinstruktioner och de parametrar man kan ange. Min ser ut så här:
~~ 10.0.1.249:/volume1/install install: UMASK 0755 SLOW_MEDIUM MAX_READSIZE 64 MAX_WRITESIZE 64 RPC_TIMEOUT 60~~
Dessa parametrar talar om för ch_nfsmount att vi vill montera /volume1/install på servern 10.0.1.249 till volymnamnet install: på Amigan. Vidare kör vi över ett långsamt medium (PlipBox), att den max ska läsa och skriva 64 bytes åt gången (detta är 8192 bytes som standard men det fungerar alltså bra med 64 för mig) och att RPC ska vänta 60 sekunder innan den börjar gnälla.
För att använda denna fil och dess parametrar kör man sedan bara ch_nfsmount install: från shell. Se till att du har en stack på 75000 eller liknande (mer eller mindre kan krävas – jag vräker på för att jag inte vet bättre).
Med detta kan jag kopiera ner stora ADF-filer och liknande från min NAS till min Amiga 2000 (AmigaOS 3.1, Kickstart 3.1, 68030 på 50MHz med 64MB RAM) via en PlipBox.
1986 – 2020: Datormagazin går i graven ☍
Rubriken ljuger en aning. Datormagazin har levt i två olika omgångar, först från 1986 till 1995, och därefter från år 2000 till nu, i mitten på år 2020. Själv var jag en flitig läsare av den första omgången Datormagazin, Commodore 64- och senare Amigaanvändare som jag var. När nästa omgång hade haft premiär så kom jag i kontakt med dåvarande chefredaktören Lasse Zernell om att frilansa lite och tämligen omgående blev jag istället anställd som testredaktör på tidningen.
Datormagazins andra generation kom till världen efter att Medströms Dataförlag, som förlaget hette under några år, hade en tidning som hette PC Plus, en tidning som i stort sett enbart skrev om mjukvaror och utveckling och även inkluderade en CD-ROM-skiva med varje nummer. Förlagets ledning hade varit på köphumör och slukade helt sonika upp ett annat litet tidningsförlag nere i Växjö kallat Boss Media. Med den affären fick de ett antal tidningar, bland annat en tidning som hette PC Extra som mestadels skrev om hårdvara. Till en början behölls de anställda nere i Växjö och de två tidningarna samexisterade men snart insåg förlaget att det inte gick att driva två tidningar, och i synnerhet inte PC Extra som hade en ganska stor redaktion med fast anställd personal nere i Växjö, varför de bestämde sig för att slå ihop båda tidningarna. Vad skulle då den nya skapelsen heta?
Jag minns att jag efter ett par år på förlaget frågade Michael Journath, som då var förlagsredaktör på Medströms Dataförlag, om hur det där gick till och han berättade att förlaget ägde ju fortfarande namnet Datormagazin och det var väl ett bra namn, så varför inte? Det var lite så det var på den tiden – man testade vilt och en del gick hem, annat gjorde det kanske inte.
Datormagazin blev det. Igen. Under en övergångsperiod fortsatte delar av Växjögänget att arbeta från Växjö men kostnader i kombination med att ha 1/3 av redaktionen, inklusive chefredaktör Lasse (som innan bland annat arbetat med layout på “gamla” Datormagazin) i Stockholm, och 2/3 av redaktionen, inklusive en “administrativ chefredaktör” nere i Växjö, blev lite löjligt till slut. De anställda i Växjö fick erbjudande om att flytta upp till Stockholm och en knapp handfull anställda hängde med, bland andra Thomas “Minken” Forsberg som blev CD-ROM-redaktör och även skrev en hel del om Linux. Vad som hände med tidningens testredaktör låter jag dock vara osagt – jag hörde både det ena och det tredje när jag hade börjat (mer om det nedan) men med tanke på att det var andrahandsuppgifter plus att det var nästan 20 år sen jag hörde dem så låter jag det vara osagt.
Klart var iallafall att på något sätt kom jag i kontakt med Lasse Zernell som då var chefredaktör på Datormagazin. Jag började frilansa, eller så var åtminstone tanken, men när Lasse fick klart för sig att jag hade en bakgrund på IDG som testredaktör på Nätverk & Kommunikation och även chefredaktör för sveriges första Linuxtidning, Linuxworld, så övergick snart samtalet till att jag skulle bli testredaktör istället. Jag började i november 2001 och mitt första nummer som anställd blev nummer 2/2002, som kom ut i januari (vi gav ut nummer ett för det nya året i slutet på föregående år av någon anledning).
Med det nya gänget på plats så var det Lasse som chefredaktör, Peter som redaktionschef, Linda som layoutare, Thomas som CD-ROM-redaktör och jag som testredaktör. Nyheterna och en hel del andra artiklar skrevs av frilansare och genom att vi var en ganska slimmad redaktion så kunde vi hålla de fasta konstnaderna riktigt låga och samtidigt köpa in intressanta artiklar från en rad kunniga och spännande skribenter. Anders, som senare blev chefredaktör och ägare av Datormagazin, arbetade som testredaktör på tidningen PC Hemma då. Vi satt i praktiken bredvid varandra och Anders och jag delade testlabb vilket var roligt, i synnerhet när vi insåg att vi ju hade varsin riktigt kraftfull testdator där inne som man ju kunde spela nätverksspel mot varandra på… produktiviteten sjönk väl en aning under en period…
I det tredje numret för året (mitt andra) lyckades jag få med en större artikel om Apples nya operativsystem: Mac OS X. Jag var en inbiten Mac-nörd på den tiden och tyckte det var lite roligt att blanda upp Windows- och Linux-artiklarna med andra saker. Det ledde till att jag senare skrev material om AmigaOS, BeOS, Mac OS X och andra mer eller mindre udda operativsystem. När Amigamässan AmiGBG bjöd ner mig första gången så åkte jag ner och tog bilder och skrev om eventet. Året efter bjöd de ner mig igen och det var i samband med att något inom min familj skulle hända (jag tror det kan ha varit min dåvarande hustrus födelsedag) så jag fick ta tåget ner, spendera några timmar i Göteborg och sedan ta tåget hem. Jag hade nämnt i förbigående att det var på nåder att jag fick åka ner för hustrun varvid arrangörerna av AmiGBG hade köpt en större blombukett till min dåvarande hustru med ett kort där de tackade för lånet av mig.
Att jobba på Datormagazin under de här åren var för det mesta oerhört roligt. Det tjafsades om allt från parkeringsplatser (en av redaktionsmedlemmarna hävdade bestämt att en viss parkeringsplats var hans eftersom han tillhörde vad han ansåg vara det övre skiktet på förlaget medan resten av förlaget förgäves försökte förklara att det inte var hans parkeringsplats när han för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen skällde ut någon som hade ställt sig på den platsen) till hur omslagen skulle se ut. Just omslagen på Datormagazin var alltid en spännande historia – var det en 3D-renderad figur på omslaget så var det chefredaktör Lasse som suttit och renderat den själv i något 3D-program han använde. Vi övriga på redaktionen försökte hävda att omslagen såg ut som skit och att vi skulle försöka göra nåt snyggare men Datormagazin sålde som smör oavsett vad vi satte på omslaget så man kan väl säga att Lasse fick rätt ändå.
Tidningens layout var de flesta på redaktionen överens om att den behövde piggas upp ordentligt, Lasse hade en ide och våra layoutare Linda och Andreas, den senare delade vi med tidningen SuperPlay (Linda och Andreas är sedan många år gifta, för övrigt) hade en annan ide. Diskussionerna var inte särskilt tystlåtna runt denna fråga, om man uttrycker det milt, varvid Lasse bestämde att vi skulle skicka ett kommande nummer, där halva upplagan var med ett omslag och en layout och andra halvan var med ett annat omslag och en annan layout, till tryckeriet. Vi var vad jag minns alla överrens om att det där var en bra ide (Lasse var full av sådana, faktiskt) eftersom det skulle visa vilken layout som skulle sälja bäst. Problemet var bara att ingen vann – de sålda i princip lika många lösnummer. Tidningen fick iallafall en uppryckning på layoutfronten till slut och med mindre modifieringar har logotypen och layouten i tidningen sett likadan ut sedan cirka 2004-2005 fram tills nu när den gått i graven till slut.
Eftersom vi delade fotostudio med tidningen Okej så var det inte helt ovanligt att man kunde kliva in i hissen ner till källaren (fotostudion, som såg ut som en knarkarkvart då åtminstone delar av redaktionen på Okej i princip bodde där och dessutom använde den för att mecka med sina motorcyklar, låg granne med parkeringsgaraget) och upptäcka att man stod bredvid någon av dåtidens kändisar som man då inte hade hört talas om (Britney Spears var en av dem).
Det fanns minnesvärda interaktioner med olika leverantörer också. Vid ett tillfälle hade vi en insändare i Datormagazin som klagade på alla inbladade annonsblad som följde med tidningen varje månad. Chefredaktör Lasse blinkade inte för en sekund utan svarade att man ju bara kunde hålla tidningen i framsidan och baksidan över en papperskorg så ramlade alla reklambladen ut. Reaktionen från annonsörerna var inte överdrivet positiv. En annan gång hade jag ett möte med den dåvarande svenska PR-chefen på Lexmark, som hade kommit till redaktionen för att prata nya skrivare med mig. Jag tog upp det faktum att Lexmarks bläckpatroner, som var det som skrivartillverkare överlag tjänade grova pengar på, var så dyra att det var billigare att kasta sin gamla skrivare och bara köpa en ny eftersom det i princip var lika billigt, en ide som jag tror att Lasse hade framfört på ledarplats i tidningen också (jag kan minnas fel dock). Lexmark var inte glada över detta och levererade ett försök till uppsträckning och relationen mellan Datormagazin och Lexmark var en aning frostig under något år eller så.
För den som tror att det här med pressresa är något glamouröst (man tycker gärna det i början) så kan jag meddela att det inte är det. Man kliver på ett flygplan på Arlanda, flyger ner till någon stad i Europa, kliver in i en taxi och tillbringar sedan resten av dagen i ett konferensrum på ett hotell. I många fall fick man inte ens lämna flygplatsen utan det hela arrangerades på ett hotell som låg bredvid. Hade man tur var det middag på kvällen med PR-folket från bolaget som flugit ner dig och då fick man också chansen att se något av staden man besökte. Morgonen efteråt var det antingen fler möten eller så var det tidig uppstigning, frukost på hotellet och sen ut till flygplatsen igen för hemresa. Repetera detta 150-200 gånger så inser du att det blir ganska tråkigt till slut och det blir lite smålöjigt när man passerar passkontrollen på Heathrow så många gånger på ett par månader så man känner igen de som arbetar där.
Senare, när jag inte längre ville resa på olika lanseringar (jag snittade 14-15 resdagar i månaden under mitt år som chefredaktör för Nätmagazin), försökte Lexmark (i ett försök att tina upp relationerna en aning) bjuda ner mig till Cannes för en produktlansering. Detta var precis när filmfestivalen gick av stapeln och när jag tackade nej så blev de en aning desperata. Vid den här tidpunkten sålde Datormagazin 40000-50000 exemplar i månaden om man slog ihop lösnummerförsäljning och prenumerantstocken så tidningen var en kraft att räkna med. Lexmark kontrade med att jag skulle få åka Limousine från flygplatsen och “gå på röda mattan vid lyxhotellet”. Jag tackade nej ändå – bara tanken på att sitta i ett konferensrum en hel dag och glo på skrivare var något som inte direkt lockade.
En annan skrivarpresentation hölls av HP i Antwerpen (tror jag) där de stolt presenterade en skrivare som kunde kommunicera över Bluetooth. Någon journalist i församlingen insåg att hans mobiltelefon hade Bluetooth och när det ena obcena meddelandet efter det andra började spottas ut på papper från skrivaren stängde HP-folket raskt av den.
En av de mer minnesvärda “mutresorna” var med datorföretaget Acer. Varje år arrangerade de en fem dagar lång resa till någon exotisk plats i södra europa eller, som det föll sig detta år, Afrika. Acer:s dåvarande svenska VD, Carl, förklarade för mig att journalisterna från Italien, Spanien, Frankrike med flera vägrade åka på resorna om de inte var ruskigt påkostade. Så jag och en av våra säljare, Magnus, flögs ner tillsammans med Carl till Marocko. Efter en chockerande mellanlandning i Casablanca, där flygplatsens landningsbana tog slut ganska tvärt till förmån för ett bostadsområde, landade vi i Marrakesh.
Under flygningen dit fick vi alla fylla i kort som berättade vilka vi var, vilket passnummer vi hade och vad syftet med resan till Marocko var. Vi blev tillsagda att INTE fylla i att vi var journalister, vilket en av de engelska journalisterna givetvis gjorde ändå varvid han efter landning drogs iväg i ett rum för ett “samtal” med några militärer.
Marocko var då, och är nu, ett kungadöme och i praktiken en diktatur och vi möttes på flygplatsen av tungt beväpnade militärer. Vid något tillfälle nämndes det stolt från en guide att om man kapade ner ett träd så åkte man i fängelse och landet hade inga handikappade eller på annat sätt sjuka över huvudtaget. I praktiken var detta på grund av att dessa inte existerade i någon statistik och därför “fanns de inte”, vilket de givetvis gjorde. En handikappad tiggare närmade sig gruppen vi reste med och fördes snabbt bort. Själva presskonferensen varade inte ens två timmar, resterande tiden under den tre dagar långa resan tillbringades antingen på ett flygplan eller på lyxhotellets anläggning där vi låg vid en av de många poolerna och drack Gin & Tonic och solade.
En kväll meddelades det att vi skulle ut och äta middag och hela skaran journalister fördes ombord på några bussar som körde oss förbi Rabat och ut i öknen. För den som inte varit i Afrika kan jag meddela att så nära ekvatorn blir det mörkt väldigt snabbt när solen går ner och några lampor fanns inte längs vägarna så bussarna körde på en asfalterad väg rakt ut i mörkret i vad som kändes som en evighet. Efter ett tag såg vi något som brann vid vägen, det visade sig vara en man med en fackla som visade oss att här skulle vi svänga in, och det gjorde vi. Vi körde rakt ut i öknen och man efter man med en varsin fackla visade vägen tills vi kom fram till ett uppbyggt beduinläger mitt ute i öknen där vi bjöds på helstekt lamm, massor av goda viner, musik, akrobatuppvisningar och allt möjligt. Det var nästan absurt hur coolt och annorlunda det var och detta, jämte mina resor till Apple och Microsoft, var nog den bästa pressresan jag var med om under mina år på Datormagazin.
När jag var nere och rotade i ett av rummen som låg i anknytning till fotostudion så hittade jag gamla Datormagazins hela mjukvaruarkiv med alla recensionsexemplar tidningen hade fått skickat till sig. I princip varenda nyttoprogramvara, och ett fåtal spel, stod uppradade på hyllorna. Allt skulle slängas, meddelades det från ledningshåll då vi var i färd med att flytta till nya lokaler (på Gävlegatan, eller “Jävlargatan” som det snart döptes om till då det var få som ville flytta dit), men jag tog det jag ville ha till min privata samling och ringde sedan till datorföreningen SUGA som fick komma och hämta resten. De fyllde upp den stackars bilen till bredden med programkartonger och stora delar av den “looten” finns kvar i deras lokal än idag.
2002 var på något sätt det roligaste året. Tekniken utvecklades enormt snabbt, annonssäljarna bokade annonser i en takt som var osannolikt bra och Datormagazin låg och snittade på 140-160 sidor per nummer. Julnumret 2002 landade på 200 sidor och ihopslaget med alla annonsbilagor våra säljare hade sålt in fick vi klagomål från Posten om att tidningen var för tung och vi fick betala extra för frakten. Faktum var att säljarna hade gjort så bra ifrån sig så de hade inte bara nått sina säljmål utan överträffade dem också så till den milda grad så dåvarande VD Björn, en gammal IDG:are, tog med sig hela säljgänget och drog ner på en resa till Sydafrika som belöning. När de återvände till Sverige fick Björn sparken av de norska ägarna som inte alls uppskattade tilltaget – vi fick reda på det vid årets första månadsmöte med hela personalen där vi hade börjat fundera på var Björn tagit vägen. Istället dök en en tillfällig VD från Norge upp till mötet (Jens P. Stenseth, som hade varit VD när PC Extra och PC Plus slogs ihop) och senare blev Magnus, en annan gammal IDG:are VD och han var lika trevlig som Björn och fick senare också sparken på ganska lösa grunder om jag inte minns helt fel.
Efter att jag blev chefredaktör för en annan tidning, Nätmagazin, i övergången mellan 2002 och 2003 (precis lagom till att annonsmarknaden tvärdog) så passade jag på att bli pappa för andra gången och när Nätmagazin lades ner (eller “fusionerades” med Datormagazin) så hade jag i praktiken inget jobb. Mitt jobb på Datormagazin hade övertagits av en god vän som jag hjälpte till att rekrytera men han valde att säga upp sig så jag återvände till mitt gamla jobb igen. Senare ägnade jag mig åt att göra specialtidningar som MacMagazin, Gadget och diverse andra titlar som byggde på gammalt återanvänt material mixat med lite nytt dito eller material som vi fått av de norska ägarna som skulle översättas och lanseras i Sverige.
Under våren 2005 var jag hyfsat less på att göra tidningar och jag trivdes inte superbra på förlaget, som då bytt namn till Hjemmet Mortensen efter det norska moderbolaget. I juni samma år slutade jag och trodde aldrig att jag skulle göra tidningar igen (redan då hade det börjat sparas in på kostnader varhelst man kunde skära ner på fotografier, personal, med mera) och istället började jag som teknisk skribent på ett företag som hette Popwire. Jag blev senare marknadsföringsansvarig på samma bolag och hann med att planera företagets deltagande på en större mässa i USA när ägarna, Teleca, drog i handbromsen och sparkade drygt 100 personer. Jag var en av dem.
Efter en vända i PR-träsket började jag frilansa för olika tidningar igen samtidigt som jag jobbade med “data”. Datormagazin bytte chefredaktör några gånger och 2016 meddelade förlaget, som då bytt namn ännu en gång till Egmont, att Datormagazin skulle läggas ner. Det var inte den enda IT-relaterade tidningen som förlaget ville göra sig av med (efter att ha försökt sälja dem till en rad olika intressenter). Det föll sig inte sämre än att tidningens dåvarande chefredaktör, Anders, ville fortsätta vara det så han tog över tidningen och drev den vidare. Jag och Anders hade inte haft så överdrivet mycket kontakt efter att jag slutade på förlaget 11 år tidigare men hur det än föll sig så tog vi en fika kort efter att Anders och hans enmansförlag tagit över Datormagazin och började diskutera om vi inte skulle göra en retrotidning. 30-årsjubileumet för Datormagazins grundande var ju det året så det blev en tidning till slut vid namn Datormagazin Retro som jag fungerade som redaktör för. Jag började också frilansa i Datormagazin där jag skrev guider och nyheter och byggde senare om hela systemet som drev tidningens webbsajt där jag körde sajten från servrarna i min källare i nästan ett år, vilket var en utmaning minst sagt med tanke på den trafikmängd sajtenhade. Efter att vi drabbades av en vinterstorm som hette duga var ju givetvis inte bara Internetanslutningen död utan också eljacket i ett antal dygn varvid jag kände att det var dags för Datormagazin att flytta. Jag skrev ihop kravspecen på den nya hostingleverantören, som inte riktigt trodde på mig när jag definierade vad vi behövde i form av datorkraft, och baxade sedan över hela sajten dit. Efter några dagars drift så började sajten strula och till slut fick den nya leverantören lite motvilligt erkänna att jag kanske hade en liten poäng i att Datormagazins webbsajt behöver en lastbalanserare, sex webbservrar, klustrade databasservrar och en groteskt snabb lagring via NFS för att dela content. Och lite annat.
Vårens pandemi i kombination med att marknaden för magazin och tidningar i största allmänhet inte direkt blomstrat de senaste åren framtvingade något som gjorde mig genuint ledsen: Datormagazin går i graven, och den här gången fruktar jag att det är för gott. Visserligen kommer det finnas 20 sidor Datormagazin-material i varje nummer av tidningen Mobil men det blir inte samma sak, så är det bara.
Ska man trösta sig med en sak så är det detta: Datormagazin överlevde alla andra datortidningar i Sverige. På IDG skrattades det alltid åt Datormagazin, som framstod som “kusinen från landet” med sin halvspretiga layout och sina galna omslag. På IDG gjordes allt superproffsigt och de var störst, bäst och vackrast. Nu när man kan summera den fajten så kan man bara säga att IDG inte publicerar en enda tidning tryckt på papper sedan många, många år.
Kusinen från landet kanske inte överlevde, men han levde ett långt och härligt liv och visade en och annan konkurrent vad det innebär att ge sin tidning lite hjärta och karaktär.
